Dessa rader ur Fyra kvartetter av T S Eliot berör mig starkt.
*
Närvarande tid och förfluten tid
är kanske båda närvarande i kommande tid
och kommande tid inrymd i förfluten tid.
Om all tid är evigt närvarande
är all tid oåterlöslig.
*
Vad som kunde ha varit är en abstraktion
som förblir en ständig möjlighet
endast i föreställningens värld.
Vad som kunde ha varit och vad som varit
pekar mot samma slut, vilket alltid är närvarande.
*
Fotsteg ekar i minnet
bortåt gången som vi följde
mot dörren som vi aldrig öppnade
in till rosengården. Mina ord ekar
sålunda, i ditt medvetande.
Men till vad ändamål
dammet rubbas på en skål med rosenblad
vet jag icke.
