måndag, juli 21, 2014

Proust i lindblomstid, del 6: Knausgård & Proust

Idag är det läsningen av Knausgårds kamp som gäller, Marcel har en vilodag. Men det är lustigt, för redan efter några sidor in i Min kamp 6 skriver Knausgård om en scen ur På spaning efter den tid som flytt. Jag älskar sånt. Bättre parallelläsning än så blir det knappast. 



söndag, juli 20, 2014

Nu blir det Knausgård igen

I morgon ska jag börja läsa Min kamp 6 av Knausgård, sommarens (och årets) tjockaste läsutmaning. Amerikanerna kallar Knausgård för Norges Proust, så det kanske är alldeles perfekt att jag håller på med Proust samtidigt. Det kan bli en spännande parallelläsning. Att kampen påbörjas imorgon beror på att vi ska ut och resa lite grann, Proust, Knausgård och jag. Här gäller en noggrann läsplanering, förstår ni. Men vilken tur att det finns e-böcker!



Sagas bok. En trovärdig historia

Det var en gång en gammal symaskin och ett gulnat kvitto med ordet ”avbetalat” skrivet tvärsöver. En författare såg symaskinen på en gårdsauktion, hennes namn var Elsie Johansson (f.1931). Hon köpte inte symaskinen, inte heller trodde hon sig vilja skriva några fler romaner. Men med symaskinen kom en berättelse till henne och den kom att heta Sagas bok. En trovärdig historia. I Elsie Johanssons nya roman är allting en symaskins fel.

Romanen börjar 1971 när den vuxna Sagas mor dör och hon reser till barndomsbyn för att närvara vid bodelningen som slutar i katastrof när många frågor som under årens lopp tigits ihjäl kommer upp till ytan igen. Saga är sladdbarnet i en sjuhövdad syskonskara som hon känner endast en svag samhörighet med.

Elsie Johansson skriver om tystnaden. Mellan Saga och syskonen är tystnaden djup, om pappan sägs det att han teg sig till döds medan mamman å sin sida teg sig igenom livet och Saga själv har låtit sig förstummas. Men nu vill Saga tala. Få svar. Hur var det med mamma och symaskinsagenten? Vad var det Saga såg den gången för länge sedan och vad betyder vetskapen att hon dragit fel slutsatser av det? Kan hon rätta till sveket mot mamman? Och faderskapsfrågan? Hur är det med den?

Romanens handling drivs fram av Sagas envisa sökande efter svar. Det är intressant men än mer spännande är berättarstilen och berättarrösterna. Sagas bok berättas som en saga, inklusive det obligatoriska lyckliga slutet och de magiska talen tre och sju. Sju syskon, sju nycklar som ledtrådar, sju hemliga dörrar att öppna. Berättarjaget är tre olika jag, tre Sagor. Tre par ögon som betraktar verkligheten utifrån sin ålder och livserfarenhet: Saga Modig, Saga liten och Saga ung. Dessa går in i varandra och är svåra att skilja åt ibland men kanske är det inte heller nödvändig eftersom vi bär alla våra åldrar i oss. Men plötsligt kliver även författaren in i berättelsen och tar rollen som återgivare. Hon kommenterar Sagas liv, resonerar med henne. Den metafiktion som uppstår i mötet mellan författaren och hennes romanfigur berikar romanen. Det händer något där, en ordinär berättelse blir litteratur.

Språket är mångordigt och rikt på både ålderdomliga ord och dialektala uttryck. Först hindrar mig ordrikedomen från att vila i berättelsen, jag störs av pladdrigheten. Men jag vänjer mig och till slut inser jag att jag uppskattar denna frodighet, särskilt i miljöbeskrivningar. Elsie Johansson glänser särskilt i skildringar av fattigdomen - att berätta om förra seklets fattig-Sverige är ju hennes paradgren.



(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2014-07-01. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

lördag, juli 19, 2014

Hjärtat jagar allena

Hjärtat jagar allena av Carson McCullers (1917-1967) är en modern klassiker och ett av världslitteraturens storverk men också, eller framför allt, en fängslande roman som går rakt in i hjärtat. Boken kom ut för första gången 1940 och var Carson McCullers debutroman. Hon var endast tjugotre år gammal och genombrottet var omedelbart och omtalat. Boken är tidlös, temat för evigt aktuellt, formen och språket är fulländade.

Berättelsen kretsar kring en handfull personer i Georgia på 1930-talet och hur olika de än är som individer, har de ett par viktiga sak gemensamma. De har drömmar och det finns något de vill uppnå i sina liv fast det antagligen är omöjligt för tiden och platsen gör det svårt att bre ut vingarna. De upplever också en stor inre ensamhet och saknad av en själsfrände. Titelns fras om att hjärtat jagar allena uttrycker just det faktum att vi ofta lider av vår längtans törst ensamma men berättelsen visar också att vi samtidigt söker efter en människa som vill höra om våra drömmar och som är värdig det förtroendet.

I boken heter han som lyssnar John Singer och han är dövstum. Förut fanns det två dövstumma i staden, han och hans bästa vän, men nu är Singer ensam. En gång var de oskiljaktiga men sedan Antonapulos blivit svårt sjuk och flyttad till ett sjukhem många mil bort är saknad Singers eviga följeslagare. Han hyr ett rum i familjen Kellys hus, äter sina måltider på Biff Brannons restaurang och jobbar i en juvelbutik. På kvällarna lyssnar han på radio.

Dottern i familjen Kelly heter Mick, är i yngre tonåren och älskar musik. Hon drömmer om att en dag få äga ett piano och spela och komponera. Hon är även fäst vid sin lillebror George som en dag leker med en bössa och råkar skjuta ett annat barn i huvudet. Flickan dör inte med sjukhuskostnaderna drabbar familjen hårt. Övriga personer i boken är den alkoholiserade kommunisten och revolutionsdrömmaren Jack Blount samt doktor Copeland som brukar ta hand om alla som behöver hans hjälp oavsett hudfärg och betalningsförmåga. Doktor Copeland är själv svart och innerligt trött på rasdiskriminering. Han drömmer om en värld utan rasåtskillnad. Och bartendern Biff? Han har blivit änkling och botar saknaden efter sin fru med samtal med Singer.

Det är alltså dessa personer som finner förtröstan i Singers sällskap. I sin tysthet är Singer den perfekta katalysatorn åt människors känslor för i hans sällskap och i hans vänliga blick finner de gemenskap, bekräftelse och hopp.

Det är häpnadsväckande att en tjugotreåring var kapabel att skriva så fulländat om så komplicerade frågor och dessutom mot bakgrund av ekonomisk depression, hot om ett nytt världskrig samt den fortfarande kraftigt utbredda rasismen i sydstaterna.

Hjärtat jagar allena handlar om människors grundläggande känslor och livsbetingelser och karaktärerna är allmänmänskliga. Därför är romanen odödlig och berättelsen så lätt att ta till sitt hjärta. Carson McCullers är en mästerlig berättare och skildrare.

Den senaste svenska utgåvan är från 2013, i översättning av Nils Jacobsson och med ett nyskrivet förord av Monika Fagerholm. Jag ska sätta mig nu och läsa förordet för det gör jag alltid sist.





Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Novellixfyran: Daniel Sjölin, Håkan Nesser, Oline Stig och Alva Dahl

Förra helgen kom jag på den alldeles strålande idén att ladda ner både den senaste novellfyran från Novellix samt ytterligare tre ännu olästa noveller från tidigare omgångar och sedan lyssna på novellerna under veckans sju morgonpromenader med hunden. Jag går en timme varje morgon och novellerna är mellan 30-50 minuter långa, så det det känns som ett genialt koncept. En ljudnovellvecka helt enkelt. Kan rekommendera.



Om du letar på Novellix hemsida efter de senast utgivna ljudnovellerna hittar du dem inte där men de finns att redan köpa på bl. AdlibrisMondo till ett pris av 24 kr/styck.

I den här fyran (nr 45-48) ingår Hägring av Oline Stig, Herr Kadar av Håkan Nesser, Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin och Allt har sin tid av Alva Dahl och den ena (ljud)novellen är bättre än den andra. Alla fyra är lyckade författaruppläsningar.

Hägring av Oline Stig handlar om Lars-Olof från Uppsala, medelålders och aktiv på facebook där han bl.a. odlar vänskap med Catrine från Lund, en intelligent och spirituell 24-åring som tråkigt nog lider av en allvarlig ögonsjukdom men redan varit med om så mycket spännande i livet att hälften skulle räcka. Lars-Olof har fler fb-vänner men den gemensamma nämnaren är att även de är "vänner" med Catrine, de är nästan som en liten fan club. Catrine brukar skriva initierade kommentarer och regelbundet publicera statusar som visar på stor allmänbildning. När hon plötsligt tystnar, blir gruppen orolig och börjar undra och spekulera. Har någon nånsin träffat henne på riktigt? Och är det inte konstigt att hon aldrig har publicerat ett foto på sig själv? Lars-Olof och två andra "vänner" beger sig till Lund för att kolla hur det står till med Catrine. Novellen handlar om Lars-Olof, det är han som är huvudperson. Vi får inblick i hans liv och tillsammans med honom ställa oss frågan vilka känslor som är de viktiga. Novellen är välskriven, har ett lättsamt flyt och jag gillade ögonblicket när man börjar ana att allt inte är som det synes vara.

Novellen Herr Kadar av Håkan Nesser utspelar sig på en liten turistö utanför Tanzanias kust och det är veckan före jul. Gruppen består av ett tiotal turister från olika länder och eftersom de är så få, börjar de snart umgås och lära känna varandra lite närmare. Herr Kadar är ungrare, tystlåten och klädd i linnekostym. De första dagarna är han ensam då han väntar på att frun också ska anlända till platsen. Han pratar inte med någon, tar inte kontakt men svarar artigt på hälsingarna. Alla tycker att han är mycket sympatisk och undrar hur hans hustru ser ut. Det visar sig att hon är en riktig häxa. Håkan Nesser beskriver det löja livet på ön, semesteraktiviteterna och personkemin figurerna emellan. Kontakterna och samtalen mellan de närvarande människorna är främst koncentrerade till matsalen och de gemensamma måltiderna och Håkan Nesser får skickligt fram karaktärernas individuella särdrag. Alla pratar mycket om herr och fru Kadar, de är ett tacksamt spaningsobjekt. Men det vore inte Nesser om det inte inträffade ett dödsfall och ett försvinnande. Avslutningsvis bjuder han på en oväntad upplösning. En trevlig och fängslande novell i exotisk miljö som fängslade mig från första meningen.

Allt har sin tid av Alva Dahl är en aning obehaglig och den mest allvarliga i fyrklövern eftersom den handlar om en ung kvinnas känslor efter en våldtäkt och om rädslan och skammen som fortfarande sitter i kroppen och i själen trots att det har gått tio år. I novellen är hon 25 år och lärare i tyska på en kvällskurs. En ny kurs startar, de nya vuxeneleverna sitter i bänkarna och bland de mannen som våldförde sig på henne när hon var femton. Han var nitton då. Hon anmälde honom aldrig, det var liksom ingen idé. Han kanske inte ens förstod vad han hade gjort, hon var ju med på sexet till en början. Förmodligen känner han inte ens igen henne där hon står framför tavlan nu. Novellen behandlar känslorna och frågorna som snurrar i den unga kvinnans huvud och tankarna kring hur hon ska hantera den obehagliga situationen är kaotiska. Paniken hotar att kväva henne. Allt har sin tid är en mycket bra novell. Jag gillar hur nuet och det förflutna samspelar med varandra och hur novellen är uppbyggt kring det som har hänt. Fast den stora frågan är hur man ska kunna gå vidare.

Det bästa till sist: Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin. Ja, just den Sjölin, Babel-Sjölin. Äntligen är han tillbaka som författare och det med en novell som berättas i ett så rasande tempo att man blir alldeles andfådd och utpumpad när man läst klart. Texten är så rapp och kvick att det snurrar i huvudet på mig men jag är så förtjust, så förtjust. Som om jag hade åkt karusell, stundtals baklänges. Novellen är som gjort för uppläsning eftersom rytmen är grunden för hela novellbygget och Daniel Sjölin är fenomenal på att få fram det rätta tonfallet, läshastighet och betoningar. Textens rytmiska sida är en stor del av upplevelsen. Men vad handlar novellen om? Den är lite surrealistisk, nutid blandas med glimtar in i framtiden (jag njuter av tempusväxlingarna), barnen Ebba och Putte är på dagis men får av berättaren veta vad som kommer att hända dem senare i livet och varför. Pappa är stressad, alla är stressade, konsumtionshetsen styr, miljön blir allt sämre, det är krig i världen och man drunknar i alla mejl på jobbet. Något måste göras, men hur och när, man måste ju lämna ungarna på dagis och via jobbet komma hem igen så fort som möjligt. Alla vill bara gå hem. Det vet vi. Novellen är skriven i lättsam ton och är underhållande men har samtidigt en allvarlig undersida och en samhällskritisk ton. Jag tycker att den är hur bra som helst, nästan genialisk.

Som ni förstår så tycker jag mycket om alla fyra novellerna. Det är en sannerligen stark novellix-omgång.

fredag, juli 18, 2014

Proust i lindblomstid, del 5: Det finns fler sådana



Tänk om till exempel Proust, Joyce och Knausgård hade gått i samma klass. Då skulle läraren antagligen undvika att ge liknande uppgifter.

torsdag, juli 17, 2014

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman är fantastisk och alldeles, alldeles underbar och de morgnar som jag lyssnade på ljudboken under mina långpromenader med hunden fick tack vare berättelsen ett alldeles särskilt skimmer över sig. Numera läser jag nästan aldrig ungdomsböcker eller böcker för unga vuxna, så man kan säga att Oceanen vid vägens slut befinner sig genremässigt utanför min "bekvämlighetszon" - också för att romanen klassificeras som fantasy som jag inte gillar. Men slumpen, ett akut behov av en ny ljudbok samt nyfikenhet på vad det här var för bok eftersom alla hyllar och älskar den så, gjorde att valet hade fallit på Neil Gaimans roman Oceanen vid vägens slut. Vilken tur, vilken fullträff! Jag skulle inte för allt i världen vilja vara utan denna läsupplevelse. Niklas Falks uppläsning är för övrigt också hur bra som helst.

Berättelsen om mannen som återvänder till en plats där han tillbringade några barndomsår och där han vid sju års åldern mötte både den värsta ondskan och den vackraste vänskapen, är nämligen magisk. Neil Gaiman har skapat en både verklig och fantasifull värld och det är ingen sockersöt berättelse han bjuder på, snarare är den ganska omskakande och sorglig och lika mycket skrämmande som vemodig. Den lille pojken som allt handlar om läser mycket och har hämtat i princip all sin världsuppfattning från böcker och det hjälper honom att hantera den dramatiska verklighet han möter vid dammen bakom grannens gård. Det sker övernaturliga saker, det hör till. Tidsbegreppet fungerar inte heller som vi vanligtvis är vana vid, tiden både finns och inte finns.

Neil Gaiman är en mycket begåvad författare. Hädanefter är jag övertygad om att en ocean lika gärna kan vara liten som en ankdamm, för det finns oceaner som är just så stora som de behöver vara och en ankdamms storlek kan i vissa fall vara precis lagom.


Några andra bokbloggare som har läst boken: Fiktiviteter, Med näsan i en bok, Boktjuven, Och dagarna går.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

tisdag, juli 15, 2014

Proust i lindblomstid, del 4: Vad handlar det om?

Det är intressant hur olika man läser ibland. Så här halvvägs i Swanns värld inser jag att jag helt och hållet läser för min egen njutningens skull och inte det minsta för att redogöra vare sig för innehållet eller stilen eller språket. Det är ganska skönt att låta bli att anteckna saker hela tiden, även om jag skriver upp lite sidnummer med stycken som jag har fastnat för och vill ha snabb tillgång till även efteråt. Jag har redan på förhand gett upp idén att "recensera" På spaning efter den tid som flytt, bara tanken på det känns löjlig. Vad skulle jag kunna komma med som inte redan är sagt och skrivet om detta litterära verk? Inget och det är så bra, så.

Går det förresten att enkelt sammanfatta vad Swanns värld handlar om? Nja, fråga mig helst inte. Det är mest en fritt flödande ström av enstaka händelser, minnen, känslor, upplevelser, beskrivningar, tankar och reflektioner som kretsar kring allt från maten till sexuella fantasier och litteraturens betydelse. Jaget berättar mycket om sina barndomssomrar i den lilla, lantliga staden Combray och vi stiftar bl.a. bekantskap med hans föräldrar, hans mormor och den något speciella tant Leonie. Charles Swann, som är bokens egentliga huvudperson och den som berättaren dras till och fascineras av väldigt mycket, ingår i föräldrarnas vänskapskrets. Så småningom förälskar sig pojken i Swanns dotter Gilberte. Det är ungefär vad jag kan säga så här långt.

Tant Leonies hus

Berättarens sovrum i tant Leonies hus

Efter att romanen refuserades några gånger, publicerades äntligen Swanns värld den 13 november 1913. Proust bekostade själv utgivningen. Boken väckte genast uppmärksamhet - samt beundran hos vissa och upprörda känslor hos andra.

Naturligtvis var jag extra spänd och förväntansfull inför det berömda avsnittet med madeleinekakan och lindblomsteet, stycket som är själva urstycket när det gäller associationsbundet berättande och hur sinnen kan vara inblandade i minnesprocessen och hur det kan skildras i en litterär text. Ur en enda kopp te stiger berättelsen och platsen fram i jagets minne, allt får form och fasthet när jaget doppar kakan i teet och smakar på den. Med smaken kommer minnesbilderna fram till medvetandets yta. Det är häftigt att tänka att det var ett alldeles nytt sätt att skriva.

Sidan med scenen med teet och kakan.

Jag trivs med Prousts framvällande ström av ord och meningar som förgrenar sig, bryts och åter växer samman. Jag gillar de långa beskrivningarna av personer, föremål, göromål och miljöer. Det är en text att vila och förlora sig i. Det går inte att ha bråttom för då kan man lätt missa ställen där det inte alls händer något, förutom känslan.

Om att fastna för en bok

Men Proust är även rolig. Jag gillar till exempel den här komiska scenen som skildrar ett plötsligt avbrott i läsningen. Nu är det action på hög nivå,
Ibland rycktes jag bort från min bok redan mitt på eftermiddagen av att trädgårdsmästarens dotter kom rusande som en liten toka, välte omkull ett apelsinträd i kruka, rispade sig i fingret och slog ut en tand allt under det hon skrek: "Nu kommer de! Nu kommer de!
Marcel Proust dricker lindblomste och äter en madeleinekaka


Fortsättning följer. Tidigare avsnitt i bloggserien Proust i lindblomstid finns här.




Det är inte minsta motståndets lag som botar sommarsjukan

I gårdagens Svd finns en underbar krönika signerad Therese Eriksson, om att när man lackar ur på böcker och läsning botas tillståndet bäst med litteratur från "elithyllan" och inte, som man kanske skulle kunna tro, med några lättuggade saker. Det är inte minsta motståndets lag som botar sommarsjukan. Tvärtom. När man har befriat sig från all intellektuell verksamhet och vardagslivets stress och bestämda lunk – då öppnas nämligen ett litet fönster, så vi klarar av att läsa böcker som Marguerite Duras Smärtan eller andra verk av den kalibern, menar hon.
Det är på sommaren, som med sina blåa himlar och grönskande träd kan kompensera för smärtan och svärtan mellan pärmarna, vi ska ta oss an den hårda, glimrande prosan i de allra bästa böckerna. När vi äntligen har tid att fundera över vilka vi är och över vår plats i världen, då är ”good enough” helt enkelt inte tillräckligt bra. Vi ska inte slösa den på habil förströelse, utan vägra nöja oss med mindre än de mest förtätade, förfinade, viktiga mästerverken. Jag vidhåller att det är det enda sättet för dem som tillfälligt tappat tron på litteraturen att faktiskt få den tillbaka. 
 Och jag håller med. Som jag håller med!

Brukar du dras till "elithyllan" på semestern?

Tv-tips: en intressant dokumentär om J.D. Salinger

I gårdagens K-special visades en mycket intressant dokumentär om författaren till kultromanen Räddaren i nöden, J.D. Salinger (1919-2010). Filmen Gåtan J.D. Salinger finns tillgänglig på svt play t.o.m. den 13 augusti 2014 och jag vill verkligen rekommendera den för den ger en unik inblick i Salingers författarskap och personlighet. När Salinger dog 2010 hade han inte publicerat något på 45 år, så visst inställer sig frågan varför det var så. Regissören Shane Salerno arbetade med dokumentären i tio års tid och resultatet är mycket sevärt.

Det enda fotot som visar Salinger när han skriver Räddaren i nöden.

Mitt exemplar av boken.
Jag var tvungen att gräva fram mitt exemplar av romanen för att bläddra i den lite grann och undrar om jag kanske skulle läsa om den. Skulle läsningen och förståelsen bli annorlunda efter att jag har sett dokumentären? Det vore intressant att veta. Jag läste Räddaren i nöden 2011 och mitt blogginlägg om boken finns att läsa här.

Första meningen i Räddaren i nöden är så här:
Det första ni vill veta - ifall ni verkligen vill höra den här historien - är antagligen var jag är född och hurdan min jävla barndom var och vad mina föräldrar gjorde innan dom fick mej och sånt där David Copperfield-larv, men uppriktigt sagt så har jag ingen lust att tala om det. (Övers. Birgitta Hammar, 1953)

måndag, juli 14, 2014

R.I.P. Nadine Gordimer

En fantastiskt bra författare har lämnat denna värld idag men tack och lov finns böckerna kvar.


Min sons historia av Nadine Gordimer är en roman som vidgar ens mentala horisont för den handlar om att ingenting här i livet bara är svart eller vitt, inte ens apartheid. Livet är vanligtvis alldeles för komplicerat och invecklat för att kunna omfattas av endast två färger. Här kan du läsa hela min recension av boken.