Skuggsidan

Jag befinner mig på skuggsidan. Det betyder att jag just nu är insnöad på Linda Skugge. Jag har alltid haft en slags hatkärlek till henne, tyckt både att hon var dum i huvudet och smart. Jag tycker inte längre att hon är dum i huvudet men jag vet inte om jag gillar eller ogillar henne, enbart. Det är blandat. I vilket fall som helst har hon min beundran för sitt sätt att skriva, för att hon inte räds trampa folk på tårna. Att jag inte alltid gillar själva ämnet är ganska ovidkommande. För min del blir det alldeles för tröttsamt i längden med småbarnsbestyr, kräk och blöjor, sådant är inte längre min verklighet. Men många andras, så låt gå, det är okej. Det som förvånat mig mest under läsningen av hennes ”samlade bloggverk” och diverse krönikor på nätet är att hon inte alls är nåt uppblåst feministiskt monster i turkosa ormskinnstövlar (det är ungefär den föreställningen jag hade om henne hur klichéartat det än låter, var jag fick den ifrån vet jag inte), utan är en snål hönsmamma från radhuset i förorten. Dessutom har hon humor. Bitsk, men likväl humor. Hennes krönikor har alltid något att säga och hon är expert på att hitta folks svaga punkter och klämma åt just där så det svider, men hon är ladrig taskig utan anledning. Klart hon är en nagel i ögat och en finne i r…. på folk. Sånt är alltid spännande att bevittna, tycker jag. Ingen lattekrönikör från city som bara flummar runt i det blå. Go Linda!