I dagarna läste jag ut Linda Olssons bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger, en poetisk bok om vänskap, kärlek, längtan och sorg. Om att man ibland kan behöva vänta en hel livstid på att förstå Livet. En riktig sommarbok. Eller vinterbok, det beror på hur man ser på saken. Hur som helst, det finns ett stycke i boken som jag funderat särskilt mycket kring, både i konkret och symbolisk bemärkelse:"Förändring ligger i tingens natur. Ingenting kan bestå utöver sin beskärda tid. Och jag tror att vi instinktivt vet hur lång den tiden är. Vad är det som gör att vi vet när sommaren vänder mot höst? Den nästan omärkbara förändringen av ljuset? Den knappt förnimbara antydan om kyla i luften på morgonen? Ett visst prassel i björkarnas löv? Det är så det är - plötsligt, mitt i sommarvärmen, kramar någonting åt om hjärtat. Insikten om att allt kommer att ta slut. Och det skänker en ny intensitet åt allting: färgerna, dofterna, solvärmen mot armen. "
Sommaren känns alltid kortare än vintern, vintern är ändlös i sitt kalla mörker, det håller säkert de flesta med om. Men varför? Består skillnaden däri att den i allt inneboende förgängligheten är så påtaglig just under sommaren? Överflödet och livslusten till trots? Rosor som slår ut i blom för att några dagar senare vissna ner och dö, alla insekter som högljutt surrar sig igenom sina kortkorta liv, fågelungar som störtar ner till marken vid sin första flygtur.
Sommaren är en tidsrymd som innehåller ett antal livscykler upprepas i all skenbar oändlighet, liv som uppstår och går till intet om och om igen. Sommaren står inte stilla, den rusar fram i livsglädje och orgier av energi och ger oss medvetenhet om att tiden vi har till förfogande är ändlig. Det vill vi inte veta om, vi vill njuta och leva ut varenda solvarm sekund.
Vintern däremot är lugnet och tristessen som inte bjuder på färgsprakande upplevelser till både frukost, lunch och middag, kanske bara någon gång men det är ändå inget man förväntar sig, om det händer tar vi det som bonus. Vintern är oföränderlig under den tid den varar, förgängligheten är redan fullbordad och därmed finns inget att oroa sig för, vi står inte inför hotet om avslut och avsked. Vi bara saknar och längtar. Man har hört talas om sommarförälskelser men aldrig om vinterförälskelser, till exempel. Vintern är stillhet färgad i tio nyanser av grått, väntan i brunt och vitt.
Det finns människor som inte gillar sommar, som blir stressade av kravet på det glatt intensiva livet och som trivs bättre i skydd av det kravlösa vintermörkret, och det tycker jag inte alls är konstigt. Egentligen. Man kanske inte vill bli påmind om sin egen dödlighet...
