Min man jagar möss fast det är mössen som leder med 3:0. Minst. Först trodde han att det fannas en mus, och den lyckades han få i fällan efter att först ha fått en halv mussvans. Glädjen och upprymdheten rådde, jaktinstinkten var tillfredsställt. Dock bara temporärt. Tills det stod klart att den förolyckade musen hade en kompis. Eller kanske två. Eller tre. Det vet han inte. Det enda han vet är att gnagaren driver med honom, leker med honom, gäckar honom. Den (eller de) bor i bilen under motorhuven, det ligger solrosfrön vid sidan om framhjulen varje morgon. Ju fler fröskal, desto argare är jägaren. Han ropar på hämnd. Vill se blod. Inga möss i Volvon! Det är krig. Fällor ska fram.
Det räckte inte med en fälla med ost på, osten försvann liksom den sannerligen mätta gnagaren. Då gillrades två fällor med två ostbitar. På morgonen var ostbitarna borta, ingen mus i någon av fällorna, men solrosfrön vid högra framhjulet. Jägaren argare och argare. En ytterligare musfälla inhandlades, det var igår. Tre fällor, tre ostbitar. I morse var alla tre ostbitarna uppätna och fällorna lyste med musfrånvaro. Jägaren nära ett nervsammanbrott. Jag ler för detta är underhållning. För mig, inte för jägaren.
Vad händer nu? Tre nya ostbitar fastsatta i fällan med hjälp av sytråd. En fälla vid varje framhjul och en mittemellan. Min blodtörstige man är säker på sin sak. Det kan inte misslyckas, tänker jägaren i honom. Vi får se.
Fortsättning följer...
