torsdag, augusti 09, 2007

Epik i kistan

Det pågår en debatt om den svenska romanens framtid och det var på tiden. Trots att det ges ut fler böcker än någonsin är det kris, sägs det, man pratar om "epik i kistan". Varför? Därför att deckarromanen genom sina framgångar urholkar skönlitteraturens kvalité. Skönlitterära romaner har på senare år trängts undan av bästsäljande deckare vars kvalité i bästa fall är medelmåttig. Författaren Ernst Brunner jämför dem med "skarvarna som skiter ner hans sommarö". En hård jämförelse, men jag förstår honom. Hur kommer det sig? Visst är det bra att folk läser böcker. Visst är det bättre att folk läser deckare än att de inte läser alls. Men det konstiga är att statistiskt har läsning inte alls ökat, snarare tvärtom. Det verkar som att ribban har sänkts, att det bara är en enkel underhållning som människor vill ha, naturligtvis på bekostnad av de riktigt betydande författarna idag - och till dem hör varken Liza Marklund, Jan Guillou, Camilla Läckberg eller Stig Larsson.

Bästsäljare och skönlitteratur är inte längre samma sak, avgrunden mellan de båda växer för varje år. Det sorgliga är, och här citerar jag Ernst Brunner igen, att "Jan Guillou som tillhör de absolut största skräpförfattarna inom svensk litteratur också upplever sig som skönlitterär författare. Detsamma gäller antagligen många av deckardrottningarna. De har backats upp av kritiker och marknad att tro att skönlitteratur ska se ut som de skriver den."

Det är inte det att deckarförfattarna skulle sakna fantasi, inte kunde bygga upp storyn eller inte vävde in ett visst mått av samhällskritik blandad med realism. Nej, det är de ganska bra på. Problemet är att de generellt sett är hopplöst dåliga stilister. De har ett litterärt språk som säkert skulle lyfta noveller i tidskriften Min häst, men duger inte till att föra August Strindbergs eller Selma Lagerlöfs kulturarv vidare. Däri består tragiken.

Själv längtar jag efter svenska romaner med bredd och djup, sådana som gör att man begriper världen omkring sig bättre, att man lär sig något nytt om hur det är att vara människa och som dessutom är skrivna på ett språk man bara suger i sig som livgivande elixir. Sådana romaner är sällsynta idag, men de finns - tack och lov (till exempel av Jonas Hassen Khemiri, Kerstin Ekman, P O Enquist, Mirja Unge, Carl-Johan Vallgren, Susanna Alakoski, Björn Ranelid, Bodil Malmsten, Marie Hermansson eller Marcus Birro). Men tittar man på försäljningsstatistik som Svensk Bokhandel har sammanställt ser man att åtta av tio böcker på topplistan är deckare, en är en riddarroman och den tionde boken är Marian Keyes senaste verk. Så ser verkligheten ut. Jag blir illamående.

Inga kommentarer: