Denna vecka fick jag två sköna kulturupplevelser och tillika energiinjektioner. I måndags såg jag teaterföreställningen Välkommen till mitt liv 2 av och med Marie Nilsson-Lind, ni vet gotländskan från Ainbusk och syrran till sångerskan Josefin Nilsson, och igår var det dags för författarafton med Mustafa Can som har skrivit boken Tätt intill dagarna, berättelsen om min mor.Marie Nillsson-Linds föreställning var mycket intim och självutlämnande, hon berättade om sina självmordsförsök som fjortonåring, återkommande depresioner, utmattning och ångest. Svårt och tungt ämne som hon lyckades omvandla till underhållning, hon pratade, spelade piano och sjöng. Hon har gåvan att skratta åt eländet, hon sätter fingret på precis rätt ställe, sätter ord på känslor och upplevelser som alla med liknande erfarenheter känner igen till punkt och pricka. Man skrattar, för det är det bättre alternativet av två. Igenkänningsfaktor var hög och känslan av att inte vara ensam om svåra saker var påtaglig. Budskapet var att livet är absolut värt att leva ändå. Klart att det är. Fast hon tyckte att eskilstunapubliken var lite trög och svårflörtad, hon jämförde oss med krisgruppens personalfest. (Antagligen inte långt från sanningen, måndagkväll i Eskilstuna betyder inte precis partystämmning).
Mustafa Can berättade dels om boken, dels ännu mera om sin mor. Jag har läst boken (med öronen) och fått veta sådant jag inte visste förut, bara anat. Hur det känns att leva i fattigdom, föda fram femton barn och förlora sju av dem på grund av hunger och brist på läkarvård, hur det är att utvandra till ett främmande land (som lika gärna kunde vara en annan planet) och ständigt längta tillbaka. Vilken lycka det är att erövra sitt eget namn när man är 42 år gammal genom att lära sig skriva sin namnteckning. Hur man bara överlever för att ens barn kan leva.
Mustafa Can beskriver sin mors öde, men genom det även Människans. Det individuella är allmängiltigt. Skalar man av hudfärg, namn, kön, tiden och platsen så är utvandring och längtan efter ett bättre liv åt sina barn och kommande ofödda generationer ett mångtusenårigt fenomen. Jag tyckte mest om parallellen mellan Mustafas mor och Kristina från Duvemåla. Han berättade att han ofta ser de två kvinnorna sitta tillsammans under ett träd som är till hälften astrakanapel, till hälften mullbärsträd. Och att de har mycket att tala om eftersom de har haft samma öde, samma längtan, upplevt samma saker. Det är fascinerande, tycker jag. På något sätt är just denna allmängiltiga sanning som går utanför en enskild människas liv just det som gör att en bok blir till ett litterärt konstverk.
Jag har blivit rikare denna vecka, tack vare mötet med Marie Nilsson-Lind och Mustafa Can.
