Livets dialektik

Det har kommit en insikt till mig. Så är det - inte är det jag som kommit till insikten, känns det som, hur märkligt det än kan låta. Mitt behov av bekräftelse från nära och kära styr mig mer än jag hittills har anat, har nog till och med blandat ihop det med egen ambition, kreativitet och inre drivkraft. Blir ledsen när jag blir osynlig som individ, det vill säga enbart som den jag är. Samtidigt är jag beroende av att få vara för mig själv ganska mycket. Låter som en omöjlig ekvation... En konflikt eller ett symbiotiskt förhållande av mina två dialektiska förhållningssätt till mig själv? Jag vet inte, kan inte reda ut det för tillfället. Fast kanske är det hur enkelt som helst, kanske är jag bara ett skolexempel på ett barn med mentalt frånvarande, destruktiv far och överbeskyddande, krävande mor. Åt helvete med psykologi, varför måste jag tänka så mycket hela tiden?