
Jag har aldrig träffat min farmor Marie. Det är inte så konstigt eftersom hon dog trettio år innan jag föddes, den 4 december 1935. Fyrtiotvå år gammal. Som jag är nu, snart. Min far var bara åtta år då. Jag känner inte till Maries födelsedatum men räknar ut att hon föddes 1893 och jag vet att hon kom till världen i staden Cavlat utanför Dubrovnik i det soliga Dalmatien vid Adriatiska havet. Namnet bär smaken och doften av apelsiner, persikor och aprikoser. På den tiden tillhörde området Italien, idag ligger det i Kroatien. Länge trodde jag att min fars morfar var italienare, att det är därför jag är svartögd och brunhårig, men så småningom förstod jag att han var en fattig tjeckisk soldat som skickades av den österrikisk-ungerska kejsaren ut i kriget och min fars mormor hade inget annat val än att kort efter bröllopet följa sin man dit han beordrades. På ett av fotografierna som jag har kvar poserar den ungefär tvååriga Marie framför kameran iklädd dalmatisk folkdräkt. Så söt hon är. Året är alltså ungefär 1895. Kort därefter återvände familjen hem eftersom fadern-soldaten blev sårad, till Prag till att börja med.
Jag har ett tjugotal gulnade fotografier av min farmor i olika åldrar och det finns ett som har fascinerat mig redan som liten flicka. Det är ett porträttfoto från ungefär slutet av 20-talet eller början av 30-talet. Hon sitter rak i ryggen och med en stor, elegant hatt på huvudet. En riktig dam, kvinnlig och mystisk med blicken riktad någonstans långt bort. När jag var barn sa folk alltid att jag var lik henne, att jag hade hennes ögon. Det tyckte jag om att höra, jag drömde om att en gång bli lika vacker som hon.
Det har alltid funnits en stark dragningskraft i fotografiet som jag inte riktigt kan förklara. Jag känner att det finns ett band mellan mig och Marie, att vi har ett och annat gemensamt och att vi skulle ha mycket att prata om i fall vi hade kunnat träffas. Jag vill veta allt om henne, lära känna henne. Men det är för sent, det finns ingen levande människa kvar som skulle minnas hurdan hon var. Jag får nöja mig med att titta på det inramade fotot i mitt arbetsrum och prata med henne i mina tankar.
Två saker slår mig alltid när jag tittar på fotografier av Marie - hon tittar drömmande bortom kameran och hon ler knappt. Vad betyder det? Vad drömde hon om som hon visste var ouppnåeligt för henne? Kärleken? Konsten? Yrke? Äventyr? Jag har lagt ihop de få skärvor av hennes liv som jag har tillgång till och bildat en mosaik. Ofullständig, men ändå en mosaik.
Marie tog studentexamen (ett foto från den dagen finns kvar) och blev lärare, trots att hon var dotter till en fattig föredetta soldat. Hon var språkbegåvad och undervisade i tyska och engelska. Att hon kunde engelska kom jag på av en tillfällighet: när jag höll på och strök en handbroderad bordsduk som hade gått i arv till mig, upptäckte jag en inbroderad inskription I love you 7.6.20. Det var Marie som broderat bordsduken, det visste jag redan, och förklaringen till den engelska texten fick jag av min mamma: Marie var ju engelsklärare. År 1920 var hon 27 år, förälskad i min farfar och antagligen redan mor till två söner. (Hennes första barn var tvillingar och båda dog i späd ålder, tyvärr känner jag inte till årtalen. Inte ens till deras namn, sorgligt nog. Sedan fick Marie två söner till, varav den yngsta var min far, han föddes 1927). Och så broderade hon
I love you till maken, som vilken förälskad flicka som helst. Jag använder bordsduken med stor vördnad, men jag använder den. Den är vacker.
Jag sa att Marie nästan inte ler på fotografierna, men det finns ett undantag. Ett kort är taget antagligen under en semesterresa som hon och Karel, min farfar, företog sig. Av kläderna att döma är det tidig 20-tal, de lutar sig mot räcket på en ångbåt, står nära varandra och ler. Hon ser lycklig ut, ena foten placerad som om hon ville ta ett danssteg. Det är visst charleston som är modedans nummer ett vid den tiden, efter första världskriget vill människor leva, skratta, festa, glömma. Marie är ung, vacker och lycklig. Eller är hon inte det ändå?
De här ögonen. Svarta, djupa, riktade mot dig som betraktare men ändå förbi och igenom dig. Som om hon ser något som ingen annan ser. Som om hon besatt en hemlighet. Ett Mona Lisa leende har hon också, knappt förnimbart. Och håret ? tjockt, mörkt, långt och lockigt, alltid prydligt uppsatt. Jag föreställer mig henne med håret utsläppt, en vild älvlik varelse. Jag har fått hennes ögon, men inte hennes hår. Synd, det hade jag velat ha. Jag blir aldrig mätt på att titta på detta ansikte, jag vill att hon berättar för mig vad hon tänker på.
Av min far har jag hört att Marie spelade piano, gärna och länge, att hon ibland ställde ett glas vin på pianot och spelade och drack av vinet, försjunken i sin egen värld. Vad längtade du efter eller bort ifrån, Marie?
De sista fotografierna visar på sjukdomen, Marie är plötsligt mycket kraftig, svullen i ansiktet, svullna händer och fötter. Men ansiktet har sin skönhet kvar, trots svullnaden och plufsigheten. Samma mörka blick, samma tjocka mörka hår. Hon sitter numera, ibland med en bok i knäet. Inget leende alls.
I Maries dödsannons (någon har sparat tidningsurklippet) läser jag att hon dog efter ett lång tids lidande. Men vad led hon av? Det vet jag inte. Får aldrig veta. Var det bara kroppen som led eller även själen? I samband med hennes död publicerade tidningen en notis som beskrev hennes samhälleliga och politiska engagemang i staden under första världskriget ? hon var patriot, aktiv i flera föreningar och i motståndsrörelsen, engagerad i människor som hade det svårast under kriget. Hon arbetade hårt, gav ifrån sig allt hon hade, kämpade för fred och nationens befrielse och oavhängighet. I oktober 1918 blev landet en demokratisk republik ? Tjeckoslovakien. ?Hennes personliga egenskaper och hennes andliga väsen har bildat stommen för hela hennes livsverk: kärleken till fosterlandet, det tjeckiska folket och nationella friheten förblir vårt heliga arv?, står det i tidningsnotisen från den 4 december 1935. Stadens företrädare höll tal vid hennes kista på begravningsdagen och många av stadens invånare följde henne till sista vilan. Alla kände henne. Jag känner stolthet över min farmor.
Marie var en stark kvinna, med egen drivkraft och egna drömmar som hon kämpade för i en historiskt omvälvande tid. Hon var inte bara fru advokatskan, hon hade egen hjärna och eget liv. Men jag tror också att Marie längtade till solen och havet i Dubrovnik där hon kände att hon hade sina rötter och att hon sörjde sin lillebror Jan som stupade i första världskriget och sina två små förstfödda söner som hon inte fick behålla i livet. Kanske drömde hon om att vara pianist, eller kanske kände hon sig inte älskad tillräckligt. För det är detta med hennes blick och sorgsna leende på fotografierna som säger att det måste finnas något mer?
Jag saknar dig, Marie!