Babel

Häromveckan såg jag filmen Babel med Bratt Pitt och Cate Blanchet i huvudrollerna och den gav mig mer än bara förströelse för stunden för den fanns länge kvar i tankarna. Berättelsen är uppbyggd likt ringarna på vattnet som sprider sig från sitt epicentrum allt längre ut när man inser hur en människas spontana och till synes obetydliga handling sätter andra människors liv i gungning. Från Japan över Marocko till USA och Mexico och tillbaka igen, precis som ringarna på vattnet, exakt så. Men filmens egentliga tema är vår växande oförmåga till empati och ovilja att lyssna till varandra, vilket i filmen viser sig få ödesdigra konsekvenser. Om människorna i de relationer som filmen skildrar lyssnade till varandra i stället för att driva sina egna intressen hade tragedier kunnat undvikas. Jag ser filmens personer både som antihjältar och offer eftersom de på grund av sina döva öron både sårar de som står dem närmast och själva får betala ett högt pris och lida för sin dövhet. Det finns även en symbolgestalt - nämligen den dövstumma japanska tonårsflicka som är kapabel till att göra nästan vad som helst för att bli sedd och hörd, det vill säga för att bli bekräftad som människa.

Filmens titel är mycket passande; enligt Bibeln straffade ju Gud människorna i Babels torn för deras högmod genom att ge dem olika språk så att de inte längre kunde förstå varandra. Det finns säker mycket dåld symbolik i filmen, men då måste man se den minst ett par gånger. Jag tänker absolut se om om den. Snart.

Hyllning till livet

En trollsk morgon. Apelsinfärgat sken genom dimman, ett kallt solklot hänger löst i öster. En flock gäss skjuter ut likt en svart pil över sjön som har samma gråvita färg som himlen. Tre rådjur betar ostörd på åkern. Det är kyligt och frostigt i luften men jag känner ändå värmen. Varifrån kommer den? Plötsligt några diktrader i mitt medvetande - en hyllning till livet:

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
(Czeslaw Milosz, Gåvan; ur Möte)

Paradox

Vill man, så kan man inte. Kan man, så orkar man inte. Alldeles för ofta, tyvärr. (Om du tror att inlägget handlar om sex, behöver du inte läsa vidare.)

De bästa bloggidéerna och tankarna har jag alltid på morgonen eller i alla fall under den tiden som kallas arbetstid. Och då ska man jobba jobba, jobba. Det går inte att sitta och blogga. Fast man är sugen. Det är ju då det händer saker runtom, utanför och inuti mig. Tänker att: Det skriver jag i kväll. Men ofta är jag så trött på kvällen att jag inte orkar tänka någon vettig tanke, än mindre formulera den så att den blir läsbar för andra. Livets lilla paradox. Jag har redan ganska många anteckningar och urklipp sparade, min handväska är full av små lappar - allesammans potenciella blogginlägg - men flertalet av dem känns inaktuella som vardagsbetraktelser när det har gått några dagar.

Egentligen tycker jag inte att det gör så mycket. Det är bara ett trevligt bekymmer. Jag skriver för att det är roligt, inte för att jag måste. Och tänker och betraktar gör jag ändå.

Böckernas närhet

Jag trivs i sällskap av böcker, måste alltid ha böcker i min närhet, annars är risken stor att jag känner att något fattas, att den mentala balansen störs. Till och med på mitt skrivbord på jobbet har jag lagt två böcker i blickfånget, för trygghetens och välbefinnandets skull eftersom min arbetsplats annars är helt bokbefriad. Ibland tar jag en bok som jag för tillfället läser med mig till jobbet, bara för att kunna se på den ibland och "längta". Michel de Montaigne i sina Essayer uttryckte behovet av böckernas närhet på följande vis:

"Jag reser aldrig utan böcker, vare sig i krig eller fred. Men det kan gå flera dagar, och månader, utan att jag öppnar dem. [...] Jag njuter av dem, likt den girige över sina skatter, därför att jag vet att jag kan njuta av dem när jag har lust: min själ känner sig mätt och glad av denna äganderätt. [...] Ty jag känner ett outsägligt lugn och välbefinnande vid tanken på att böckerna finns inom räckhåll och kan ge mig glädje när det passar mig... "

Just så är det, tänker jag när jag läser dessa rader. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

Så går en dag...

Det blev inte så mycket skrivet de senaste dagarna, bortsett från långa inlägget i söndags. Anledningen var allt från hemsysslor och kulturevanemang i lördags till hastigt påkommen middagsbjudning som skulle vara hemma hos oss igår men som ställdes in i sista stund på grund av min migrän (ja, nu är det synd om mig igen). Nu är jag på jobbet i ala fall, har stoppat i mig migräntabletter och hoppas på det bästa, även om jag är försiktigt pessimistisk. Det trycker i skallen men ännu inget färgflimmer framför ögonen. Kommer flimret så är det kört, då får jag nog gå hem och det blir ingen middag för bekanta från Tyskland i kväll heller.

Vädret är trist nu. Det är säkert min mans fel eftersom han bytte till sommardäck på Volvon när det var så vårligt i förra veckan. Man ska inte förhasta sig, eller hur.

För att pigga upp mig i morse lyssnade jag på Bruce Springsteen i bilen, det funkar alltid. Hans musik blir jag alltid pigg och glad av.

Böcker som för övrigt förgyller min tillvaro och ger mig mentala vitamininjektioner just nu är Sonjas godhet av Owe Wikström (handlar om böcker och läsning som medicin mot självupptagenhet) och På resa med Herodotos av Ryszard Kapuscinski (om hans resor i Asien i Afrika). Båda böckerna är värda varsitt blogginlägg (minst ett) vid ett senare tillfälle.
Ha en bra dag så länge.

Vårt ego är en massprodukt

Självet har blivit en lönsam industri. Självhjälptänkarnas förenklade prosa toppar boklistorna, tv-tablåerna översvämmas av program som ska hjälpa oss att bli ett bättre Jag. Överallt på annonspelare, på Internet och i tidningarna uppmanas vi ständigt att putsa upp vår självbild, stärka vår självkänsla, hitta oss själva, våga säga nej, våga säga ja, leva i nuet, göra upp med vårt förflutna, bygga upp vår framtid, slow-a ner vårt liv, förverkliga våra drömmar, bli framgångsrika på jobbet, upptäcka erotikens mysterier, våga vara oss själva, bli smalare och vackrare, leva ett lyckligare liv och haka på downshifting-rörelse samtidigt som vi tipsas om vårens bästa skofynd, Weekend i Miami, shopping i New York, glamourcruise i Karibien eller hur man får full pott i Las Vegas. Så mycket skräp så man blir illamående.

Helst ska allt detta gå snabbt för vi måste även gå många-bollar-i-luften-skolan, låta oss karriärcoachas, läsa sig igenom trend- och inredningsskolan, fördjupa oss i bruksanvisningar för styvfamiljen om hur man lever ett lyckligare ny-familjsliv, träna yoga och pilates, åka på spa, testa nya bantningskurer och bli proffs på att laga sushi. Väcka sexlust med piller, bekämpa trötthet med piller, bli lugn, tolerant och balanserad med piller.

Tipslistor i några få steg tycks vara precis vad vi suckar efter och behöver, om vi ska tro diverse tidskrifter:

7-stegs-metoden får ditt ego att glänsa.
1-minuts-skolan: Gör rätt livsval och bli rik!
5 tips hur du blir en idéspruta.
2 hinder på vägen mot slow.
6 steg till slow sex.
Vill du ändra ditt liv? Coacha dig slälv i 2 steg!
Downshiftingens 5 grundvärderingar.
2-minuterskonsultation ? vad är sömnbrist?
1-minuts-skolan: Välj rätt man!
Bli proffs på att inreda ditt hem.
5 många-bollar-i-luften-tips.
Bli fröken-snygg!
1-minuts-skolan: Bli en rik fondbrud!
5-minuters-yoga.

Ovanstående rubriker är hämtade från Amelia, men det spelar ingen roll vilken tidskrift man slår upp. Meningen är, tror jag, att få oss att tro att om vi inte är nöjda, lyckliga och framgångsrika så är det vårt eget fel, för ingen vettig människa kan väl misslyckas med att följa så enkla råd. Om råden inte funkar på oss ändå, i vårt eget liv, känner vi oss dumma och värdelösa och spanar efter andra råd. Det finns ingen höjd på goda råd man kan få idag. Men jag tycker att det ofta är cyniskt och smaklöst, det finns ju yttre faktorer som styr många människors liv och som är svåra eller rent av omöjliga att ändra på genom att följa Damtidningens 7 steg till ett bättre liv. Hur kan man på allvar uppmana till exempel en ensamstående trebarnsmamma som kanske heltidsarbetar inom vården att inte stressa, utan ta det lugnt och koppla av med en cappucino i stället eller åka på spa varannan månad? Hur många av oss har råd att nyinreda sin bostad efter årstider?

Vi lever i ett samhälle som är genomsyrat av dubbelmoral. Den allrådande kommersiallismen skapar å en sidan ständigt nya behov hos oss, å andra sidan nya sätt att tillfredsställa dem. Och vi går på det, vi sväljer allt med hull och hår. Allt i vår vardag görs till ett problem för att det ska gå att sälja och köpa lösningar. Det räcker inte med sunt förnuft längre, man måste veta hur man ska göra, man får inte göra fel, man måste följa trenden. Barnafödande, uppfostran, arbete, mathållning, boende, sömn, fritid ? allt problematiseras, allt har blivit en vara och produkt att sälja och köpa. Allt kan man få professionell hjälp-till-självhjälp med. Det finns coacher för snart allting. Och vi köper.

Vi har blivit så fokuserade på vårt ego att vi knappt lever längre. Livet är ett projekt som upptar allt mer av vår tid. Men vart har omtanke om andra människor tagit vägen? Till självförverkligandeprojektet hör gärna att bekymra sig om stora saker som global uppvärmning eller skövling av regnskogar i Amazonas, men inte att hjälpa utsatta människor i sin egen omgivning. Det är önskvärt att ha ett fadderbarn i tredje världen, det vill säga lång bort, men ingen bryr sig om att antalet barn som lever under fattigdomsgränsen i Sverige bara ökar och ökar. Det är för jobbigt och oglamoröst att hjälpa hemlösa, gamla eller utsatta ungdomar i förorten. Man vill förverkliga sig själv, inte ge av sig själv. Fast det är just genom att ge av sig själv, som man finner sig själv ? den sanningen står redan i Bibeln om jag minns rätt. (Men nej, jag är inte religiös.)

Likadant är det med den vanliga förnöjsamheten i vardagen. Det är inte inne att vara nöjd med sitt liv och det man har. Det ska hela tiden strävas efter något annat. Det är fel på en om man inte vill resa utomlands flera gånger om året, om man inte är intresserad av att göra karriär och tjäna mera pengar för att kunna köpa fler saker, om man inte vill ha senaste tv-modellen och om man inte har något slags projekt på gång hela tiden. Det verkar nästan förhålla sig så att visst, man ska vara sig själv, bara man är som alla andra.

Musjakt och blodtörst 2

Nu är det över, jägaren fick sista ordet - stackars lilla näbbmusen satt fast i fällan i morse. Men tänk om det finns en till och det kommer att ligga nya solrosfrön under bilen... Då kommer nog mannen att koka av vrede... Jösses, det är nästan så att jag vill att det blir så, bara för att kunna se hans min. Ja, jag vet att jag är skadeglad, men det är faktiskt kul att stå vid sidan om och iaktta den envisa kampen. Vaddå Den gamle och havet när det finns nästan lika stor dramatik på hemmaplan.

Motorintresserad mus=sant

En liten mus som gillar bilar, motorer och resor? Jo, det är sant. I går hade vi bilen på x-antal-mil-service och när min man kom tilbaka till verkstaden på eftermiddag för att hämta bilen så fick han höra av mekanikern att allt var bra med bilen och att de tog hand om machinisten också. Han fattade förstås ingenting. Vilken machinist? Det visade sig att det var en liten mus som bosatt sig under motorhuven, vid ljusen på vänster sida. Hade ett mysigt bo där och skafferi fullt med solrosfrön, säkert varmt och skönt. Åtminstone så länge bilen stod stilla i garaget. Men att han inte blev dödsskrämd när bilen satte i gång är en gåta. Musen måste ha färdats till och från jobbet varje dag, åkt runt i stan och kanske var även på mera långväga resor under hela vintern.

Svinalängorna

Läser Svinalängorna av Susanna Alakoski och är lite besviken, boken motsvarar inte mina förväntnigar som jag byggt upp utifrån massmediernas stora intresse till följd av Augustpriset. Visst är boken angelägen och tänkvärd, men det kan inte hjälpas att den inte griper tag i mig så jag fastnar i dess grepp och inte vill bli släppt. Jag lider med lilla Leena, förstår vilket helvete hon tvingas genomleva och imponeras av hennes inre styrka och överlevndadsförmåga, visst gör jag det. Jag känner igen mig slälv i Leena också, även om jag hade det bättre när jag var barn än hon har det, för jag hade bara en förälder som söp. Om det nu går att mäta olika grader av ett barns lidande i ett alkoholiserat hem. Men jag tycker i alla fall att Alakoski lyckas bra med att berätta utifrån ett barns perspektiv, hon har ett rättfram språk utan krusiduller, inga långa beskrivningar eller filosofiska utlägg. Hom räds inte obehagliga saker. Hon viftar inte med några pekpinnar. Det är en berättelse som man tror på från första till sista sidan. Klart läsvärd bok.

Min farmor

Jag har aldrig träffat min farmor Marie. Det är inte så konstigt eftersom hon dog trettio år innan jag föddes, den 4 december 1935. Fyrtiotvå år gammal. Som jag är nu, snart. Min far var bara åtta år då. Jag känner inte till Maries födelsedatum men räknar ut att hon föddes 1893 och jag vet att hon kom till världen i staden Cavlat utanför Dubrovnik i det soliga Dalmatien vid Adriatiska havet. Namnet bär smaken och doften av apelsiner, persikor och aprikoser. På den tiden tillhörde området Italien, idag ligger det i Kroatien. Länge trodde jag att min fars morfar var italienare, att det är därför jag är svartögd och brunhårig, men så småningom förstod jag att han var en fattig tjeckisk soldat som skickades av den österrikisk-ungerska kejsaren ut i kriget och min fars mormor hade inget annat val än att kort efter bröllopet följa sin man dit han beordrades. På ett av fotografierna som jag har kvar poserar den ungefär tvååriga Marie framför kameran iklädd dalmatisk folkdräkt. Så söt hon är. Året är alltså ungefär 1895. Kort därefter återvände familjen hem eftersom fadern-soldaten blev sårad, till Prag till att börja med.

Jag har ett tjugotal gulnade fotografier av min farmor i olika åldrar och det finns ett som har fascinerat mig redan som liten flicka. Det är ett porträttfoto från ungefär slutet av 20-talet eller början av 30-talet. Hon sitter rak i ryggen och med en stor, elegant hatt på huvudet. En riktig dam, kvinnlig och mystisk med blicken riktad någonstans långt bort. När jag var barn sa folk alltid att jag var lik henne, att jag hade hennes ögon. Det tyckte jag om att höra, jag drömde om att en gång bli lika vacker som hon.

Det har alltid funnits en stark dragningskraft i fotografiet som jag inte riktigt kan förklara. Jag känner att det finns ett band mellan mig och Marie, att vi har ett och annat gemensamt och att vi skulle ha mycket att prata om i fall vi hade kunnat träffas. Jag vill veta allt om henne, lära känna henne. Men det är för sent, det finns ingen levande människa kvar som skulle minnas hurdan hon var. Jag får nöja mig med att titta på det inramade fotot i mitt arbetsrum och prata med henne i mina tankar.

Två saker slår mig alltid när jag tittar på fotografier av Marie - hon tittar drömmande bortom kameran och hon ler knappt. Vad betyder det? Vad drömde hon om som hon visste var ouppnåeligt för henne? Kärleken? Konsten? Yrke? Äventyr? Jag har lagt ihop de få skärvor av hennes liv som jag har tillgång till och bildat en mosaik. Ofullständig, men ändå en mosaik.

Marie tog studentexamen (ett foto från den dagen finns kvar) och blev lärare, trots att hon var dotter till en fattig föredetta soldat. Hon var språkbegåvad och undervisade i tyska och engelska. Att hon kunde engelska kom jag på av en tillfällighet: när jag höll på och strök en handbroderad bordsduk som hade gått i arv till mig, upptäckte jag en inbroderad inskription I love you 7.6.20. Det var Marie som broderat bordsduken, det visste jag redan, och förklaringen till den engelska texten fick jag av min mamma: Marie var ju engelsklärare. År 1920 var hon 27 år, förälskad i min farfar och antagligen redan mor till två söner. (Hennes första barn var tvillingar och båda dog i späd ålder, tyvärr känner jag inte till årtalen. Inte ens till deras namn, sorgligt nog. Sedan fick Marie två söner till, varav den yngsta var min far, han föddes 1927). Och så broderade hon I love you till maken, som vilken förälskad flicka som helst. Jag använder bordsduken med stor vördnad, men jag använder den. Den är vacker.

Jag sa att Marie nästan inte ler på fotografierna, men det finns ett undantag. Ett kort är taget antagligen under en semesterresa som hon och Karel, min farfar, företog sig. Av kläderna att döma är det tidig 20-tal, de lutar sig mot räcket på en ångbåt, står nära varandra och ler. Hon ser lycklig ut, ena foten placerad som om hon ville ta ett danssteg. Det är visst charleston som är modedans nummer ett vid den tiden, efter första världskriget vill människor leva, skratta, festa, glömma. Marie är ung, vacker och lycklig. Eller är hon inte det ändå?

De här ögonen. Svarta, djupa, riktade mot dig som betraktare men ändå förbi och igenom dig. Som om hon ser något som ingen annan ser. Som om hon besatt en hemlighet. Ett Mona Lisa leende har hon också, knappt förnimbart. Och håret ? tjockt, mörkt, långt och lockigt, alltid prydligt uppsatt. Jag föreställer mig henne med håret utsläppt, en vild älvlik varelse. Jag har fått hennes ögon, men inte hennes hår. Synd, det hade jag velat ha. Jag blir aldrig mätt på att titta på detta ansikte, jag vill att hon berättar för mig vad hon tänker på.

Av min far har jag hört att Marie spelade piano, gärna och länge, att hon ibland ställde ett glas vin på pianot och spelade och drack av vinet, försjunken i sin egen värld. Vad längtade du efter eller bort ifrån, Marie?

De sista fotografierna visar på sjukdomen, Marie är plötsligt mycket kraftig, svullen i ansiktet, svullna händer och fötter. Men ansiktet har sin skönhet kvar, trots svullnaden och plufsigheten. Samma mörka blick, samma tjocka mörka hår. Hon sitter numera, ibland med en bok i knäet. Inget leende alls.

I Maries dödsannons (någon har sparat tidningsurklippet) läser jag att hon dog efter ett lång tids lidande. Men vad led hon av? Det vet jag inte. Får aldrig veta. Var det bara kroppen som led eller även själen? I samband med hennes död publicerade tidningen en notis som beskrev hennes samhälleliga och politiska engagemang i staden under första världskriget ? hon var patriot, aktiv i flera föreningar och i motståndsrörelsen, engagerad i människor som hade det svårast under kriget. Hon arbetade hårt, gav ifrån sig allt hon hade, kämpade för fred och nationens befrielse och oavhängighet. I oktober 1918 blev landet en demokratisk republik ? Tjeckoslovakien. ?Hennes personliga egenskaper och hennes andliga väsen har bildat stommen för hela hennes livsverk: kärleken till fosterlandet, det tjeckiska folket och nationella friheten förblir vårt heliga arv?, står det i tidningsnotisen från den 4 december 1935. Stadens företrädare höll tal vid hennes kista på begravningsdagen och många av stadens invånare följde henne till sista vilan. Alla kände henne. Jag känner stolthet över min farmor.

Marie var en stark kvinna, med egen drivkraft och egna drömmar som hon kämpade för i en historiskt omvälvande tid. Hon var inte bara fru advokatskan, hon hade egen hjärna och eget liv. Men jag tror också att Marie längtade till solen och havet i Dubrovnik där hon kände att hon hade sina rötter och att hon sörjde sin lillebror Jan som stupade i första världskriget och sina två små förstfödda söner som hon inte fick behålla i livet. Kanske drömde hon om att vara pianist, eller kanske kände hon sig inte älskad tillräckligt. För det är detta med hennes blick och sorgsna leende på fotografierna som säger att det måste finnas något mer?

Jag saknar dig, Marie!

Ur Imperiet - om hot mot världen

Om hot mot världen enligt Kapuscinski

"Världen hotas av tre gissel, tre farsoter:
Den första är nationalismen.
Den andra är rasismen.
Den tredje är den religiösa fundamentalismen.
Dessa tre faktorer har ett och samma grunddrag, en gemensam nämnare - nämligen den aggressivt och totalt irrationella prägeln. Att komma i kontakt med intellektet hos den som är smittad av en av de tre farsoterna är inte möjligt. I ett sådant huvud brinner ett heligt bål som bara vänta på brännoffer. Alla försök att föra lugna samtal blir som att tala med en vägg. Det är inte samtal en sådan person är ute efter, utan deklarationer. Han vill att man ska ge honom bifall, erkänna att han har rätt, skriva under på det. Om man inte gör det är man en nolla, man finns inte, eftersom man bara räknas som verktyg, instrument, som vapen. Människor finns inte, det finns bara saken.

Ett intellekt som är drabbat av en sådan farsot är tillslutet, enkelspårigt, monotematiskt, rör sig uteslutande kring ett och samma ämne: fienden. Tanken på fienden ger det näring och liv. Därför är fienden ständigt närvarande, han är alltid ibland oss." (Ryszard Kapuscinski, Imperiet, sid 217)

Ur Imperiet

Sagan om Sovjetunionens historia

"Den ryske författaren Jurij Borev har jämfört Sovjetunionens historia med ett tåg i full fart:
´Tåget far in i en lysande framtid. Lokförare är Lenin. Plötsligt är det tvärstopp, det är slut på spåret. Lenin manar till extraarbete på lördagar, ny räls läggs ut och tåget rullar vidare. Nu är det Stalin som kör. Banan tar slut igen. Stalin låter arkebusera hälften av konduktörerna och passagerarna och tvingar övriga till att lägga mera räls. Tåget rullar i väg. I stället för Stalin kommer Chrusjtjov, och när rälsen tar slut låter han demontera spåret som tåget just har tillryggalagt och lägga framför loket. Brezjnev tar över efter Chrusjtjov. När spåret tar slut nästa gång beslutar Brezjnev att man ska dra för gardinerna och gunga vagnarna så att passagerarna ska tro att tåget rullar vidare.`
Och på den vägen kommer vi fram till "De tre begravningarnas tid" (Brezjnev, Andropov, Tjernenko), då resenärerna inte längre inbillar sig att de är på väg någonstans. Men så rullar tåget i väg igen i april 1985. Fast det är sista resan. Den tar sex och ett halvt år. Den här gången är Gorbatjov lokförare, och på loket står parollerna: Glasnost - Perestrojka."? (Ryszard Kapuscinski, Imperiet, sid 267)

Imperiet - om gränser

Om gränser enligt Kapuscinski - geografiska, fysiska, mentala

"Alltid när man närmar sig en gräns stiger spänningen, växer emotionerna. Människor är inte skapta för att leva i gränssituationer, vi undviker sådana eller försöker bli kvitt dem så fort som möjligt. Och ändå stöter vi ständigt på dem, ser dem och känner dem överallt. Vi slår upp världsatlasen: gränser och gränser. Gränser för oceaner och kontinenter. För öknar och skogar. Nederbörd, monsuner, tyfoner, odlad mark och trädesjord, tjäle och surhet, skiffer och konglomerat. Vidare ser vi gränser för kvartärssediment och vulkaniska bergarter, basalt, krita och lera. Vi kan också se den patagoniska och den kanadensiska sköldens gränser, gränser för tempererat och arktiskt klimat, gränser för erosionsformerna kring Adigefloden och Tchadsjön. Gränser för olika reptilers och kräldjurs utbredning, bland annat den livsfarliga svarta mamban, samt den hemska men tursamt nog lata anakondan.

Och gränser för monarkier, republiker? Utdöda kungadömen och svunna civilisationer? Pakter, avtal och allianser? Svarta och gula stammar? Folkvandringar? Och hur långt mongolerna nådde. Och chazarerna. Och hunnerna. Hur många offer, hur mycket blod och smärta är inte förknippade med gränsproblemen! Kyrkogårdarna där alla de vilar som stupat i försvaret av gränser har ingen ände. Och lika ändlösa är gravplatserna med de våghalsar som försökt flytta fram sina gränser. Förmodligen har hälften av alla dem som någon gång vistats på vår planet och gett sina liv på ärans fält stupat i strider som framkallats av gränsfrågor.

Denna känslighet för gränserna, den outtröttliga ivern att ständigt staka ut dem, flytta fram dem och försvara dem, kännetecknar inte bara människan utan hela den levande världen, allt som rör sig på land, i vattnet och i luften. Däggdjur låter sig slitas i stycken i försvaret av gränserna för sina betesmarker. Rovdjur biter ihjäl sina motståndare för att erövra nya fångstmarker. Men också vår stillsamma, kärvänliga katt - se så han anstränger sig, plågar och spänner sig för att klämma ur sig några droppar här och där och markera gränserna för sitt revir.

Och våra hjärnor? Där finns i kodad form ett oändligt antal gränser av alla de slag. Mellan vänstra och högra hemisfären, mellan pannlob och tinninglob, mellan fyrhögar och övre hjärnbihang. Och gränserna mellan hjärnkammare, hinnor och vindlingar? Mellan förlängda märgen och ryggmärgen. Lägg märke till hur vi tänker. Till exempel så här: till den gränsen är det tillåtet, men inte längre. Eller vi säger: se upp, så att du inte går för långt, över gränsen! Dessutom är det så att alla dessa gränser för tänkande, kännande, påbud och förbud ständigt förflyttar sig, korsas, tränger in i och lägger sig över varandra. I våra hjärnor pågår en ständig rörelse på, vid och över gränserna. Därav huvudvärk och migrän, därav all grums i huvudet, men också de fåtaliga pärlorna: visionerna, uppenbarelserna och de tyvärr så sällsynta snilleblixtarna.

Gräns är stress och till och med skräck (mycket mer sällan: befrielse). Begreppet gräns kan rymma någonting definitivt, dörren kan slå igen bakom oss en gång för alla: sådan är gränsen mellan liv och död. Den sortens oro känner gudarna till, och därför skaffar de sig troende genom löften om ett gudsrike som belöning, ett gudsrike som ska bli gränslöst. Den kristne Gudens paradis, Jahves och Allahs paradis har inga gränser. För buddhisterna är nirvana ett salighetstillstånd utan gräns. Kort sagt: det mest åtrådda, efterlängtade och av alla eftertraktade är just en ovillkorlig, fullständig och absolut gränslöshet." (Av Ryszard Kapuscinski, Imperiet, sid 25-26)

Drabbad av Kapuscinski

Läser Imperiet av Ryszard Kapuscinski och kommit halvvägs. Från första sidan går texten rakt in i hjärtat och in i hjärnan på mig och berör, kastar om, rättar till, upprör, behagar, väcker alla slags känslor och tankar, sätter mina referensramar i gungning. Äntligen finns det någon som kan förklara för mig hur något sådant som Sovjetunionen var möjlig. Som jag har undrat! (Inte minst för att jag är född i Tjeckoslovakien och trots att jag bara var tre år gammal 1968, minns jag hur de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i landet - vi stötte på dem på vägen hem från mormor och jag var livrädd under hela bilresan.)

Boken Imperiet är en gripande och personlig dokumentär inifrån Sovjetunionen före, under och efter sönderfallet.

Kapuscinski beskriver saker och ting inifrån, han är där det händer, han träffar och umgås med vanliga människor som alla lever det liv han skildrar. Han sitter inte på ett tjusigt hotellrum i Moskva, han reser till de mest avlägsna ställena, upplever både ökenhetta och sibirisk kyla. Jag tvivlar på att någon annan skulle kunna berätta lika fängslande som han, på lika vackert språk som han, så genialiskt enkelt och fullkomligt på en och samma gång. Bodil Malmsten skriver: Det är inte bara att han gör det, att han är där, att han berättar om det - det är hur han berättar det, med vilken skönhet och litterär stil. Sorgen och humorn i samma mening, med samma ord.

Läs boken om du ännu inte har gjort det.