När jag tänker på ordet möte, tänker jag i första hand på möte med människor. Hur många gånger har jag till exempel inte sagt igår mötte jag henne, ja du vet, henne som…, men jag kan inte minnas att jag någonsin sagt du, jag mötte naturen igår. Ändå är jag vid närmare eftertanke full av sådana möten. Medan några möten varar bara så länge att jag hinner tänka oj, vad vackert vid åsynen av en nyutslagen blomma eller ett magnifikt träd, betyder andra möten en djupare och mera varaktig upplevelse, låt säga existentialistisk. När naturen är som vackrast, mäktigast och gåtfullast, då rör evighetskänslan vid min själ och naturmötet blir lätt till ett möte med mig själv.
På ett av mina favoritställen, Gotland, är naturen och historien ständigt närvarande. Ibland som ett knappt hörbart vingslag, ibland som en bullrande storm. Ibland i blommande vägkanter där blåeld, vallmo, prästkrage, cikoria och vild orkidé dansar sin färgrika sommardans till vindens musik, ibland i en glödande sol som på kvällen byter ut blånande rymd mot havets mörkaste djup.
Ett sällsamt naturmöte inträffade för några år sedan på öns sydligaste udde, Hoburgen. Den gången kom en stark känsla av ömsom evighet, ömsom förgänglighet över mig, en närmast fysisk förnimmelse vill jag minnas. Jag vandrade upp på den höga platån och njöt av utsikten. Det var dock inte den som påverkade mig mest, utan det som befann sig under mina fötter. Hela Hoburgen består av fossiler vars ljusrosa färg lyser överallt igenom kalkstenen. Medan jag gick runt på klipporna tänkte jag på att för sisådär fyra hundra miljoner år sedan var fossilerna levande organismer som simmade i havet vid ekvatorn och nu befinner sig på våra breddgrader och utgör ön vi kallar Gotland, och jag går där och trampar på dem. Just jag på just dem och just denna dag. Vilken svindlande tanke! Deras och mina vägar korsades här under en bråkdel av tidsrymden. Vad är sannolikhet på det?
Det var de vackra snäckskalen av årtusendena ingjutna i kalkberget som, liksom naturen själv, var eviga medan jag i min kropp kände mig ytterst förgänglig och liten. Men vacker var det.
