
Det är tidigt, klockan är bara lite över fyra på morgonen, en julidag står i startgropen. Regn. Jag sover inte. Står i köket och tittar ut genom fönstret. Träden är så intensivt gröna mot den gråvita himlen att det värker i ögonen och blöta blomklasar svajar som pendyler när regndropparna drabbar dem med sin tyngd. Tick-tack, tick-tack. Jag öppnar dörren mot trädgården, släpper in regnets ljud och doften av våt luft. "Med anletsdragen vända mot regnets skrovliga metall" väntar jag på signalen att sömnen är på väg tillbaka, men den dröjer.
Droppande, strilande, kluckande. Någonstans ifrån hörs duvor som kuttrar och jag tänker så här dags?. Gul fetknopp lyser likt glödlampor i stenpartiet i ena hörnet av trädgården och det ser ut som gult utöver grönt och grått är den enda färgen jag uppfattar. På något sätt passar inte fler färger in i bilden. De finns bevisligen där, men ändå inte. De sover. Om nu färger kan sova. Jag klottrar ner några ord på tidningskanten för att inte glömma "ett ord som fötts i nattens plåga, i storhet likställt med Gud".
"Och natten väller som dy i rummet, och väller, den blytunga blicken kan inte lyfta".
Kylan och fukten får mig att stänga dörren, men inte att återvända till sängs. På soffbordet i vardagsrummet ligger Vladimir Majakovskijs
Ett moln i byxor och pockar på uppmärksamhet. Jag börjar läsa. Slukar orden, blir fast. Bärs upp och släps ner av det djärva, fantasirika, svulstiga, överrumplande och omskakande bildspråket som gör uppror mot stelheten av alla slag. Jag dras med i hyllningarna av kärleken, lusten, friheten. Vilken poesi!
Så även en sömnlös stund en regnig natt på väg att bli en regnig dag kan bjuda på något oväntat vackert, det är som ett under. Jag kunde knappast ha valt en mera passande inramning till Majakovskijs stora dikt än att få mig "en slick av regnets fuktiga mule" klockan fyra en regnig julimorgon.
Allt som jag citerar i den här texten är hämtat ur dikten
Ett moln i byxor, efteråt upptäckte jag nämligen hur väl vissa delar av dikten och mitt intryck av stunden i regnets sällskap kompletterade varandra. Dikten talade till mig, tumlade om mig och fastnade för alltid i mitt minne.
Fler starka rader:
*
Brinnande hjärtan ska man nalkas med ömhet.
*
Din kropp
ska jag älska och vårda
som soldaten
stympad av kriget,
överflödig,
ingens,
vårdar sitt räddade ben.
*
Alltså - åter
mörkt och sorgset
jag tar mitt hjärta
och fuktar med tårar
bär det,
som hunden till kojan
sin tass som krossats av tåget.