onsdag, juli 18, 2007

Livet är som vägmärken

Det känns som att vägmärken avspeglar hela livet.
Begränsad hastighet, vändplan saknas och farthinder i hela området. Omkörning är inte alltid tillåten och vägen är vanligtvis enkelriktad.

tisdag, juli 17, 2007

Semester från blogg och allt

Jag har tagit semester från bloggandet eftersom jag har semester och då har jag antingen ingen dator eller "tid" eller bådadera att tillgå. Man får inte vara för manisk, tänker jag. Att blogga är roligt, men inte hela världen, tänker jag - också. Det är inte så att jag är bortrest hela tiden, bara någon dag här och någon dag där, men liksom ändå... Jag jobbar på att stärka min karaktär för att motverka tendenser till bloggberoende, så att säga ;-). (Jag skojar bara.)

lördag, juli 14, 2007

Den tragiska kedjan

"En handling, hur oskyldig den än må vara, rinner inte ut i tomma intet. Den ger upphov till en annan handling och gungar igång en hel händelsekedja. Var slutar människans ansvar för denna sin handling som således förlängs i det oändliga, i en oförutsägbar och monstruös förvandling?" (ur essäboken Ridån av Milan Kundera)

Dessa rader är intressanta att fundera över, tanken svindlar nästan. (Det slår mig också att det är just detta filmen Babel handlar om. En jättebra film, förresten.)

fredag, juli 13, 2007

Kafka på stranden

Kafka på stranden är en bok från en annan dimension.

Nu var jag några dagar i en annan värld, alla mina tankar drogs bara åt ett enda håll: romanen Kafka på stranden av den japanska författaren Haruki Murakami. Det är en magisk bok, som från en annan dimension, en som inte liknar något annat jag läst tidigare. De mest oväntade personer dyker upp ur berättelsens dolda hörn, till synes helt oförklarligt, men i grunden bundna av en ordning som kallas öde. Det råder inget tvivel om att det finns hål i verkligheten, att det vi kallar verklighet bara är ett relativt begrepp, liksom tiden.

Att läsa Kafka på stranden är som att försöka lösa den ena livsgåtan eftre den andra, men det finns inga lösningar som är färdiga att godta. Eller jo, det finns det - men jag antar att de ser olika ut för olika läsare. På ett sätt är gåtorna själva lösningen, kanske för att bokens berättelser ligger i varandra som askar - var och en innehåller en ny - tills de slutligen flyter in i varandra som floder som tillsammans mynnar ut i havet. Det är svårt att förklara, det är helt enkelt en annorlunda bok. Jag njöt mer och mer för varje bokstav och när jag kom till slutet ville jag bara börja läsa om från början. För tänk om jag har missat något viktigt?

onsdag, juli 11, 2007

Två sommarplågor

Hittills har jag noterat två sommarplågor - Carl von Linnés 300-års jubileum och Stig Larssons spänningsromaner. När det gäller Linné verkar det finnas fler som tycker att det går i överdrift med alla utställningar och anspelningar på Linnés vara eller ickevara både här och där. Caféägaren som ställer ut en sådan fyndig skylt har en humor som jag gillar. Hoppas man får se fler sunda bojkott av tvångsfirandet.

När det gäller Stig Larsson delas den läsande vuxenbefolkningen i tre grupper - de som har läst, läser eller kommer snart att läsa böckerna vars titlar nämns inbäddade i superlativer. Jag tillhör en egen utbrytargrupp - har nämligen inga som helst planer på att läsa Stig Larsson. Är av princip och erfarenhet skeptisk mot böcker som placeras i stora travar väl synliga vid kassan på Konsum och säljs till lockpriser, samtidigt som de dessutom ges ut som bilagor i tidningar. Jag bojkottar dem. Har härom året gjort undantag med Da Vinci koden och blivit botad för lång tid framåt. Det finns inget likhetstecken mellan försäljnings- och läsarsiffror och god litteratur, kalla mig gärna snobbig, jag bryr mig inte. Jag vill bara inte spendera min tid på böcker som inte ger mer än flyktig underhållning för stunden. Så, nu har jag sagt det och hoppas att inte bli lynchad.

tisdag, juli 10, 2007

Möte med Majakovskij tidigt en regnig morgon

Det är tidigt, klockan är bara lite över fyra på morgonen, en julidag står i startgropen. Regn. Jag sover inte. Står i köket och tittar ut genom fönstret. Träden är så intensivt gröna mot den gråvita himlen att det värker i ögonen och blöta blomklasar svajar som pendyler när regndropparna drabbar dem med sin tyngd. Tick-tack, tick-tack. Jag öppnar dörren mot trädgården, släpper in regnets ljud och doften av våt luft. "Med anletsdragen vända mot regnets skrovliga metall" väntar jag på signalen att sömnen är på väg tillbaka, men den dröjer.

Droppande, strilande, kluckande. Någonstans ifrån hörs duvor som kuttrar och jag tänker så här dags?. Gul fetknopp lyser likt glödlampor i stenpartiet i ena hörnet av trädgården och det ser ut som gult utöver grönt och grått är den enda färgen jag uppfattar. På något sätt passar inte fler färger in i bilden. De finns bevisligen där, men ändå inte. De sover. Om nu färger kan sova. Jag klottrar ner några ord på tidningskanten för att inte glömma "ett ord som fötts i nattens plåga, i storhet likställt med Gud".

"Och natten väller som dy i rummet, och väller, den blytunga blicken kan inte lyfta".

Kylan och fukten får mig att stänga dörren, men inte att återvända till sängs. På soffbordet i vardagsrummet ligger Vladimir Majakovskijs Ett moln i byxor och pockar på uppmärksamhet. Jag börjar läsa. Slukar orden, blir fast. Bärs upp och släps ner av det djärva, fantasirika, svulstiga, överrumplande och omskakande bildspråket som gör uppror mot stelheten av alla slag. Jag dras med i hyllningarna av kärleken, lusten, friheten. Vilken poesi!

Så även en sömnlös stund en regnig natt på väg att bli en regnig dag kan bjuda på något oväntat vackert, det är som ett under. Jag kunde knappast ha valt en mera passande inramning till Majakovskijs stora dikt än att få mig "en slick av regnets fuktiga mule" klockan fyra en regnig julimorgon.

Allt som jag citerar i den här texten är hämtat ur dikten Ett moln i byxor, efteråt upptäckte jag nämligen hur väl vissa delar av dikten och mitt intryck av stunden i regnets sällskap kompletterade varandra. Dikten talade till mig, tumlade om mig och fastnade för alltid i mitt minne.
Fler starka rader:

*
Brinnande hjärtan ska man nalkas med ömhet.

*
Din kropp
ska jag älska och vårda
som soldaten
stympad av kriget,
överflödig,
ingens,
vårdar sitt räddade ben.

*
Alltså - åter
mörkt och sorgset
jag tar mitt hjärta
och fuktar med tårar
bär det,
som hunden till kojan
sin tass som krossats av tåget.

söndag, juli 08, 2007

Möten

När jag tänker på ordet möte, tänker jag i första hand på möte med människor. Hur många gånger har jag till exempel inte sagt igår mötte jag henne, ja du vet, henne som…, men jag kan inte minnas att jag någonsin sagt du, jag mötte naturen igår. Ändå är jag vid närmare eftertanke full av sådana möten. Medan några möten varar bara så länge att jag hinner tänka oj, vad vackert vid åsynen av en nyutslagen blomma eller ett magnifikt träd, betyder andra möten en djupare och mera varaktig upplevelse, låt säga existentialistisk. När naturen är som vackrast, mäktigast och gåtfullast, då rör evighetskänslan vid min själ och naturmötet blir lätt till ett möte med mig själv.

På ett av mina favoritställen, Gotland, är naturen och historien ständigt närvarande. Ibland som ett knappt hörbart vingslag, ibland som en bullrande storm. Ibland i blommande vägkanter där blåeld, vallmo, prästkrage, cikoria och vild orkidé dansar sin färgrika sommardans till vindens musik, ibland i en glödande sol som på kvällen byter ut blånande rymd mot havets mörkaste djup.

Ett sällsamt naturmöte inträffade för några år sedan på öns sydligaste udde, Hoburgen. Den gången kom en stark känsla av ömsom evighet, ömsom förgänglighet över mig, en närmast fysisk förnimmelse vill jag minnas. Jag vandrade upp på den höga platån och njöt av utsikten. Det var dock inte den som påverkade mig mest, utan det som befann sig under mina fötter. Hela Hoburgen består av fossiler vars ljusrosa färg lyser överallt igenom kalkstenen. Medan jag gick runt på klipporna tänkte jag på att för sisådär fyra hundra miljoner år sedan var fossilerna levande organismer som simmade i havet vid ekvatorn och nu befinner sig på våra breddgrader och utgör ön vi kallar Gotland, och jag går där och trampar på dem. Just jag på just dem och just denna dag. Vilken svindlande tanke! Deras och mina vägar korsades här under en bråkdel av tidsrymden. Vad är sannolikhet på det?

Det var de vackra snäckskalen av årtusendena ingjutna i kalkberget som, liksom naturen själv, var eviga medan jag i min kropp kände mig ytterst förgänglig och liten. Men vacker var det.

lördag, juli 07, 2007

Hur tänker de?

Enligt svenska migrationsmyndigheter pågår ingen väpnad konflikt i Irak. Därför är det fritt fram att avvisa asylsökande dit. I vilken värld lever dessa paragrafryttare?

onsdag, juli 04, 2007

Kolya

Jag kan inte låta bli att tipsa om den tjeckiska filmen Kolya som visas på TV4 Film i kväll kl 21.00. Det är en varm historia som utspelar sig i Prag 1989 i dåvarande Tjeckoslovakien. Huvudpersonen är en pank cellist - ungkarl i 55-årsåldern, tillika kvinnotjusrae - som ingår skenäktenskap med en ryska och på köpet får en liten rysktalande pojke vid namn Kolya på halsen efter att mamman stuckit till Tyskland. Till historien hör också att att cellisten har fått hela sin musikaliska karriär förstört efter att öppet ha uttalat sitt missnöje med den sovjetiska invasionen i augusti 1968 och både han och hans närmaste har alltid sett rött så fort ordet "ryss" dykt upp i något sammanhang. Det är en underbar film med mycket humor, värme och livsglädje, alla motgångar till trots.

Tjeckisk humor är lite speciell och en del går tyvärr förlorad när man översätter till svenska. Jag minns att när jag, min son och min man tittade på Kolya första gången tillsammans, låg min son och jag dubbelvikta av skratt medan min man inte hängde med allas. Vi fick förklara poängen som inte alls framgick av textremsan och då skrattade han också. Det är synd när det blir så, men inte alls ovanligt. Det går aldrig att översätta allting.

Så om du inte har någonting annat för dig i kväll och har tillgång till TV4 Film, titta på filmen. Och om du inte har TV4 Film kan du hyra filmen på dvd. Jag tror inte du blir besviken. Den har faktiskt blivit nominerad till Oskar för bästa utländska film 1997.

Mycket nöje, jag ska självklart titta - igen - fast jag har sett den flera gånger.

tisdag, juli 03, 2007

Ta en Maria Wine-dag

Det sägs att författarinnan Maria Wine brukade då och då tidigt en morgon bestämma sig för att dra sig undan världen och alla måsten. Hon stängde helt enkelt sin dörr, gjorde sig oanträffbar, talade inte med någon. Hon värnade om sin kreativa ensamhet - bakom den stängda dörren skrev hon, läste, tänkte eller gjorde ingenting alls. Det handlade inte om att fly en påträngande värld, utan om att välja att tillfälligt vistas i en annan - en oplanerad och spontan värld där man har möjlighet att stämma möte med sig själv. Att göra ingenting i ensamhet är en sak, att vara sysslolös i sällskap är en annan. Stor skillnad! Jag tror att vi kvinnor i allmänhet har för få stängda dörrar, vi skulle må bättre av att ha fler. Vad sägs om att ibland lägga in en Maria Wine-dag? Helt oplanerat förstås, annars fungerar den inte.

I den underbara dikten Den dagliga kärleken skriver hon om "ensamhetens nödvändiga oas" som grund för gemenskap och tvåsamhet och de raderna tål att upprepas:

Rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek.

måndag, juli 02, 2007

Kärlek

Dagen till ära - den 2 juli är vår bröllopsdag - väljer jag dikten Den dagliga kärleken av Marie Wine. Ett självklart val för mig. Dikten är så vacker, klok och insiktsfull att det nästan gör ont i hjärtat att läsa den. Fast ont på ett ömsint sätt. Den värmer mig också, och fyller mig med tacksamhet över livets stora gåva.

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter

till och från snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskade av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd för att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och inta gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande
i varandras liv -
detta är kärlek.

(Den dagliga kärleken av Maria Wine, ur Nattlandia)