Svinalängorna

Läser Svinalängorna av Susanna Alakoski och är lite besviken, boken motsvarar inte mina förväntnigar som jag byggt upp utifrån massmediernas stora intresse till följd av Augustpriset. Visst är boken angelägen och tänkvärd, men det kan inte hjälpas att den inte griper tag i mig så jag fastnar i dess grepp och inte vill bli släppt. Jag lider med lilla Leena, förstår vilket helvete hon tvingas genomleva och imponeras av hennes inre styrka och överlevndadsförmåga, visst gör jag det. Jag känner igen mig slälv i Leena också, även om jag hade det bättre när jag var barn än hon har det, för jag hade bara en förälder som söp. Om det nu går att mäta olika grader av ett barns lidande i ett alkoholiserat hem. Men jag tycker i alla fall att Alakoski lyckas bra med att berätta utifrån ett barns perspektiv, hon har ett rättfram språk utan krusiduller, inga långa beskrivningar eller filosofiska utlägg. Hom räds inte obehagliga saker. Hon viftar inte med några pekpinnar. Det är en berättelse som man tror på från första till sista sidan. Klart läsvärd bok.