måndag, maj 07, 2007

Tankar om dop i en sekulariserad tid

I helgen var jag på dop, en glad och mysig tilställning på alla sätt och vis. Ett leende spädbarn, stolta föräldrar, uppspelta syskon och kusiner, prunkande vårgrönska och vädret som skulle göra rättvisa vilken sommardag som helst. Ett vackert utsmyckat kapell beläget på en kulle och klockornas klang under den molnfria himlen. Trevlig präst. Perfekt sceneri, absolut. Det är ju så man tänker sig ett dop...

Men betyder inte ett dop att barnet genom ceremonin upptas in i kyrkans gemenskap? Alltså i grund och botten?

Så vitt jag vet så finns det inte en enda familjemedlem som är troende, någon har till och med även formellt lämnat kyrkan och någon annan överväger urträde. Vad är då meningen med prästens prat om Guds kärlek till alla barnen, om att den lille ska bli Jesus lärjunge och att Jesus kommer alltid att stå vid hans sida? Man sitter där och tänker att det här tror jag ju inte alls på...

Varför är det nödvändigt för föräldrarna att säga att de vill att deras barn bekänner sig till tron när inte de själva tror? Det blir ju bara tomma ord som inte är värda någonting alls. Man bara köper sig en stämningsfull inramning fast man kallar det tradition. Och traditioner ska man hålla fast vid, oavsett.

När det sen var dags för psalmerna och Fader vår så var det bara den äldre generationen som deltog pliktskyldigt, den yngre försökte i bästa fall mima som i Små stjärnorna. Det kändes inte rätt.

En vanlig fest för att uttrycka glädje över barnet och att det har fått sitt namn och därmed en identitet hade säkert varit lika trevlig och högtidlig, även om han som man kallar Gud inte blivit bjuden. Jag tror inte att någon av oss hade frågat efter honom.

Inga kommentarer: