Måste läsas innan jul

Från och med idag och fram till januari är jag student igen, har tagit tjänstledigt för att läsa kursen Svenska som andra språk 31-60 hp så att jag äntligen får full ämnesbehörighet som sfi-lärare. Böckerna som ska läsas innan jul ligger redan i en prydlig hög på skrivbordet och väntar på sin tur. Efter lunch börjar första föreläsningen... Någon större oro över att skönlitteraturen skulle trängas undan av kurslitteraturen känner jag dock inte. Egentligen borde det ju bli mer lästid nu än när jag jobbar full tid. Jag tror att det kommer att bli behagliga fyra månader. Jag ser fram emot hösten.

Maria "Bitterfittan" Svelands nya roman kommer i veckan

Om några dagar är Maria Sveland, hon som skrivit romanen Bitterfittan, tillbaka med en ny roman - en vuxenroman om två flickor i 13-års åldern. Boken heter Att springa och jag fick kännedom om den genom en intervju med Maria Sveland i DN Boklördag igår. Eftersom jag gillade Bitterfittan (recenseras här) och är mer än nyfiken på den här nya boken har jag inte kunnat hålla bokbeställningsfingrarna i styr. Tidigare idag har jag köpt en nedladdningsbar mp3-version (direktleverans!) av Att springa och är redan igång med att lyssna på den - det är Maria Sveland själv som är uppläsare, vilket jag gillar. Misstänker att mina promenader med hunden kommer att bli lite längre än vanligt de närmaste dagarna, till hundens stora glädje.

Drömfakulteten

Äntligen har jag läst Drömfakulteten (2006), denna fantastiska, häftiga och fängslande roman av Sara Stridsberg. Vilken bok! Gud va´bra den är! Inte konstigt att hon fick Nordiska rådets litteraturpris för den.

Drömfakulteten är en litterär fantasi över Valerie Solanas liv som i mina ögon ter sig mycket tragiskt. Det är sorgligt att läsa om hur en hyperbegåvad människas chanser till framgång går till spillo på grund av taskiga förutsättningar. Hon var ett sexuellt utnyttjatt och misshandlat skillsmässobarn som tidigt tvingades att klara sig själv, med psykisk sjukdom, drogmissbruk och prostitution som följd. Ändå tog hon universitetsexamen i psykologi och arbetade till och med ett tag som forskare. Innan de positiva krafterna tog slut, så att säga. Solanas är kanske mest känd för att hon försökte skjuta Andy Warhol eftersom han inte visade något större intresse för att sätta upp hennes pjäs Up Your Ass som handlar om en manshatande kvinna som tigger och prostituerar sig. Ungefär som Solanas själv. Hon hatade män hon också. Skrev till och med ett manifest som kalls för SCUM-manifestet som uttrycker tanken att män är en genetisk olycka och att de är ofullständiga kvinnor eftersom Y-kromosomen bara är en ofullständig X-kromosom.

Boken Drömfakulteten börjar med Valerie Solanas ensamma död på ett sjabbigt socialfallshotell i San Francisco i april 1988 och utvecklas till en resa genom den amerikanska historien mellan ungefär 1930- och 1980-tal. Sara Stridsberg skapar ett starkt drama där författarens vackert poetiska språk, säregna stil och det tragiska och hemska i Solanas öde korsbefruktar varandra så att det uppstår en enhet som inte kan kallas annat än litteratur med stort L.

När jag läste Drömfakulteten fick jag ibland känsla av att befinna mig i en teaterpjäs, kanske för att stilen bygger mycket på stiliserade dialoger med direkt angivna repliker. En av parterna i samtalet är alltid Valerie medan den andra parten kan vara berättaren, Andy Warhol, läkaren, Valeries väninna Cosmogirl, modern eller sonen (Silkespojken) med flera. Det är som att få syn på Valerie från flera olika håll; man kommer nära henne. In i hennes huvud och in i hennes hjärta. Mycket lyckat.

Drömfakulteten är Sara Stridsbergs andra bok i ordningen, alltså den som kom ut före Darling River och efter Happy Sally. Den första bok som jag har läst av Sara Stridsberg var då bok nummer tre, Darling River (läs min recension här). Och nu kommer det intressanta: Jag tycker mig ha uppmärksammat motiv i Drömfakulteten som vidareutvecklas i Darling River. Som om Drömfakulteten förebådade Darling River, eller som om dessa motiv fungerade som ett slags stafettpinne mellan roman två och tre. Vad har jag då i åtanke? Jo, det är sönderklippta och brända klänningar, incest under bilfärder, havets och strändernas roll i berättelsen och till och med detta märkvärdiga med att med flit köra på djur på vägen. Mycket intressant, tycker jag. Undrar om det finns likande silkestrådar mellan Happy Sally och Drömfakulteten också? Kan tänkas, eftersom om jag förstår det rätt så är de tre böckerna lite av en trillogi om kvinnor som inte kan slå sig till ro utan som hela tiden är i rörelse och på väg någon annanstans. Det slår mig nu att jag helt enkelt måste läsa Happy Sally också.

Drömfakulteten har redan nu kvalat in som en av årets största och bästa läsupplevelser.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

Lördageftermiddag hos familjen Biblioteksnalle

Familjen Biblioteksnalle bor lite trångt i sin lilla etta med bokvrå i bokhyllan på Billygatan 1 men eftersom det råder god tillgång till böcker i hela grannskapet, är de nöjda ändå. Och bokhyllan de bor i (på tredje hyllplanet) är stabil och fräsch, inget gammalt bokdamm någonstans så långt nosen når. Men lite i fred behöver man vara ibland, sitta och läsa en stund, även om man är nalle. Med just biblioteksnallar förhåller det sig på det viset att de föds redan med fullt utvecklad läsförmåga och har ett utpräglat läsbehov hela livet igenom.

Nallemamman har sin favoritsoffa där hon gärna kryper in med en bok i tassarna. Denna lördag ägnar hon sig åt populärvetenskaplig litteratur då hon är i behov av lite modern kunskap om smånalleuppfostran.

Lillnallen har tråkigt och hittar på bus, så klart. Det finns mycket spännande i nallemammans och nallepappans bokhylla. Oj, Tigers lilla skuttbok verkar spännande. Den vill han sätta tänderna i!

Nallepappan håller till i bokvrån idag, det ska sågas och skruvas. Nallemamman önskar sig nya bokstöd, dom gamla har blivit alldeles vingliga och tråkiga. Eftersom nallepappan är medveten om sina brister som hemmafixare studerar han noga instruktionsboken som han fick i julklapp förra året.

Darling River

I Darling River spinner Sara Stridsberg vidare på Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955. Huvudpersonen i Lolita, Dolores Haze, förekommer nämligen även i Stridsbergs roman som för övrigt bär undertiteln Doloresvariationer - som ett musikstycke bestående av fyra parallella spår där vissa toner återkommer, utvecklas och varieras. I förordet till Lolita skriver Nabokov att Dolores Haze dör i barnsäng efter att ha nedkommit med en dödfödd flicka på juldagen 1952 i Gray Star i Alaska, en information som Stridsberg tar fasta på och utgår ifrån i Darling River.

Sara Stridsbergs språk är så hypnotiserande att läsningen blir en stark fysisk upplevelse redan från början. Texten är laddat och magnetisk, orden vidrör varje cell, invaderar tankarna, skakar om.

Hos Nabokov kallas Dolores för Lo, men Sara Stridsberg separerar Dolores och Lo och gör dem till två personer. Spåret som heter Den dödas bok handlar om Dolores sista veckor i livet när hon och hennes man åker mot Alaska för att skapa sig ett nytt liv där. Förlossningen som skulle vara alltings början blir i stället ett brutalt slut.

Spåret som handlar om flickan Lo har gett romanen dess titel och är bokens kärna. Lo lever på socker och cigaretter och åker bil med sin far genom ett brinnande landskap. Natt efter natt somnar hon berusad i baksätet medan brandröken svider i lungorna. Ibland parkerar pappan vid vägkanten för att söka tröst i armarna på någon prostituerad. Lo gillar de unga kvinnorna och deras skratt. Mamman är försvunnen, kvar i huset finns klänningarna och ilskan. Sorgen efter en mor som svikit gör Los längtan olidlig. När pappan roar sig med att skjuta sönder klänningarna fastspända mellan träden tycker även Lo att det är rätt åt henne. Han låter också Lo bli utnyttjad av andra män. Lo åker med männen till floden där hon älskar med dem i gyttjan på stranden. Männen har många namn, Lo kan inte minnas dem, kallar alla för darling. De liknar också varandra, ser ut som bröder. ”Mina bröder” säger Lo.

Berättelsen om Lo är den starkaste, smärtsammaste och känslomässigt mest påfrestande i boken eftersom Lo symboliserar det manliga begärets skuggsida. Lo är ett barn, hur sexuellt försigkommen hon än är och männens begär gör att Lo både bildligt och bokstavligt ruttnar inifrån. Orden som beskriver Los sönderfallande kvinnoflickkropp är inte vackra. De är feta, infekterade och luktar illa. Som Lo själv. Lo är ett barn utan barndom och vad värre är, hon kan inte heller bli vuxen.

Ett annat spår, ur moderkartan, handlar i stället om en mor utan sitt barn, fast det en gång fanns ett barn. Hon färdas kors och tvärs genom världen, till synes planlöst. Kanske är det hon som är Los mor?

Den fjärde berättelsen utspelar sig i botaniska trädgården i Paris och berättar om apan Ester som ska lära sig att teckna. Ester är också ett barn utan barndom, plågad av en sadistisk vetenskapsman som trots att han älskar henne utsätter henne för grymma övergrepp.

Alla fyra berättelserna rör sig i samma mentala landskap - ett landskap där barn inte får vara barn, där mödrar är barnlösa och där givande av liv orsakar död. Stridsberg gestaltar födande och moderskap som en säregen form av våld mot kvinnokroppen. Det förekommer en del våld i boken men inget går upp mot blodbadet som skildras i samband med Dolores förlossning. Det kapitlet är något av det ohyggligaste jag läst!

Det intressanta med romanen är att den väcker ett slags allmänna minnen till liv av vad kvinnokroppen har utstått genom historien och fortfarande måste utstå i stora delar av världen. Darling River är som en mental karta över en tusenårig kvinnoerfarenhet lagrad på cellnivå. Så fungerar storslagen litteratur.

Det finns ett till återkommande avsnitt: Encyklopedi. Här ger Stridsberg sina egna sprakande definitioner av begrepp som belyser romanens medvetandelandskap.

Darling River är överväldigande! Att ha läst Nabokov tidigare är inget krav men det ger boken en extra dimension och gör läsningen mer fulländad.

Sara Stridsberg har tidigare skrivit två romaner om kvinnor: debutromanen Happy Sally (2004) som är en fantasi om kanalsimmerskan Sally Bauer och Drömfakultetetn (2006) som handlar om Valerie Solanas, känd för att ha skjutit Andy Warhol. För den belönades Sara Stridsberg med Nordiska Rådets litteraturpris och dessutom utsågs den till 00-talets bästa svenska roman. Darling River är Sara Stridsbergs tredje prosaiska kvinnoskildring.

(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2010-03-23 och med tidningens samtycke återges den nu i sin helhet här på bloggen.)

Här kan du läsa ett tidigare inlägg om Nabokovs roman Lolita.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Lycka i huset

Herr och fru Biblioteksnalle har efter många års väntan fått en liten nalleunge. Hela familjen mår bra och hälsar.

Kärlek och käk

Jag tror att det nog är första gången som jag skriver om en kokbok här på bloggen. Kärlek och käk heter den och är till hälften skriven av min bloggkompis och författare Eva Swedenmark. För den andra texthalvan står Evas kompanjon Annica Wennström. Matbilderna, som för övrigt får munnen att vattnas, är tagna av Katja Kristoferson.

Eftersom jag personligen hyser en stor kärlek till käk och särskilt av italienskt ursprung, har kokboken fallit mig på läppen. Trots att jag inte äter kött hittar jag många matnyttiga och smaskiga recept, både av nya rätter och gamla favoriter som redan har en given plats på matbordet hemma hos oss (caprese t.ex.). Annars är ofta det normala i "blandade" kokböcker att kötträtter dominerar bland recepten, men här gör de det inte. Det gläder mig.

Vad sägs till exempel om Vemodig vegetarisk höstpytt, Lögnaktig potatissoppa med räkor, Aningslösa champinjoner, Temperamentsfull tomatdipp, Pyssliga plättar, Passionerad panna cotta eller Sommarsynder med hallon och choklad? Underbart att ge maträtterna namn som uttrycker känslor, tycker jag. Och inspirerande med menyer som Anitas glädjerika meny för svåra beslut. Kan säkert behövas ibland.

Kokbokens hela namn är Kärlek och käk ur La Stellas skafferi, där La Stella är restaurangen som förekommer i Evas och Annicas romaner Smultron och svek, Vinbär och vemod, Hallon och hat och Lingon och lust. I de här fyra "bärböckerna" lär det lagas mycket mat och då är det inte så konstigt att idén att samla alla recepten i en kokbok har tagit form. "Maten i böckerna som så småningom kom att bli fyra blev själva symbolen för kärlek och längtan, grubblerier, gemenskap men också sådant som ensamhet och besvikelser", skriver Eva och Annica i förordet till kokboken. Där läser jag också att grundtanken med kokboken är att hela familjen ska kunna samlas kring spisen och matbordet. Umgås kring maten, prata med varandra. Eller varför inte till och med använda matlagandet och ätandet som krishantering i smärre familjekonflikter?

Det är inte bara Italien-inspirerade recept som det bjuds på i Kärlek och käk utan också lite norrländskt. Lite sill, lite vilt, lite fisk. Ett exempel är Ungsbakad röding från Blåsjön med messmör - fast just den rätten kommer inte jag att tillaga; jag avskyr nämligen messmör, brrr.

Besök gärna Bärbloggen där Eva och Annica skriver om "bärböckerna" och publicerar recept som alla doftar av kärlek - till maten och människorna som ska äta den.

(Tack Eva för boken! Jag hoppas att jag kommer att ha lika roligt vid spisen som ni hade haft när ni provlagade all maten. Nämengud, nu är jag hungrig!)



Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Mannen bakom pseudonymen Hans Koppel

Har du läst någon av böckerna Vi i villa och Medicinen och undrat vem författaren var? Idag har mannen (för det är en man) bakom pseudonymen Hans Koppel kommit fram ur sitt pseudonymgömställe och visat sitt anlete. Han heter Petter Lidbeck och är i vanliga fall barnboksförfattare. Att hans riktiga namn avslöjas just i dag beror på att bok nummer tre kommer ut. Boken heter Kungens födelsedag. Det är alltså planerat och av författarens egen fri vilja vi får veta namnet bakom pseudonymen, inget gapande om "kvällspressen avslöjar" denna gång.

Såhär säger Petter Lidbeck till GP om varför han skrev under pseudonym:

"Det är både av fåfänga och av feghet. Jag hade hela tiden klart för mig att jag skulle skriva under pseudonym, för annars skulle allt hakas upp på att man var barnboksförfattare, och de fördomarna tror jag att det finns grund för. Men sen var det väl inte helt klart att jag skulle vara hemlig hela vägen."

Är det inte lite sorgligt att han kände behovet att dölja att han skriver barnböcker?

Hela intervjun i GP finns här.

Och här kan du läsa vad jag tyckte om Vi i villa.

Jag lever. Alltså har jag huvudvärk.

Det fantastiska med Werner Aspenströms poesi är, tycker jag, att jag nästan alltid lyckas hitta om inte en hel dikt så åtminstone en rad som på något vis illustrerar och förgyller min dag. Sedan jag fyndade två Aspenström-samlingar på loppis för två veckor sedan har han blivit min huspoet och vardagsskildrare. Som idag till exempel: ett migränanfall. Då kommer farbror Aspenström till undsättning med raden "Jag lever. Alltså har jag huvudvärk." Hur jobbigt det än är med migrän, måste jag le vid tanken där jag ligger och dåsar i soffan. Dikten som raden kommer ifrån heter Kvarnen och är så bra, så bra. Rena rama medicinen. Till på köpet med bara positiva biverkningar.

Jag lever. Alltså har jag huvudvärk.

Jag anser mig inte dummare än hunden

men kan inte skilja mellan subjekt och objekt.

Kronan på verket, vilken besynnerlig kvarn

som gör mjöl av kvarnägarn!

Den där muskeln till vänster:

är det hjärtat som bultar mig

eller jag som bultar hjärtat?

Ljudens retsamma värld:

den stumma visselpipan hörs av hunden.

(Ur: Tidigt en morgon sent på jorden)