Återigen häpnar jag över tidens snabba lopp. I dag är det 15 år sedan jag och min son lämnade Tjeckien och kom till Sverige, för min kärleks skull. Egoistiskt, kan man tycka, fast jag håller inte med ändå. Jag har altid haft hans bästa i åtanke, så att han skulle få bra uppväxt och bra start i livet. Det är ju så man tänker, fast det kan verka som en illusion ibland.
Jag har aldrig ångrat steget jag tagit. Och jag är fortfarande lika förälskad. Att anpassa sig till ett nytt liv i en främmande miljö har inte varit lätt, framför allt inte för min då 5-årige son. Och då tänker jag inte bara på språksvårigheter... Det har varit många tårar med skuldkänslor (mina) som följd, men allt har löst sig. Tack och lov. Vi har tagit Sverige med storm och vunnit. Det är skönt att ha två hemländer, man känner sig lite rikare. Skål! Na zdraví!
