Nu vill jag sjunga dig milda sånger

I dagarna läste jag ut Linda Olssons bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger, en poetisk bok om vänskap, kärlek, längtan och sorg. Om att man ibland kan behöva vänta en hel livstid på att förstå Livet. En riktig sommarbok. Eller vinterbok, det beror på hur man ser på saken. Hur som helst, det finns ett stycke i boken som jag funderat särskilt mycket kring, både i konkret och symbolisk bemärkelse:

"Förändring ligger i tingens natur. Ingenting kan bestå utöver sin beskärda tid. Och jag tror att vi instinktivt vet hur lång den tiden är. Vad är det som gör att vi vet när sommaren vänder mot höst? Den nästan omärkbara förändringen av ljuset? Den knappt förnimbara antydan om kyla i luften på morgonen? Ett visst prassel i björkarnas löv? Det är så det är - plötsligt, mitt i sommarvärmen, kramar någonting åt om hjärtat. Insikten om att allt kommer att ta slut. Och det skänker en ny intensitet åt allting: färgerna, dofterna, solvärmen mot armen. "


Sommaren känns alltid kortare än vintern, vintern är ändlös i sitt kalla mörker, det håller säkert de flesta med om. Men varför? Består skillnaden däri att den i allt inneboende förgängligheten är så påtaglig just under sommaren? Överflödet och livslusten till trots? Rosor som slår ut i blom för att några dagar senare vissna ner och dö, alla insekter som högljutt surrar sig igenom sina kortkorta liv, fågelungar som störtar ner till marken vid sin första flygtur.

Sommaren är en tidsrymd som innehåller ett antal livscykler upprepas i all skenbar oändlighet, liv som uppstår och går till intet om och om igen. Sommaren står inte stilla, den rusar fram i livsglädje och orgier av energi och ger oss medvetenhet om att tiden vi har till förfogande är ändlig. Det vill vi inte veta om, vi vill njuta och leva ut varenda solvarm sekund.

Vintern däremot är lugnet och tristessen som inte bjuder på färgsprakande upplevelser till både frukost, lunch och middag, kanske bara någon gång men det är ändå inget man förväntar sig, om det händer tar vi det som bonus. Vintern är oföränderlig under den tid den varar, förgängligheten är redan fullbordad och därmed finns inget att oroa sig för, vi står inte inför hotet om avslut och avsked. Vi bara saknar och längtar. Man har hört talas om sommarförälskelser men aldrig om vinterförälskelser, till exempel. Vintern är stillhet färgad i tio nyanser av grått, väntan i brunt och vitt.

Det finns människor som inte gillar sommar, som blir stressade av kravet på det glatt intensiva livet och som trivs bättre i skydd av det kravlösa vintermörkret, och det tycker jag inte alls är konstigt. Egentligen. Man kanske inte vill bli påmind om sin egen dödlighet...

Bara vara

Idag satt jag på en parkbänk precis under dessa träd, solen värmde mina axlar och linblomsdoften kittlade mig i näsan. Det är möjligt att uppleva religiositet fast man inte är troende, vissa ögonblick är helt enkelt fulländade. Andlighet vilar inom oss och ibland poppar den upp. Kyrktornet skänkte lugn åt mina tankar, det var en stund som gjord för reflektion. Som om jag anade redan i morse att det skulle inträffa, för strax innan jag åkte till arbetet stoppade jag min dagbok i väskan. Det är sällan jag bär min dagbok med mig, men idag kändes det nödvändigt utan att jag hade en bestämd avsikt. Medan jag satt på bänken och skrev upplevde jag en närvaro som jag så väl behövde... Jag kommer att bära känslan med mig länge.

En gammal grind

En gammal rostig grind, alltid öppen. Mot åkern, mot skogen. Den står där stum och fastväxt i marken, hållen på plats av snödrivor eller, som nu, av gräs och vilda slingerväxter - som en konstnärlig hälsning från svunna tider. Jag undrar vem som senast stannade till vid denna grind, med hästvagn föreställer jag mig, för att för sista gången slå upp dess flyglar av smidat järn för att aldrig mer stänga till dem igen. Var det av bekvämlighet eller försvann behovet att markera sitt revir, att utestänga? Den som passerar genom grinden idag välkomnas av några djupröda vallmon och blåklint, det är bara att följa vägen...

Crazy

I natt kunde jag inte sova, oron gnagde och mardrömmarna jagade upp mig ur sängen. Vid tvåtiden gick jag och satte mig ute på trallen, insvept i morgonrock och filt. Det syntes redan ett vackert gryningssken borta i öster, fånglarna spelade stämningsfulla melodier och luften var tung av blomdofterna. Vindstilla. Jag försökte få ro i kroppen och stilla mina uppjagade tankar som jag inte begrep det minsta av. Jag satt där så länge jag kunde stå emot nattkylan, en halvtimme kanske - jag var ju barfota. I halvdunklet klottrade jag ner några ord på en papperslapp:

som sommarnatten
varken dag eller mörker
ingenmansland
glasskiva mellan mig och världen
ett filter
ser, hör, gör allt som ska göras
världen når inte fram till mig
jag når inte fram till världen

Sommarregnet

Sommarregnet har sin egen sång,
knaprar på gamla tak,
risslar i stora alar,
strömmar genom en grå dag
från låga himlar
sorgset, sorgsnare, sorgsnast.

Sommarregnet har sin egen sorgsenhets sång.
Allt som var vemod i vårt liv
nynnar det om,
tills dess silverväv av toner
glittrar i dagens svaga ljus.

Vi vet att all smärta kan förvandlas.
När blåsten stryker bort regnet,
är gräset fullt av diamanter.

(Viola Renvall, Sommarregnet, ur Vårfrudag)

Harmoni

Din kropp hör allting som ditt sinne säger. (Naomi Judd)

Men barnen?

Kranier och lårben från kremeringsbålen i den indiska staden Varanasi smugglas till Bhutan och där används kranierna som dryckesskålar och de urgröpta lårbenen som blåsinstrument. Under religiösa ceremonier i klostren. Människans påhittighet i guds namn är gränslös. Nu ska polisen skapa ordning men hur stor makt har den om det är gud som ska bekämpas?

Nyhetskanaler världen över visar bilder på vanvårdade barn på irakiskt barnhem. Plötsligt framstår amerikanska soldater som änglavarelser, som räddare i nöden. För mig är de inga änglavarelser, det har de mist rättigheter till för länge sedan, även om de utan tvivel räddat just dessa stackars barn. Jag kan inte låta bli att associera till de ökända bilderna från ett irakiskt fängelse - nakna kroppar av irakier på ett kallt institutionsgolv. Jag tänker även på rapporter om våldtagna irakiska flickor och ihjälskjutna familjer där de amerikanska soldaterna spelat huvudrollen. I kriget i Irak finns bödlar på båda sidorna, om det finns änglar vet jag inte. De syns inte på nyheterna. Hoppas de finns. I mina ögon är dagens Irak ett land där våld, korruption och maktlystnad råder. På båda sidorna av konflikten. Och där emellan finns barnen och vanliga kvinnor och män som inte önskar annat än att få leva sina liv i fred, de som betalar notan.

Iran och Pakistan är rasande och kallar drottning Elisabeth för "gammal häxa" eftersom hon har adlat författaren Salman Rushdie. De ser rött, är provocerade till max och kräver att adelstiteln dras tillbaka. Annars...! Annars vad? Storbritaniens muslimska råd är inte förtjusta de heller men manar ändå till återhållsamhet. Jag hoppas att Elisabeth inte ger efter för påtryckningar och att det inte blir något annars. Hoppas att kulturens frihet segrar.

Här i Sverige plaskar man och simmar i blindo med valen i Trosa skärgård. Såväl valen som vetenskapen och allmoge står som ett frågetecken. Samtidigt drar Försäkringskassan in sjukpenning åt folk på de allra konstigaste grunder medan den klassar ett överdrivet - låt säga sjukligt - intresse för hårdrock som arbetshandikapp och låter en man få ersättning för det. Mannen i fråga brukade hellre gå på rockkonserter än till jobbet och det får antagligen fortsätta med, med ersättning från Arbetsförmedlingen. Helt otroligt. Definitionen av vem som är sjuk är uppenbarligen flytande. Liksom i det tragiska fallet där lille Bobby torterades till döds av sin mamma och styvpappa. Föräldrarna anses vara helt friska i huvudet. Varken den förvirrade valen i Trosa skärgård eller jag förstår någonting...


Och så var det arbetsmarknadsministerns Sven Otto Littorins masterexamen i företagsekonomi från en blufuniversitet utan rätt att utfärda akademiska examina. Det finns bara ett ord: pinsamt. Minst sagt. Inte mycket att skryta med, vare sig man sitter i regeringen eller inte. Fast värre.

Sedan har en ny spännande diskussion flammat upp, denna gång om polisernas uniformer. Någon tycker att poliserna ser för läskiga ut i sina svarta uniformer och vill att de ska få nya. Babyblå skjorta, raka byxor och bekväma lågskor. Som om det var lugna stadspromenader som poliserna ägnade sig åt på dagarna. Poliserna är skeptiska. Jag också.

Sist men inte minst - det finns de som beställer filmer med barnporr och de som spelar in sådana filmer utifrån kundens perversa önskemål. Vad är det för en sjuk värld vi lever i? Mannen som spelar in barnporrfilmer på beställning har åkt fast i en tidigare razzia 2004 men man har inte hunnit åtala honom än så det var bara att fortsätta med verksamheten så länge. Men barnen?!?! Hur många fler barn har den jäväln hunnit göra illa under de tre åren som resurserna inte räckte till för att låsa in honom? Som jag ser det borde staten satsa pengar på brottsbekämpning i stället för på opraktiska uniformer som inte ens ska se ut som uniformer.

Det var ett axplock från min anteckningsblock, lösa tankar huller om buller.

Ord som inte borde behöva finnas

Tänk att det finns ord som man inte ens vill känna till. I veckan stötte jag på ordet body scrapel. Det betecknar när bitar av en människa - till exempel splitter från en självmordsbombares kropp - tränger in under huden på terrordådets offer. I guds namn. Body scrapel lär vara mycket farligare än splitter från vanliga splitterbomber även om jag inte förstår på vilket sätt. Kan inte förstå vidden av ordets innebörd. Ordet skrämmer mig genom sin blotta existens, blir rädd för själva bokstäverna i det: b-o-d-y-s-c-r-a-p-e-l.

Tre diktrader

Ikväll har intet, intet skett, men något sker ändå.
(Jarl Hemmer, "Stilla kväll" i Väntan)



Hjärta skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
(Bo Bergman, "Hjärtat" i En människa)



Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
(Erik Blomberg, "Var inte rädd för mörker" i Jorden)

Efter atentatet

Efter atentatet av Yasmina Khadra är en roman om ett angeläget och upprörande ämne.

Platsen är Tel Aviv i dagens Israel, huvudpersonen en framgångsrik kirurg utan vare sig politisk eller religiös övertygelse i någon riktning, men stolt över sitt förvärvade israeliska medborgarskap. Han lever för sitt arbete och sin hustru och betraktar sitt liv som lyckligt. En dag sker ett stort bombdåd på en restaurang mitt i ett pågående barnkalas, många dör. Snart står det klart att dådet utfördes av en palestinsk självmordsbombare, en kvinna. Hans hustru. Sanningen är lika otvivelaktig som obegriplig och smärtsamt främmande. Han vill förstå, han vill ta reda på vem kvinnan som han trodde sig känna egentligen var - det blir en resa genom helvetet, både psykiskt och fysiskt. Det är en väldigt skickligt skriven historia som beskriver konflikten mellan palestinier och israeler från en människas mikroperspektiv. Fascinerande, annorlunda, spännande, utan pekpinnar och sensmoral.

Den är en bok som det är svårt att slita sig ifrån, en bok som skildrar en för oss främmande vardag. Det är inte så att man som läsare på något sätt tvingas välja sida, inte alls, man får bara inblick i en för många människor smärtsam verklighet.

"Min hustru är död. Men innan hon gick och sprängde sig i luften mitt bland en massa skolungar kom hon hit till stan för att träffa sin guru. Jag är rasande över att hon föredrog islamisterna framför mig, tillägger jag och kan inte behärska vreden som väller in över mig som en mörk flodvåg. Och ännu mer över att bli förd bakom ljuset. Jag erkänner att jag är mycket mer rasande över att jag inte förstod vad som höll på att hända än över det andra. Var min fru islamist? Sedan när då? Jag kan fortfarande inte få in det i skallen. Hon var en modern kvinna. Hon älskade att resa, att sitta på en uteservering med ett glas citronsaft, och hon var alldeles för stolt över sitt hår för att gömma det under en slöja... Vad slog in i henne för att hon skulle bli ett monster, en terrorist, en självmordsfundamentalist, hon som inte stod ut med att höra en hundvalp gnälla?"

Finns även i pocket och som cd-bok.

Något jag hörde...

- En dag ska vi alla dö.
- Visst, men alla andra dagar ska vi inte.

Ridån

Språkförtryck i världslitteraturen: I essäboken Ridån som jag just läst ut menar författaren Milan Kundera att böcker skrivna på marginella språk inte har en chans i världslitteraturen och att det i litteraturens värld inte alltid är så självklart att man gör skillnad på nation och stat, vilket man borde göra, och som exempel på detta nämner han Franz Kafka som då och då kategoriseras som tjeckisk författare, vilket naturligtvis är nonsens, trots att han föddes och levde i Prag och faktiskt blev tjeckisk medborgare år 1918. Medborgarskap är en sak, nationell tillhörighet en annan. Kafka har skrivit sina böcker på tyska och såg sig själv som tysk författare, det är det som gäller. (Och Kundera själv har varit och kommer att förbli en tjeckisk författare, det spelar ingen roll att han sedan många år tillbaka är fransk medborgare och dessutom skriver sina böcker på franska som måste översättas till tjeckiska om "hans nation" ska få läsa dem.) Det är knepigt det här. Jag kommer även att tänka på Joseph Conrad, denna engelskspråkiga litteraturens gigant som egentligen var polack. Skulle vi känna till honom om han skrev Mörkrets hjärta på polska? Enligt Kunderas teori är det så gott som uteslutet eftersom små nationers författare/litteraturer är mer eller mindre diskvalificerade på förhand. Men tillbaka till Kunderas tankar om Kafka och Processen. Han skriver följande:

"Låt oss dock för ett ögonblick tänka oss att Kafka skulle ha skrivit sina böcker på tjeckiska. Vem skulle då nuförtiden ha känt till dem? Innan Max Brodd lyckades få in Kafka i världsmedvetandet tvingades han till väldiga ansträngningar, under tjugo år, med stöd av de största tyska författarna! Även om en förläggare i Prag hade lyckats utge böcker av en hypotetisk tjeckisk Kafka skulle ingen av hans landsmän (det vill säga ingen tjeck) ha haft den auktoritet som hade krävts för att få världen att lära känna dessa fantastiska texter skrivna på språket i ett fjärran land ´of which we know little´. Nej, tro mig, ingen, ingen, skulle ha känt till Kafka nuförtiden om han hade varit tjeck."

Jag befarar att Kundera har rätt, att det är så det är, att det är så det fungerar. De stora har det lättare än de små. Men tänk hur många spännande författarskap världen går miste om, det känns sorgligt, trots att undantag finns.

Extrem sekt får utbilda barn

* Det som står i Bibeln är Guds ord och det följer man. Först därefter lyder man under Sveriges lag.
* Kvinnans plats är i hemmet och mannens roll är att försörja kvinnan och de barn hon fött åt honom.
* Mannen är familjnes överhuvud och talar i kvinnans sak.
* Preventivmedel är förbjudna.
* Flickor ska inte få högre utbildning än grundskola.
* Radio och tv i hemmet tillåts inte.
* Man får inte bo i samma hus som de "orena", dvs. de som inte är medlemmar av samfundet.

Samfundet som har sådana regler heter Plymouthbröderna. Detta samfund har fått tillstånd att starta friskola och undervisa barn. I sverige, år 2007! Jag är djupt orolig. Jag har mycket svårt att se att barn i Plymouthbrödernas skola kommer att få en allsidig undervisning och att undervisningen kommer att leva upp till kraven på öppenhet. Jag förstår inte.

Dvärgen

Unnar mig att på nytt läsa Pär Lagerkvists Dvärgen, denna mästerliga bok om ondska och egoism. Dvärgen är en karikatyr på mänskliga sidor som vi känner igen, men inte vill kännas vid - helt enkelt för att vi motvilligt anar att vi alla mer eller mindre bär på dem någonstans djupt inom oss. Lagerkvist skriver så klarsynt, så rakt på sak, så obarmhärtigt att det gör ont i hjärtat. En läsupplevelse som slår det mesta.

Vad vill jag med mitt liv?

Jag vill att mitt liv ska vara meningsfullt och anständigt, jag vill att det ska vara fyllt av glädje, meningsfullhet och vardaglig förnöjsamhet, kärlek och trygghet. Jag vill finnas till för min familj, alla bonusmedlemmar inräknade. Jag vill känna närhet till min son och till min man. Jag vill vara en god vän. Jag vill leva mitt liv så som jag vill leva det, utan att låta mig styras av omgivningens hets, krav och pseudomåsten. Jag vill ta min lilla del av ansvaret för att Jorden ska ha en framtid. Jag vill känna att jag duger utan att behöva vara fröken Duktig dagarna i ända. Jag vill visa mina medsystrar att just det är möjligt. Jag vill älska, äta massor av mörk choklad och dricka ett glas vin när jag har lust.