Låt mig presentera mina föräldrar. Fotografierna visar dem långt innan de blivit mina föräldrar, i ett skede av sina liv som jag inte vet något om. Jag har inte haft en aning om att min far kunde rida, inte förrän jag hittade fotot för ett par år sedan. Han dog 1987. Det är överhuvudtaget väldigt lite jag vet om honom fast jag växte upp i den så kallade kärnfamiljen. När det gäller min mamma har hon inte haft en cykel så länge jag och min syster kan minnas. Hon cyklade aldrig. Om henne vet jag lite mer, men säkert bara "officiella versioner". Jag skriver detta för att illustrera hur lite jag vet om mina föräldrar som de människor de faktiskt är eller har varit. Jag känner dem bara som mina föräldrar, inte som individer med egna liv och drömmar. Ens föräldrar är också människor... Vilken upptäckt!
Jag tittar på fotografierna och önskar jag kunde lära känna den unga mannen och den unga kvinnan, samtala med dem en stund. Vad har de gjort just då, vad har de drömt om, vad ville de med sin framtid? Jag vet vad de har blivit, men inte vad de ville bli. Det är lite sorgligt. Men mamma har jag fortfarande möjlighet att fråga, om jag verkligen vill... Men nu slår det mig - jag är också förälder. Hur ser min son på mig? Undrar han nånsin vem jag är bakom mammafasaden?
