söndag, juli 16, 2017

Det förlorade barnet

Också för mig blev sista delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, romanen Det förlorade barnet (i sv. övers. av Johanna Hedenberg), en efterlängtad och mycket uppskattad läsupplevelse. När boken var slut kändes det verkligen vemodigt att behöva lämna väninnorna Elena och Lila som jag har umgåtts med genom fyra böcker.

Jag tycker att Det förlorade barnet är den bästa delen, tätt åtföljd av ettan. Så hänger ju de två böckerna också ihop på ett speciellt sätt, i och med cirkelkomposition och i och med att slutet i denna fjärde del är den händelsen som utgör början till hela romanserien, nämligen Lilas försvinnande. I den här boken sluts alla cirklar, händelser som verkade relativt obetydliga när de skedde visar sig ha haft en stor betydelse i människors liv, om än ibland mer på det symboliska planet än i verkligheten. Jag tänker till exempel på scenen med dockorna som försvinner i Don Achilles källare, förväxlingen av Elenas och Lilas döttrar i en artikel och slutligen Lilas förlust av dottern Tina.

I Det förlorade barnet följer vi till en början Elena och Lila åren efter att Elena har lämnat sin man Pietro och flyttat tillbaka till Neapel för att vara ihop med Nino. Det är också åren då kvinnorna med bara några veckors mellanrum föder var sin dotter och det blir åren av nära vänskap och tät kontakt då familjerna bor i samma hus och barnen springer mellan lägenheterna och det är som om alla barnen tillhörde de båda. Elena skriver på sina romaner och Lila har sitt växande dataföretag och är aktiv som välgörare i barndomskvarteret. Samtidigt blir inte livet med Nino som Elena har tänkt sig, utan hon fattar äntligen vilken skitstövel han egentligen är och alltid har varit. Så tar livet en dramatisk och för Lila och Enzo en tragisk vändning och därefter blir inget sig likt mer. Dottern Tinas försvinnande blir ett hårt slag. Men åren går. Lila och Elena förlorar ännu en gång tilliten till varandra, sårar varandra, kommer allt längre bort ifrån varandra. Elenas äldsta döttrar blir stora och Lilas nu vuxne son Rino föremålet för deras kärleksdrömmar, vilket orsakar lite bekymmer för modern under en period.

Med Rino som romanfigur upprätthålls kontakten med samhällsordningen i barndomskvarteret, drogerna, våldet, maffians grepp över människorna och det spindellika sociala mönster som råder. Barndomskvarteret ogillar vad Elena skriver i sina romaner.

I slutet av boken är Elena i sextioårsåldern, Lina likaså. Det är nutid, åldrandet har börjat och vänskapen är sedan många år tillbaka definitivt slut. Så en dag dyker Rino upp och berättar att Lila är borta, vilket är upptakten till första delen i serien. Var är hon? Vem är hon denna kvinna, egentligen? Kommer hon nånsin tillbaka? Så sluts cirkeln och man kan börja läsa om från början. Det var jag faktiskt lite sugen på att göra, men besinnade mig.
"Så vad har alla dessa sidor tjänat till? Jag strävade efter att få tag i henne och få ha henne här igen, men jag kommer att dö utan att veta att jag har lyckats."
Ja, Elena, du har lyckats alldeles utmärkt. Inte bara med att ha Lila hos dig, utan du lät även mig som läsare att lära känna henne och dig. Den bekantskapen skulle jag inte vilja vara utan, så tack. Jag hoppas och önskar att ni träffas igen på ålders höst, utan agg och gammalt groll mellan er. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa en femte berättelse om er två. Man kan alltid hoppas...

Vad jag främst har uppskattat i Det försvunna barnet är förutom en rik och fängslande handling alla passager som handlar om hur Elena värderar sina och Lilas livserfarenheter, hur hon reflekterar över allt som hänt och hur hon försöker finna sammanhang, förklaringar till vissa livsval och orsaker till händelser och hur hon även gör kopplingar till samhällsutvecklingen och det politiska klimatet i Italien under romanens händelsetid. Elena är en tillräckligt erfaren och mogen kvinna för att kunna göra det men det är inte så lätt och hon lyckas inte alltid. Livet låter sig inte kategoriseras och förklaras fullt ut, vilket hon naturligtvis förstår.

Härmed ansluter jag mig till skaran av de som är övertygade om att Neapelkvartetten är en blivande klassiker. Det har varit en fantastisk läsning.

Mina tidigare blogginlägg om böckerna i Neapelkvartetten kan du läsa här.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Fyra romaner av Elena Ferrante - en blivande klassiker?


fredag, juli 14, 2017

Farväl till vapnen

Det var 1932 som Ernest Hemingway (1899-1961) gav ut romanen Farväl till vapnen. Den bygger löst på hans egna upplevelser från skyttegravarna vid italienska fronten under första världskriget men innehåller samtidigt mycket fiktion.

Krigets blodiga fasor utgör bakgrunden till en väldigt fin och gripande kärlekshistoria mellan en amerikansk ambulansförare, som blir skadad vid en oväntad artillerield, och en brittisk sjuksköterska. En till början oskyldig förälskelse på sjukhuset i Milano utvecklas till en relation som har kraft nog att nå bortom döden. När Frederic blir återställd efter skadan i benet och i huvudet och det är dags att åka tillbaka till fronten, är hans älskade Catherine gravid, vilket ställer allt på sin spets och kräver prioriteringar och handlingar som inte rimmar särskilt väl med en löjtnants plikter i krig. Det är någonstans där som berättelsen utvecklas till ett starkt kärleksdrama i en farlig miljö. Omständigheterna är alltså inte enkla, inte ens i Schweiz dit paret lyckas ta sig för att söka skydd och invänta barnets ankomst. Bokens slutscen utspelar sig på sjukhuset under förlossningen som blir mycket svår. Jag hade aldrig kunnat gissa att en författare som Hemingway, som jag alltid har uppfattat som prototyp av en alkoholdrickande Herr Författare, är kapabel att skriva en känslomässigt mäktig förlossningsscen full av ömhet, rädsla, smärta, förvirring, kärlek, hopp och förtvivlan. Jag erkänner att jag bitvis hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

Farväl till vapnen, 1967, s. 270

Farväl till vapnen finns i en nyöversättning av Christian Ekvall och i en nyutgåva från 2014. Min utgåva som är från 1967 är översatt av Louis Renner och är ett loppisfynd. Jag gillar omslaget.


Som jag redan nämnde i ett tidigare inlägg, älskade jag romanen som jag lyssnade på som ljudbok.


Ernest Hemingway belönades med Nobelpriset i litteratur 1954.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Den finns i flera olika format.

onsdag, juli 12, 2017

Lyssnar på klassiska hyllvärmare

I sommar lyssnar jag på några hyllvärmare, sådana böcker (oftast klassiker i äldre utgåvor) som jag har köpt på loppis men inte haft tid att läsa utan bara ställt dem i bokhyllan i väntan på bättre tider. Först ut var Farväl till vapnen som jag fullkomligt älskade och nu lyssnar jag på En hondjävuls liv och lustar. Gillar den också.

Jag är väldigt nöjd med min hyllvärmarstrategi så här långt och fler titlar lär det bli. Det är roligt.



tisdag, juli 11, 2017

Grattis Marcel i efterskott!

Igår den 10 juli var det 146 år sedan Proust föddes. Grattis i efterskott bäste Marcel!



Firar honom genom att läsa några sidor ur På spaning... och dricka te ur en mugg som har inledningsmeningen till hela sviten i rött på översta raden.

söndag, juli 09, 2017

I starens tid

När en författare som älskar fåglar skriver en bok om sina bevingade vänner kan resultatet vara allt från trist faktanördigt till alldeles underbart fängslande. Tomas Bannerheds bok I starens tid (2015) är definitivt av det senare slaget (illustrerad med fågelfotografen Brutus Östlings vackra foton).

I I starens tid förmedlas en inställning till naturen och fåglarna som tilltalar mig och som, tror jag, ligger nära de flesta vanliga människors känsla för skog och mark och vatten och djur och fåglar. Tomas Bannerhed är inte den typen av fågelskådare som sitter i ett gömsle någonstans och spanar efter pippin eller åker hundratals mil till någon plats där ett exemplar av en sällsynt fågelart just har skådats, bara för att kunna pricka av arten på en lista. Nej. Hans kärlek går ut på att sitta på en stubbe i skogen och bara vara en liten stund. Han kallar det att att vara "förstubbad". Ett för övrigt härligt ord som beskriver det långsamma, meditativa och avstressande i kontakten med naturen. Sitta, lyssna, ta in. Öppna termosen och ta en kopp kaffe, äta en ostsmörgås. Inte tänka på något särskilt utom lite allmänt filosoferande om livet och det "trots allt ganska märkliga i att finnas till".
"... alldagligheter är det som stannat kvar hos mig. De kan jag när som helst återkalla ur minnets osorterade arkiv, där de verkar ha hamnat på samma avdelning som hågkomster från resor i fjärran länder. Små injektioner av häpenhet och plötslig närvaro, en närmast hypnotisk uppmärksamhet riktad mot en detalj av tusen i det ständigt förbiilande nuet."
Boken är upplagd lite grann som en dagbok som sträcker sig över ett (fågel)år: börjar med ugglor i slutet på februari, fortsätter med sommarfåglarnas ankomst i mars, april, beskriver deras föräldrabestyr under sommaren och flytten till varmare breddgrader om hösten för att sluta i senvinterns kråkväder. Datum, utflykter, naturmöten, alldagligheter, tankar om livet. Spännande fakta och häpnaden över hur fåglarna har ordnat vissa saker. Här och var några rader med skönlitterära referenser och korta historier om en och annan naturälskande författare, kanske även ett litet citat eller två. En skön blandning på alla sätt och vis.

Fakta om fåglar, ja. Riktigt roligt att läsa om. Vilken uppfinning borde Ingvar Kamprad kunna tacka taltrasten för genom att till exempel döpa en träskål till Taltrast? Eller hur liten är inte lövsmygens epifys när hela fågeln väger nio gram? Och är det inte fascinerande att det blir fyrtio varv runt jorden för en liten silvertärna under hennes händelserika livstid när hon varje år flyger från Antarktis till Östersjön för att lägga och kläcka två ägg och sedan flyga tillbaka igen? För att inte tala om en så märklig fågel som göken och hur den är funtad. Hur vet den ens att den är en gök när den aldrig har sett en artfrände innan det är dags att para sig? Det är faktiskt en bra fråga.

Tomas Bannerhed är en skönlitterär författare och texterna är präglade av hans fina men okonstlade bildspråk och personliga berättarstil. Därför blir läsningen en så stor njutning. I starens tid är allt annat än en vanlig fågelbok.
"Och en sen kväll i juni sjuder den uppländska våtmarken av tropisk fågellåt. Det surrar och knirkar, raspar och skärrar, smattrar och snärper utan slut. Och det kvackas och skränas och tutas och gnälls, ty nattsångarna är långt ifrån ensamma. Änder, måsar och gäss i tusental bidrar till den omisskännliga sjöfågelkören, till ett evigt sorlande och kacklande eufoni."
Jag läste boken under en semestervecka på Gotland i juni, stoppade ner den i väskan i sista minuten innan vi åkte hemifrån. En plötslig ingivelse som visade sig vara helt rätt. Jag kunde inte tänka mig en bättre passande miljö för läsningen är en strand med sol, hav, vind, ett skränande fågelliv och min fågelintresserade fotograf till make strosande omkring.




Så kom det sig en dag att vi var på Furillen och jag hade min bok med mig. Satt och läste, vände blad. Och där stod det plötsligt om fågellivet på just den säregna platsen där jag befann mig och datumet stämde också nästan - den 18 juni i boken, den 17 juni för oss. Sådana sammanträffanden älskar jag.

När vi kom hem upptäckte vi att det har flyttat in några pipande hyresgäster i vår fågelholk inte långt från köksfönstret och när blåmesungarna kläcktes en dryg vecka senare, hade föräldrarna fullt upp. Då mindes jag genast Tomas Bannerheds passande rader:
"...ett så fint samarbete makarna emellan - utan minsta gruff, som om allt skedde i ett självklart samförstånd, ingen osämja fanns - att man kan bli grön av avund. Matning fyrtio gånger i timmen, toalettstädning, lägenhetsrenovering och vakthållning dagarna i ända, men inte ens en antydan till bråk."
Jag har inte skrivit något om Brutus Östlings fågelfoton, men jag tar det för givet att alla förstår att det är fråga om finfina bilder, ofta helsidesfoton eller till och med upplagda över ett helt uppslag. På det viset är I starens tid till hälften en fotobok. Provläs gärna ett kapitel här.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris

söndag, juli 02, 2017

Proustsommar 2017: Sodom och Gomorra - en början

 


Igår gick äntligen startskottet för årets läsning av På spaning efter den tid som flytt. Det är fjärde delen, den som heter Sodom och Gomorra och som i pocketversionen sträcker sig över 595 tättskrivna sidor som jag läser i sommar. Boken kom ut för första gången 1922 och på svenska 1969 (översatt som bekant av Gunnel Vallquist). I romanen avslöjas flera av personerna som homosexuella och jag är väldigt nyfiken på hur Proust bär sig åt konstnärligt med detta då så tabubelagda ämne. Titeln antyder en hel del.
"Fjärde delen av På spaning är alltså den där författaren visar hur de homosexuella alltid varit en förföljd minoritet. Denna heroiska text - som Proust fruktade skulle refuseras av förläggarna - innehåller också en av romanens längsta meningar, en omtumlande mening om de människor som tvingas gömma sig för att leva och som inte vågar erkänna sina djupaste drifter ens för sina närmaste." (Ur: En sommar med Proust, A Compagnon, s. 76)
Det kommer att bli en spännande läsning och jag har också hört och läst att fjärde delen är en av de bästa i hela På spaning.... och att den som har orkat tugga sig igenom trean får en belöning i forma av en helt annan läsupplevelse. Det hoppas jag är sant och jag ser fram emot årets omgång för jag tyckte inte särskilt mycket om bok nr 3.

Omslagsbilden är fin, tycker jag. Det är en detalj från en målning av den franske konstnären Hubert Robert (1733-1808). Målningen heter på franska Vue d´un parc. Le jet d´eau och är från 1783. Hubert Robert var tydligen en konstnär som gillade att måla parker, gamla tempel, ruiner, akvedukter och liknande men är även känd för sina målningar av samtida Paris.

Sodom och Gomorra tar vid där föregående bok Kring Guermantes slutar, vilket inledningsmeningen inte lämnar några tvivel om:

Inledningsmening i Sodom och Gomorra

Om jag har försett mig med Madeleinekakor inför årets Proustpremiär? Självklart! Först bakade jag en plåt med kakor och sedan lagade jag mig en stor kopp lindblomste (på blommor som jag plockadde och torkade i fjol). Jag avnjöt bakverket och det väldoftande och välsmakande téet bläddrandes i pocketboken, begrundandes inledningsmeningen och googlandes fakta om omslagsbilden. Längre än så kom jag inte den gången. Det var för några dagar sedan.


Men igår kväll började jag på riktigt och naturligtvis finns det fotodokumentation ifall någon skulle vilja tvivla. Det var alldeles för varmt för te ute på balkongen, ett glas vitt vin kändes mera rätt. Pocketboken är med för understrykningar, anteckningar och till att vika hundöron i. För smått annars. Läsplattan är för själva läsningen.  


Fortsättning följer...

lördag, juli 01, 2017

Så nära livet man kan komma

Så nära livet man kan komma är en personlig essäbok om litteratur och läsning skriven av den amerikanske litteraturkritikern James Wood. I fyra mer eller mindre sammanhållna texter berättar han om sin väg till litteraturen och reflekterar över vad det är som gör att vi älskar att försvinna in i de fiktiva världar som romaner öppnar för oss och att vi dessutom upplever det vi läser om som verkligt, åtminstone för några stunder. Är det för att de stora romanerna inger oss känslan av att allt är möjligt, att vad som helst kan tänkas och skrivas? Är det för att litteraturen är en spegel av vår längtan efter fullständig själslig frihet? "I en väsentlig mening innebär läsning av romaner att tänka tankar som inte kan åtalas", skriver Wood och det ligger mycket i det.
"... att se friheten hos någon annan är som att få en kumpan, att införlivas i den andres förtroende. Vi delar och genomskådar på samma gång; vi är och inte är Raskolnikov och mrs Ramsey och miss Brodie och berättaren i Hamsuns Svält, och Italo Calvinos herr Palomar. /.../ Att läsa romaner känns ytterligt privat för att vi så ofta verkar stjäla de fiktiva personernas misslyckade privatliv."
Wood tror att romanläsning tillåter en fri rörelse mellan verklighet och eviga, religiösa tillstånd och det är därför som vi gillar att läsa skönlitteratur. Att vi vill bli påminda om att "livet gränsar till döden, att livet är döden som bidar sin tid".

En tanke eller idé har jag fastnat för eftersom jag inser att jag kan identifiera med den, att den fångar upp varför jag personligen älskar att läsa romaner. "Romanerna ger oss ofta insyn i hur människors liv har fått sin form: vi kan se början och slutet i många fiktiva liv; deras utveckling och tillkortakommanden; stagnation och framsteg", skriver Wood.

De författare vars romaner bygger bokens berättarplattform och som Wood med stor kärlek och mycket kunskap refererar till är storheter som Woolf, Dostojevskij, Cervantes, Flaubert, Tjechov, Munro, Shakespeare, Spark, Nabokov, McEwan, Bernhard, Fitzgerald, Tolstoj, Sartre, Knausgård, Kadaré, Cole och några till. Det är roligt när jag förstår referenserna för att jag har läst böckerna och inspirerande när jag antecknar titlar som ännu är obekanta för mig.

Bokens andra kapitel handlar mycket om författarnas förmåga att se, iaktta, beskriva och på så sätt göra unikt. Hur gör författare när de iakttar och beskriver? Han jämför författare med bildkonstnärer.

S. 77

"... om en teckning av ett träd inte är ett träd utan "ett träd som blir betraktat", då är en beskrivning av ett träd i ord inte ett träd utan ett träd som blir betraktat som blir beskrivet."
Ja, ganska filosofiskt blir det - men egentligen inget nytt. Var det inte Platon som skrev att det endast är idéerna som är verkliga och eviga medan tingen i sinnevärlden är förgängliga eftersom de endast utgör en avbild av idéerna? Eller nån sånt.

James Wood ger läsaren några användbara råd när det gäller konsten att skilja stora författare från normala författare, till exempel att där en normal författare skulle sätta punkt i en mening, där fortsätter en stor författare meningen med en oväntad iakttagelse eller en metafor. Wood menar att det är lärorikt att göra sådana övningar ibland. Ett annat bra test på litterär kvalitet är, enligt honom, om en formulering, ett ord eller en fras oväntat dyker upp i ens medvetande när man, som han skriver, exempelvis är ute och går.

Att James Wood är en av USA:s främsta och mest namnkunniga litteraturkritiker av idag präglar förstås boken - naturligtvis finns det ett kapitel ägnat åt litteraturkritik och värdering av böcker. Vad är bra litteratur? Vilka böcker är tråkiga? När uppstod litteraturkritik och var den alltid så akademisk som den är idag? Jag har ingen aning om på vilket sätt James Wood skriver sina litteraturkritiska artiklar men jag tilltalas av hans beskrivning vilken kritik han gärna ser i tidningarna: ett slags kritiskt återberättande, som att skriva genom böcker i stället för om dem. Samtidigt välkomnar han att man använder "det språk av metaforer och liknelser som litteraturen själv använder". Det gillar jag också, väldigt mycket. Att man liksom talar till litteraturen på dess eget språk.

Sista kapitlet i boken är ägnat åt ett fenomen som är vanligt bland många stora författare, nämligen emigration, exil och det Wood kallar för "sekulär hemlöshet". Mycket intressant och läsvärt.

Wood skriver intressant och lättillgängligt och när jag var klar med boken, kände jag mig lite klokare än innan. Nu förstår jag ännu bättre varför jag älskar att läsa romaner.

Svensk översättning: Staffan Söderblom

När läsningen pågick


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.