söndag, april 08, 2007

På resa med Herodotos

Några citat ur den ovanliga och läsvärda boken På resa med Herodotos av Ryszard Kapuscinski:

Om naturen och kulturskatter
"En soluppgång i öken är ett lysande, stundtals mystiskt skådespel, där världen, den som rann bort för oss igår kväll och försvann i natten, plötsligt kommer tillbaka. Nu kommer himlen, marken och människorna tillbaka. Allt finns på nytt, allt ser vi på nytt. Om det finns en oas någonstans i närheten ser vi den, finns det en brunn ser vi den också. I detta känslostarka ögonblick faller muslimerna på knä och läser dagens första bön, salad as-subh. Men deras hänförelse smittar av sig på de otrogna, alla upplever solens återkomst till världen lika starkt, det är kanske den enda uppriktigt sanna akten av ekumenisk förbrödring. "(S 156; i Iran på väg till Persepolis)

**
"Som alltid när man beser livlösa tempel, palats, städer, väcks frågan hur det gick för byggarna. Hur var det med deras plågor, brutna ryggar, ögon som stuckits ut av stenflisor, reumatism? Hur var deras usla liv? Deras lidande? Och då väcks nästa fråga: skulle de här underverken ha uppstått utan det lidandet? Utan uppsyningsmannens piska? Utan rädslan som skälver i slavens inre? Utan högmodet hos härskaren? Kort sagt: har inte det förgångnas stora konst skapats av det som är negativt och ont i människan? Men samtidigt: har det inte skapats av övertygelsen att det som är negativt och svagt i henne bara kan betvingas med skönheten, bara med ansträngningen och viljan att skapa den? Och är inte det enda som aldrig förändras skönhetens form? Och det behov av den som finns inom oss?" (S 160, i Persepolis i Iran)

**

Kommentarer till Herodotos Historia
"Brott och straff, skymf och hämnd, förr eller senare, men bådadera hör ihop, såväl mellan individer som mellan folk. Den som börjar ett krig, och därmed enligt Herodotos mening begår ett brott, han kommer oundvikligen, omedelbart eller efter en tid, att drabbas av hämnden, straffet. Denna relation, denna sammankoppling, är ödets djupaste väsen, den oåterkalleliga förutbestämmelsens mening." (S 219)

**
"I så många århundraden hade Europa varit världens centrum i en så ordagrann och självklar bemärkelse att det nu men nöd och näppe gick upp för europén att folk och civilisationer, utan honom och utanför honom, levde sitt eget liv, hade sina egna traditioner och specifika problem. Att det snarare var han som var nykommlingen, den främmande, och att hans värld här var avlägsen, abstrakt verklighet.
Den förste som kom underfund med att mångfalden är världens väsen var Herodotos. "Vi är inte ensamma", tycks vara budskapet till grekerna i hans verk. Och för att leda det i bevis gör han sina resor till världens ytterkanter. "Vi har grannar, som i sin tur har grannar, och tillsammans befolkar vi samma planet."
(S 223)

**
"Sedan det skeende som greken skildrat hade det gått två och ett halvt tusen år, en avgrund som rymmer Rom och medeltiden, de stora religionernas uppkomst och framväxt, upptäckten av Amerika, renässansen och upplysningen, ångmaskinen och elektriciteten, telegrafen och flygplanet, hundratals krig, varav två världskrig, upptäckten av antibiotika, befolkningsexplosionen, tusen och åter tusen saker och händelser som - när jag läste Herodotos - försvann som om de aldrig funnits eller lämnat förgrunden och rampljuset, och råkat i skuggan, glömt sig bakom ridån, i kulisserna.
Kände sig Herodotos, som ju föddes och levde och skrev på andra sidan av den avgrund som skiljer oss åt, fattigare av det skälet? Ingenting tyder på det."
(S 226)

**

"Herodotos bok måste man nämligen läsa flera gånger om, som varje verk av stor betydelse, och för var gång blottas någonting nytt för en: ett nytt skikt, nytt innehåll, nya bilder och innebörder. Varje stor bok rymmer flera böcker som det gäller att upptäcka, fördjupa sig i och förstå." (S 228)

**
"Hade Shakespeare läst Herodotos? Vår grek skildrade ju en värld präglad av de vildaste lidelser och kungamord tvåtusen år före Hamlet och Henrik VIII." (S 263)

**
"Genomsnittsmänniskan är inte särskilt nyfiken på sin omvärld. Man lever, och det är ett faktum som man på ett eller annat sätt måste hantera, och ju mindre möda det kräver, desto bättre. Att lära känna världen fordrar nämligen möda, mycken möda, och det upptar en helt och hållet. De flesta människor skaffar sig i stället den motsatta förmågan, nämligen att titta utan att se, att lyssna utan att höra. "(S 277)

**
"... nuet har alltid funnits, ty historien är bara en oavbruten räcka av nutid, och den mest avlägsna historien var för den tidens människor deras vardag, den som låg deras hjärtan närmast. "(S 282)

Inga kommentarer: