lördag, april 12, 2014

Snart kommer den här boken!

Snart, snart, snart: en ny bok av Julie Otsuka!


Mera Sorokin

I och med jag har börjat lyssna på Vladimir Sorokins roman Snöstormen som för närvarande går som radioföljetong, är det lite intressant att ta reda på lite fakta om författaren som sägs ha utvecklat en stil som "förenar science fiction och fantasy med klassiska berättelser i en stil som liknar de ryska 1800-talsklassikerna". Sådant väcker lätt min nyfikenhet. Sorokin är en författare av stor kaliber, så klart att jag vill läsa. 

Tidskriften ViLäser passar på och publicerar en intervju med författaren på sin hemsida och när jag söker i arkivet på SR:s hemsida, hittar jag flera program om Sorokin: Kulturradion (2013, Fredrik Wadström hälsar på hemma hos Sorokin), Kulturnytt (2013), Kulturnytt (2011). I svd:s recension av Snöstormen kallas romanen "en mångtydig rysk dystopi". Det låter också lockande, eller hur.

Lyssnar du på Snöstormen eller har du läst den?

tisdag, april 08, 2014

Radioföljetongen i SR P1: Snöstormen av Vladimir Sorokin


Romanen Snöstormen av Vladimir Sorokin ges just nu som radioföljetong i 19 delar men som vanligt ligger alla avsnitt ute på nätet redan från början. Eftersom jag ville läsa boken redan när den kom ut för ett år sedan (med det har inte blivit av) vill jag passa på att ta del av följetongen. Sorokin verkar vara en onekligen intressant författare att bekanta sig närmare med.
"Vladimir Sorokin är en av Rysslands mest kontroversiella författare och definitivt inte Vladimir Putins favoritförfattare. Den satiriska romanen Blått fettblev Sorokins internationella genombrott och ledde till så hätska diskussioner i hemlandet att människor inbjöds till att delta i att hans böcker offentligt förstördes under spektakulära former. 
I sin senaste roman Snöstormen tecknar författaren en bild av ett Ryssland som inte liknar något annat; här anar man Tjechovs 1800-tal likväl som en science-fictionartad och fantasifull framtid. 
Rolf Lassgård läser." (Från SR:s hemsida)

söndag, april 06, 2014

Tropiska fiskar

Sällan ser man ett mer missvisande bokomslag än det som pryder novellsamlingen Tropiska fiskar av Doreen Baingana, för om man inte visste bättre skulle man lätt kunna tro att boken är en handbok om akvariefiskar eller liknande. Men det är den alltså inte. Tropiska fiskar är en samling sammanhängande noveller, i gränslandet mellan noveller och en roman. Författaren kommer från Uganda och bor idag omväxlande i Uganda och i USA och det är i de två länderna handlingen också utspelar sig.

Tropiska fiskar handlar om systrarna Patti, Rosa och Christina och det är just deras systerskap som skapar sammanhanget mellan novellerna. Systrarna är uppvuxna i Uganda på 80-talet, alltså åren efter att den brutale diktatorn Idi Amins herravälde tagit slut. Men efterdyningarna av diktaturen är påtagliga, trots att de nämns mest bara indirekt, och skapar den fond som behövs för att ge novellerna den unika bakgrunden. Till saken hör också att efter det att den politiska situation i Uganda stabiliserades något så när i slutet av 80-talet, drabbades landet av en ny katastrof: AIDS-epidemin.

Patti, Rosa och Christina är mycket olika varandra. Fast de är systrar och kommer från samma förhållanden gör de helt olika val i livet när det gäller självförverkligande. Patti går på internatskola, blir religiös, svälter sig och skriver dagbok. Hon hamnar så småningom i USA, kämpar med att smälta in, vill helst vara osynlig, glömma det förflutna. Rosa upptäcker att kvinnor kan ha makt över män genom sex och för att få sin upptäckt bekräftad testar hon trolldom på läraren i litteratur, mr Wodo. Men han genomskådar henne och det hela blir rätt pinsamt (novellen heter Passion). Som ung vuxen ger sig Rosa gärna hän åt sex och fri kärlek men priset för den stillade åtrån blir högt. Den egentliga huvudpersonen i boken är nog Christina som också flyttar temporärt till USA. Hon får ett förhållande med en tio år äldre vit man, gillar högklackade skor och snygga kläder och känner mest tomhet. Vad vill hon med sitt liv?

Tropiska fiskar berör ett flertal tunga ämnen så som klass, religion, sex, orättvisor pga könsskillnader och, inte minst, AIDS-epidemin. Baingana har skrivit komplexa berättelser där inget är svart eller vitt, där känslorna tillåts vara motstridiga och där personerna tillåts tvivla och misströsta i sitt sökande efter sig själva. Hon har skapat trovärdiga kvinnoporträtt och det är lätt för läsaren att engagera sig känslomässigt i kvinnornas öden.

Jag gillar Bainganas sätt att berätta och beskriva. Personbeskrivningarna är tydliga, bildspråket är hämtat från vardagen och gärna kryddat med en nypa kärleksfull humor.
Gud säger: "Jag har tråkigt. Nu gör jag ett klot till kvinna." Och så dyker miss Okello upp, lika kort som hon är bred, tjock och mörk, mörkt svart, blänkande svart, en svärta så djup att man kan drömma om att försvinna in i den. Men det går inte, för hon står inte stilla länge nog. Hon springer hela tiden.
En av de starkaste novellerna är Tackbrev som handlar om AIDS och består av ett brev som Rosa skriver till sin forna kärlek David. Det är en mäktig och gripande text. Sjukdomen nämns inte vid namn förrän i slutet men vi förstår ändå långt innan vad  Rosa lider av och hur det är ställt med henne. Sorgen i det!

Novellen Vilse i Los Angeles handlar om identitet och om att vara afrikan i USA. Patti, som är i LA, säger exempelvis att hon är från Afrika istället för från Uganda, livet blir liksom lättare om hon går med på denna begreppsförskjutning.
Vad vet väl jag om afrikaner, jag blev en först sedan jag åkt därifrån, tänker jag men säger inte.
Jag känner igen tanken från Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah, hon berör ju också problemet. Själv säger hon likadant, att hon blev svart först när hon kom till USA. Det är intressant att denna fråga väcks gång på gång i böcker skrivna av afrikaner med erfarenhet av livet i USA eller Europa.

Tropiska fiskar är Doreen Bainganas debutbok (2006) men är redan helgjuten. Jag hoppas att jag snart kan läsa mer av henne för hon är en författare att lägga på minnet inför framtiden. Till svenska översattes Tropiska fiskar av Boel Unnerstad.

Några andra bokbloggare som har läst boken: Feministbiblioteket, Ingrids boktankar, Dagens bok, Och dagarna går.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

lördag, april 05, 2014

Bridget Jones: Mad about the boy

Jag älskade Bridget Jones dagbok av Helen Fielding och gör det fortfarande, både som bok och som film, tröttnar aldrig. Andra boken om Bridget läste jag pliktskyldigt ut (tror jag, eller gav jag upp?) men besvikelsen över den var stor. Vart tog charmen, värmen och den lättsamma humorn vägen? Jag tyckte att På spaning med Bridget Jones mest var krystad och tillgjord.

Och nu är trean här: Bridget Jones. Mad about the boy. Självklart ville jag veta! Tja, Bridget är sig lik. Hela boken är som en kopia av ettan, fast blekare. Trots att Bridget är änka med två små barn och tjugo år äldre (ja, hon har passerat femtio), lider hon samma kroppsliga och själsliga kval som förut. Stackars Mark Darcy har gått och dött en tragisk död fem år tidigare och Bridgets galna vänner anser att hon ska börja dejta. Och Bridget vill hemsk gärna ha sex igen, det är inte kul att gå omkring och vara en pånyttfödd oskuld. Så hon skaffar först twitter och sedan en ung älskare och krånglar med honom ett tag innan hon upptäcker att Den Riktige Mannen hela tider har lurat runt hörnet. Som sagt, det är ungefär samma upplägg som förut. Att Bridget är en ensamstående småbarnsmor upplevde jag mest som ett "sidospår".

Stilen och tonen är också de samma men vad gäller Bridgets problem kan man bli lite trött. Hon bantar. Hon gör bort sig. Hon super sig full ibland. Hon fastnar på twitter i stället för att sitta och skriva på ett manus (tur att Mark efterlämnade ett fett bankkonto, för bekymra sig för inkomster behöver vår Bridget då sannerligen inte göra). Jag gillade boken ibland och kände mig uttråkad ibland. Kanske borde jag nämna att jag valde ljudboksversionen med fantastiska Rachel Mohlin som uppläsare och jag tror att det var ett bra drag från min sida. Den här typen av berättelser flyter på lite bättre när man lyssnar på dem. Rachel Mohlin lyfter storyn, tycker jag.

Jag är inte lika kritisk som Anna eller Linda, jag både gillade och ogillade Mad about the boy. Men vet ni vad? Det var i alla fall själva f*n att Bridget väger mindre än jag nu för tiden. Hur har det gått till? Jag fattar ingenting!

Köp boken på Bokus eller AdLibris (finns som inbunden, e-bok och ljudbok).

Här är låten som har gett boken dess titel:

fredag, april 04, 2014

Det var en gång en hyllvärmare...

Det var en gång en hyllvärmare som hette Vilda svanar och som stod och stod och stod på sitt hyllplan i bokhyllan, försjunken i en djup sömn. Knappt någon människa kunde längre minnas när och hur boken hade hamnat på den där mellersta hyllan i mittensektionen.

Men så plötsligt en dag sveper röster genom hela konungariket, röster som viskar till alla som vill höra att hon som är Vilda svanars moder just har gett ut en ny bok. Ryktet sprids, det pratas, det hyllas. Några börjar minnas Vilda svanar också... Och med det, som i ett slag, bryts förtrollningen och Vilda svanar öppnar sina pärmar, sträcker ut sidorna och börjar försiktigt flaxa och skräna för att väcka uppmärksamhet. "Rädda mig, läs mig!" ropar boken.

Det värsta öde en bra bok kan råka ut för är att inte bli läst. De Vilda svanars tid är kommen. Nu flyger boken rakt in på min Läslängtan 2014-lista. I år ska den bli läst. Har du läst den?

torsdag, april 03, 2014

Röd självbiografi

Jag hade förmodligen aldrig upptäckt Röd självbiografi om jag inte lyssnade på Lundströms bokradio. I januari sändes nämligen ett avsnitt som hade rubriken Om precisionen i språket och programmet innehöll bl.a. ett reportage om och en intervju med den kanadensiska antikforskaren, essäisten och poeten Anne Carson. Det var ett mycket inspirerande reportage. Och när programledaren Marie Lundström kallade Anne Carsons bok Röd självbiografi för lyrikens bladvändare, var jag definitivt övertygad om att den boken måste jag bara läsa.

Röd självbiografi är ett prosalyriskt verk, ett slags versroman. En självbiografisk versroman. Men inte om Anne Carson själv utan om en pojke/man/ som heter Geryon och som också är ett rött monster med vingar på ryggen. Geryon påbörjar skrivandet av självbiografin när han fem år gammal och berättar bland annat om sin äldre bror som utsätter honom för grova incestuösa övergrepp. Mamman skildras som kärleksfull men svag och ovetande (?). När Geryon växer upp börjar han fotografera och lämnar familjen. Samtidigt förälskar han sig något så vansinnigt i unge och vackre Herakles. Men Herakles sviker och Geryon blir lämnad. Många år senare träffas de av en slump igen och Geryon märker att begäret och känslorna inte alls har lämnat honom. För att fly från sina känsloplågor ger han sig ut på en resa, både mentalt och fysiskt. Fotograferingen blir viktigare än någonsin och Geryons kreativitet exploderar.

Röd självbiografi är en märklig bok, inte minst för att berättelsen är en blandning av en grekisk myt, fakta och en pojkes uppväxtskildring. Jag upplevde boken ibland som mycket vacker, ibland som lite tungläst. Det mytiska och overkliga finns ju tydligt närvarande där, liksom symboliken (färger): jag tänker på det att Geryon är ett rött, bevingat monster, att hans själsliga landskap beskrivs med termer av ett vulkaniskt landskap, att färgen rött hemsöker Geryon hela tiden, att Herakles figurerar i boken. Med mera. Stilen liknar inget annat (förutom kanske ett antikt epos?) och språket är egenartat, originellt och fängslande. Jag har kanske inte förstått allt till fullo, men jag har njutit av texten.

Känslan av att vilja veta hur det till slut kommer att gå för Geryon har varit intensivt närvarande genom hela boken (som för övrigt är tunn, bara ca 130 sidor). Jag förstår precis vad Marie Lundström åsyftade med att boken är "lyrikens bladvändare". Jag är mycket glad över att jag nu har läst den. Anne Carsons författarskap är något alldeles extra. Jag vill läsa mer. Står redan i bibliotekskön till Makens skönhet.

Några citat ur Röd självbiografi:

Verkligheten är ett ljud, man måste ställa in rätt frekvens
inte bara skrika.

******

Det finns ingen människa
utan en värld.

******

"Den väldiga natten rörde sig ovanför och strödde ut droppar av sig själv."

******

"Hur ser avstånd ut?" är en enkel direkt fråga. Det sträcker sig från ett ickerumsligt
inuti ända till gränsen
för vad som kan älskas.




Fyrahundrafemtio - ett nytt bokmagasin

Nu är det här, det nya bokmagasinet Fyrahundrafemtio. Eftersom jag är nyfiken på hur tidskriften ser ut har jag nappat på premiärerbjudandet och beställt tre nummer för 99 kronor. Enligt informationen på hemsidan vänder sig bokmagasinet till "vana, passionerade bokläsare" och utgår från den aktuella bokutgivningen för att "ta temperaturen på samtiden".
Med utgångspunkt i den klassiska, berättande journalistiken ger vi dig drivkrafterna, idéerna och konflikterna bakom de nya böckerna. Samtidigt ger vi dig reportagen och berättelserna som identifierar den tid vi lever i.
Magasinet kommer ut sex gånger per år. Varje nytt nummer av Fyrahundrafemtio utgår från de kommande två månadernas bokutgivning och de ämnen som böckerna tar upp. (Läs mer här).
Stilen är tänkt mer populärkulturell än finlitterär. Vad det innebär rent konkret återstår att se. Magasinet vänder sig också till bokcirklar, det ska finnas en bokcirkelavdelning i varje nummer samt nedladdningsbart material och boktips på hemsidan. Det låter som en bra idé, tycker jag.



onsdag, april 02, 2014

Nytt nummer av Karavan

Det kom idag, nya numret av litteraturtidskriften Karavan. Temat är Syrien. Spännande! Det här är mitt andra nummer av tidskriften, jag är ny som prenumerant men var hur nöjd som helst med det förra numret.