Doppler - mera om huvudpersonen

Andreas Doppler är en antihjälte som flyr kraven, drar till skogs och blir vän med en älgkalv efter att ha knivdödat älgkon. En man i sina bästa år med ett bra jobb, en duktig fru, en duktig son på 6 år, en duktig dotter på 16 år och ett barn på väg (visar det sig så småningom). Efter att ha cyklat omkull och slagit i huvudet blir han varse om att hela vardagen står honom upp i halsen: präktigheten, konsumtionshetsen, det ständiga mediebruset, barnen som kräver, frun som kräver, villan, jobbet – allting. Han förstår att han är trött på människor och att han inte gillar dem. Han vill inte vara med längre, vill hoppa av karusellen. Därför flyr han.

I skogen bor Doppler i tält, blir kompis med älgkalven Bongo och yxar till en totempåle till sin nyligen avlidne fars ära. Till en början får Doppler vara ensam i skogen med sitt folkförakt men så småningom börjar omvärlden tränga sig på mer och mer och en och annan knepig figur dyker upp hos honom i skogen och stör det så åtråvärda lugnet.

Egentligen är det en paradox. Doppler skyr civilisationen men gör det bara några hundra meter ifrån samhället eftersom platsen där han har slagit upp sitt tält ligger på promenadavstånd från Oslo, vilket ger honom möjlighet att idka byteshandel i närmaste snabbköp (byter älgkött mot minimjölk som är det enda han inte kan vara utan), stjäla verktyg i folks källare och förråd och terrorisera motionärer utan att någon myndighet visar minsta lilla intresse för hans förehavanden i skogen. Tur det.

Naturligtvis tvingas Doppler till konfrontation vid något tillfälle då frun tvingar honom att ta hand om barnen medan hon är på semester. Ett föräldramöte i dotterns skola är också inbokat. Att det inte går helt smärtfritt kan man gissa eftersom Doppler uttalar sig om att ungdomarna borde få supa sig fulla under skolresan för att motverka duktigheten.

Doppler är en krigare i kriget mot duktigheten och han ger sig ut på ett fälttåg… För att veta hur det går får man läsa del två – Volvo Lastvagnar.

Doppler

Länge leve oduglighet! Visst är det tröttsamt att alltid vara duktig. Slappna av, vet jag. Satsa på mera oduktighet! Det är nyttigt och bra att vara oduktig ibland.

"Jag har gjort så mycket.
Jag har varit så duktig.
Jag har varit så satans duktig.
Jag var duktig på dagis. Jag var duktig i lågstadiet. Jag var duktig i mellanstadiet och högstadiet. I gymnasiet var jag avskyvärt duktig, inte bara i ämnena utan också socialt. Jag var duktig utan att vara fackidiot, utan att bara läsa det man skulle, jag var delvis upprorisk och fräck och behandlade mina lärare på gränsen till vad som var tillåtet och ändå tyckte de bättre om mig än om de andra och för att lyckas med det måste man vara duktig på ett liksom gränslöst motbjudande sätt, slår det mig i dag. Jag studerade duktigt och fick en superduktig flickvän som jag gifte mig med på ett duktigt sätt bland duktiga vänner efter att man erbjudit mig ett jobb som var så duktigt att det visade finger åt alla andra duktiga jobb. Senare har vi fått barn som vi uppfostrat duktigt och vi har skaffat hus som vi renoverar duktigt. Mitt i all denna duktighet har jag vandrat i åratal. Jag har vaknat i den, somnat i den. Jag har andats duktighet och stegvis tappat bort livet. Så ligger det till, ser jag nu. Gud förbjude att mina barn blir lika duktiga som jag.

/.../ duktighet är beroendeframkallande. Det är en självuppfyllande spiral som aldrig behöver ta slut. Man kan vara duktig som elev och student och senare i arbetslivet och föreningslivet, man kan vara en duktig partner och vän och äkta hälft, duktig förälder och konsument, det finns faktiskt ingenting man inte kan göra på ett duktigare sätt än andra, man kan bli duktig på att åldras, man kan bli sjuk på ett duktigt sätt och man kan dö duktigt, något som jag utan tvekan skulle ha gjort om jag inte hade vurpat och slagit i huvudet. Men nu kommer det inte att bli så. Jag ska dö oduktigt och jag ska aldrig mer försöka prestera något så länge jag lever. Ingenting ska jag prestera. Jag har presterat för sista gången och jag har varit duktig för sista gången."

Dessa tankar rör sig i huvudet på en Andreas Doppler som har fått nog av både samhällets krav på duktighet och konsumenthysteri. Han lämnar familj, villa, vovve och volvo och alla absurda ställen där man vecko- och storhandlar för att flytta ut i skogen och bo där tillsammans med en älgkalv som får namnet Bongo och blir hans bästa vän. Enda nackdelen med Bongo är att han är usel på att spela memory, även djurmemory som borde vara enkelt för honom. Han vinner aldrig.

Boken Doppler är en galen ironisk berättelse, en sjukt rolig sådan. Fullständigt osannolik men ändå helt trovärdig. Varm, tankeväckande. Den är skriven av Norges kultförklarade författare Erlend Loe. På sätt och vis påminner Loe om Nick Hornby. Så om man gillar Hornby, gillar man nog Loe också. Jag gillar båda.

Humaniora

Humaniora definieras som studier som gör människan mera mänsklig, alltså som något som den moderna människan inte har överflöd av. Tyvärr är sådana studier inte lönsamma, man blir inte så anställningsbar av dem. Men de är mentalt upplyftande och tillfredsställande, inte i närheten av andra - mera jordnära - vetenskaper. Tycker jag. Men som sagt lönar sig inte humaniora. Varken för individen, eller för samhället och skattebetalarna. Det är en skam. Vad göra?

Poesi som berör och vidrör

Dessa rader ur Fyra kvartetter av T S Eliot berör mig starkt.

*
Närvarande tid och förfluten tid
är kanske båda närvarande i kommande tid
och kommande tid inrymd i förfluten tid.
Om all tid är evigt närvarande
är all tid oåterlöslig.

*
Vad som kunde ha varit är en abstraktion
som förblir en ständig möjlighet
endast i föreställningens värld.
Vad som kunde ha varit och vad som varit
pekar mot samma slut, vilket alltid är närvarande.

*
Fotsteg ekar i minnet
bortåt gången som vi följde
mot dörren som vi aldrig öppnade
in till rosengården. Mina ord ekar
sålunda, i ditt medvetande.
Men till vad ändamål
dammet rubbas på en skål med rosenblad
vet jag icke.

Oändlig eller utan ände?

Idag tänker jag - både nog och för mycket - på oväsentligheter. Inget som har praktisk vardagsnära betydelse. Kan tyckas. Dagens hjärnspöke heter Paradox som första namn och Oändlighet som andra namn.

Det hela började i morse vid kvart i åtta och ungefär halvvägs till jobbet. Ur cd-spelaren strömmade ut ord om en känd paradox från kvantmekaniken som kallas Schrödingers katt. Det är oviktigt i sammanhanget vem Schrödinger var, det är katten som är intressant. Paradoxen går ut på att en sak kan vara på flera olika sätt samtidigt utan att man kan avgöra vad som är sant eller falskt. Något i stil med om ett träd faller i skogen när ingen hör - hörs det då? eller blir det mörkt i kylskåpet när man har stängt dörren? eller om meningen den här meningen innehåller ett fel är sann eller inte. Hur som helst... Tillbaka till Schrödingers katt. Anta att en katt placeras i en sluten ljudisolerad stållåda som även innehåller en bit radioaktivt ämne med 50% sannolikhet att sönderfalla inom en timme och en mätare kopplad till en hammare som krossar en cyanidampull om det radioaktiva sönderfallet registreras. Om så sker, dör katten omeddelbart. Efter en timme vet man alltså inte om katten är död eller levande, båda alternativen är lika sannolika. Därmed måste man betrakta katten som både död och levande samtidigt. Båda alternativen är sanna och falska samtidigt. Man kan ju som sagt inte veta.

Detta räckte till att sätta hjärncellerna i gungning och utan att fatta hur och varför så satte jag igång och filosoferade om oändligheten och universum och dittenochdatten. Per definition är oändlighet konceptet av obegränsning och obundenhet i storlek, antal eller utsträckning. Så långt förstår man lätt som en plätt. Men sen.

Jag kom att minnas ett litet experiment, vet inte vad det kallas men man behöver en pappersremsa för att utföra det. En pappersremsa har två sidor samt en början och en ände. Om man limmar ihop pappersremsan till en cirkel finns det fortfarande två sidor på remsan, den är fortfarande tredimensionell (tror jag). Men limmar man ihop pappersremsan till en åtta, dvs oändlighetssymbolen, blir det plötsligt bara en sida på remsan och den har inte längre någon början och någon ände. Är den då ändlig eller oändlig? Vart har den ena sidan tagit vägen? Att något är oändligt är inte samma sak som att det är obegränsat, det ska man komma ihåg. Och det kommer jag ihåg, konstigt nog, liksom det att Jordens yta är tvådimensionell och ändlig, fast den egentligen inte har någon ände. Om man hela tiden åker rakt fram, kommer man till slut till startpunkten. Så är det. Jag bestämmer mig för att pappersremsan i form av en åtta är ett exempel på denna slags begränsad oändlighet eller icke ändlighet.

Hur är det då med universum som Jorden är en del av? Är universum oändligt? Finns det en oändlig mängd stjärnor? Har universum oändlig volym som kan sträcka ut sig i det oändliga när det finns behov för det, till exempel om det oändliga antalet stjärnor ökar lite till? Är universum begränsat eller obegränsat? Tänk om det fungerar i universum som på Jorden, att om man flyger med rymdskepp rakt fram tillräckligt länge, så kommer man kanske till slut till startpunkten igen. Hur kan man veta vad som är sant och inte sant när man inte kan testa? En fascinerande tanke, lika sannolik som någon annan. Enligt mig som inte vet nånting om kosmologi, vill säga.

Just det här med oändlig mängd och oändlig volym är extra komplicerad. Har gjort lite research i frågan och hamnat på Hilberts hotell. Eller Hilberts hotelparadox. Det används ofta för att illustrera begreppet oändligheten. Mycket intressant.

Anta att det finns ett hotell med oändligt många rum. En viss kväll är alla rummen fulla. Då kommer en person till som vill övernatta på hotellet. Hur gör Hilbert? Han ber helt enkelt alla gäster att flytta till det rum som har nästa rumsnummer. På så sätt flyttar alltså gästen i rum nr 1 till rum nr 2 och gästen i 2:an till 3:an osv i oändligheten. Detta medför att rum nr 1 nu är ledigt för den nya gästen.

En utökning av exemplet brukar också användas:
Senare samma kväll kommer en oändlig lång buss med oändligt många turister till hotellet. Hur gör Hilbert nu? Han kan ju inte be varje gäst att flytta till det rum som ligger oändligt långt bort. Han löser dock detta enkelt genom att låta varje gäst flytta till det rummet som har ett nr som är dubbelt så stort som det rummer hon bor i. På så sätt blir alla ojämna rum lediga, och dessa är oändligt många! Det vill säga en oändlighet ryms inom en annan oändlighet...

Jag fattar, men är ändå inte säker på att jag förstår. Men det är roligt att ibland ägna sig åt svindlande tankar bortom tid och rum.

T S Eliot

Sedan igår har jag yrsel. Det är jobbigt och obehagligt. Är ljuskänslig och lätt illamående. Har ingen lust till någonting. Ändå kunde jag inte låta bli att sträckläsa T.S. Eliots Dikter - en poesi som är alldeles för magisk och inpå huden för att hindras av lite fysiskt obehag.

Egentligen var det inte läsning i vanlig mening som skedde, jag upplevde det snarare som att bara andas in orden. Jag kände dem direkt i lungorna, i blodet, i hjärtat, i magen. Jag blev helt uppfyld av texten. Som Gunnar Ekelöf uttrycker det i förordet: "Dikten är som livet, den leker. Med diktaren. Med den som ´läst alla böcker´ likaväl som med den som har för sig att böcker inte är ´liv´."

Stå kvar på trappan där du står -
stödd emot urnans rand -
och fläta, fläta solljus i ditt hår -
grip häpet tag i blommorna du fick -
släng dem på marken med förbittrad hand
och vänd dig bort med vrede i din blick:
men fläta, fläta solljus i ditt hår.

På väg

Varje morgon på väg till och från jobbet korsar jag detta järnvägsspår. Numera används det endast för godståg till och från en rörfabrik i närheten, men för hundra år sedan trafikerades det av passagerartåg mellan Mälarbaden och Stockholm - en resa som idag skulle ta drygt en timme varade på den tiden hela sex timmar. Just nu badar rälsen i ett hav av gula blommor innan de försvinner bland träden en bit längre bort. Jag vet inte om det är nostalgi- eller melankolikänsla som har fått mig att stanna vid vägkanten och ta ett foto, kanske både och. Kanske ingetdera. Kanske är det bara oväntat vacker och romantiskt hemlighetsfullt. På väg...

Att läsa Lolita i Teheran

I boken Att läsa Lolita i Teheran berättar den iranska författaren Azar Nafisi om sin hemliga kurs i västerländsk litteratur som hon höll varje torsdag i sitt eget hem i Teheran under åren 1995-1997 och om litteraturens betydelse för att kunna identifiera och förstå sin omvärld.

Genom de stora berättelserna som till exempel Nabokovs Lolita, Austens Stolthet och fördom och Fitzgeralds Den store Gatsby visar Nafisi på samband mellan litteraturens fiktiva värld och den enskilda människans verklighet - oavsett tid, plats, bakgrund, kön eller politisk regim. De stora berättelserna existerar bara genom en symbios med de små vardagliga berättelserna som var och en av oss dagligen lever sina liv i eftersom de är varandras referensramar. Att läsa romaner handlar inte om identifikation med romanens huvudperson, det handlar om identifikation med grundläggande existentiella frågor oavsett vilka svar man hittar, om ifrågasättandet av rådande villkor, om att uppleva en annan människas liv och om empati.

En mycket intressant bok.


Azar Nafisis tankar om romankonsten:

*
Förringa aldrig någonsin ett litterärt verk genom att försöka förvandla det till en genomslagskopia av det verkliga livet; det vi söker i litteraturen är egentligen inte verkligheten, utan snarare en uppenbarelse av sanningen.

*
Det hör till moralen att inte känna sig hemma hos sig själv. De bästa romanerna tvingar oss att ifrågasätta det vi tar för givet. De ifrågasätter traditioner och förväntningar när dessa är alldeles för stelbenta. De får oss att se sig omkring och likt Alice i Underlandet betrakta världen genom andra ögon.

*
En roman är ingen allegori. Den är en sinnlig upplevelse av en annan värld. Om man inte träder in i den världen, håller andan med romangestalterna och blir berörd av deras öde, kommer man inte att kunna leva sig in i dem, och inlevelse är romanens hjärtpunkt. Så här läser man en roman: man andas in upplevelsen.

*
En bra roman är en roman som visar hur komplicerade de enskilda individerna är och ger utrymme för att låta alla dessa gestalter säga sitt; därigenom kan romanen kallas demokratisk- inte för att den förespråkar demokrati utan för att den i sig är demokratisk. Kärnfrågan i många stora romaner gäller empati - den största synden är att vara blind för andras problem och plågor. Att inte se dem innebär att förneka deras existens.

*
En stor roman skärper ens sinnen och intensifierar lyhördheten för livets och människornas invecklade beskaffenhet, och förebygger den självgodhet som uppfattar moralen som bestämda formler om gott och ont?

*
Respekt för andra, empatin, är central för romanen. Det är en egenskap som förenar Austen med Flaubert och James med Nabokov och Bellow. Så föds antagligen skurken i den moderna romanlitteraturen: en varelse utan medlidande, utan empati. Den personifierade versionen av gott och ont tar över och individualiserar de mer arketypiska begrepp, sådana som mod eller heroism, vilka formade den episka eller romantiska berättelsen. En hjälte blir någon som skyddar sin personliga integritet till snart sagt varje pris.

*
Den moderna litteraturen framhäver det onda i hemlivet, vanliga förhållanden, människor som du och jag. Ondska är oförmåga att se andra och därmed känna empati för dem. Det skrämmande är att denna blindhet kan finnas hos de bästa av oss såväl som hos de värsta. Alla är vi i stånd att förvandlas till den blinde censorn, att påtvinga andra människor våra visioner och begär.

*
Verklig demokrati kan inte existera utan friheten att använda fantasin och rätten att obehindrat använda verk av den skapande fantasin. För att leva ett fullödigt liv måste man ha möjlighet att offentligt gestalta och formulera privata världar, drömmar, tankar och begär, att ständigt ha tillgång till en dialog mellan den offentliga och den privata världen. Hur vet vi annars att vi har existerat, upplevt, åtrått, hatat, fruktat?

Blommor & Konst

Den här helgen har jag fått möjlighet att ställa ut fem av mina målningar i ett växthus fullt med blommande sommarblommor, mest pelargoner av alla möjliga färger, former och dofter. Tanken på samarbetet föddes redan förra året och i år blev det grannsamverkan i ordets bästa bemärkelse. Jag och växthusets ägarinna bor nämligen i samma område, bara en tjugominuters promenad ifrån varandra. Hon odlar sommarblommor och pelargoner, jag målar. Hon vill sälja plantor, jag vill visa upp tavlor. Två olika fritidsintressen som har visat sig komplettera varandra riktigt bra. Hon har bjudit in mig, hon är jättetrevlig och mycket sympatisk. Inte för att hon bjudit in mig utan för att hon är sådan, helt enkelt. Hon är en varmhjärtad människa med ett vackert växthus och det var kul att blanda konst och blommor under samma glastak. Det har kommit mycket folk under torsdagen och lördagen och jag trivdes med att samtala med många av dem om väder (som inte var det gynsammaste), blommor, bin och konst och allt möjligt där emellan. Att jag sålde två tavlor i all plantyra var inte heller så tokigt... Dessa två dagar var en välbehövlig injektion av positiv energi för mig.

15 år

Återigen häpnar jag över tidens snabba lopp. I dag är det 15 år sedan jag och min son lämnade Tjeckien och kom till Sverige, för min kärleks skull. Egoistiskt, kan man tycka, fast jag håller inte med ändå. Jag har altid haft hans bästa i åtanke, så att han skulle få bra uppväxt och bra start i livet. Det är ju så man tänker, fast det kan verka som en illusion ibland.

Jag har aldrig ångrat steget jag tagit. Och jag är fortfarande lika förälskad. Att anpassa sig till ett nytt liv i en främmande miljö har inte varit lätt, framför allt inte för min då 5-årige son. Och då tänker jag inte bara på språksvårigheter... Det har varit många tårar med skuldkänslor (mina) som följd, men allt har löst sig. Tack och lov. Vi har tagit Sverige med storm och vunnit. Det är skönt att ha två hemländer, man känner sig lite rikare. Skål! Na zdraví!

Tankar om dop i en sekulariserad tid

I helgen var jag på dop, en glad och mysig tilställning på alla sätt och vis. Ett leende spädbarn, stolta föräldrar, uppspelta syskon och kusiner, prunkande vårgrönska och vädret som skulle göra rättvisa vilken sommardag som helst. Ett vackert utsmyckat kapell beläget på en kulle och klockornas klang under den molnfria himlen. Trevlig präst. Perfekt sceneri, absolut. Det är ju så man tänker sig ett dop...

Men betyder inte ett dop att barnet genom ceremonin upptas in i kyrkans gemenskap? Alltså i grund och botten?

Så vitt jag vet så finns det inte en enda familjemedlem som är troende, någon har till och med även formellt lämnat kyrkan och någon annan överväger urträde. Vad är då meningen med prästens prat om Guds kärlek till alla barnen, om att den lille ska bli Jesus lärjunge och att Jesus kommer alltid att stå vid hans sida? Man sitter där och tänker att det här tror jag ju inte alls på...

Varför är det nödvändigt för föräldrarna att säga att de vill att deras barn bekänner sig till tron när inte de själva tror? Det blir ju bara tomma ord som inte är värda någonting alls. Man bara köper sig en stämningsfull inramning fast man kallar det tradition. Och traditioner ska man hålla fast vid, oavsett.

När det sen var dags för psalmerna och Fader vår så var det bara den äldre generationen som deltog pliktskyldigt, den yngre försökte i bästa fall mima som i Små stjärnorna. Det kändes inte rätt.

En vanlig fest för att uttrycka glädje över barnet och att det har fått sitt namn och därmed en identitet hade säkert varit lika trevlig och högtidlig, även om han som man kallar Gud inte blivit bjuden. Jag tror inte att någon av oss hade frågat efter honom.

Livets dialektik

Det har kommit en insikt till mig. Så är det - inte är det jag som kommit till insikten, känns det som, hur märkligt det än kan låta. Mitt behov av bekräftelse från nära och kära styr mig mer än jag hittills har anat, har nog till och med blandat ihop det med egen ambition, kreativitet och inre drivkraft. Blir ledsen när jag blir osynlig som individ, det vill säga enbart som den jag är. Samtidigt är jag beroende av att få vara för mig själv ganska mycket. Låter som en omöjlig ekvation... En konflikt eller ett symbiotiskt förhållande av mina två dialektiska förhållningssätt till mig själv? Jag vet inte, kan inte reda ut det för tillfället. Fast kanske är det hur enkelt som helst, kanske är jag bara ett skolexempel på ett barn med mentalt frånvarande, destruktiv far och överbeskyddande, krävande mor. Åt helvete med psykologi, varför måste jag tänka så mycket hela tiden?

På en ö i havet

"Hon målade sin kropp med mina händer" - det är vacker erotisk beskrivning, tycker jag . Raden kommer ur Aino Trosells På en ö i havet, veckans öronbok i uppläsning av Sven Wolter. En stark berättelse om ensamhet och passion. En trevlig överraskning som jag fiskade upp ur bibliotekshyllan i brist på annat - men fullträff har det visat sig.

Till minnet av en vän

När jag fyllde fyrtio fick jag ett körsbärsträd i present av en vän och hennes sambo. Hon finns inte mer, hon dog i höstas. Men trädet har slagit ut i blom och surrar av bin. Den här dikten skriven av Britta af Geijerstam är till henne, just på min födelsedag idag.

I år är du inte hos mig.
Knackar inte på
min dörr.

Men tack för din härliga
gåva.

Den blommar som
aldrig
förr.

För fyrtio år sedan

Födelsedagsbarnet på bilden är jag för exakt fyrtio år sedan,
den 4 maj 1967. Tiden går...