Dagen till ära - den 2 juli är vår bröllopsdag - väljer jag dikten Den dagliga kärleken av Marie Wine. Ett självklart val för mig. Dikten är så vacker, klok och insiktsfull att det nästan gör ont i hjärtat att läsa den. Fast ont på ett ömsint sätt. Den värmer mig också, och fyller mig med tacksamhet över livets stora gåva.
Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och från snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens
Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskade av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd för att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade
Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och inta gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje
De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande
i varandras liv -
detta är kärlek.
(Den dagliga kärleken av Maria Wine, ur Nattlandia)