Låt tågen gå

För cirka en månad sedan bloggade jag om romanen Jag har betjänat kungen av England av Bohumil Hrabal och idag är det dags för ännu en bok av denna författare som räknas som en av de stora tjeckiska författarna under andra halvan av 1900-talet. Hrabals prosa är översätt till en stor mängd olika språk, även svenska.  Novellen Ostře sledované vlaky (Låt tågen gå) från 1965 kom ut på svenska 1988 i översättning av Jan von Hofsten. Boken finns inte längre att köpa men man kan lätt låna den på biblioteket.

Bohumil Hrabals poetiska bildspråk, flytet i berättandet och inte minst också själva handlingen gör att man omgående sveps med och fångas av Låt tågen gå. Det är absolut en novell i världsklass.

Låt tågen gå utspelar sig vintern 1944/1945 och handlar om en pojkes vuxenblivande. Efter ett misslyckat självmordsförsök på grund av olycklig kärlek kommer huvudpersonen, den 22-årige Miloš Hrma, till en liten tågstation på den tjeckiska landsbygden för att arbeta där. Texten är en sjuttio sidor lång monolog av Miloš i vilken han sammanflätar vardagslunken på tågstationen med krigshändelser och sina egna problem med för tidig utlösning som jämt sätter käppar i hjulet för att bli av med oskulden. Kontrasten i allt detta är slående och gripande.

Landet är ockuperat av tyskarna och tågstationen där Miloš arbetar som stins passeras av många tyska tågtransporter med fångar, soldater, djur till slakterier, vapen och ammunition. Samtidigt pågår en motståndsrörelse i bakgrunden som blir alltmer märkbar för Miloš. Berättandet är en mästerlig kombination av krigsslutets katastrofer och pojkens kärleksbekymmer. Hans tankar och redogörelser för dessa så vitt skilda saker är lika tragiska som komiska.

Eftersom Bohumil Hrabal är en mycket skicklig persontecknare är persongalleriet i novellen mycket, mycket trevlig. Förutom huvudpersonen Miloš möter vi hans flickvän Máša som är konduktör, samt stationsföreståndaren Hubička och den vackra Zdenička som tjänstgör nattetid vid telegrafen. Så småningom träder också en mogen kvinna från motståndsrörelsen in i handlingen och hjälper stackars Miloš med... tja, gissa vad...

Det som har gjort störst intryck på mig med den här novellen är just författarens makalösa förmåga att väva samman heroiska handlingar med vardagligheter och krigets tragik med erotikens lätthet och sötma utan att man ens märker att det går någon tydlig gräns mellan dessa ytterligheter. Så bra skrivet är det. Därför är det också naturligt att när Miloš blir man på riktigt, sker det på fler än bara ett plan. Novellens slutscen är kulmen när det gäller symbolik och motsatser och ett tyst vrål om krigets meningslöshet.

Låt tågen gå filmatiserades redan ett år efter publiceringen (i regi av Jirí Menzel) och 1966 vann filmen en Oscar för bästa utländska film. I klippet här nedan kan du titta på en av bokens fina erotiska scener som också är en av de centrala scenerna och som, så att säga, ger upphov till ringar på vattnet. Stationsföreståndaren och den kvinnliga telegrafisten har tråkigt under nattskiftet och börjar leka en lek (Hrabal är bra på att skildra erotiska scener). Bilden med stämpeln på rumpan finns idag på omslaget till bokens tjeckiska nyutgåva dels för att den är ganska berömd, dels för att stämplarna förekommer på flera ställen i novellen och blir också föremål för en allvarlig - och löjlig! - utredning (se gärna det andra klippet).

Asfaltsänglar

”Varje gift kvinna är en hora” - redan första meningen är en käftsmäll. Asfaltsänglar är tillägnad alla flickor som någon gång har gått ut i alldeles för kort kjol, men om man tolkar dedikationen som att boken är något slags flick- eller kvinnoroman, gör man ett misstag.

Författaren och journalisten Johanna Holmström (f. 1981) är finlandssvensk, bosatt i Helsingfors. Hon skriver både romaner och noveller och har tidigare publicerat fyra böcker, Asfaltsänglar är hennes femte. För novellsamlingen Camera obscura (2009) erhöll hon Svenska Dagbladets litteraturpris.

Asfaltsänglar är en berättelse om mödomshinnor, religioner och unga kvinnor som vara på köttmarknaden, vilket även gäller samhällen byggda på kristna värderingar. Man kan inte undgå att se den silvriga streckkoden som flickan på omslaget har på ryggen, ens fingrar dras obönhörligen till den för att smeka utbuktningen i pappret. Eftersom Johanna Holmström aktar sig för enkla sanningar, förutsägbara tolkningar och cementerade roller har hon lyckats att skapa en flerbottnad berättelse. Frågan som sakta utkristalliserar sig som romanens huvudfråga är huruvida alla samhällen vill kontrollera sina flickor. ”Vi är hinnan mellan våra ben”, säger en av flickorna i boken och fortsätter, kokande av ilska: ”Jag vill inte ha den, och jag vill inte att någon annan får ta den heller.”

Språkligt är läsningen av den sorten att jag gärna stannar upp och läser om en mening eller ett stycke, bara för att ta in ordvalet, klangen och rytmen. När berättelsen börjar är det ”lönnar, rönnar och lögner i stilla brand och rimfrost i immiga band över gräsmattan”. En rad som känns som en dikt. Eller den smärtsamt vackra beskrivningen av flickor som går ut på balkongen för att aldrig komma in igen:

”Deras händer om balkongräcket, fingrar som grep tag och grävde sig in i hår och hud, en del klamrade sig fast och fick fingrarna krossade av en fot, andra hävde sig duktigt över, frivilligt. De hoppade för att undkomma. Man kallade dem asfaltsänglar, men de var inga änglar, bara fallna flickor som spräckte sig själva och sin längtan över gatorna. De var döda redan innan de träffade marken. Som skal vandrade de omkring, kanske i månader, redan döda. Utan att de själva visste om det.”

Boken handlar om systrarna Leila och Samira samt Samiras vän Jasmina och Leilas kompis Linda. Leilas och Samiras mamma är finlandssvensk men har konverterat till islam och blivit mer rättroende än pappa Farid som är invandrare från Maghrebregionen i norra Afrika men i praktiken inte mer än en ”ramadanmuslim”. Jasmina tycker att Samira har det bra som inte har några bevakande och misshandelsbenägna bröder, men att ha en nästan fanatisk konvertit till mor är nog så svårt. Hemma är allt antingen halal (tillåtet) eller haram (förbjudet). Mest haram. Samira, som fruktar att endera dagen antingen bli bortgift eller asfaltsängel, rymmer hemifrån medan lillasyster Leila gömmer sig i sin tröjhuva, den enda någorlunda säkra platsen också på skolgården. Att bära hijab vägrar hon. Kort efter att Samira inleder ett kärleksförhållande med skinnskallen Piter hittas hon svårt skadad i trapphuset där hon bor. Medan hon ligger i koma försöker den 15-åriga Leila ta reda på vad som har hänt Samira och varför. Vilka är skyldiga till att hon föll? Och varför har Jasmina så plötsligt åkt till hemlandet Iran?

Som läsare tror man att man har alla svaren. De är ju givna. Eller? Nej, de är inte alls givna. Johanna Holmström lyckas att vända och vrida på problemet, upplösa de traditionella rollerna och ställa allt på sin spets till den milda grad att romanens upplösning blir extremt oväntad och därför också mindre trovärdig. Men livet följer inte alltid gängse mönster, det oväntade kan faktiskt hända. Jag uppskattar att författaren utmanar mig, ställer mina fördomar mot väggen och drar mina föreställningar i svansen. Ingen av romanens figurer håller sig innanför mallen utan alla avviker på olika sätt och gör både rätt och fel. Allt ligger i betraktarens ögon.

 

 

(Recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2013-05-07. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Fyra nya spännande novellixer!

Fitzgerald, Oates, Poe och Plath...... Mums!
Det här är en mycket lockande fyra, tycker jag.

 

Bokläsning är ingen idrott. Det har redan Ellen Key fattat.

Nä, just det. Ingen idrott! Just när jag oroar mig som mest över att jag ligger flera titlar efter fjolårets antal lästa böcker under andra kvartalet, hittar jag detta på Litteraturbankens facebookssida:

”Nutidsmänniskornas allra största fel är att de läsa sina böcker för fort.”(Ur: "Om läsning" av Ellen Key, 1898). 
Nu kan jag slappna av igen.

 

Mycket hände efter min död

Hur lever man ett liv som så att säga bara händer, och dessutom på utländska och utan textremsor? Finns det något sätt att vänja sig vid att leva som död?

Romanen Mycket hände efter min död av den portugisiske författaren Ricardo Adolfo (f. 1974) utmärker sig dels genom sitt brännande ämne, dels genom sitt språk. Boken svepte mig med sig redan efter ett par sidor och jag lyckades inte sätta mig på fast mark i min egna, trygga och inrutade verklighet förrän jag hade läst ut den och vänd ut och in på tankarna som bland annat associerade tillbaka till både REVA och Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Mycket hände efter min död handlar nämligen om hur fullkomligt osynlig en papperslös invandrare kan vara.

Vi hade gått från borttappade till eftersökta och jag vill mycket hellre fortsätta vara vilse, genomskinlig, varken finnas eller räknas. Jag föredrog att folk var konsekventa, att de fortsatte att strunta i oss, inte ville veta av oss, inte lade märke till oss precis som det hade varit under alla dessa månader, att de fortsatte att låta oss leva i deras hus som spöken. Den här typen av uppmärksamhet gjorde mig inte lyckligare, mer integrerad, mer människa.

Romanen utspelar sig under ett par dagar i en stor stad på ön, dit mannen och hans fru har kommit i hopp om trygghet och ett bättre liv. De är unga och har ett litet barn. Tack vare olika ledtrådar gissar jag att staden är London, men platsen specificeras aldrig närmare. Familjen, som kanske är albaner från Kosovo (också det endast en gissning efter att jag har lagt ihop 1+1), går vilse i storstaden efter ett driftstopp i tunnelbanan på söndagkvällen. De kan inte språket, kan inte be om hjälp, har nästan inga pengar och vet varken var de är eller vart de ska. De har glömt lappen med adressen på bordet i rummet som de hyr - snart hamnar de i ett skrämmande tomrum.

Under den nattliga vandringen som blir lång, mödosam och full av missförstånd och konfrontationer får jag som läsare veta det mesta om mannen och hans fru, både deras bakgrund, nuvarande situation och drömmar inför framtiden. Samtidigt pågår deras liv, det rusar fram allt mer okontrollerat och, tyvärr, åt ett icke önskvärt håll. De själva har allt färre möjligheter att påverka händelseutvecklingen. I små portioner har ön stulit från dem det lilla de haft, tills den slutligen tar allt i utbyte mot just ingenting. För vad är det för val när man måste välja mellan att antingen aldrig hitta hem igen eller be om hjälp och förlora sin och sina älskades framtid?

Mannen är huvudpersonen och jaget i boken, lurad till ön i hopp om ett arbete men också i hopp om att slippa straffet för en knivhuggning i sitt av krig och fattigdom präglade hemland. Hans ständiga famlande mellan hopp och förtvivlan är hjärtskärande, liksom den starka kärleken han känner gentemot sin fru och sin lille son. Han vill så väl. Han gör fel. Hans samtal med sig själv är ofta småroliga,  en ganska säregen variant av inre monolog.

Ricardo Adolfo levererar en mycket välskriven och fängslande skildring av de papperslösas livsvillkor. Personligen grips jag kanske mest av gestaltningen av språklösheten, utanförskapet och utsattheten på grund av möjligheten till kommunikation. Egentligen är berättelsen en allegori om migrationens baksida och som sådan spelar det ingen roll alls var någonstans i Europa berättelsen utspelar sig, inte heller är det väsentligt vilken nationalitet figurerna i boken har. Detta är Europa idag. Det är alltid krig någonstans i världen. Människor flyr, också utan papper. De kommer till ett land. Det kan lika gärna vara Sverige.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Jag har gjort det igen. Köpt en mugg.

En ny medlem i familjen temuggar med boktema.

Påminnelse: Det är Bokbytardag imorgon!

I Eskilstuna kan man byta böcker på Stadsbiblioteket (i caféet) från kl. 10.00.

Kommer du att ta med dig en bok att byta bort imorgon?

När duvorna försvann

När duvorna försvann är Sofi Oksanens tredje roman om Estlands stormiga historia under 1900-talet. De föregående romanerna, som jag för övrigt är oerhört förtjust i och fascinerad över, heter Stalins kossor (recenseras här) och Utrensning (recenseras här). Sammanlagt ska det bli fyra romaner på Estland-temat, så en bok återstår för Oksanen att skriva.

Jag uppskattar Oksanens prosa väldigt mycket och det av främst tre skäl: språket, att hon använder sig av två huvudpersoner som är varandras motpoler och att hon i sina berättelser gärna sammankopplar två dramatiska tidsperioder i Estlands historia.

När duvorna försvann lämnar mig delvis otillfredsställd när det gäller den språkliga upplevelsen. I Stalins kossor och Utrensning finner man passager som många gånger har fått mig att häpna över krocken mellan det skildrade skeendets brutalitet och ordens poetiska och milda skönhet, medan jag i När duvorna försvann saknar detta. Men att Oksanen är en gudabenådad stylist visar sig naturligtvis också här, främst i personbeskrivningar och i beskrivningar av vad som sker med personerna och hur de upplever en situation. Fokus ligger då ofta på kroppens fysiska sidor och reaktioner. Så när hon till exempel skriver "handen som grep tag i dörrknoppen saknade känsel" upplever även jag som läsare spänningen, rädslan och beslutsamheten i rörelsen. En helt annan situation (mellan Juudit och hennes älskare Hellmuth) beskrivs så levande att kalabaliken och intensiteten blir tydlig som om det var fråga om en kraftig översvämning man bevittnade på film:

"Hellmuth svarade inte, han bara drog i den sprattlande Juudit och hennes ben fastnade i stolarna i salen och borden och stolarna föll, mattan skrynklades, vecken i de förstenade gardinerna löstes upp, en vas föll i golvet, fikusen föll, Juudit föll, Hellmuth föll med Juudit, deras kroppar föll ihop och tårarna svepte de med sig."

Jag älskar uttrycket "de förstenade gardinerna löstes upp" i citatet ovan! Jag skulle kunna sjunga lovsånger över ännu fler formuleringar så som "ömhet låg inte i tiden och passade inte i detta land" eller "hennes nacke var mjuk som fredens tid" men denna recension måste gå vidare.

Par-figurerna i När duvorna försvann heter Edgar och Rolan och de är kusiner. Bokens egentliga huvudperson är kameleonten och kolaboranten Edgar vars mest framträdande egenskap är att märka varifrån det börjar blåsa politiskt och tidigt vända kappan. Han är en hal lögnare utan moral och mycket flexibel när det gäller identitet, han skapar och uppfinner sig själv på nytt varje gång det verkar behövas. Eftersom romanen utspelar sig under 40- till 60-talen innebär hans identitetsglidande att han i tur och ordning är behjälplig både nazisterna och den sovjetiska kommunistiska diktaturen. Rolan är motståndsman och Edgars motsats. Rolan är också den enda som ibland är jaget i romanen, för han vill använda ord för att vittna om förtrycket, kampen och sanningen.

På sätt och vis vill Edgar också använda ord till att vittna, men hans historiska vittnesmål är falskt. På uppdrag av ryssarna sitter han och skriver propagandaböcker om landets historia och den historieskrivningen är tillrättalagt för att passa ideologiska syften. Den stora frågan som Oksanen därmed ställer och problemet hon undersöker är vem äger historien och hur vinnarna tar sig friheten att tolka historien till sin fördel.

En mycket intressant person i romanen är Juudit, Edgars hustru. Deras äktenskap är olyckligt, en riktig katastrof. Juudit har ingen specifik röst i romanen, ord ligger inte för henne, men hon är desto mer levande. Varje gång hon dyker upp i berättelsen kommer känslorna, kroppen, livet och ljuset in. Att hon under kriget inleder ett passionerat kärleksförhållande med en tysk officer är förstås spännande och öppnar för dilemman. På olika sätt är Juudit länken mellan Edgar och Rolan och fungerar lite grann som en sådan spegel som från ena sidan bara är ett genomskinligt glas.

Sofi Oksanen är inte rädd för besvären och hon gör det inte lätt för sig när det gäller ämnesval. Det måste ligga enormt mycket research bakom När duvorna försvann. Här är de två historiska skeendena 1940-talet och 1960-talet. Den sovjetiska ockupationen av Estland ägde rum dels 1940-1941, dels 1944-1991. Av det nationalsocialistiska Tyskland ockuperades Estland 1941-1944. En liten men intressant detalj är frimärkena som pryder sidan bredvid varje ny kapitelrubrik, eftersom de ger en tydlig vink om vilken ideologi som är styrande och vilket år det för tillfället är. Oksanen använder sig inte av någon tydlig kronologi sitt berättande utan hoppar mellan olika årtal. Frimärkena är ett fiffigt sätt för läsaren att orientera sig i tid.

När duvorna försvann är inte lika bra som de två föregående böckerna och särskilt i jämförelse med Utrensning ter den sig tämligen svag. Kapitlen som handlar om Juudit lyfter högt, för övrigt upplever jag romanen som mindre engagerande, sitt mörka ämne till trots. Kanske för att varken Edgar eller Rolan någonsin blir riktigt levande.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Påfyllning i läsplattan

Igår köpte jag dessa fyra som e-böcker. Det ska bli väldigt spännande att läsa dem.

 

Jag tog bloggledigt i helgen

Jag var ledig i fyra dagar och det inte bara från jobbet, utan också från bloggen. Fast det märktes ju på frånvaron av nya inlägg. Det var familjen, trädgården, virkningen och läsningen som prioriterades framför datorsittandet. Helt underbart! Och så har jag planerat ett mindre e-bokinköp (dock ännu inte genomfört).

Under veckan som kommer blir det minst två nya bokrecensioner, kan jag lova.