torsdag, maj 31, 2007

Doppler

Länge leve oduglighet! Visst är det tröttsamt att alltid vara duktig. Slappna av, vet jag. Satsa på mera oduktighet! Det är nyttigt och bra att vara oduktig ibland.

"Jag har gjort så mycket.
Jag har varit så duktig.
Jag har varit så satans duktig.
Jag var duktig på dagis. Jag var duktig i lågstadiet. Jag var duktig i mellanstadiet och högstadiet. I gymnasiet var jag avskyvärt duktig, inte bara i ämnena utan också socialt. Jag var duktig utan att vara fackidiot, utan att bara läsa det man skulle, jag var delvis upprorisk och fräck och behandlade mina lärare på gränsen till vad som var tillåtet och ändå tyckte de bättre om mig än om de andra och för att lyckas med det måste man vara duktig på ett liksom gränslöst motbjudande sätt, slår det mig i dag. Jag studerade duktigt och fick en superduktig flickvän som jag gifte mig med på ett duktigt sätt bland duktiga vänner efter att man erbjudit mig ett jobb som var så duktigt att det visade finger åt alla andra duktiga jobb. Senare har vi fått barn som vi uppfostrat duktigt och vi har skaffat hus som vi renoverar duktigt. Mitt i all denna duktighet har jag vandrat i åratal. Jag har vaknat i den, somnat i den. Jag har andats duktighet och stegvis tappat bort livet. Så ligger det till, ser jag nu. Gud förbjude att mina barn blir lika duktiga som jag.


/.../ duktighet är beroendeframkallande. Det är en självuppfyllande spiral som aldrig behöver ta slut. Man kan vara duktig som elev och student och senare i arbetslivet och föreningslivet, man kan vara en duktig partner och vän och äkta hälft, duktig förälder och konsument, det finns faktiskt ingenting man inte kan göra på ett duktigare sätt än andra, man kan bli duktig på att åldras, man kan bli sjuk på ett duktigt sätt och man kan dö duktigt, något som jag utan tvekan skulle ha gjort om jag inte hade vurpat och slagit i huvudet. Men nu kommer det inte att bli så. Jag ska dö oduktigt och jag ska aldrig mer försöka prestera något så länge jag lever. Ingenting ska jag prestera. Jag har presterat för sista gången och jag har varit duktig för sista gången."

Dessa tankar rör sig i huvudet på en Andreas Doppler som har fått nog av både samhällets krav på duktighet och konsumenthysteri. Han lämnar familj, villa, vovve och volvo och alla absurda ställen där man vecko- och storhandlar för att flytta ut i skogen och bo där tillsammans med en älgkalv som får namnet Bongo och blir hans bästa vän. Enda nackdelen med Bongo är att han är usel på att spela memory, även djurmemory som borde vara enkelt för honom. Han vinner aldrig.

Boken Doppler är en galen ironisk berättelse, en sjukt rolig sådan. Fullständigt osannolik men ändå helt trovärdig. Varm, tankeväckande. Den är skriven av Norges kultförklarade författare Erlend Loe. På sätt och vis påminner Loe om Nick Hornby. Så om man gillar Hornby, gillar man nog Loe också. Jag gillar båda.

Inga kommentarer: