Jag har ett splittrat förhållande till morgnar, särskilt till sådana som börjar tidigt. Morgnar som börjar lite senare har jag vanligtvis lätt för att uppskatta. Men eftersom det är så att fem av sju morgnar är av den tidiga sorten, uppstår splittringen.
Bara jag kommer upp...,jag måste komma upp! För om jag kommer upp, äter frukost och allt det där som görs varje morgon, kan jag äntligen sätta mig i bilen och sätta på cd-spelaren inmatad med livsöden. I bilen lyssnar jag på cd-böcker och det är bland det bästa jag vet. 25-minuters resväg till jobbet, känsla av frihet, makten över bilen (i alla fall en Opel Astra från 1992), naturomgivning som sakteligen ersätts av stadsmiljö, ljuset som har börjat återvända och så bokens sidor som strömmar till mig genom stereon.
Jag har slutat gnälla på rödljus vid korsningar och fotgängare som kräver företräde på övergångsstället för då tar ju resan en längre tid och det är underbart, för då kan jag stjäla tiden till mig själv och lyssnandet. Dagens krav kan vänta ännu en stund. När jag kommer fram sitter jag ibland kvar i bilen några minuter extra för att höra slutet på ett kapitel, en scen eller vacker miljöskildring. Sen stänger jag av cd-spelaren, öppnar bildörren och kliver ur. Ut ur bilen och ut ur berättelsen. Och i morse möttes jag av fågelsång. Det var länge sedan sist.
