Det sägs att författarinnan Maria Wine brukade då och då tidigt en morgon bestämma sig för att dra sig undan världen och alla måsten. Hon stängde helt enkelt sin dörr, gjorde sig oanträffbar, talade inte med någon. Hon värnade om sin kreativa ensamhet - bakom den stängda dörren skrev hon, läste, tänkte eller gjorde ingenting alls. Det handlade inte om att fly en påträngande värld, utan om att välja att tillfälligt vistas i en annan - en oplanerad och spontan värld där man har möjlighet att stämma möte med sig själv. Att göra ingenting i ensamhet är en sak, att vara sysslolös i sällskap är en annan. Stor skillnad! Jag tror att vi kvinnor i allmänhet har för få stängda dörrar, vi skulle må bättre av att ha fler. Vad sägs om att ibland lägga in en Maria Wine-dag? Helt oplanerat förstås, annars fungerar den inte.
I den underbara dikten Den dagliga kärleken skriver hon om "ensamhetens nödvändiga oas" som grund för gemenskap och tvåsamhet och de raderna tål att upprepas:
Rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek.
