En gammal grind

En gammal rostig grind, alltid öppen. Mot åkern, mot skogen. Den står där stum och fastväxt i marken, hållen på plats av snödrivor eller, som nu, av gräs och vilda slingerväxter - som en konstnärlig hälsning från svunna tider. Jag undrar vem som senast stannade till vid denna grind, med hästvagn föreställer jag mig, för att för sista gången slå upp dess flyglar av smidat järn för att aldrig mer stänga till dem igen. Var det av bekvämlighet eller försvann behovet att markera sitt revir, att utestänga? Den som passerar genom grinden idag välkomnas av några djupröda vallmon och blåklint, det är bara att följa vägen...