måndag, juli 25, 2016

Läsinspiration i senaste Karavan: Jamaica Kincaid och Ben Okri


I senaste numret av litteraturtidskriften Karavan (2/2016) finns bl.a. två extra mycket inspirerande artiklar att läsa: En som är skriven av Kristina Sandberg och handlar om hennes författarsjälsfrände Jamaica Kincaid och en av journalisten Julia Kauta Kouyate om romanen Den omättliga vägen av den nigerianske författaren Ben Okri.


I sin text berättar Kristina Sandberg om hur Jamaica Kincaid inspirerade henne till att använda sig av en dissonant kör av röster inom Maj som är huvudpersonen i Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Du som har läst trilogin om hemmafrun Maj vet vad som menas med de här rösterna. Kincaid använder sig av knepet i boken Till en flicka. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur idéer om stil och gestaltning kan fortplanta sig från författare till författare. Samtidigt är artikeln också ett porträtt av Jamaica Kincaids författarskap. Hon är en författare som jag inte har läst något av ännu men som står på att-läsa-listan. Jag har också hennes bok Se Nu Då i bokhyllan. Sandberg är väl bevandrad i Kincaids romanvärld och hon berättar lockande och med kärlek om böckerna. 


Artikeln Åter till Ben Okris heliga skog är som en kärleksförklaring och en hyllning till romanen Den omättliga vägen. Som också den står oläst i min bokhylla. Artikeln inleds så här:
Att påbörja en bok av ben Okri är för mig ett säkert löfte om njutning och sorg. Jag vet att jag kommer att få uppleva stunder av lycka, magi och berättelser som för mig långt bort från min egen verklighet och som får mig att till varje pris vilja hålla mig kvar där, i Okris värld.
Jag kan säga att när jag har läst ut artikeln, var jag förälskad i romanen. Jag måste läsa den snart! Jag längtar att läsa om en värld där olika verkligheter är möjliga och där det inte bara finns sådant man kan se, utan även det andra, osynliga. En fullt närvarande andevärld, en magisk skog och ett Nigeria där samhällssituationen är svår. Kombinationen av samhällsskildringar, en naturligt närvarande andevärld och utsökt romankonst lockar mig.

Har du läst något av Kincaid och/eller Okri?

Det stora tema-reportaget om författaren Edwidge Danticat från Haiti sparar jag så länge. Sommaren är inte slut än.

söndag, juli 24, 2016

Sommarens häftigaste konstupplevelse: Yayoi Kusama på Moderna museet



Oändligt spegelrum - Livets hymn.
Det är Kusamas senaste verk och
det premiärvisas under den här utställningen.



För en vecka sedan besökte jag utställningen I oändligheten av Yayoi Kusama på Moderna museet i Stockholm och det var den häftigaste och roligaste konstutställningen jag sett på länge. Att jag hade mitt tvååriga barnbarn med mig bidrog onekligen till att rolighetsfaktorn höjdes rejält. Eftersom Kusama är så insnöjad på prickar, färggranna bollar och stora, glada mönster och motiv med ögon och ansikten, ville jag gärna ha barnbarnet med för att inviga honom i konstens spännande värld.

När vi kom till museet så sov lillkillen, vilket var bra för farmor eftersom hon kunde då se hela utställningen i lugn och ro först. Men sedan när han vaknade, gick vi runt tillsammans och tittade på de mest "barnvänliga" konstverken.

Först uppladdning.
Mera uppladdning.
Plötslig full rulle. Ett prickigt rum med spegelväggar i mitten var kul.
En massa skor och makaroner krävde eftertanke.
Får man ha hälla ut makaroner över golvet så här?
Ett jättepäron, wow.
Att spegla sig i stora glasbubblor som fanns över hela golvet var skojigt.
Vi fanns i hundratal.
Men det här rummet var bäst. Hur färgerna ändrades,
speglingar i vattnet och på golvet.
Vet inte hur många gånger vi gick runt där. Det var magiskt.
Rummet med de stora prickiga bollarna var väldigt lockande,
synd bara att man inte fick ta på dem. Det var en besvikelse.

Utställningen pågår till och med den 11 september, så passa på om du har möjlighet. En Kusama-utställning av den här storleken kommer inte tillbaka så snart.

Förresten fanns det skojiga saker utanför museet också - till exempel träd i polkaprickiga strumpor!



Läs gärna mer om konstverken i utställningen på Moderna museet här.


Ett konstnärsporträtt:

lördag, juli 23, 2016

Svindlande höjder: Kate Bush

Åh!

Hjältinnor

Kate Zambrenos bok Hjältinnor (övers. Helena Fagertun) är extremt läsvärd för alla som intresserar sig av feministisk litteraturhistoria i allmänhet och modernismens skrivande kvinnor i synnerhet. Boken rör sig fritt och ledigt mellan essä, litteraturkritik, dagbok, memoar och roman och denna unika kombination utgör tillsammans med författarens litteraturvetenskapliga kompetens samt hennes personliga erfarenheter av äktenskap, psykisk ohälsa, och författardrömmar en fängslande och tänkvärd läsning. Kate Zambreno är en amerikansk författare och feministisk forskare. Hon läser i massor och i hennes läsning smälter det självbiografiska samman med litteraturen. Livet liksom kanaliserar böckerna. Det blir hur bra som helst.
"Allting blir läst genom hans genialitet, genom hennes sjukdom. De Stora Männen diagnostiseras sällan som mentalsjuka, det underminerar kanoniseringen." 
Några frågor som Zambreno ställer sig och söker svar på är: Vem blir kanoniserad och ihågkommen? Hur recenseras kvinnliga författare i jämförelse med manliga? På vilka premisser kan kvinnlig erfarenhet bli litteratur? I Hjältinnor intresserar sig Zambreno mest för Virginia Woolf,  Zelda Fitzgerald, Jane Bowles och Vivien(ne) Haigh-Wood Eliot, alltså kvinnor som var aktiva som författare under 1900-talets första decennier, men hon berättar också om några andra (Sylvia Plath, Anne Sexton, Ingeborg Bachmann, Djuna Barnes, Marguerite Duras, Clarice Lispector mfl.) Vad framför allt de modernistiska kvinnorna också har gemensamt är att de var gifta med författande/kulturskapande/betydelsefulla män som mer eller mindre hade rätten att bestämma över sina hustrur både vad gällde deras liv och verk (det sistnämnda till och med efter deras död). Zambreno skriver om kvinnor som skrev och verkade i skuggan av sina uppburna män medan deras eget skrivande ansågs mindre viktigt. De led av depressioner (på grund av uttråkning?) sjukförklarades och omhändertogs och inte sällan förbjöds att skriva alls med motiveringen att skrivande var ett hot mot deras psykiska hälsa. De ordinerades vila och förbjöds att arbeta för de ansågs vara för sköra för konstnärskap. Att de skulle skriva om sina mentala sammanbrott gick inte för sig men om maken skrev om sitt dito, var det stor litteratur (t.ex. i fallet Fitzgeralds). Det som gynnade männen sänkte kvinnorna. Varför? Männen ansågs nämligen alltid ha anledning till att uppleva starka känslor, till skillnad från kvinnorna som bara var lite allmänt instabila och hysteriska. Det kallas för det objektiva korrelatet, har jag lärt mig. Bland det mest upprörande exemplet på männens översittarfasoner tyckte jag var det faktum att F Scott Fitzgerald stal sin frus Zeldas dagböcker och plagierade hela passager i sina egna verk. Han använde även Zeldas egna brev i sina böcker utan att fråga henne först. Ja, jag blev arg!

I sina resonemang går Kate Zambreno både tillbaka till "den galna kvinnan på vinden" och berör sin egen nutid som nygift kvinna med författardrömmar och depressiva tillstånd. Hon finner många paralleller mellan sitt eget beteende som hustru till en framgångsrik man och sina kära modernistiska hjältinnor. Till exempel skriver Zambreno så här: "Jag hatar att den här rollen finns, den galna hustrun. Och jag hatar när jag spelar den."

Hjältinnor är späckad med intressanta fakta, levnadsbeskrivningar, resonemang, tankar och personliga insikter. Det var roligt att läsa om en del litterära verk - några har jag läst och känner väl till, andra har jag blivit inspirerad att läsa så fort jag hinner (t.ex. Zelda Fitzgeralds roman Charleston eller Vågorna av Virginia Woolf). Det finns ett bibliografi längst bak som är en guldgruva med lästips.

Det finns ännu ett ord som beskriver Hjältinnor - ordet manifest. För det är den här boken också. Den är ett manifest för "den fullständiga nödvändigheten för dig att skriva dig själv för att förstå dig själv, för att bli dig själv". Vad som nu behövs enligt Zambreno är följande:
"Att säga fan ta dessa inre och sociala förbud som föreskriver vad litteratur borde handla om. Fan ta det objektiva korrelatet. Fan ta kanon. Fan ta killarna och deras stora böcker."

Efter att ha läst Hjältinnor har mina feministiska läsglasögon skärpts och slipats betydligt. Som jag har klottrat och antecknat och strukit under och vikt hundöron!

 Läs gärna Det känns lättare att flippa nu när jag är författare av Matilda Gustavsson (DN) och I galna fruars sällskap av Ida Therén (SvD).



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

onsdag, juli 20, 2016

Dagens dikt: Tre favoritstrofer ur Sanningen de döda vet av Anne Sexton

Det är lätt att tycka om Anne Sextons dikter. Här är tre av mina favoritstrofer.

Ur "De tolv tacksägelsernas mässa", s. 158

Ur "Brev till dr Y (1960-1970), s. 165

Ur "Brev till dr Y (1960-1970), s. 182


Anne Sexton, Sanningen de döda vet (övers. Niclas Nilsson och Jenny Tunedal, Ellerströms 2014)

tisdag, juli 19, 2016

Så här känner jag mig just nu


Har lyssnat klart på radioföljetongen och tycker att det är väldigt, väldigt tråkigt att boken tagit slut. En mörderska bland oss av Hannah Kent var det. Jäkligt bra! 

torsdag, juli 14, 2016

Slalomläsning och parallellyssning när den är som bäst

Slalomläser...



... och parallellyssnar...




... och njuter för fulla muggar. Så här långt är jag väldigt nöjd men min lässommar. Visserligen blir det inte några långa texter här på bloggen, men hellre lästid än bloggtid. Jag tror att ni ursäktar, eller?

onsdag, juli 13, 2016

Drabbad och tagen av Anne Sextons poesi

Magisk! Dikten Her kind (En som hon på svenska) är en av de mest kända av Anne Sexton. Den blir bara bättre och bättre för varje lyssning och omläsning. Anne Sexton (1928-1974), husmorspoet och bekännelsepoet. Hon fick Pulitzerpriset 1967.




Sanningen de döda vet är en urvalsvolym med Anne Sextons poesi. Jag läser den sakta, varje dikt flera gånger om. Jag söker på youtube efter inspelningar med hennes egen uppläsning. Jag är fullständigt tagen, dikterna har drabbat mig kraftigt.

En av dikterna jag läste igår kväll är tillägnad Sylvia Plath i samband med hennes död, skriven bara några dagar efter självmordet (17 feb 1963). Sylvias död, heter den. Då kände jag tårarna komma. Då förstod jag att de två var vänner (här undrar jag om de var det eller om de bara flyktigt kände varandra). Då förstod jag också att de diskuterade olika sätt att avsluta sina liv på. "Döden vi skålade för", skriver Sexton efter att hon kallar Sylvia för "tjuv" ty det är "döden jag längtat så mycket och länge". Och sedan: "och jag känner när jag får veta att du är död / en fruktansvärd smak för det, som salt". Så, de här fyra raderna strax innan den ganska långa dikten når sitt slut: "vad är din död / annat än en gammal tillhörighet, / en mullvad som föll ut / ur en av dina dikter?" Det är sorgligt. Radernas innebörd blir än sorgligare när jag läser mig till att Anne Sexton också begick självmord genom att gasa ihjäl sig själv hemma i garaget, ca tio år senare.

Själsfränder, in i döden.

Lyssna på poddradio En som hon - poeten Anne SextonHör hennes svenska översättare Jenny Tunedal, poeten Helena Eriksson och lyrikoraklet Göran Sommardal. Uppläsare är Anne-Li Norberg i ett program av Katarina Wikars.