Sedan igår har jag yrsel. Det är jobbigt och obehagligt. Är ljuskänslig och lätt illamående. Har ingen lust till någonting. Ändå kunde jag inte låta bli att sträckläsa T.S. Eliots Dikter - en poesi som är alldeles för magisk och inpå huden för att hindras av lite fysiskt obehag.
Egentligen var det inte läsning i vanlig mening som skedde, jag upplevde det snarare som att bara andas in orden. Jag kände dem direkt i lungorna, i blodet, i hjärtat, i magen. Jag blev helt uppfyld av texten. Som Gunnar Ekelöf uttrycker det i förordet: "Dikten är som livet, den leker. Med diktaren. Med den som ´läst alla böcker´ likaväl som med den som har för sig att böcker inte är ´liv´."
Stå kvar på trappan där du står -
stödd emot urnans rand -
och fläta, fläta solljus i ditt hår -
grip häpet tag i blommorna du fick -
släng dem på marken med förbittrad hand
och vänd dig bort med vrede i din blick:
men fläta, fläta solljus i ditt hår.
