En lång dags färd mot natt

Att vara en del av Livet självt

I fjärde akten av Eugene O`Neills pjäs En lång dags färd mot natt sitter yngste sonen Edmund och pratar med sin far om sitt livs höjdpunkter. Det är ett mästerligt stycke! Språket, närvaron, känslan... Det är ett stycke som det är omöjligt att inte fastna för, inte ta till sig. För visst har var och en av oss någon gång, någonstans, i någon form, upplevt något liknade. Naturen och kärleken har ibland kraft nog att ge oss känslan att vi uppgår i något större utanför oss själva. En sådan känsla är magisk och nästan omöjlig att beskriva. Om man inte är O`Neill, förstås:

"Vill du höra på mina? Dom hänger med sjön allihopa. Här har du en: Det var när jag gick med den där norska fullriggarn, på Buenos Aires. Fullmåne i passaden. Det gamla skrovet gjorde fjorton knop. Jag låg framme på bogsprötet, vänd mot akterskeppet, och vattnet var rykande skum under mej och masterna med alla sina vita segel i månskenet tornade upp sej över mitt huvud. Jag blev berusad av skönheten och den sjungande rytmen i det, och för några ögonblick var jag - upplöst, fri! Jag uppgick i havet, i vita segel och flygande skum, i skönheten och rytmen, i fartyget och månskenet och den höga, disiga stjärnrymden! Utan förflutet eller framtid uppgick jag i friden och enheten och en vild glädje, i någonting större än mitt eget liv, än människolivet, i Livet själv! I Gud, om du vill uttrycka det så. - Och en annan gång: På Sydamerika-linjen, när jag hade dagvakten uppe i utkiken. Det var stiltje den gången, bara lång, loj dyning och en långsam sövande rullning. Passagerarna sov och ingen av besättningen syntes till. Inte ett mänskligt ljud. Svart rök bolmade ur skorstenarna bakom och under mej. Jag hängde däruppe, drömmande och pliktförgäten, kände mej ensam, och ovanför, och bortom, såg gryningen komma svävande som regnbågsdröm över hav och himmel, slumrande i varandras famn. Då kom det där ögonblicket av extatisk frihetskänsla. Friden, målet för allt sökande, den sista hamnen, glädjen att uppgå i en fulländning bortom alla mänsklighetens futtiga, lystna, eländiga bekymmer och förhoppningar och drömmar! Och många gånger i mitt liv, när jag har simmat långt ut, eller legat ensam på stranden, har jag haft samma upplevelse. Blivit ett med solen, med den varma sanden, med det gröna sjögräset, förankrat vid sina klippor, vajande för tidvattenströmmarna. Som ett helgons vision av saligheten! Som en slöja över tingen som dras undan av en osynlig hand. För ett ögonblick blir man seende, vetande - och att veta hemligheten är att bli ett med den! För ett ögonblick finns det mening! Sedan låter den osynliga handen slöjan falla tillbaka, och man är ensam igen, förlorad i dimman, snubblande framåt mot ingenstans, för ingenting! Det var ett stort misstag att jag blev född till människa. Jag skulle ha blivit mera lyckad som fiskmås, eller fisk. Som det är nu kommer alltid att vara en främling som aldrig känner sig hemmahörande, som ingenstans längtar och ingenstans är efterlängtad, som är oförmögen att uppgå i någon gemenskap, som alltid måste vara en smula förälskad i döden!"
(Eugen O`Neill: En lång dags färd mot natt, översättning av Sven Barthel)