Läser Imperiet av Ryszard Kapuscinski och kommit halvvägs. Från första sidan går texten rakt in i hjärtat och in i hjärnan på mig och berör, kastar om, rättar till, upprör, behagar, väcker alla slags känslor och tankar, sätter mina referensramar i gungning. Äntligen finns det någon som kan förklara för mig hur något sådant som Sovjetunionen var möjlig. Som jag har undrat! (Inte minst för att jag är född i Tjeckoslovakien och trots att jag bara var tre år gammal 1968, minns jag hur de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i landet - vi stötte på dem på vägen hem från mormor och jag var livrädd under hela bilresan.)Boken Imperiet är en gripande och personlig dokumentär inifrån Sovjetunionen före, under och efter sönderfallet.
Kapuscinski beskriver saker och ting inifrån, han är där det händer, han träffar och umgås med vanliga människor som alla lever det liv han skildrar. Han sitter inte på ett tjusigt hotellrum i Moskva, han reser till de mest avlägsna ställena, upplever både ökenhetta och sibirisk kyla. Jag tvivlar på att någon annan skulle kunna berätta lika fängslande som han, på lika vackert språk som han, så genialiskt enkelt och fullkomligt på en och samma gång. Bodil Malmsten skriver: Det är inte bara att han gör det, att han är där, att han berättar om det - det är hur han berättar det, med vilken skönhet och litterär stil. Sorgen och humorn i samma mening, med samma ord.
Läs boken om du ännu inte har gjort det.
