söndag, maj 24, 2015

Hyresgästerna får mig att promenera ett extra varv


Just nu lyssnar jag på ljudboksversionen av Hyresgästerna av Sarah Waters och går mer än gärna ett extra varv när jag är ute med hunden. Vill inte sluta lyssna, så bra är boken. Uppläsaren är Lo Kaupi och hon är också hur bra som helst. 

Flackland

Flackland är nobelpristagaren Herta Müllers debutbok från 1982 och den är fantastiskt bra, lika bra att säga det med det samma. Boken består av nitton korta berättelser men jag läste den som en sammanhängande roman eftersom jaget i berättelserna är samma person, en ung flicka som observerar sin värld och omvärld. Allt utspelar sig också på samma plats, i Herta Müllers hemby Nitchidorf under Ceausescus hårda diktatur och Müller fångar livet på den rumänska landsbygden med realistisk precision, hjärtats känsla och en nypa kryddig humor. Befolkningen i byn tillhör Rumäniens tysktalande minoritet, en omständighet som inte gör livet lättare.

Det finns mycket som är tungt och sorgligt i Flackland (och i andra böcker av Herta Müller med, för den delen) men att läsa Herta Müller är alltid en högtidsstund, inte minst tack vara hennes språk. Jag älskar hennes språk.
"En morgon kröp dagen bara med möda fram ur snön, ut i den tomma vinden. Det kom inga tidningar. Tåget hade kvävts av snön och tidningarna låg kvar på tåget."
Berättelserna i Flackland skildrar vardagen och människors strävan att klara sig, att överleva, att leva. De handlar om flickans (Herta Müllers?) egen familj och tuffa uppväxt, om skvaller i byn och om inavel, om årstidernas växlingar och om arbetet, om slakt och om hushållsgöromål, om svågerpolitik, om maktmissbruk och om de rätta åsikternas värde för karriären. Det kan handla om hur familjen badar eller om en harhona som gång på gång föder kattungar. Människor som träder fram i berättelserna är levande individer; de har sin egenheter och särdrag och det är som man kände dem.

Hela boken är som ett lapptäcke. Berättelserna skiljer sig inbördes i mönster, stil och färg men bildar tillsammans en perfekt och fullt harmonisk helhet. Några berättelser är personliga med självbiografisk prägel (Min familj, Det swabiska badet eller Flackland), några är starkt samhälls- och regimkritiska (Åsikten, Herr Wultschmann), några liknar skrönor (En bykrönika), någon är en tvärtom-berättelse (Arbetsdagen). Det är trevligt med variation.

Jag uppskattar väldigt mycket Herta Müllers språk som jag tycker är unikt i sitt sätt att bruka metaforer och att beskriva och det är fascinerande att se att hon visar prov på det här redan i debutboken. Min bok är full av understrykningar nu.
"Om natten ligger byn där som en låda, i husen hörs människors kiss forsa ner i pottor."
Eller:
"När jag släppte nattfjärilarna fria fladdrade de en stund nedanför mina knän. Högre lyckades de inte ta sig och för att förlösa dem trampade jag på dem med skon. En sammetslik svällande buk brast och vit mjölk sprutade över golvet. Då kröp vämjelsen upp ur mina skor och lade sitt rep om min hals och dess händer var torra och kalla som åldringarnas händer, åldringarna jag såg ligga i sängar med lock, där man tigande satt och bad." 
Herta Müller är också en av de få som är mästare på att använda upprepningar och kontraster som stilmedel, särskilt när hon är ute efter att fånga systemets förljugenhet eller dubbelhet i en situation. Berättelsen som heter En bykrönika är helt skriven utifrån skillnaden mellan hur något är och hur det kallas i byn och det blir inte bara pricksäkert utan också väldigt roligt.
"Borgmästaren, som i byn kallas domare, håller sina sammanträden i kommunalhuset. Bland de närvarande finns rökare som röker frånvarande, ickerökare som inte röker utan sover, alkoholister som i byn kallas suputer och som har sina flaskor stående under stolarna, samt ickealkoholister och ickerökare som är svagsinta, vilket här i byn kallas anständiga, och som låtsas lyssna men i själva verket tänker på något helt annat, om de nu överhuvudtaget lyckas tänka."
Upprepningarna fungerar även på andra sätt, som i Det schwabiska badet där ett par tre meningar utgör ett slags refräng, som i en sång som kan sjungas runt, runt eller som omkväde i en episk dikt.

Flackland är en tunn med rik bok och en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag försöker att välja en favoritberättelse men det är omöjligt.

Denna utgåva av Flackland (övers. Susanne Widén, 2011) är en komplett utgåva eftersom den innehåller även berättelser som ursprungligen censurerades bort.

lördag, maj 23, 2015

Den afrikanska farmen

Klassikern Den afrikanska farmen av Karen Blixen (i övers. av Artur Lindkvist) var inte den bok som jag trodde att den var, utan ganska mycket en helt annan. Man ska inte lita på filmatiseringar, det vet man ju. Ändå. Under stark påverkan av filmen Mitt Afrika som bygger på Blixens självbiografiska roman (och som jag har sett sjuttielva gånger) väntade jag mig att få en minst lika stor portion kärlekshistoria även i bokform. Men nej. Där blev jag "lurad" för i boken skildras relationen mellan Karen och Denys mer som en djup vänskap än som ett passionerat, sexuellt förhållande. Dessutom ligger romanens fokus på livet på farmen. Undertiteln är att rida, att skjuta med båge och att tala sanning.

Därmed inte sagt att boken har gjort mig besviken, för det har den inte alls gjort. Visst, första kapitlet var långdraget och lite segt med sina ganska sakliga beskrivningar av farmen, men när det var avklarat och handlingen började kretsa kring människor på farmen, sögs jag in i berättelsen.

Handlingen i Den afrikanska farmen som gavs ut för första gången 1937 berättas retrospektivt, så man vet från början att farmen blivit såld på grund av ekonomisk olönsamhet och att Karen slutligen måste lämna sitt Afrika. Hon minns en tid på en älskad plats där hon kände sig hemma. Karen Blixens vistelse i Afrika, i dagens Kenya som då var brittisk koloni, varade i 17 år.

Romanen ger en bred bild av livet på och omkring farmen och kaffeplantagen med sina drygt tusen lantarbetare och det är tydligt att Blixen var en kompetent och ambitiös företagare, vilket inte kunde vara lätt i den manliga koloniala världen. Hon arbetade minst lika hårt som sina anställda och arbetet som beskrivs var ofta tufft och motgångarna var många. Men så även glädjestunderna. Förutom om vardagslivets mödor och problemen med att få allt att gå ihop skriver Blixen också om nöjen som hörde hennes samhällsklass till - safariutflykter, fester, resor till Nairobi, hundarna, hästarna.

Om afrikaner skriver Blixen med kärlek och respekt och hon tycks inte göra någon skillnad varken mellan svarta och vita, kikuyuer och somalier eller mellan kristna och muslimer. Hon bryr sig om infödingarna och deras välbefinnande och hon tar sitt arbetsgivaransvar för dem. Hon ser, kanske något överraskande kan jag tycka, orättvisorna i kolonialismen och grämer sig över det. Ett mycket gripande och fint kapitel är ett i slutet av boken, där Blixen berättar om några gamla kikuyuekvinnor och i hennes röst hörs ett tydligt stråk av beundran. Karen visade respekt och hon vann respekt och i några enstaka fall till och med infödingarnas vänskap. Långt efter att hon kom tillbaka till Danmark brevväxlade hon med en av sina tjänare på farmen, trots att han själv varken var läs- eller skrivkunnig. Också gripande.

I bokens olika kapitel tar sig alltså Blixen an att berätta om några personer från sin närmaste omgivning. Vi möter till exempel den tanige pojken Kamante som har ett sjukt ben och som så småningom blir kock i huset och vi får höra om olyckan vid vilken ett barn skjuter två andra barn, om Karens oro och hur det hela slutar. Det sker sorgliga saker, människor blir sjuka och människor dör men glada ögonblick hör också livet på farmen till.

Blixen har en känsla för människor och deras seder, egenheter och sätt att tänka, liksom hon har känsla för naturen och dess skiftningar och lagar. Naturen och djuren spelar en viktig roll i Blixen liv och därför också i romanen som utmärker sig av en tilltalande berättarstil. Blixen har ett levande språk och sinne för känsla och dramatik och hon är en duktig berätterska.

Karen älskar vilda djur och hon älskar att jaga dem också. Det kan man bli upprörd över idag, men det var som det var på den tiden, det hörde till de vitas nöjen. Samtidigt blir det mycket romantiskt när Karen och Denys ger sig ut på lejonjakt och det är solnedgång och natt och elden brinner. Eller när de gör flygturer över det vidsträckta landskapet. Slätterna och bergen. Ljuset och mörkret. Och ja, jag gråter när det är dags för Denys begravning och när Karen håller på att ta ett definitivt avsked av Denys (och hela sitt afrikanska liv för den delen) inför sin slutliga avresa. Och så det här lejonparet på Denys grav - jag säger då det, en känslosammare scen kan man leta efter.

 

Den afrikanska farmen är en i allra högsta grad läsvärd roman, om än kanske inte fullt så fantastisk som jag inbillade mig att den skulle vara. Den håller fortfarande och den är intressant. Jag fann den fängslande både som skildring av en tid, en plats och en livsstil, men också som berättelse om en intressant författares liv. För visst delar Blixen med sig också av sina tankar om skrivande.

Köp boken på t.ex Bokus eller AdLibris.

fredag, maj 15, 2015

Oscar Levertins vänner

Oscar Levertins vänner av Martina Montelius är en galen utvecklingsroman i omvänd betydelse och en berättelse där högt och lågt idkar umgänge på ett skamlöst men lyckat vis.

Bokens smarta och fascinerande hjältinna heter Boel Märgåker, är 62 år gammal och en stor kulturkonsument och passionerad litteraturälskare. Men aldrig att hon har fått erkännande för sin gärning som outtröttlig kulturbärare!

Vidare är kulturtanten Boel också grymt utled på sin triste make Greger och trött på sina fyra utflugna barn. De något enfaldiga medlemmarna (verkligen ett sorgligt gäng) i det av henne grundade och ledda litterära sällskapet Oscar Levertins vänner har även de länge frestat hennes tålamod och sinnesro. Det är med andra ord dags för Boel att väcka rebellen inom sig och göra en rejäl revolt. Boel ska knarka, supa och knulla och som den perfekta platsen för ändamålet utser hon en Finlandsfärja. Låt gå att den kommer att vara abonnerad av tidskriften Läslust.

Så Boel tar sin stora, spolformade kroppshydda och bokar biljetter till en litteraturkryssning på Östersjön. Alla Oscar Levertins vänner ska med och lyssna till några namnkunniga författares prat om sitt liv och skrivande men Boel känner upphetsning inför mer än blott den stundande intellektuella förkovran.

Vad som händer ombord på färgan liknar en surrealistisk fars med erotisk innehåll och små inslag av thriller (risken för att någon borde dö är nämligen överhängande ju närmare slutet man kommer). I samma stund som färjan med all sin vulgära inredning och äckliga heltäckningsmattor når internationellt vatten öppnas slussarna inom Boel och ut väller allt som av pryda individer skulle kallas lössläppt, våghalsigt, oansvarigt och smått perverst. Att ett av romanens troligen mest frekventa ord (sammansättningar inräknade) är substantivet fitta måste väl ändå betraktas som en ovanlighet när det gäller romaner om bokälskande tanter nära pensionsåldern.

Boel, vars främsta mål med kryssningen är att få njuta av både fitta och kuk, tar ohämmat för sig av bägge ombord på båten och jag kan lova att dylika sexskildringar har ni inte läst maken till. Det är fråga om explicita beskrivningar där hudveck och fettvalkar dryper av kroppsvätskor och åtrån gör luften tjock. Det är galet och uppskruvat. Till slut blir det lite för mycket för Boel och hon drabbas av en emotionell härdsmälta med livshotande konsekvenser och det står klart att det måste ske någon form av uppbrott ty någon väg tillbaka till gamla livet finns inte längre att finna.

Martina Montelius stil och jargong är fullständigt egen, hon är som en språklig kulspruta och det är ofta väldigt kul. Montelius använder en välavvägd mix av uppburet språk, anatomisk exakthet, erotisk vulgaritet, humor och ironi och och tar extra av allt. Jag föreställer mig att synonymordboken var Montelius bästa vän vid skrivandet, för det verkar som att bruket av de minst frekventa ordvarianterna är liksom själva grejen här. Och ur denna språkliga karneval träder en djup existentiell insikt fram.

Utan att riktigt förstå hur det har gått till handlar romanen plötsligt om en äldre, intelligent kvinna som törstar efter fysisk närhet, emotionell stimulans och erkännande för den hon är och de behov hon har och den skildringen är sorglig. Skrattet fastnar i halsen, satiren får en bitter ton. Romanen är roligt berättad med rolig är den inte, den som hoppas på en komedi hela boken igenom blir besviken. Det finns ett allvar i galenskapen. I den brytpunkten når boken sina höjder.

Jag har lyssnat på romanen som ljudbok i författaruppläsning och kan knappast kunna tänka mig en bättre uppläsare än Montelius själv. Möjligen finns det en nackdel med att lyssna på romanen i stället för att läsa texten själv - rytmen i språket hackar något när texten läses högt, vilket kanske är priset för den halsbrytande stilen.

Oscar Levertins vänner är Martina Montelius andra roman (läs om Främlingsleguanen här) och det står klart att vi har att göra med med en säregen och orädd författare som har förmågan att analysera världen på ett lite annorlunda, fräckare sätt. Jag uppslattar Montelius blick och berättande.

Oscar Levertin av Carl Larsson (1906)


Köp boken på t.ex.  Bokus ellerAdLibris.

onsdag, maj 13, 2015

Bokskryt april 15

När det gäller boktillskott var april betydligt lugnare än marsmånad, men några nya böcker blev det ändå.

tisdag, maj 12, 2015

Den omöjliga ekvationen mellan bokmängd och tid



Läsningen av Flackland påbörjad

Igår började jag läsa Flackland av Herta Müller och det känns så bra att jag sliter bort plasten från det nya Mumin-bokmärket och inviger det. Tror att jag kommer att gilla boken väldigt mycket. 

Första meningen i romanen är: "På järnvägsstationen sprang släktingarna längs med det frustande tåget."

Mitt signerade exemplar av Herta Müllers debutroman från 1982

Jag inviger mitt nya Mumin-bokmärke.

söndag, maj 10, 2015

Mitt nya Mumin-bokmärke

Jag såg detta Mumin-bokmärke när jag senast besökte biblioteket och var tvungen att genast köpa det. Visst är det fint? Alldeles silvrigt och blankt. Än så länge har jag inte "vågat" ta fram det ur förpackningen för det känns som om jag skulle förstöra det. Löjligt, jag vet.


Rad för rad: en poesiserie i miniformat med Beckman och Lindström

På DN:s tv-kanal pågår sedan ett par veckor tillbaka en tv-serie i miniformat som handlar om poesi. Den heter Rad för rad och tanken med programmet är att Åsa Beckman och Fredrik Lindström pratar poesi på ett begripligt sätt, utan pretentiöst snack. Rad för rad pratar de kring dikten de har valt och visar tittaren hur poesin fungerar och hur man som läsare kan närma sig dikten och göra den till sin.

Åsa Beckman och Fredrik Lindström i Rad för rad

Jag har sett de två första avsnitten som behandlar Sonja Åkessons dikt "Ja, tack" och Pär Lagerkvists dikt "Livet tar sitt barn till sig" och tycker om upplägget - både samtalet och tonen och att Beckman och Lindström använder sig av digitala verktyg på ett pedagogiskt men otvunget sätt. Plötsligt känns det som att det här med att förstå poesi inte är någon svår konst alls. För att se filmerna, följ respektive länk.

Ett exempel på hur diktanalysen går till i Rad för rad.

Vilken bok står på tur? Jag drar en tredje lapp ur burken med hyllvärmare.

Igår kväll var det äntligen dags igen för en lappdragning ur burken med kvinnliga hyllvärmare och slumpen ville att en älskad nobelpristagare skulle hoppa fram ur den.

lördag, maj 09, 2015

En Cortázar om dagen: etapp 2 (Bestiarium)

Sedan jag senast rapporterade om min läsning av Cortázars noveller, vilket var i slutet på mars, har det tyvärr inte hänt mycket. Det där med en-om-dagen har liksom gått om intet, kan man säga, och orsakerna är lika vanliga som banala - sjukdom, jobb, distansstudier och familjesammankomster.

Dessutom hade jag lite svårt med de åtta novellerna som ingår i samlingsvolymens andra avsnitt Bestiarium (s. 117-212). Varför? Därför att jag tappade bort mig i läsningen. Jag kunde inte få fäste i berättelserna som jag upplevde som svårgenomträngliga trots att de beskriver vardagen. Eller ett slags vardag i alla fall. För att välja ut några noveller som trots allt gjorde ett mer bestående intryck, kanske främst på grund av obehaget och den lätt klaustrofobiska känslan de väckte hos mig, vill jag nämna novellerna Huvudvärken, Kirke och Bestiarium.

I novellen Huvudvärken förekommer det några konstiga, obehagliga och påträngande varelser som kallas mankusperna och i Kirke är den kvinnliga hudpersonen en specialist på att ta död på sina fästmän. Det jag fastnade för i de här två novellerna var beskrivningar. I det ena fallet av ett plötsligt huvudvärk, i det andra fallet av smaken av konfekt. I Bestiarium finns det väldigt mycket myror, syrsor och myggor och hela atmosfären är lite läskig. Här kommer några exempel - och det är lätt att förstå vilket citat som hör till vilken novell:
"Ja, huvudvärken kommer med sådan häftighet att det knappt går att beskriva den. En känsla av bristning, av brännskada på hjärnan, på den hårbeklädda svålen, med rädsla, med feber, med ångest. Fullkomlighet och tyngd i pannan, som om det där fanns något tungt som tryckte utåt, som om allt drogs ut genom pannan. Aconitum är plötslig, vild, förvärrad av kalla vindar, med oro, ångest, rädsla. Mankusperna stryker runt huset, det tjänar ingenting till att gång på gång säga oss att de befinner sig i fållorna, att hänglåsen håller." (s. 161)

"Den kvällen smakade konfekten mocka och en aning besynnerligt salt (i det bortesta av smaken) som om det i slutet av smaken fanns en tår gömd, det var idiotiskt att tänka på det där, på de andra tårarna som föll ..." (s. 175)

"Det verkade underligt, tyckte hon, hon kunde inte få syn på myrkolonin, i stället kände hon det som om det varit en sorts tyngd, en sorts tätt, levande rum. Hon kände det så intensivt, att hon gav sig till att leta efter tändstickorna, efter ljuset på nattduksbordet. Myrkolonin hoppade då fram ur intet, insvept i skiftande skuggor. Isabel närmade sig med ljuset i handen. Stackars myror, de skulle väl tro att det var solen som gick upp. När hon kunde se en av glassidorna blev hon rädd; myrorna hade fortsatt att arbeta i mörkret." (s. 206)
Som det verkar var det även i den här omgången främst Cortázars språk som gjorde störst intryck. När allt kommer omkring räcker det gott och väl.

Nu går läsutmaningen vidare i fas tre, fast jag har insett att en novell om dagen inte är särskilt realistiskt. En till två i veckan fungerar bättre. Bråttom har jag ju inte.