Jag gillar att läsa och jag gillar böcker som jag kan umgås med, gärna under en längre tid, inte sådana som bara är ett tidsfördriv. Jag försöker att undvika böcker som inte lämnar avtryck, som jag bara skulle hasta igenom på jakt efter spänning eller tillfällig underhållning och när jag har läst klart så skulle jag visserligen minnas handlingen, i bästa fall, men aldrig komma på tanken att återvända till boken i fråga. Fast det är inte lätt alla gånger att ignorera en bok som "alla" pratar om eller som ligger på bästsäljarlistorna, kommit ut som bilaga till Aftonbladet eller kan köpas vid kassan på Konsum. Livet är för kort för att kastas bort på skräp och slöläsning. Men visst har jag slöläst också, självklart, jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det finns dagar i livet då slöläsning är det enda rätta, precis det man behöver, just då. Det är ungefär som att äta chips. Jag köper de ytterst sällan, men det finns tillfällen då det är gott att smaska i sig ett par nävar.
Ibland tycker jag om att under en period fördjupa mig i ett visst författarskap, skapa mig överblick över en viss period eller ett tema. Det är skönt att ge sig tid och möjlighet att fundera över varför vissa böcker lämnar djupa spår i ens liv. Varför vissa böcker blir ens vänner för resten av livet. Det är just det som för mig är att umgås med en text. Sedan några år tillbaka skriver jag av hela stycken ur böcker som på något sätt har drabbat mig, ord och tankar som jag vill göra till mina och aldrig mer glömma. Ibland räcker det inte, eller går inte, att bara stryka under intressanta passager direkt i boken. Att för hand eller på datorn skriva av viktiga citat är verkligen som att intimt umgås med texten, det blir på sätt och vis en meditativ handling, en inre dialog med det lästa. Författaren Owe Wikström kallar detta för "en liten akt av koncentrerad läsglädje". Och det är just vad det är. Jag för också en enkel läsdagbok där jag antecknar författarens namn, bokens titel, datum och en kort kommentar om boken.
Owe Wikström som är författare och professor i religionspsykologi säger i sin bok Sonjas godhet att är det viktigt att umgås med texter som inte reducerar mänsklig oro till populär psykologi och betonar framgång, välbefinnande och harmoni. Han menar att det finns gott om förenklade kategorier och att det i stället behövs motsträviga texter och berättelser som visar att varje människa är en del av ett moraliskt universum och att vi förr eller senare tvingas inse både vårt eget personliga ansvar och vårt beroende av andra människor. Våra personliga livsberättelser är sprungna ur och delar av de stora gamla berättelserna om ont och gott, kärlek och hat, krig och fred, brott och straff. Vi är inte ensamma och vi är inte som oskrivna blad.
Många bokälskare hävdar, enligt Wikström, att läsning skapar empati eller inlevelse i andra människors livsöden, ger tillgång till ett rikare språk, ett differentierat känsloregister samt att läsning ger möjlighet till vila från den ständiga självupptagenheten, vilket han menar stämmer säkert på ett allmänt plan, medan det är svårare att föreställa sig att det skulle fungera på individnivå. Man lär knappast bli en moraliskt bättre människa bara för att man ägnar sig åt skönlitteratur, det vore alldeles för enkelt. Det håller jag med om. Att det inte är så enkelt bevisas av att diktatorer som Mao Zedong, Stalin, Saddam Hussein eller Hitler var alla flitiga läsare och ändå alltigenom onda personligheter.
Jag vet inte riktigt varför jag läser. Har inget entydigt svar. För att jag känner igen mig? Kanske ibland. För att jag kan leva mig in i andra människors liv och världar som jag annars inte skulle ha tillgång till? Säkert ofta. För att lära mig nya saker om hur det är att vara människa? Absolut. För att njuta av ett vackert språk? Javisst. Det är enligt mig fascinerande med böcker vars värld inte försvinner i samma stund som man har slagit igen pärmarna. Det är en magisk upplevelse när "vissa levnadsöden kan leva vidare i läsarens inre i timmar, dagar, månader, år. Ja, somliga scener kan följa oss genom livet, de kan påverka våra livsval, peka ut en livsväg. Vi kan få vänner för livet. Av dem får vi tröst eller vägledning. Vi nickar igenkännande. Av andra blir vi ifrågasatta i vår självupptagenhet, de rubbar våra älsklingstankar, krossar våra livslögner. Vi tror att vi läser en bok. Kanske läser vi i själva verket om delar av oss själva." (Wikström, s 106, 117).
På sistone har jag umgåtts mycket med Ryszard Kapuscinskis texter, vilket jag redan skrivit ett och annat blogginlägg om. I dagarna har jag läst ut hans På resa med Herodotos. Den boken handlar om författarens resor i Afrika och Asien och om boken Historia som skrivits av Herodotos för 2500 år sedan och som Kapuscinski ständigt hade i bagaget. Parallellerna är många. Därmed är det naturligt att även Kapuscinski funderar kring bokens betydelse: "Herodotos bok måste man nämligen läsa flera gånger om, som varje verk av stor betydelse, och för var gång blottas någonting nytt för en: ett nytt skikt, nytt innehåll, nya bilder och innebörder. Varje stor bok rymmer flera böcker som det gäller att upptäcka, fördjupa sig i och förstå." (s 228) Eller : "Hade Shakespeare läst Herodotos? Vår grek skildrade ju en värld präglad av de vildaste lidelser och kungamord tvåtusen år före Hamlet och Henrik VIII." (s 263) Och vidare: "... nuet har alltid funnits, ty historien är bara en oavbruten räcka av nutid, och den mest avlägsna historien var för den tidens människor deras vardag, den som låg deras hjärtan närmast." (s 282)
Att läsa böcker som Herodotos Historia eller för den delen Kapuscinskis Imperiet eller På resa med Herodotos kräver en insats och mental ansträngning av läsaren, vilket säkert inte alla vill ge. "Genomsnittsmänniskan är inte särskilt nyfiken på sin omvärld. Man lever, och det är ett faktum som man på ett eller annat sätt måste hantera, och ju mindre möda det kräver, desto bättre. Att lära känna världen fordrar nämligen möda, mycken möda, och det upptar en helt och hållet. De flesta människor skaffar sig i stället den motsatta förmågan, nämligen att titta utan att se, att lyssna utan att höra." (På resa med Herodotos, s 277).
Att gilla "krävande" böcker är förknippat med risken att man uppfattas som snorkig eller att man försöker göra sig märkvärdig och finare än andra. Tyvärr. Jag har svårt att förstå det. Varför ska det vara mera provocerande att gilla Franz Kafka eller Homéros än veta allt om fotboll, tennis eller friidrott? Intresset kan faktiskt vara äkta. Det är äkta för mig.
