Atlanten! Jag vill ha ett hus vid havet där jag kan höra alla måsarna. Eller vid en fjord där bergen med snöklädda toppar speglar sin skönhet i vattnet. Det är sådana kontraster på allting i Norge! Skarpa konturer och uppenbara former. Molnen glider nerför berget som en snölavin, bara längs ena sluttningen. Vattenforsar i det för övrigt tysta landskapet. Sommarblomster och snö i ett och samma blickfång. Måsen mot himlen, berget mot horisonten, stenbockens siluett på bergstoppen, gula blomster bland stenar vid en tjärn, vitskära krabbskal på stenblocket och musselskal på svartvåta stenhällar efter fåglarnas avslutade måltider. Röda sjöstjärnor på mörkbrun botten. Lila ljungöar på bergsluttningarna. En värld av färger, vind och hav. Kraft och energi.
Att stå på en udde ganska högt upp över havet - med himlen över sig och berget i ryggen – det är lyckan i ögonblicket. Och när havsörnen uppenbarar sig, ja, då är magiken fullständig. Så ljudlöst och majestätiskt örnen glider genom luften, ingenting undgår hans skarpa blick. Det är han som äger riket jag besöker, ingen tvekan om saken. Bara vördnad och tacksamhet över att ett litet tag få andas hans luft.
På vistelseöns finaste kiselstenstrand bygger jag årets utgåva av stentavlan (Gubben med hunden i solskenet), en semestertradition sedan några år tillbaka – min variant av jag-har-varit-här-inskriptionen. Tyvärr inte lika beständig, är jag rädd. Dock ändå som att lämna ett avtryck i naturen, fast jag vet att första stormen suddar ut alla spår. Och eftersom jag befinner mig i Norge, är en variant av Skriet ett själklart val.
Att vandra över stenklippor, gå över heden, klättra uppför berget, blicka över näset – jag hittar inga ord för att beskriva känslan. Endorfiner pumpas helt enkelt ut i tusentals liter per sekund. Jag hoppas att det dröjer länge innan de försvinner ut ur kroppen.
