måndag, maj 21, 2007

Att läsa Lolita i Teheran

I boken Att läsa Lolita i Teheran berättar den iranska författaren Azar Nafisi om sin hemliga kurs i västerländsk litteratur som hon höll varje torsdag i sitt eget hem i Teheran under åren 1995-1997 och om litteraturens betydelse för att kunna identifiera och förstå sin omvärld.

Genom de stora berättelserna som till exempel Nabokovs Lolita, Austens Stolthet och fördom och Fitzgeralds Den store Gatsby visar Nafisi på samband mellan litteraturens fiktiva värld och den enskilda människans verklighet - oavsett tid, plats, bakgrund, kön eller politisk regim. De stora berättelserna existerar bara genom en symbios med de små vardagliga berättelserna som var och en av oss dagligen lever sina liv i eftersom de är varandras referensramar. Att läsa romaner handlar inte om identifikation med romanens huvudperson, det handlar om identifikation med grundläggande existentiella frågor oavsett vilka svar man hittar, om ifrågasättandet av rådande villkor, om att uppleva en annan människas liv och om empati.

En mycket intressant bok.


Azar Nafisis tankar om romankonsten:

*
Förringa aldrig någonsin ett litterärt verk genom att försöka förvandla det till en genomslagskopia av det verkliga livet; det vi söker i litteraturen är egentligen inte verkligheten, utan snarare en uppenbarelse av sanningen.

*
Det hör till moralen att inte känna sig hemma hos sig själv. De bästa romanerna tvingar oss att ifrågasätta det vi tar för givet. De ifrågasätter traditioner och förväntningar när dessa är alldeles för stelbenta. De får oss att se sig omkring och likt Alice i Underlandet betrakta världen genom andra ögon.

*
En roman är ingen allegori. Den är en sinnlig upplevelse av en annan värld. Om man inte träder in i den världen, håller andan med romangestalterna och blir berörd av deras öde, kommer man inte att kunna leva sig in i dem, och inlevelse är romanens hjärtpunkt. Så här läser man en roman: man andas in upplevelsen.

*
En bra roman är en roman som visar hur komplicerade de enskilda individerna är och ger utrymme för att låta alla dessa gestalter säga sitt; därigenom kan romanen kallas demokratisk- inte för att den förespråkar demokrati utan för att den i sig är demokratisk. Kärnfrågan i många stora romaner gäller empati - den största synden är att vara blind för andras problem och plågor. Att inte se dem innebär att förneka deras existens.

*
En stor roman skärper ens sinnen och intensifierar lyhördheten för livets och människornas invecklade beskaffenhet, och förebygger den självgodhet som uppfattar moralen som bestämda formler om gott och ont?

*
Respekt för andra, empatin, är central för romanen. Det är en egenskap som förenar Austen med Flaubert och James med Nabokov och Bellow. Så föds antagligen skurken i den moderna romanlitteraturen: en varelse utan medlidande, utan empati. Den personifierade versionen av gott och ont tar över och individualiserar de mer arketypiska begrepp, sådana som mod eller heroism, vilka formade den episka eller romantiska berättelsen. En hjälte blir någon som skyddar sin personliga integritet till snart sagt varje pris.

*
Den moderna litteraturen framhäver det onda i hemlivet, vanliga förhållanden, människor som du och jag. Ondska är oförmåga att se andra och därmed känna empati för dem. Det skrämmande är att denna blindhet kan finnas hos de bästa av oss såväl som hos de värsta. Alla är vi i stånd att förvandlas till den blinde censorn, att påtvinga andra människor våra visioner och begär.

*
Verklig demokrati kan inte existera utan friheten att använda fantasin och rätten att obehindrat använda verk av den skapande fantasin. För att leva ett fullödigt liv måste man ha möjlighet att offentligt gestalta och formulera privata världar, drömmar, tankar och begär, att ständigt ha tillgång till en dialog mellan den offentliga och den privata världen. Hur vet vi annars att vi har existerat, upplevt, åtrått, hatat, fruktat?

Inga kommentarer: