Klassiker i pocket - boktips

Inför kommande lat- och soldagar (man kan ju alltid hoppas) vill jag tipsa om några nyutgivna klassiker - i pocket. Massor med bra läsning till en billig penning. Det är kul att förlagen satsar på gamla godingar som fortfarande står sig och som inte angrips av tidens tand för att de beskriver det djupt mänskliga och allmängiltiga.

* Cora Sandels Alberte-böckerna är en njutningsfull läsning. Man lär känna den unga Alberte som är instängd i en borgelig miljö i Nordnorge vid tiden för förra sekelskiftet. Alberte bryter upp, flyttar till Paris och följer sina konstnärsdrömmar och sitt hjärta, hon får uppleva livet inpå bara skinnet.

* Vladimir Nabokovs Lolita är mer än en tragisk historia om våldtäkt och utnyttjande av en tolvårig flicka. I överförd bemärkelse handlar romanen om kontroll, ofrihet och överlevnad.

* Virginia Wolfs Mot fyren, litteraturhistoriens mästerverk. En utflykt till fyren planeras till nästa dag, men det tar tio år innan den blir av. Människoöden i ett nötskal.

* Charles Dickens David Copperfield behöver knappast en närmare presentation. Det goda mot det onda, det goda vinner - som i alla sagor.

Det är bara Lolita som jag ännu inte har läst, men den ligger redan på soffbordet och väntar på sin tur. Just nu använder jag den som "referenslitteratur" till Att läsa Lolita I Teheran som är min lektyr för närvarande.

Två berikande kulturupplevelser

Denna vecka fick jag två sköna kulturupplevelser och tillika energiinjektioner. I måndags såg jag teaterföreställningen Välkommen till mitt liv 2 av och med Marie Nilsson-Lind, ni vet gotländskan från Ainbusk och syrran till sångerskan Josefin Nilsson, och igår var det dags för författarafton med Mustafa Can som har skrivit boken Tätt intill dagarna, berättelsen om min mor.

Marie Nillsson-Linds föreställning var mycket intim och självutlämnande, hon berättade om sina självmordsförsök som fjortonåring, återkommande depresioner, utmattning och ångest. Svårt och tungt ämne som hon lyckades omvandla till underhållning, hon pratade, spelade piano och sjöng. Hon har gåvan att skratta åt eländet, hon sätter fingret på precis rätt ställe, sätter ord på känslor och upplevelser som alla med liknande erfarenheter känner igen till punkt och pricka. Man skrattar, för det är det bättre alternativet av två. Igenkänningsfaktor var hög och känslan av att inte vara ensam om svåra saker var påtaglig. Budskapet var att livet är absolut värt att leva ändå. Klart att det är. Fast hon tyckte att eskilstunapubliken var lite trög och svårflörtad, hon jämförde oss med krisgruppens personalfest. (Antagligen inte långt från sanningen, måndagkväll i Eskilstuna betyder inte precis partystämmning).

Mustafa Can berättade dels om boken, dels ännu mera om sin mor. Jag har läst boken (med öronen) och fått veta sådant jag inte visste förut, bara anat. Hur det känns att leva i fattigdom, föda fram femton barn och förlora sju av dem på grund av hunger och brist på läkarvård, hur det är att utvandra till ett främmande land (som lika gärna kunde vara en annan planet) och ständigt längta tillbaka. Vilken lycka det är att erövra sitt eget namn när man är 42 år gammal genom att lära sig skriva sin namnteckning. Hur man bara överlever för att ens barn kan leva.

Mustafa Can beskriver sin mors öde, men genom det även Människans. Det individuella är allmängiltigt. Skalar man av hudfärg, namn, kön, tiden och platsen så är utvandring och längtan efter ett bättre liv åt sina barn och kommande ofödda generationer ett mångtusenårigt fenomen. Jag tyckte mest om parallellen mellan Mustafas mor och Kristina från Duvemåla. Han berättade att han ofta ser de två kvinnorna sitta tillsammans under ett träd som är till hälften astrakanapel, till hälften mullbärsträd. Och att de har mycket att tala om eftersom de har haft samma öde, samma längtan, upplevt samma saker. Det är fascinerande, tycker jag. På något sätt är just denna allmängiltiga sanning som går utanför en enskild människas liv just det som gör att en bok blir till ett litterärt konstverk.

Jag har blivit rikare denna vecka, tack vare mötet med Marie Nilsson-Lind och Mustafa Can.

Bortbloggad från jobbet

I dagens morgontidning läste jag om en man som nekades anställning på grund av vad hans sambo skrev i sin blogg. Anonymt, som de allra flesta. Och ändå... När mannen i fråga fick tillbaka sina ansökningshandlingar hittade han även en bifogad utskrift från sambos blogg. Till saken hör att inlägget inte alls innehöll några som helst kontroversiella saker. Men jobbet gick ändå till en annan sökande, dessutom med längre utbildning.

Jag blir chockad, förbannad och rädd. Hur bar sig arbetsgivaren åt för att hitta sambos bloggadress? Hur kunde de göra kopplingen? Hur vanligt är det att arbetsgivarna söker på nätet för att hitta information om sina anställda, befintliga eller potentiella? Tydligen är dylikt förfarande helt lagligt, till råga på allt.

Att man inte får vara i fred utan att Storebror ska spana efter en hela tiden! Måste man passa sig, inte skriva något som skulle kunna användas mot en själv eller någon annan? Ska man behöva vara rädd för att förlora jobbet om man till exempel råkar skriva att man vantrivs? Eller har olika problem? Jag tycker inte om den utvecklingen, det är ett som är säkert.

Vara sig själv?

"Jag ville anpassa mig efter en norm, jag ville uppfylla krav som ingen människa ställde på mig, jag ville vara eller spela någonting som jag inte alls var. Och på så sätt hade det än en gång hänt mig att jag gjorde våld på mig själv och hela livet." (Herman Hesse)

Helgen som varit

Har helgen varit bra? Ja, tack. Gjorde lite av varje, var både flitig och lat. Särskilt i lördags hade jag viss överskottsenergi fast jag inte vet var den kom ifrån. Men plötsligt hände det... Jag tog tag i en sak som hade legat över mig i minst ett halvår och som gav mig om inte dåligt samvete, så åtminstone irritation i magtrakten. Jag sorterade fakturor, viktiga kvitton, låneavier, lönebesked och försäkningsbrev i prydliga små buntar och arkiverade dem i pärmen märkt 2006 och 2007. När jag började var allt i en enda röra bestående av papper för ett år bakåt i tiden, viktiga och värdelösa om vartannat. Inte konstigt jag kände kväljningar varje gång jag såg pappershögen... Men nu är det gjort, ordningen är återställd, nu hittar vi rätt papper på rätt ställe och hemarkivet är värt namnet. Skönt. Och i fortsättningen måsta jag skärpa mig.

Sen har jag lurat mig till att stryka ett berg av kläder (den som spar, den har) genom att samtidigt med öronen läsa Mustafa Cans bok Tätt intill dagarna. Strykandet gick som en dans, var nästan besviken att klädhögen tog slut och att jag inte kunde fortsätta att lyssna. Tätt intill dagarna är en sällsynt vacker berättelse, en sons kärleksförklaring till sin mor som sätter spår i själen. Jag önskar att jag själv hade kunnat känna sådan kärlek och vördnad för mina föräldrar, men det gör jag inte. En sorg jag får leva med. Senare i veckan kommer Mustafa Can till Eskilstuna för att prata dels om boken, dels om sitt arbete som journalist. Är nyfiken på honom. Ska ringa och boka biljetter, tror jag.

Annars har jag som sagt legat på latsidan också - sovit mycket, läst i Att läsa Lolita i Teheran, tagit promenad, lagat och ätit god mat, druckit lite vin. Tiden gick alldeles för fort, som vanligt är med helger. Nu står en ny vecka i startgropen och hur den kommer att bli vet ingen någonting om. Det jag vet så här långt är att i kväll ska jag och min man gå på teater och innan dess äter vi middag på någon restaurang. Det blir såååå trevligt.

Böcker om böcker

Jag har märkt att jag under de senaste månaderna läst flera böcker som på ett eller annat sätt handlar om litteratur och läsning. Istanbul, På resa med Herodotos, Sonjas godhet. Det är inget medvetet val jag har gjort, det har bara blivit så. Något som jag märkt först nu, efteråt, och finner det vara ett intressant faktum. Ibland snubblar man över en bok, blir fast och - ja, det ena ger det andra. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

Jag tror även lite grann på det omedvetnas roll när det gäller de val vi gör. För min egen del handlar det, tror jag, om att jag under en period för cirka två år sedan inte kunde läsa så mycket och hamnade i en litterär svacka, i ett vakuum utan böcker. När jag sen hittade tillbaka till bokhyllan var det som att upptäcka litteratutren på nytt, en ny besatthet kom över mig. Återigen kunde jag, med författaren Nabokovs ord, uppleva hur det alldagliga vardagslivets alldagliga kiselsten kunde förvandlas till en ädelsten med hjälp av litteraturens magiska öga.
Det kanske inte alls är så konstigt att jag började reflektera över litteraturens betydelse för mig själv och varför jag tycker om böcker så mycket, vad det är jag får ut av att läsa. Därför tror jag att min hand styrdes mot de ovannämnda titlarna utan att jag var medveten om varför jag var nyfiken på just de böckerna.

Boken som jag har börjat läsa i dagarna tillhör också kategorin böcker om böcker: Att läsa Lolita i Teheran av Azar Nafisi.

Azar Nafisi kommer från Iran och har fram till våren 1995 undervisat i litteratur på universitetet i Teheran, sen har hon sagt upp sig för att hon inte längre stod ut med alla restriktioner och religiösa regler. Hon bestämde sig för att realisera en av sina drömmar, nämligen att starta en privat kurs i litteratur som skulle behandla förhållandet mellan litteratur och verklighet. Boken skildrar de två åren under vilka denna märkliga universitetskurs pågick och till saken hör att det bara var unga kvinnor som deltog. De läste både klassisk persisk litteratur och västerländsk litteratur. De läste, diskuterade, letade efter paralleller, uppmuntrades, hittade glädje och hopp. Böckerna kvinnorna läste gav deras liv ett sammanhang som annars hade förblivit dolt för dem då regimen i praktiken inte tillät andra ord än Koranens.
Jag fängslas av boken från första början och känner att varje sida kommer att vara ett spännande möte med kvinnorna. Jag ser fram emot att delta i deras hemliga möten kring litteratur, att bli inbjuden till deras liv som var (är) så annorlunda mitt.

Musjakt och blodtörst

Min man jagar möss fast det är mössen som leder med 3:0. Minst. Först trodde han att det fannas en mus, och den lyckades han få i fällan efter att först ha fått en halv mussvans. Glädjen och upprymdheten rådde, jaktinstinkten var tillfredsställt. Dock bara temporärt. Tills det stod klart att den förolyckade musen hade en kompis. Eller kanske två. Eller tre. Det vet han inte. Det enda han vet är att gnagaren driver med honom, leker med honom, gäckar honom. Den (eller de) bor i bilen under motorhuven, det ligger solrosfrön vid sidan om framhjulen varje morgon. Ju fler fröskal, desto argare är jägaren. Han ropar på hämnd. Vill se blod. Inga möss i Volvon! Det är krig. Fällor ska fram.

Det räckte inte med en fälla med ost på, osten försvann liksom den sannerligen mätta gnagaren. Då gillrades två fällor med två ostbitar. På morgonen var ostbitarna borta, ingen mus i någon av fällorna, men solrosfrön vid högra framhjulet. Jägaren argare och argare. En ytterligare musfälla inhandlades, det var igår. Tre fällor, tre ostbitar. I morse var alla tre ostbitarna uppätna och fällorna lyste med musfrånvaro. Jägaren nära ett nervsammanbrott. Jag ler för detta är underhållning. För mig, inte för jägaren.

Vad händer nu? Tre nya ostbitar fastsatta i fällan med hjälp av sytråd. En fälla vid varje framhjul och en mittemellan. Min blodtörstige man är säker på sin sak. Det kan inte misslyckas, tänker jägaren i honom. Vi får se.
Fortsättning följer...

Varför läser jag?

Jag gillar att läsa och jag gillar böcker som jag kan umgås med, gärna under en längre tid, inte sådana som bara är ett tidsfördriv. Jag försöker att undvika böcker som inte lämnar avtryck, som jag bara skulle hasta igenom på jakt efter spänning eller tillfällig underhållning och när jag har läst klart så skulle jag visserligen minnas handlingen, i bästa fall, men aldrig komma på tanken att återvända till boken i fråga. Fast det är inte lätt alla gånger att ignorera en bok som "alla" pratar om eller som ligger på bästsäljarlistorna, kommit ut som bilaga till Aftonbladet eller kan köpas vid kassan på Konsum. Livet är för kort för att kastas bort på skräp och slöläsning. Men visst har jag slöläst också, självklart, jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det finns dagar i livet då slöläsning är det enda rätta, precis det man behöver, just då. Det är ungefär som att äta chips. Jag köper de ytterst sällan, men det finns tillfällen då det är gott att smaska i sig ett par nävar.

Ibland tycker jag om att under en period fördjupa mig i ett visst författarskap, skapa mig överblick över en viss period eller ett tema. Det är skönt att ge sig tid och möjlighet att fundera över varför vissa böcker lämnar djupa spår i ens liv. Varför vissa böcker blir ens vänner för resten av livet. Det är just det som för mig är att umgås med en text. Sedan några år tillbaka skriver jag av hela stycken ur böcker som på något sätt har drabbat mig, ord och tankar som jag vill göra till mina och aldrig mer glömma. Ibland räcker det inte, eller går inte, att bara stryka under intressanta passager direkt i boken. Att för hand eller på datorn skriva av viktiga citat är verkligen som att intimt umgås med texten, det blir på sätt och vis en meditativ handling, en inre dialog med det lästa. Författaren Owe Wikström kallar detta för "en liten akt av koncentrerad läsglädje". Och det är just vad det är. Jag för också en enkel läsdagbok där jag antecknar författarens namn, bokens titel, datum och en kort kommentar om boken.

Owe Wikström som är författare och professor i religionspsykologi säger i sin bok Sonjas godhet att är det viktigt att umgås med texter som inte reducerar mänsklig oro till populär psykologi och betonar framgång, välbefinnande och harmoni. Han menar att det finns gott om förenklade kategorier och att det i stället behövs motsträviga texter och berättelser som visar att varje människa är en del av ett moraliskt universum och att vi förr eller senare tvingas inse både vårt eget personliga ansvar och vårt beroende av andra människor. Våra personliga livsberättelser är sprungna ur och delar av de stora gamla berättelserna om ont och gott, kärlek och hat, krig och fred, brott och straff. Vi är inte ensamma och vi är inte som oskrivna blad.

Många bokälskare hävdar, enligt Wikström, att läsning skapar empati eller inlevelse i andra människors livsöden, ger tillgång till ett rikare språk, ett differentierat känsloregister samt att läsning ger möjlighet till vila från den ständiga självupptagenheten, vilket han menar stämmer säkert på ett allmänt plan, medan det är svårare att föreställa sig att det skulle fungera på individnivå. Man lär knappast bli en moraliskt bättre människa bara för att man ägnar sig åt skönlitteratur, det vore alldeles för enkelt. Det håller jag med om. Att det inte är så enkelt bevisas av att diktatorer som Mao Zedong, Stalin, Saddam Hussein eller Hitler var alla flitiga läsare och ändå alltigenom onda personligheter.

Jag vet inte riktigt varför jag läser. Har inget entydigt svar. För att jag känner igen mig? Kanske ibland. För att jag kan leva mig in i andra människors liv och världar som jag annars inte skulle ha tillgång till? Säkert ofta. För att lära mig nya saker om hur det är att vara människa? Absolut. För att njuta av ett vackert språk? Javisst. Det är enligt mig fascinerande med böcker vars värld inte försvinner i samma stund som man har slagit igen pärmarna. Det är en magisk upplevelse när "vissa levnadsöden kan leva vidare i läsarens inre i timmar, dagar, månader, år. Ja, somliga scener kan följa oss genom livet, de kan påverka våra livsval, peka ut en livsväg. Vi kan få vänner för livet. Av dem får vi tröst eller vägledning. Vi nickar igenkännande. Av andra blir vi ifrågasatta i vår självupptagenhet, de rubbar våra älsklingstankar, krossar våra livslögner. Vi tror att vi läser en bok. Kanske läser vi i själva verket om delar av oss själva." (Wikström, s 106, 117).

På sistone har jag umgåtts mycket med Ryszard Kapuscinskis texter, vilket jag redan skrivit ett och annat blogginlägg om. I dagarna har jag läst ut hans På resa med Herodotos. Den boken handlar om författarens resor i Afrika och Asien och om boken Historia som skrivits av Herodotos för 2500 år sedan och som Kapuscinski ständigt hade i bagaget. Parallellerna är många. Därmed är det naturligt att även Kapuscinski funderar kring bokens betydelse: "Herodotos bok måste man nämligen läsa flera gånger om, som varje verk av stor betydelse, och för var gång blottas någonting nytt för en: ett nytt skikt, nytt innehåll, nya bilder och innebörder. Varje stor bok rymmer flera böcker som det gäller att upptäcka, fördjupa sig i och förstå." (s 228) Eller : "Hade Shakespeare läst Herodotos? Vår grek skildrade ju en värld präglad av de vildaste lidelser och kungamord tvåtusen år före Hamlet och Henrik VIII." (s 263) Och vidare: "... nuet har alltid funnits, ty historien är bara en oavbruten räcka av nutid, och den mest avlägsna historien var för den tidens människor deras vardag, den som låg deras hjärtan närmast." (s 282)

Att läsa böcker som Herodotos Historia eller för den delen Kapuscinskis Imperiet eller På resa med Herodotos kräver en insats och mental ansträngning av läsaren, vilket säkert inte alla vill ge. "Genomsnittsmänniskan är inte särskilt nyfiken på sin omvärld. Man lever, och det är ett faktum som man på ett eller annat sätt måste hantera, och ju mindre möda det kräver, desto bättre. Att lära känna världen fordrar nämligen möda, mycken möda, och det upptar en helt och hållet. De flesta människor skaffar sig i stället den motsatta förmågan, nämligen att titta utan att se, att lyssna utan att höra." (På resa med Herodotos, s 277).

Att gilla "krävande" böcker är förknippat med risken att man uppfattas som snorkig eller att man försöker göra sig märkvärdig och finare än andra. Tyvärr. Jag har svårt att förstå det. Varför ska det vara mera provocerande att gilla Franz Kafka eller Homéros än veta allt om fotboll, tennis eller friidrott? Intresset kan faktiskt vara äkta. Det är äkta för mig.

På resa med Herodotos

Några citat ur den ovanliga och läsvärda boken På resa med Herodotos av Ryszard Kapuscinski:

Om naturen och kulturskatter
"En soluppgång i öken är ett lysande, stundtals mystiskt skådespel, där världen, den som rann bort för oss igår kväll och försvann i natten, plötsligt kommer tillbaka. Nu kommer himlen, marken och människorna tillbaka. Allt finns på nytt, allt ser vi på nytt. Om det finns en oas någonstans i närheten ser vi den, finns det en brunn ser vi den också. I detta känslostarka ögonblick faller muslimerna på knä och läser dagens första bön, salad as-subh. Men deras hänförelse smittar av sig på de otrogna, alla upplever solens återkomst till världen lika starkt, det är kanske den enda uppriktigt sanna akten av ekumenisk förbrödring. "(S 156; i Iran på väg till Persepolis)

**
"Som alltid när man beser livlösa tempel, palats, städer, väcks frågan hur det gick för byggarna. Hur var det med deras plågor, brutna ryggar, ögon som stuckits ut av stenflisor, reumatism? Hur var deras usla liv? Deras lidande? Och då väcks nästa fråga: skulle de här underverken ha uppstått utan det lidandet? Utan uppsyningsmannens piska? Utan rädslan som skälver i slavens inre? Utan högmodet hos härskaren? Kort sagt: har inte det förgångnas stora konst skapats av det som är negativt och ont i människan? Men samtidigt: har det inte skapats av övertygelsen att det som är negativt och svagt i henne bara kan betvingas med skönheten, bara med ansträngningen och viljan att skapa den? Och är inte det enda som aldrig förändras skönhetens form? Och det behov av den som finns inom oss?" (S 160, i Persepolis i Iran)

**

Kommentarer till Herodotos Historia
"Brott och straff, skymf och hämnd, förr eller senare, men bådadera hör ihop, såväl mellan individer som mellan folk. Den som börjar ett krig, och därmed enligt Herodotos mening begår ett brott, han kommer oundvikligen, omedelbart eller efter en tid, att drabbas av hämnden, straffet. Denna relation, denna sammankoppling, är ödets djupaste väsen, den oåterkalleliga förutbestämmelsens mening." (S 219)

**
"I så många århundraden hade Europa varit världens centrum i en så ordagrann och självklar bemärkelse att det nu men nöd och näppe gick upp för europén att folk och civilisationer, utan honom och utanför honom, levde sitt eget liv, hade sina egna traditioner och specifika problem. Att det snarare var han som var nykommlingen, den främmande, och att hans värld här var avlägsen, abstrakt verklighet.
Den förste som kom underfund med att mångfalden är världens väsen var Herodotos. "Vi är inte ensamma", tycks vara budskapet till grekerna i hans verk. Och för att leda det i bevis gör han sina resor till världens ytterkanter. "Vi har grannar, som i sin tur har grannar, och tillsammans befolkar vi samma planet." (S 223)

**
"Sedan det skeende som greken skildrat hade det gått två och ett halvt tusen år, en avgrund som rymmer Rom och medeltiden, de stora religionernas uppkomst och framväxt, upptäckten av Amerika, renässansen och upplysningen, ångmaskinen och elektriciteten, telegrafen och flygplanet, hundratals krig, varav två världskrig, upptäckten av antibiotika, befolkningsexplosionen, tusen och åter tusen saker och händelser som - när jag läste Herodotos - försvann som om de aldrig funnits eller lämnat förgrunden och rampljuset, och råkat i skuggan, glömt sig bakom ridån, i kulisserna.
Kände sig Herodotos, som ju föddes och levde och skrev på andra sidan av den avgrund som skiljer oss åt, fattigare av det skälet? Ingenting tyder på det." (S 226)

**

"Herodotos bok måste man nämligen läsa flera gånger om, som varje verk av stor betydelse, och för var gång blottas någonting nytt för en: ett nytt skikt, nytt innehåll, nya bilder och innebörder. Varje stor bok rymmer flera böcker som det gäller att upptäcka, fördjupa sig i och förstå." (S 228)

**
"Hade Shakespeare läst Herodotos? Vår grek skildrade ju en värld präglad av de vildaste lidelser och kungamord tvåtusen år före Hamlet och Henrik VIII." (S 263)

**
"Genomsnittsmänniskan är inte särskilt nyfiken på sin omvärld. Man lever, och det är ett faktum som man på ett eller annat sätt måste hantera, och ju mindre möda det kräver, desto bättre. Att lära känna världen fordrar nämligen möda, mycken möda, och det upptar en helt och hållet. De flesta människor skaffar sig i stället den motsatta förmågan, nämligen att titta utan att se, att lyssna utan att höra. "(S 277)

**
"... nuet har alltid funnits, ty historien är bara en oavbruten räcka av nutid, och den mest avlägsna historien var för den tidens människor deras vardag, den som låg deras hjärtan närmast. "(S 282)

Tro

Tro finns det när någon skall se
Lövet i vattnet eller daggens droppar,
Vet att de finns - för att de måste finnas.
Sluter man ock sina ögon och drömmer
Finns bara det som förut fanns till.
Och lövet lyfts vidare av flodens våg.

Tro finns det när någon har sårat
Foten på stenen och känner att stenar
Finns för att såra våra fötter.

Se, trädet kastar långa skuggor,
Vår skugga och blommornas faller på marken:
Bara det som har skugga har kraft till att leva.
(Tro av Czeslaw Milosz, ur Möte)

Allt är annorlunda, ingenting har förändrats

Människans strävan efter lycka och balans i livet är kanske lika gammal som livet självt.
Nedanstående text finns att läsa på väggen i en gammal kyrka i Baltimore och är daterad år 1692. Vi har inte kommit längre än så men vi gör vårt bästa. Läs, njut, begrunda...


DESIDERATE

Vandra lugnt i brådskan och larmet
Minns vilken frid som finns i tystnaden.
Lev i sämja med andra människor,
Så långt det är möjligt utan att förneka dig själv.
Hävda din sanning lugnt och högt.
Lyssna också till vad andra säger,
Även dårar och ignoranter har sin berättelse.

Om du jämför dig med andra kan du bli bitter eller inbilsk,
Ty det kommer alltid att finnas någon
Som är bättre eller sämre än du.
Gläds åt det du uppnått och åt de planer du gör upp.
Gör det med hjärtat,
Hur oansenligt ditt arbete än är.
När lyckan skiftar är det ett beständigt värde.

Var försiktig i dina företag, ty världen är full av svek,
Men låt inte detta skymma den sanna dygden.
Många strävar efter höga ideal
Och livet är fullt av hjältemod.
Var dig själv och trotsa framförallt inte känslan,
Var inte cynisk inför kärleken,
Ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset.
Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut.

Utveckla din själsstyrka, så att den blir ditt värn
vid en plötslig olycka.
Men plågas inte av fantasifoster.
Mycken ängslan föds ur ensamhet och leda.
Behåll en sund disciplin, men var mild mot dig själv.
Du är ett barn av världsarvet.
Liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här,
Oavsett om det står klart för dig eller ej.
Betvivla inte att världsalltet är sådant som det borde vara.
Förbli således i fred med Gud, vad du än tror om hans existens,
Vad du än upptas av och vad du än åstundar.

I gatularmet, i livets förvirring,
Förbli i fred med din själ.
Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrade drömmar
Är denna värld alltjämt härlig.
Var aktsam, försök att vara lycklig.