Sommarregnet har sin egen sång,
knaprar på gamla tak,
risslar i stora alar,
strömmar genom en grå dag
från låga himlar
sorgset, sorgsnare, sorgsnast.
Sommarregnet har sin egen sorgsenhets sång.
Allt som var vemod i vårt liv
nynnar det om,
tills dess silverväv av toner
glittrar i dagens svaga ljus.
Vi vet att all smärta kan förvandlas.
När blåsten stryker bort regnet,
är gräset fullt av diamanter.
(Viola Renvall, Sommarregnet, ur Vårfrudag)