
Berättelsen har sitt centrum på en släktgård utanför Trondheim där tre sinsemellan mycket olika bröder som inte har träffats på tjugo år samlas vid sin mors dödsbädd, det är adventstider. Inte ens utgångspunkten är given, desto mindre själva utgången. Persongalleriet är skapat med sådan skicklighet att man tror sig sitta så nära människorna att det bara räcker att sträcka ut handen för att röra vid dem. De är i allra högsta grad levande, liksom miljön som de rör sig i. Karaktärerna, färgerna, dofterna, det glamourösa och det förfallna, det udda och det i våra ögon normala, allt tycks man ha inom räckhåll. Författaren verkar vara lika hemmastadd i svinstallet som i Köpenhamns glamourösa miljö.
Vi möter begravningsmannen Margido som aldrig funnit någon att älska, Erlend som lever i ett homosexuellt förhållande och är dekoratör i Köpenhamn, samt Tor som driver den förfallna gården och som har en okänd dotter vid namn Torunn. Alla är de ganska luggslitna av livet.
”Jag ville att de skulle ha så långt mellan sina världar som möjligt. På så sätt kunde jag visa hur starka rötter och blodsband är när det kommer till kritan”, säger författaren Anne B Ragde (Sundsvalls tidning, 060912).
Berättelsen rör sig framåt genom gradvisa avslöjanden av familjehemligheter och livslögner när tystnaden bryts, genom länge undertryckt vrede som väntar på att få upplopp och genom försiktig längtan efter försoning. Hat, förakt, makt, plikt, självbehärskning, självutplåning, längtan efter kärlek, rädslan inför livet – allt detta påverkar familjerelationerna i denna något pittoreska miljö.
Berlinerpopplarna är en fängslande historia som det är svårt att lägga ifrån sig och som lämnar spår efter sig i ens medvetande ett bra tag efter att man slagit igen boken. Det brukar vara så med böcker som lär oss hur det är att vara människa, på gott och ont. Visserligen håller jag inte med att det är en feelgood-bok som det står på omslaget, men visst finns det en försoning i berättelsen.
Jag ser fram emot uppföljaren som redan är på gång. Och sen har jag hört att boken filmatiseras i Norge – det ska bli en norsk variant av Änglagård (och visst finns det likheter när man tänker efter.)