onsdag, februari 07, 2007

Lördag

Lördag av den brittiske författaren Ian McEwan var för mig en läsupplevelse utöver det vanliga, för boken tog ett fast grepp om mig inte bara för berättelsens skull utan även för att jag njöt så mycket av språket. Jag lånade boken först som en cd-bok och lyssnade som vanligt i bilen på väg till och från jobbet, men var tvungen att låna den i pappersform också eftersom jag ville läsa vissa partier och på så sätt förstärka njutningen.

Det finns få författare som klarar av att pressa en människas hela värld in i en enda dag, för ögonblicket kommer jag bara på Virginia Woolf, men McEwan är mästerlig. Genom att berätta om 24 timmar i en hjärnkirurgs dag flödar assosciationerna fritt - familjelivet, politik och samhällsutveckling efter den 11 september går in i varandra, liksom det förgångna, nutid och framtid. I tankarna gäller inga tidsgränser, man är fri att förflytta sig mellan tidszonerna. Och så var det tillfälligheterna... de berömda tillfälligheterna som kommer att visa sig vara så betydelsefulla. Det ena ger det andra.

Ett vackert ställe i boken är slutet på kapitel 3 när huvudpersonen Henry lyssnar på ett musikframträdande med sin nästan vuxne son i huvudrollen:
"Det finns sällsynta ögonblick då musiker tillsammans snuddar vid någonting ljuvligare än vad de någonsin förut har hittat under repetitioner och spelningar, bortom den rena samarbetsmässiga eller tekniska skickligheten, när deras uttryck blir lika lätt och graciöst som vänskap eller kärlek. Det är då de låter oss få se en skymt av vad vi skulle kunna vara, av våra bästa jag, och av en omöjlig värld där man ger allt man har åt andra, men inte förlorar något av sig själv. Ute i den verkliga världen finns det detaljerade planer, visionära projekt för fredsriken, med alla konflikter lösta, lycka åt alla, för alltid - hägringar för vilkas skull människor är beredda att dö och döda. Kristi rike på jorden, arbetarparadiset, den islamiska idealstaten. Men endast i musiken, och endast vid sällsynta tillfällen, går ridån verkligen upp för denna dröm om gemenskap, och den frammanas på ett gäckande sätt, innan den förklingar med de sista tonerna. "

Jag ville inte att boken skulle ta slut!

Inga kommentarer: