onsdag, februari 28, 2007

107 år gammal - och bloggar

Man är inte äldre än man känner sig och vissa människor blir inte gamla, de har bara fyllt år en himla massa gånger. Olive Riley, en pigg 107-årig australiensiska, är världens äldsta bloggare. Olive föddes 1899 i en liten stad i Australien och bor numera 80 km norr om Sydney. Hon säger sig ha ett utomordentligt bra minne och med tanke på sin aktingsvärda åldern mycket att berätta. Hon skriver dock inte själv, utan berättar för en vän som sköter tangetbordet och datorn åt henne. Och så här presenterar sig Olive på sin blogg:

"Good morning everyone. My name is Olive Riley. I live in Australia near Sydney. I was born in Broken Hill on Oct. 20th 1899. Broken Hill is a mining town, far away in the center of Australia. My friend, Mike, has arranged this blog for me. He is doing the typing and I am telling the stories. He thinks it's a good idea to tell what's going on. He already made a film about me a few years back and people liked that, so they might like this blog too, he says. We'll see."

tisdag, februari 27, 2007

Människans närmaste släkting beväpnad

Idag har jag sett en notis om att schimpanser jagar andra apor med spjut som de själva tillverkar genom att bryta loss trädgrenar, ta bort blad och smågrenar och sen gnaga pinnarna vassa. Forskarna har tydligen också bevisat att beteendet inte är resultat av att aporna skulle härma människor, utan att schimpanserna kom på alltihop av sig själva. Och varför skulle de inte kunnat göra det? Schimpans är människans närmaste släkting och vi tillverkar kärnvapen och klusterbomber och massa annat elände, så upptäckten av spjutanvändandet i apvärlden förefaller mig helt naturligt. För övrigt finns det ju flera andra exempel på att djur använder verktyg för att skaffa föda - plocka termiter, fånga fisk, knäcka nötter.

Dock har jag ett till exempel på att schimpanser är något utöver det vanliga i djurvärlden. De är lustiga små rackare. I en djurpark någonstans i Kina har en schimpans blivit rökfri från att ha rökt cirka tio cigaretter om dagen - genom att skötarna gett honom ett glas öl i stället. Eller två. Undrar hur de kommer att gå till väga för att omvända stackars schimpansen till en nykter alkoholist. Avvaktar utvecklingen.

söndag, februari 25, 2007

Män & böcker

Det är statistiskt bevisat att män läser mindre än kvinnor och det är intressant eftersom om man går tillbaka i tiden, till 1700- och 1800-talet, så var det tvärtom. Då var det nästan bara män som läste, en kvinna med en bok i handen utgjorde snarare en samhällsfara då hon kunde få massa konstiga idéer i huvudet som följd. När man betraktar konsten från den tiden så märker man också att en läsande kvinna inte sällan avbildats som erotisk symbol, liggandes naken på en bädd medan hon läser. Antagligen tyckte männen att det förekom en slags intimitet mellan kvinnan och hennes bok, något som de inte hade tillgång till och inte kunde kontrollera. Farligt, farligt.

Idag, en bit in i 2000-talet, är bilden annorlunda. Andelen vuxna män i Sverige som aldrig läser har ökat från 22% i början av 1980-talet till 31% idag, medan andelen kvinnor som aldrig läser en bok är 15% och håller sig konstant över tid. Det är ett intressant faktum. Män som aldrig läser blir alltså statistiskt fler och fler och de som läser, läser mera oregelbundet. För kvinnorna gäller det annars att de yngre läser mindre än de äldre. Bokförsäljarnas drömgrupp är kvinnor i åldern 45-74 år för där ökar läsandet kraftigt hela tiden.

Men när det gäller min lilla familj så avspeglar statistiken inte alls verkligheten, vilket jag är stolt över. Innan jag och min man träffades i slutet av 80-talet så var han definitivt en del av de ovannämnda 22 procenten, men sen han gjorde det ödesdigra valet att gifta sig med en bokmal som till råga på allt pluggat litteraturvetenskap gick det spikrakt uppför för honom. Under de senaste åren har han nästan plöjt igenom min bokhylla och till och med fastnat för storheter som Fjodor Dostojevskij och Sigrid Undset. Han har upptäckt en värld som han idag knappast kan tänka sig vara utan, till min stora glädje. Ibland blir han så tagen av boken han läst att han tonsätter delar av den, eftersom det är musik som är hans primära intresse. Och min son som är vuxen nu har läst sin första bok när han var fyra år (Vi alla barn i Bullerbyn) och på den vägen är det, även om det fortfarande behövs medvetna insatser från min sida då och då.

Av min egen erfarenhet i fråga om mäns läsande drar jag alltså den enkla slutsatsen att det behövs en läsande kvinna som stoppar en bok i händerna på dem, för att det verkar förhålla sig så att hitta fram till bokhyllorna på eget bevåg inte riktigt är deras grej, hur läskunniga de än må vara. Killarna behöver hjälp på traven, en spark i baken, vägledning och ja, ibland behövs det även kvinnlig list för att övertyga dem att det inte är bortkastat tid att läsa. Och att tillsammans samtala om en bok som vi två eller alla tre har läst är en trevlig upplevelse som kan förgylla middagen.

PS. I skrivandets stund avslutar mannen vid min sida en tegelsten på 900 sidor och menar att komma till sista sidan och slå igen pärmarna är som att ta avsked av sina vänner. Kan det bli bättre? Killar kan!

fredag, februari 23, 2007

Fallhöjd

En både rolig och sorglig bok är Fallhöjd av Nick Hornby (han har skrivit även t.ex. Om en pojke). Jag är ungefär halvvägs genom cd-skivorna och gillar boken skarpt. Att det är Johan Ulvesson och Gunnel Fred som högläser ger berättelsen en extra krydda. Men i pappersform är den säkert lika trevlig.

Fallhöjd handlar om fyra sorgliga existenser som stöter på varandra uppe på ett hustak en Nyårsafton i syfte att hoppa. Snart upptäcker de att det inte är så lätt att ta livet av sig när man hela tiden blir avbruten och nån jämt lägger sig i. Även om de på sitt speciella vis försöker bli vänner, eller åtminstone låtsasvänner, så förstår de allt mer att de har ännu mindre gemensamt än de trodde från början. Som det gäng plågade loosers de är hjälper de ändå varandra igenom en själens mörka tid. Men i tragiken finns utrymme för humor, dråpliga repliker, pinsamma situationer och mycket värme. Det är en lättsam bok. Undrar hur den slutar...

Visdomsord lagom till helgen

Nedanstående visdomsord har jag just fått av en jobbarkompis via mail.

Sluta oroa er för åderbråck, rynkor och andra jävligheter!
Låt oss leva efter mottot: Livet skall inte vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp, utan snarare en sladdning in från sidan med chokladkakan i ena handen och vinet i den andra och med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker: "Woohoo, vilken jävla åktur!" Och än en gång - tänk på detta: "Har man skrattgropar i låren borde det vara tecken på ett lyckligt underliv".


Ha en riktigt trevlig helg!

onsdag, februari 21, 2007

Positiva klubben

När man vaknar en mörk ferbruarimorgon och ute är det ungefär 300 minusgrader och man tänker Yes, snart är det vår!, då måste man kallas för optimist. Det är Marcus Birro som sa eller skrev det här nånstans, minns inte riktigt. Kom att tänka på det imorse, när jag iklädd morgonrock och tofflor gav mig ut i 15-graders kyla för att sätta på motorvärmaren till min bil och samtidigt hämta tidningen i brevlådan. Gud välsigne motorvärmare! Han (i min enfaldighet utgår jag ifrån att det var en han) som uppfann motorvärmare borde bli helgonförklarad - eller något ditåt.

Väl i köket ler en bukett rosa tulpaner mot mig och jag minns att jag ska ta på mig mina nya jeans, ny topp och ny skjorta som jag köpte igår. Det här ska bli en bra dag.

Fan också! När jag kliver ur bilen på parkeringen i stan kommer jag på att jag glömt gympaväskan hemma. Min vännina kommer att mörda mig.

måndag, februari 19, 2007

Vita tänder

Nu har jag tagit mig igenom 2/3 av boken Vita tänder och tycker den är rätt kul, ungefär som jag har väntat mig. Gillar det roliga och underfundiga språket och Zadie Smiths sinne för situationskomik och säregna karaktärer. Hon har verkligen lyckats skapa lustiga typer. Inte konstigt att boken blev en bästsäljare världen över. Minns att boken gick på tv som serie också, det är några år sen nu, men jag kan se vissa scener framför mig när jag läser - till exempel historien med Iries hår.

Biodiskriminering?

Jag skulle vilja veta vem som bestämmer hur biofilmer distribueras över landet och framförallt vilka filmer som ska visas i vilka städer. Det är flera veckor sedan två filmer som jag hemskt gärna skulle vilja se hade Sverigepremiär men i lilla Eskilstuna har man inte sett minsta lilla tecken på att de överhuvudtaget har spelats in. Lokaltidningen nämner inget, biograferna visar svenska komedier och tonårsfilmer.

De två filmer jag saknar på bioduken här är Parfymen och The Queen. Varför denna utfrysning? Är Eskilstuna mobbat? Hoppas innerligt att det inte har med epitetet "arbetarkommun" att göra, då skulle jag bli arg och besviken. Så fördomsfulla kan de väl ändå inte vara. Eller är det meningen att man ska sätta sig på tåget efter jobbet och åka till Stockholm för att gå på bio? Det orkar jag inte med, skulle säkert somna innan jag kom till Centralen. Men jag kan vänta lite till, i värsta fall på dvd-utgåvan.

Och varför just de två filmerna? Parfymen har varit en av mina favoritböcker sen den kom ut i slutet på 80-talet, så det är klart jag är nyfiken på filmatiseringen. Dessutom skrev jag min d-uppsats i tyska om romanen. När det gäller The Queen vill jag se Helen Mirrens skådespelarprestation som lära vara något utöver det vanliga. Har jag hört.
Är det så mycket begärt?

torsdag, februari 15, 2007

Coelho i tillbakablick

Har plockat lite bland mina saker och tagit fram fjolårets anteckningsbok, bläddrat lite och lusläst här och där. Fastnat för några anteckningar.

6 januari 2006
Läser och drabbas av boken Djävulen och fröken Prym av Paulo Coelho. Är människan god eller ond? Är jag god eller ond? "Det goda finns inte, dygden är endast en sida av fruktan." Det är en bok som inte lämnar mina tankar i fred för den ställer mig inför ett moraliskt tankedilemma. Den ställer mig mot väggen, den kräver svar av mig. Hur skulle jag göra? Det är spännande och uppmanande att rannsaka sig själv? Jag vill tro att jag/människan är god men samtidigt tvivlar jag på det.

Vilka frågor han ställer, jag blir förbannad! Kan man offra en människa för majoritetens bästa? Det beror ju på. Kan man slå vad med Djävulen bara för att Gud gjorde det i fallet med Job? Det beror ju på. Stämmer det att om man vill ha makt över någon, måste man först väcka dennes rädsla? Absolut. Varför är det så lätt att väcka rädsla hos en annan människa? För att man angriper instinkter och primitiva känslor och för att det måste vara lättare att väcka rädsla än att väcka kärlek eller medkänsla.

Jag blir både intresserad av frågorna och skrämd av dem. Eller är det mina egna svar och tankar som skrämmer mig mest? Nånstans djupt inom oss har vi alla gjort våra val, allt är ju fråga om att välja. Hela tiden och i alla avseenden. Alla måste någon gång i livet välja sida, oavsett om Gud finns eller inte, oavsett vad Gud tycker eller skulle kunna tycka. Det enda som spelar roll är vad varje enskild människa känner, tycker och tror. Jag tror att människor är både goda och onda, även jag, och det är omständigheterna i livet ihop med det berömda arvet och den berömda miljön som avgör vad som segrar.
"En människas historia är hela mänsklighetens historia."

30 januari 2006
Läser Alkemisten av Paulo Coelho - vackert, vackert. Boken ger hopp och förtröstan. En fatalist som jag njuter av varje rad:

"När du verkligen vill någonting, verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.
Allt är ett.
Man är en del av världssjälen.
Man lever för att uppfylla sitt levnadsöde. Hjärtat visar vägen.
Det gäller att kunna tyda tecken. Det finns en mening med allt, allt samverkar för att man ska nå sitt öde."

tisdag, februari 13, 2007

Ormigt värre

Igår var jag på det barnsliga humöret att jag ville låta mig skrämmas och föll för frestelsen att hyra filmen Snakes on a plane. Fy f...n, säger jag bara, vilken vidrig film. Ormar överallt. Och jag som till och med äcklas av daggmaskar. Vad tänkte jag på? Inte konstigt att jag knappt vågade sätta fötterna i golvet sen och att jag tyckte att något rörde sig under överkastet på sängen när jag skulle ta och lägga mig. Brrrr. Vill inte se om den filmen, det är ett som är säkert.

söndag, februari 11, 2007

Jag

Mitt namn: Ivana Eklund
Född: I före detta Tjeckoslovakien
Ålder: 40+ (fast bara lite +)
Bor: I ett hus utanför Eskilstuna, nära Mälaren
Familj: Min man, min 20-åriga son och min mans 3 vuxna barn och 5 barnbarn
Jobbar: Ja
Gör på fritiden: Läser, skriver, målar
Har framtidsdrömmar: ja!
Gillar: Vår trädgård och att laga mat, se en bra film, mina vänner
Ogillar: Inskränkta, fega och oärliga människor
Njuter av: Livet
Favoritsyssla: Att göra ingenting och bara vara
Favoritplats: Själsö på Gotland om sommaren
Ser alltid på tv: Lost och kultur-och naturprogtram samt danska tv-serier
Ser aldrig på tv: Dokusåpor och realitysåpor av vilket slag de än må vara
Bästa film: Pulp Fiction och Wallace & Gromit - Varulvkaninens förbannelse
Bästa bok: Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom
Äter: Skaldjur, lax i alla former och vegetariskt (mest italiensk och medelhavsinspirerad mat)
Dricker: Gärna ett glas vin till middagen, oavsett veckodag
Mitt motto: När du gör något och det inte fungerar, gör något annat. Det är idiotiskt att göra samma sak om och om igen men förvänta sig ett annat resultat.
Är stolt över: Min familj och mig själv
Källsorterar sopor: Ja
Brottas med just nu: Yrkesidentitetskris

lördag, februari 10, 2007

Ny bekantskap på gång

"Det är väldigt dumt att säga att man ska göra något och så blir det ingenting av det."

Riszard Kapuscinski är en polsk författare som föddes 1932 i Warszawa och dog alldeles nyligen, för ungefär två veckor sedan. Tyvärr måste jag erkänna att jag knappt känt till hans existens medan han levde och ännu mindre läst något av honom. Har inte läst något av Riszard Kapuscinski överhuvudtaget. Helt enkelt för att jag tog för givet att han var för tung för min smak. Kanske är han det också, det vet jag inte. Har ju som sagt inte läst något av honom. Inte än. Men har blivit nyfiken. Tänker gå till biblioteket och leta efter honom i bokhyllan. Och då kan man fråga sig vilka är de händelser av avgörande betydelse som har bidragit till min ändrade inställning. Jo, så här är det.

Till att börja med är det Bodil Malmstens fel. I sina böcker och på sin blogg nämner hon ofta Riszard Kapuscinski som hon beundrar, för henne är han författarnas författare. Eller åtminstone en av dem. När nyheten om hans död spred sig över världen blev hon märkbart ledsen. Så det är tack vare Bodil Malmsten jag känner till Riszard Kapuscinski.

Jag slår upp Litteraturhandboken som jag har hemma och får veta att Riszard Kapuscinski var utrikeskorrespondent sedan 50-talet, främst i Afrika, Latinamerika och Sovjetunionen och skrev förutom reportageböcker även poesi och reflektionsprosa. När han arbetade med boken om Sovjetunionens sönderfall (Imperiet, 1993) läste han i ett år, reste i ett år och skrev i ett år. Hans författarskap är ett föredöme för utrikesreportrar och ett originellt bidrag till reselitteraturen. (Undrar om Lars Adaktusson har läst något av Kapuscinski.) Hur som helst är jag vid det här laget fortfarande skeptisk.

Men igår kväll råkade jag se ett program om Riszard Kapuscinski på Kunskapskanalen och blev nyfiken. Vilken ödmjuk, klok och eftertänksam människa med talets gåva han måste ha varit. Det som tilltalade mig mest var hans förmåga att sätta saker och ting i sitt sammanhang samt hans perspektiv på tillvaron och tid - lika självklar som originell. Jag fick definitivt lust att bekanta mig med hans författarskap.

Till exempel menade han att skrivkonsten som uppfanns för bara 5000 år sedan ännu är en ny typ av konst och att efteråt var det mindre viktigt med memoreringsförmågan när vi inte längre behöver överföra all befintlig kunskap till nästa generation via muntligt berättande. Det är helt omöjligt att ens föreställa sig hur det skulle gå till i dagens samhälle, inte sant?

Sen berättade Riszard Kapuscinski en hel del om krig och att de i verkligheten uppstår långt innan man börjar avlossa skott och blod börjar förspillas. Krig börjar först på boksidorna, så var det även med Balkankriget då man började med att radera oönskade författare från läroböckerna.

En annan sak han berättade var att när perserna och grekerna krigade mot varandra så tyckte perserna att de hade tillgång till den tidens bästa kommunikationssystem, för de hade kurirer utplacerade längs hela vägen från Grekland till den persiska huvudstaden så att det tog bara tre månader för ett meddelande att nå kungen. Men har inte läget på slagfältet hunnit förändras något under tiden? Och vi som tycker att det är så irriterande att behöva vänta ett par sekunder extra när vi ska skicka filer över nätet!

Och så sa han att kung Herodotos var en innovatör.

Nu ser jag fram emot en ny bekantskap.

onsdag, februari 07, 2007

Kertesz & Pamuk

Under januarimånad bekantade jag mig med två nobelpristagare, Imre Kertesz och Orhan Pamuk. Samtigt. Mannen utan öde och Istanbul som i ett parallelt universum. Det kan man göra när man använder både ögonen och öronen till att läsa. Kertesz och Pamuk skriver inte alls om samma sak, om man nu inte tänker på att de skriver om hur man blir den man är och hur man formas av egna och färfäders erfarenheter.

Men vid ett tillfälle drabbades jag av en underlig insikt, eller upplevelse, eller varseblivning, det är svårt att definiera vad det var jag drabbades av. I båda böckerna handlade det just om en miljöbeskrivning - Auschwitz respektive Istanbull. Det var en mening ur Istanbul som drabbade mig: "Färjornas största gåva till stadens silhuett är röken från skorstenarna." Det är poesi och melankoli i orden, inte minst i orden "röken från skorstenarna". De tre orden förekom även i miljöskildringen från Auschwitz (Mannen utan öde), där skorstenarna som bekant också bidrog till stadens silhuett. Och det var just det - att det var samma ord, men med så olika laddning - som skakade om mig. Ord har innebörd, de betyder saker.

Lördag

Lördag av den brittiske författaren Ian McEwan var för mig en läsupplevelse utöver det vanliga, för boken tog ett fast grepp om mig inte bara för berättelsens skull utan även för att jag njöt så mycket av språket. Jag lånade boken först som en cd-bok och lyssnade som vanligt i bilen på väg till och från jobbet, men var tvungen att låna den i pappersform också eftersom jag ville läsa vissa partier och på så sätt förstärka njutningen.

Det finns få författare som klarar av att pressa en människas hela värld in i en enda dag, för ögonblicket kommer jag bara på Virginia Woolf, men McEwan är mästerlig. Genom att berätta om 24 timmar i en hjärnkirurgs dag flödar assosciationerna fritt - familjelivet, politik och samhällsutveckling efter den 11 september går in i varandra, liksom det förgångna, nutid och framtid. I tankarna gäller inga tidsgränser, man är fri att förflytta sig mellan tidszonerna. Och så var det tillfälligheterna... de berömda tillfälligheterna som kommer att visa sig vara så betydelsefulla. Det ena ger det andra.

Ett vackert ställe i boken är slutet på kapitel 3 när huvudpersonen Henry lyssnar på ett musikframträdande med sin nästan vuxne son i huvudrollen:
"Det finns sällsynta ögonblick då musiker tillsammans snuddar vid någonting ljuvligare än vad de någonsin förut har hittat under repetitioner och spelningar, bortom den rena samarbetsmässiga eller tekniska skickligheten, när deras uttryck blir lika lätt och graciöst som vänskap eller kärlek. Det är då de låter oss få se en skymt av vad vi skulle kunna vara, av våra bästa jag, och av en omöjlig värld där man ger allt man har åt andra, men inte förlorar något av sig själv. Ute i den verkliga världen finns det detaljerade planer, visionära projekt för fredsriken, med alla konflikter lösta, lycka åt alla, för alltid - hägringar för vilkas skull människor är beredda att dö och döda. Kristi rike på jorden, arbetarparadiset, den islamiska idealstaten. Men endast i musiken, och endast vid sällsynta tillfällen, går ridån verkligen upp för denna dröm om gemenskap, och den frammanas på ett gäckande sätt, innan den förklingar med de sista tonerna. "

Jag ville inte att boken skulle ta slut!