torsdag, januari 04, 2018

Annonsen

Det var i augustinumret av ViLäser (nr 4/2017), i en perspektiv-artikel om samtida berättelser om Europa, som det fanns några rader om romanen Annonsen av Marie-Hélène Lafon. Med de raderna fångades min uppmärksamhet och de väckte min lust att läsa boken. Lafons lilla roman kallas i artikeln för "oförglömlig". Sådana omdömen brukar jag gå igång på.

Vad är då Annonsen för roman? Vi möter frånskilda Annette som svarar på bonden Pauls kontaktannons. Paul driver tillsammans med sin ogifta syster och två gamla morbröder en familjegård i södra Frankrike och anledningen till att han har satt ut en annons är att han ogillar tanken på att behöva åldras ensam. Han är snart femtio. Annette, knappt fyrtio, är frånskild och vill tillsammans med sin son börja ett nytt liv någon annanstans, gärna långt bort. Så hon tackar ja till Pauls erbjudande, packar sina och sonens saker och flyttar från norr till söder. Annette och Paul är ett mycket omaka par med mycket olika bakgrund och livserfarenheter. För Annette som kommer från norra Frankrikes befolkningstäta rostbälte blir livet på gården i avfolkningsbygden i söder en chock. Eftersom parets strävanden att närma sig varandra är till en början mer styrda av förnuft och desperat vilja än av spontana känslor, känner sig Annette väldigt mycket som en främling i huset och i trakten.

Romanens styrka finns dels i skildringar av konflikten mellan huvudpersonernas olika livserfarenheter och hur de är vana att bli uppfattade av sin omgivning, dels i hur de försiktigt lägger sina förhoppningar och blyga kärlekslängtan i varandras händer. De är så skyddslösa att det nästan gör ont. I kombination med berättelsens lyriska och klara prosa som är helt fri från sentimentalitet, blir Annonsen verkligen en oförglömlig läsupplevelse. Så utvecklas berättelsen till att bli varm, ljus och ömsint.

Annonsen från 2009 (sv. övers. Anna Säflund-Orstadius, 2013) är en liten pärla som förtjänar att fiskas upp ur bokhavet och lyftas till ljuset på ytan. Den här romanen har absolut inget bäst-före-datum och eftersom man bland annat kan läsa den som en bild av vad tillhörighet och främlingskap i dagens högerpopulistiska Europa kan innebära, är den mer än aktuell.


Boken finns att köpa på bl.a. Bokus och AdLibris.

söndag, december 31, 2017

Lilla Bokmania, hur är det med dig när ännu ett år har gått?

Så här på årets sista dag känner jag ett plötsligt behov att blogga lite grann och det gör mig faktiskt glad för det måste ändå betyda att jag inte har lagt av helt (ännu). Fast tanken har slagit mig flera gånger under hösten som gått, det måste jag erkänna. Mitt senaste inlägg är nästan två månader gammalt, så det är uppenbart att någonting är riktigt på tok med bloggens livsduglighet. Tråkigt, men sant. Ska dock göra ett återupplivningsförsök här framöver.

Jag har helt kommit av mig med bokbloggandet och skyller på tidsbrist och brist på mental ork och brist på bokbloggarinspiration. Det var så mycket annat som har krävt min fulla uppmärksamhet och fokus att när jobbet väl var gjort, hade jag ingen lust kvar att fortsätta sitta vid datorn, tänka "text" och klappra på tangenterna. Kanske är det en fullt förståelig konsekvens av att jag har ett första år som egenföretagare och lärarutbildare bakom mig. Och ett manus på en ny handbok för sfi-lärare är inlämnat till förlaget för att ges ut under våren. Jag har fått utvecklas och lära mig mycket nytt i mitt yrkesliv, det har varit ett fantastiskt år på det sättet. Intensivt, lärorikt och tokroligt. Jag är mycket tacksam för de möjligheter som livet har gett mig.

Tyvärr blev bokläsningen lite lidande, men man kan inte hinna med allt. Räkneverket har idag den 31 december stannat på 78 lästa böcker (inkl. ljudböcker), vilket är ca tjugo titlar färre än vanligt. Sedan 2010 har jag inte läst så få böcker som i år och jag har också i princip slutat att ta emot recensionsexemplar, annat än i några speciella fall. En ny fas i livet? Ja, mycket tyder på det.

Under januari tänker jag blogga i fatt och det ska bli roligt, känner jag. Vill dela med mig av mina läsupplevelser av de fantastiska romaner som jag har läst/lyssnat på under de senaste två månaderna: Fiskarmännen (Chigozie Obioma), Det var vi (Golnaz Hashemzadeh Bonde), Återstoden av dagen och Never let me go (Kazuo Ishiguro), Annonsen (Marie-Hélène Lafon) och Vegetarianen (Han Kang). Hoppas bara att bloggen fortfarande har några intresserade läsare kvar!

Inför 2018 är min tanke att huvudsakligen läsa böcker som jag redan har i mina bokhyllor och ta del av boknyheterna främst i form av ljudböcker på Storytel. Mycket av nyutgiven skönlitteratur ges snabbt ut i ljudboksformat, så jag är inte orolig. Jag har slutat känna recensionspressen, jag vill "bara" läsa vad jag för tillfället har lust och tid med. Det känns faktiskt befriande att ha kommit dithän.

Är det nu tiden är inne för alla olästa nobelpristagare, alla tjocka hyllvärmare och de olästa romanserier som jag så länge velat börja läsa? Thomas Mann, William Faulkner, Boris Pasternak, Gao Xingjian, Svetlana Aleksijevitj. Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen, Hans Fallada, Ljudmila Ulitskaja, Yung Chang, Ingeborg Bachmann, Virginia Woolf. Cora Sandell, Jan Kjaerstad, Kerstin Ekman. Med flera, med flera, med flera. Om Bokmania ska fortsätta in på sitt elfte år som bokblogg och inte gå i graven helt, måste villkoren anpassas utifrån hur mitt liv och arbete ser ut just nu. Jag lockas också av tanken på ett ikt- och sfi-relaterat bloggande inom ramen för min profession, vilket i så fall kommer att "stjäla" bloggtid. Jag vill fortsätta med Bokmania men vill inget lova ens för mig själv. Vi får se vad 2018 kommer att innebära för lilla Bokmania.

Vilken bok kommer jag att inleda läsåret 2018 med? Det blir en gammal hyllvärmare på drygt 700 sidor: Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Det är så jag nästan vill ropa ett högljutt "Äntligen"! Och så är jag halvvägs i ljudboken Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Mycket trevligt. Sedan har jag en liten hög med pedagogisk facklitteratur att ta mig genom, men det ordnar sig.

Gott nytt år bokvänner!
Tack för att ni fortfarande hittar hit. 





lördag, november 04, 2017

Madame Arnoul

En av de för i år nya böcker som jag hade med mig hem från Bokmässan i september var romanen Madame Arnoul av den franske författaren Jean-Noël Pancrazi (i sv. övers. av Pia Samuelsson). Pancrazi är ett nytt författarnamn för mig, även om Madame Arnoul är hans andra bok som har givits ut på svenska. Kanske har någon av er läst Berget från i fjol?

Madame Arnoul är en självbiografisk barndomsskildring från början av 60-talet när Algeriet höll på att frigöra sig från Frankrike och bli självständigt. Jean-Noël Pancrazi är född i Algeriet och det är också där han tillbringade barndomsåren. När familjen flyttade till Frankrike var han 13 år gammal.

Berättelsen utspelar sig under det algeriska självständighetskriget och platsen är en liten stad vid namn Batna. Där bor pojken Jean-Noël som blir vän med en grannfru i hyreshuset, madame Arnoul. På kvällarna brukar de sitta tillsammans på en bänk på gården som blir ett slags tillflykt för de båda. Pojken vill komma undan sina föräldrars eviga gräl och madame Arnoul är olycklig på grund av sin barnlöshet och sin mans alkoholism och otrohet. Också för att hon betraktas som en främling i grannskapet fast hon har bott där i åratal.

Det är nog just känslan av ensamhet som för pojken och grannkvinnan samman och som gör att en ovanlig vänskap utvecklas. Skildringen av pojkens och madame Arnouls varma relation är en av två saker som gör romanen fängslande och mycket läsvärd. Den andra är porträttet av pojken som är någonstans mellan tio och tretton år gammal och som dels försöker förstå sig på vuxenvärlden, dels påverkas av krigets blodiga händelser i sin egen omgivning. Det är förstås intressant att även läsa beskrivningen av en sådan betydelsefull historisk händelse som självständighetskriget i Algeriet, men det är framför allt den kärleksfulla skildringen av pojken och grannkvinnan och deras upplevelser och känslor mot historiens bakgrund som ger en varaktig läsupplevelse.

Romanens centrala händelse är ett attentat och hur madame Arnoul räddar pojken undan oroligheterna. Kanske inte för att han skulle befinna sig i en direkt livsfara, utan mer för att han skulle slippa se våldet och blodet. I den politiska konflikten mellan Algeriet och Frankrike ställer sig madame Arnoul så småningom på Algeriets sida, trots att hon är fransyska. Det ställningstagandet kostar henne dyrt. Men lille Jean-Noël förblir hennes hängivne vän.

Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget - pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld.
"Madame Arnoul hade lämnat dörren öppen till den norra lägenheten, som om hon hade förväntat sig att jag skulle gå dit och stryka handen över jordgloben vars färger, en gång de enda i hennes liv, tycktes gå in i varandra i ljuset från lampan som fortfarande var tänd."
Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas. Undrar roman Berget också är så bra?


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

lördag, oktober 14, 2017

Blodsleken

Roberto Saviano, journalisten som har skrivit flera reportageböcker om maffiasyndikatet Camorra, har i höst utkommit med sin första skönlitterära bok. Det är en roman som heter Blodsleken och som är första delen i en serie om tre romaner med den övergripande titeln Camorrans barn. När jag lyssnade på Roberto Saviano på Bokmässan, var jag halvvägs in i romanen. Nu är den förstås utläst. Jag har lyssnat klart på den drygt tretton timmar långa ljudboksversionen i uppläsning av en av mina favorituppläsare Magnus Roosman.


Blodsleken är en chockerande historia om maffians barnsoldater: pojkar som med skjutvapen instuckna i byxorna kör runt på sina mopeder genom Neapels gator på jakt efter makt och pengar. Vi följer ett gäng vars ledare är sextonårige Nicolas. Han är en tuff och målmedveten typ som härskar genom att sätta skräck i både sina "män" och sina konkurrenter. Gängets medlemmar är så unga som tio år. De rånar, misshandlar och mördar. 

De här pojkarna är helt inställda på att döda och eventuellt själva bli dödade och de är beredda att offra allt i kampen för allt större andelar på knarkmarknaden. De vet vad som krävs för att ta över och börja bestämma dagordningen i knarkaffärerna och de tar för sig. De tjänar snabba pengar; deras liv och förehavanden blir bokstavligen på blodigt allvar. 

Samtidigt blir det så tydligt ibland att de faktiskt fortfarande är småpojkar, innerst inne ganska oskuldsfulla och naiva. Det finns särskilt en scen i boken där Saviano lyckas väl med att gestalta just den kontrasten och zooma in pojkarna när de under några mikroskopiska ögonblick befinner sig i ett slags försvarslöst tomrum där var och en är sig själv nog, innan omständigheterna tvingar dem att "återvända in i sina ansikten".

Så finns det förstås scener där kontrasten mellan pojkarnas fysiskt barnsliga gestalter och vad de är kapabla att göra blir påtaglig åt det brutala hållet. Som när en tioåring hotar en vuxen knarkboss som säger att han inte är rädd för ett litet barn: "Det tog mig tio år att bli ett barn, men bara en sekund att skjuta fejset av dej." Och så skjuter han. Pang.

Hur skildras då kvinnor i boken? Det saknas tyvärr ett betydelsefullt kvinnoporträtt i Blodsleken och generellt skildras kvinnor och deras roll endast ytligt, objektifierande och stereotypt. Ingen höjdare alltså. Men i slutet av romanen dyker en arg moder upp och hennes sorg och hämndlystnad utgör en lovande cliffhanger inför seriens andra del som kommer ut på svenska nästa år. Där har Saviano en chans att skapa ett spännande kvinnoporträtt. Vi får se om han tar den. Hoppas det.

Blodsleken är inget litterärt mästerverk men är ändå en läsvärd roman. Det finns böcker man läser för språkets skönhet och det finns böcker som man läser eftersom de har något väsentligt att berätta om den värld vi lever i. Blodsleken är av den senare sorten. Roberto Saviano visar oss en ljusskygg och skrämmande verklighet som han genom åren har skaffat sig extremt mycket kunskap om - och betalat högt personligt pris för den kunskapen. Att han har valt att använda sig av kriminalromanen som genre och inte reportage (som tidigare), beror på att han på nytt vill väcka debatten om Camorran eftersom han menar att Camorra som medialt ämne har hamnat i skuggan. Det berättade han på Bokmässan. Och visst kan det vara smart att skriva skönlitterärt om hur tillväxten i maffian går till och att problemet med Camorrans barnsoldater till exempel inte har med låg social status att göra. De här pojkarnas familjer är medelklassfamiljer och grabbarna går i skolan med mera. Men de saknar framtidstro, är uppvuxna med maktstrukturer och vana vid våldets närvaro. En intressant aspekt är religionens roll i maffiapojkarnas och liv. Det är inte för intet som en bild på Madonnan präglar bokomslaget.

Eftersom Saviano är världskänd, kommer hans roman att nå en bred läsarkrets i många länder. Boken är spännande, engagerande och har ett driv. Det är omöjligt att förbli oberörd. Synd bara att den litterära kvaliteten inte är aningens högre. Som sagt.

Svensk översättning: Ida Andersen.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

söndag, oktober 08, 2017

Radioföljetong just nu: "Fiskarmännen" av Chigozie Obioma

Så bra att SR P1 sänder romanen Fiskarmännen av de nigerianske författaren Chigozie Obioma som radiöföljetong just nu, för då kan jag passa på att läsa den med öronen i stället för med ögonen, vilket jag på sistone haft stora tidsrelaterade problem med. Fiskarmännen har stått i min bokhylla och pockat på uppmärksamhet sedan boken kom ut 2016 (i övers. av Ninni Holmqist). Jag började lyssna i förrgår och har redan hört 12 avsnitt av 32, så det går undan minsann. Jag tycker mycket om berättelsen och jag trivs även med Hans Mosessons uppläsning.

Vill du också lyssna på den här radioföljetongen? Här finns avsnitt för nedladdning (t.o.m 29 nov)

Samtal om följetongen innan första avsnittet sändes.
 

Ett samtal om att arbeta med Fiskarmännen.


Ordfront förlag

Veckans bokinköp

Läser extremt lite just nu men köper nya böcker gör jag ändå. I somras fick jag ett presentkort till Pocketshop och äntligen har jag hittat tre titlar som jag vill ha.


torsdag, oktober 05, 2017

Ett bra val av Svenska akademien: Kazuo Ishiguro 

Trots att jag inte har läst något av Kazuo Ishiguro (ännu), är jag glad åt att han tilldelas Nobelpriset i litteratur i år. Överraskad är jag också, som så många andra. Jag har velat läsa Återstoden av dagen rätt länge och pocketboken står i bokhyllan. Nu bli läsningen snart av. Härligt. Hoppas också att man kan se filmatiseringen igen.



Kazuo Ishiguro är en författare ”som i romaner med en stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”, enligt Svenska Akademiens motivering, presenterat av ständiga sekreteraren Sara Danuis.

Vem är Kazuo Ishiguro? Yukiko Duke presenterar författaren:




Den 4 december kommer SR P1 att börja sända Ishiguros roman Never let me go som radioföljetong (repris från 2007). Det ser jag fram emot.

lördag, september 30, 2017

Bokmässan 2017: Min lördag i bilder

Det blev visst bara en halvdag och de flesta aktiviteterna hade koppling till mitt jobb som lärare och utbildare. Men inte enbart... 

Dagens arbetsinsats: morgonsamling vid vattenhålet och
förbereda sig inför dagens miniseminarium

Dagens skoltips: Novellix har novelltips till lärare. Lärarhandledning finns.
Jättebra!

Dagens yrkesmässiga höjdpunkt: forskaren Jim Cummins

Dagens bokinköp: avdelningen för facklitteratur

Dagens rättelse på en tygkasse

Dagens skönlitterära bokinköp och en stunds trevligt häng
i Elisabeth Grate bokförlags monter.

Dagens härligaste möte. Jag är lycklig.

Dagens orosmoment och ....... hejdå Bokmässan!
Kanske ses vi om ett år igen.