Häromveckan såg jag filmen Babel med Bratt Pitt och Cate Blanchet i huvudrollerna och den gav mig mer än bara förströelse för stunden för den fanns länge kvar i tankarna. Berättelsen är uppbyggd likt ringarna på vattnet som sprider sig från sitt epicentrum allt längre ut när man inser hur en människas spontana och till synes obetydliga handling sätter andra människors liv i gungning. Från Japan över Marocko till USA och Mexico och tillbaka igen, precis som ringarna på vattnet, exakt så. Men filmens egentliga tema är vår växande oförmåga till empati och ovilja att lyssna till varandra, vilket i filmen viser sig få ödesdigra konsekvenser. Om människorna i de relationer som filmen skildrar lyssnade till varandra i stället för att driva sina egna intressen hade tragedier kunnat undvikas. Jag ser filmens personer både som antihjältar och offer eftersom de på grund av sina döva öron både sårar de som står dem närmast och själva får betala ett högt pris och lida för sin dövhet. Det finns även en symbolgestalt - nämligen den dövstumma japanska tonårsflicka som är kapabel till att göra nästan vad som helst för att bli sedd och hörd, det vill säga för att bli bekräftad som människa.Filmens titel är mycket passande; enligt Bibeln straffade ju Gud människorna i Babels torn för deras högmod genom att ge dem olika språk så att de inte längre kunde förstå varandra. Det finns säker mycket dåld symbolik i filmen, men då måste man se den minst ett par gånger. Jag tänker absolut se om om den. Snart.
