Under januarimånad bekantade jag mig med två nobelpristagare, Imre Kertesz och Orhan Pamuk. Samtigt. Mannen utan öde och Istanbul som i ett parallelt universum. Det kan man göra när man använder både ögonen och öronen till att läsa. Kertesz och Pamuk skriver inte alls om samma sak, om man nu inte tänker på att de skriver om hur man blir den man är och hur man formas av egna och färfäders erfarenheter.
Men vid ett tillfälle drabbades jag av en underlig insikt, eller upplevelse, eller varseblivning, det är svårt att definiera vad det var jag drabbades av. I båda böckerna handlade det just om en miljöbeskrivning - Auschwitz respektive Istanbull. Det var en mening ur Istanbul som drabbade mig: "Färjornas största gåva till stadens silhuett är röken från skorstenarna." Det är poesi och melankoli i orden, inte minst i orden "röken från skorstenarna". De tre orden förekom även i miljöskildringen från Auschwitz (Mannen utan öde), där skorstenarna som bekant också bidrog till stadens silhuett. Och det var just det - att det var samma ord, men med så olika laddning - som skakade om mig. Ord har innebörd, de betyder saker.
