onsdag, september 28, 2016

Senaste tillskott i bokhyllan


 


Välkommen till Amerika

Jag följer med spänning och nöje Linda Boström Knausgårds författarskap och det är tydligt att hon hela tiden skriver bättre och bättre. Efter novellsamlingen Grand mal (här) och romanen Helioskatastrofen (här) är hon i år tillbaka med romanen Välkommen till Amerika.

Liksom i Helioskatastrofen möter vi en ung, skör flicka som saknar och längtar efter sin far. I Välkommen till Amerika är fadern död och resten av familjen håller på att gå under eftersom de inte förmår att ge uttryck för den kärlek som de ändå hyser mot varandra. Mamman är skådespelerska och orkar inte bry sig. Hon föredrar att leva i sin sedan länge konstruerade lögn om att hennes familj är en ljus familj och finna tröst i manliga bekantskaper. Brodern sitter på sitt rum bakom en dörr som han själv har spikat igen och väljer att hellre kissa i flaskor än att komma ut. Flickan har slutat prata och hennes inre mörker är stor. Alla tre gömmer sig på olika sätt för varandra, vill uppenbarligen vara ifred från varandra men samtidigt längtar de smärtsamt mycket efter varandras närhet, närvaro och tröst. Som inte kommer.

Att pappan är död är svårt för flickan för hon är övertygad om att det är hennes fel. Hon bad till Gud att han skulle dö och så gjorde han det. Kanske var det därför hon slutade tala, för att hennes högljudda önskan har gått i uppfyllelse och det fanns en sådan makt i att tala. Fast pappan är död, kommer han och besöker flickan, sitter i hennes rum och pratar.

Välkommen till Amerika är en tät och smärtsamt vacker berättelse om en ung flickas utsatthet och ensamhet i en missbrukarfamilj. Linda Boström Knausgårds stilistiska konst är unik och hennes förmåga att fånga känslor, stämningar och själens minsta rörelser är beundransvärd. Det här är en drabbande bok. En bok som berör.

Naturligtvis är den stora frågan av vilken anledning Ellen önskade sig sin fars död och varför hon, när han verkligen dog, tyckte att de hade en himla tur som blivit av med honom. Genom att flickan blickar tillbaka och minns dagar som familjen gjort något tillsammans och som inte sällan slutade i fiasko, lägger sig en osynlig tyngd över bröstet på mig som läsare. Kanske för att vissa egna jobbiga barndomsminnen dyker upp.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Nortons filosofiska memoarer

Norton var en hund och i den här boken har han med hjälp av sin husse, författaren Håkan Nesser, nedtecknat sina memoarer. Om man liksom jag är hundägare, kan man inte annat än förälska sig i  Nortons filosofiska memoarer. 

Norton var sannerligen en personlighet. Det brukar hundar vara, liksom vi människor. Dessutom var han ovanligt berest och bott på flera olika platser i världen. Förutom på valpdomens slätter utanför Uppsala sprang han efter pinnar och pinkade in sitt revir på gatorna i Greenvich Village (som gjorde honom nära på utbränd) och i Central Park i New York, i Kensington Garden i London, på Furillen på Gotland, i Gamla stadens gränder och i Vitabergsparken i Stockholm. Som filosof var han huvudsakligen pacifist och stoiker, men även typer som Kierkegaard och Diderot har påverkat hans världsuppfattning en smula.

Norton var naturligtvis en livsnjutare och högst på listan över livets godsaker fanns köttbullar. Skinnsoffan i husses skrivarlya kom på andra plats. Norton berättar om sina fyr- och tvåbenta vänner och vilka insikter han fått till livs genom vänskapen med dem. Det finns mycket kärlek, värme och mild hundhumor i Nortons memoarbok. Norton är godhjärtad och lika stor som snäll och han betraktar sin husses eventuella tillkortakommanden med tålamod och överseende. Nortons förfäder var tuffa afrikanska lejonhundar - en omständighet som Norton ogärna ville kännas vid den gången han blev biten i rumpan i slagsmål med en liten pudel. Jodå, han har upplevt mycket under sitt elva år långa hundliv, den gode Norton.

Håkan Nesser & Norton (foto: Ulla Montan)

Det är flera år sedan jag tröttnade på Håkan Nessers romaner men att läsa hans hunds bok har varit underbart, kravlöst och lustfyllt. Norton finns i hundhimlen nu. Hoppas han får käka så mycket köttbullar han bara orkar. Och när min hund Alvin en dag lämnar jordelivet hoppas jag att han blir granne med Norton där uppe i himlen nånstans och att de blir vänner. De har en hel del gemensamt.

Min hund Alvin. Liksom Norton älskar han köttbullar och Gotland.


Nortons filosofiska memoarer innehåller illustrationer av Karin Hagen. Finns även som ljudbok.

Boken finns att köpa på bl a. Bokus eller AdLibris.

onsdag, september 14, 2016

Om jag läser 1-2 sidor om dagen...

Om jag läser 1-2 sidor om dagen, kommer jag att ha läst ut Den gudomliga komedin på ca 400 dagar. Med andra ord har jag påbörjat ett nytt och mycket långsiktigt läsprojekt. Läser i sängen alldeles före sovdags och 1-2 sidor känns alldeles lagom. Det är inte direkt någon brådska. Och i förordet står det faktiskt att man ska ta det väldigt lugnt med texten för att mäkta med den: "Läsningen fordrar en långsammare takt än du troligen är van vid", skriver Olof Lagercrantz och fortsätter att ge fler goda råd inför läsningen.
"Bli inte nedslagen om du finner läsmotståndet stort. Det är inte nödvändigt att läsa hela dikten. Det finns berg som man inte förmår bestiga. Det finns glädje och stimulans av att blott blicka uppåt sluttningarna." 

Översättning: Ingvar Björkeson

Boken ligger på sängbordet, röd och fin när skyddsomslaget är avtaget. Gillar också mitt särskild för ändamålet inköpta bokmärke. Gillar dikten. Vissa rader gillar jag jättemycket. Det här kommer att bli en spännande resa. Typ som att bestiga en litterär Mount Everest.

Trettio sidor lästa hittills. En häftig text.


Norma

En ny bok av Sofi Oksanen gör mig alltid lika ivrig och nyfiken att läsa och Norma har piskat upp stämningen lite extra eftersom den har beskrivits som något helt annat än de fyra tidigare romanerna. Låt oss säga lite svävande att Norma (övers. Janina Orlov) är mindre djup och inte alls så omskakande som trion Stalins kossor, Utrensning och När duvorna försvann. Det som gör Norma annorlunda är att det förekommer övernaturliga element och att Oksanen flörtar med thrillergenren. Och att romanen inte lämnar avtryck efter sig, fast den tack vare sitt brinnande ämne hade kunnat göra det.

Romanen börjar med att huvudpersonen Norma precis har begravt sin mor som dog genom att hoppa under ett tunnelbanetåg. Men var det verkligen ett självmord? När Norma hittar några usb-minnen och tar del av innehållet, inser hon att något verkligen inte står rätt till och att det luktar ruttet i frisörsalongen där modern arbetade. Det börjar rullas upp ett otrevligt familjedrama med ingredienser som illegal handel med människohår och fattiga kvinnors livmödrar för surrogatmödraskap. Bossen för hela verksamheten är släktingen Lambert, en osympatisk typ som om han visste att Normas fantastiska hår växer flera meter om dagen skulle spärra in henne någonstans och aldrig släppa ut henne igen för att slå mynt av det. Förutom med hårhandel sysslar han också med illegal och mycket lukrativ livmoderturism. Norma finner spår som leder till andra länder runt om i världen, bland annat Ukraina, Ryssland, Thailand, Vietnam och Etiopien. Alltså är det fråga om en ganska global handel med kvinnlig fertilitet, både symboliskt och bokstavligt. Det blir så klart allt mer farligt för Norma.

Det här med håret är Normas stora hemlighet som även mamman försökte skydda så länge hon levde och ända in i döden. I sagan om Rapunzel är det hennes långa, tjocka, ljusa fläta som räddar livet på henne, men i Oksanens roman är kvinnornas (inte bara Normas) långa hår en åtråvärd vara vars massproduktion kräver smutsiga metoder. För Norma skulle det bli ödesdigert om det kom fram att hennes hår växer flera meter varje dag. Och inte bara det! Normas hår har ytterligare en övernaturlig egenskap, nämligen att hon kan med hjälp av håret lukta sig till andra människors förestående sjukdom och död.

Det här hade kunnat vara hur bra som helst men är tyvärr inte det. Jag tycker inte att den symboliska kopplingen mellan hår som fertilitetssymbol och livmoder som fertilitetsverktyg räcker för att göra handlingen till något mer än bara en rad av händelser som visserligen var för sig är thrilleraktigt spännande men som inte räcker till den stora käftsmällen. När det är Oksanen som är författaren, räknar jag nämligen med att få en. Jag köper inte riktigt att den där Lambert sysslar parallellt med både hår och livmödrar. Jag tycker att det är krystat. Det hade räckt med det ena, tycker jag.

Om nu Norma är en thriller, är den då en bladvändare? Nja, bara stundtals. En sak som störde mitt läsflöde var alla personer som jag inte lyckades få kläm på vilka de var, så att jag flera gånger var tvungen att försöka minnas vad den eller den hade för roll i historien. Bäst fastnade jag för passager som handlade om Norma och hennes hår och hur hon och hennes liv påverkas av att det förmår göra så märkliga saker. Där vidrör Oksanen något existentiellt och djupt mänskligt.

Det är inte svårt att förstå vad Oksanen vill ha sagt med sin bok - att samhällets syn på kvinnlighet verkar vara att en riktig kvinna ska hålla på med sitt hår och ha barn - och kanske är det så att hon medvetet har valt att använda sig av "lättläst" för att få fram sitt budskap om hur kvinnors kroppar och dess funktioner exploateras i världen till en ny och annan läsekrets än tidigare. I en intervju har Oksanen sagt att nästan varenda frisör i Finland har läst Norma. Det är ju så klart väldigt bra, för de nya läsarna kanske får upp ögonen för Oksanens tidigare romaner också. Men en litterär "snobb" som jag känner sig besviken över Norma. För mig är den trots ett brinnande feministiskt ämne en mellanbok, med Oksanen-mått mätt.


Norma splittrar kritikerkåren, se två helt olika recensioner här (SvD) och här (Expressen).

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

söndag, augusti 21, 2016

En kulturdag i Stockholm, trots regnet

I morse trotsade jag dagens regniga väderprognos och satte mig på tåget mot Stockholm för att gå på Världens längsta bokbord och på Fotografiska. Tur att jag åkte för jag hade det fint.


Om jag kommer hem med nya böcker fyndade på Världens längsta bokbord? Svar: JA! Är supernöjd med fynden av Woolf och Nabokov. Och så är jag mycket glad åt presentasken med fem novellixer från Novellix. Och tänk att jag faktiskt hittade både Vågorna och Orlando som jag hoppades på. Vid sista bokståndet, så det var tur. Precis innan regnet kom på allvar. 


Det är så trevligt att handla böcker som är en fröjd för ögat, också.


Vid fikat innan tåget hem skulle gå, gladde jag mig åt presentasken med fem brittiska klassiker från Novellix som jag fick med mig från dem.



Och så var det besöket på Fotografiska. Wow. Att möta Bryan Adams som fotograf och se hans porträtt av både kändisar och unga soldater som blivit krigsskadde i Irak och Afganistan var en stor upplevelse (tror nästan att han är bättre som fotograf än som musiker och som musiker är han ju himla bra!) men kunde ändå inte mäta sig med de känslor som utställningen Inherit the Dust med verk av Nick Brandt väckte. Helt makalöst. Är mycket glad att jag har tagit mig till Fotografiska och stått i biljettkö utanför i tjugo minuter, i spöregnet. Det var det värt: http://fotografiska.eu/utstallningar/utstallning/inherit-dust/ 



söndag, augusti 14, 2016

Vågorna

När jag läste Hjältinnor av Kate Zambreno tidigare i sommar, blev jag inspirerad till läsningen av Virginia Woolfs vackra och lite märkliga roman Vågorna (sv.övers. Jane Lundblad).

Vågorna har ingen egentlig handling utan är snarare ett prosapoetiskt försök att fånga och skildra tiden. Ungefär som Proust gör i På spaning efter den tid som flytt. Vi är "fångna i ett mönster som består av upprepade ögonblick", säger Rhoda i boken. Det här mönstret som upprepas gestaltar Virginia Woolf genom att använda sig av vågor som metafor. Stilen är böljande och rytmisk, den höjer och sänker sig regelbundet och den sköljer över oss precis som havsvågor gör på en strand.
"Men nu bryts cirkeln. Nu börjar strömmen flöda. Nu stiger lidelser, som har legat och väntat därnere i de mörka sjögräsen som växer på botten, och piskar oss med sina vågor. Smärta och svartsjuka, avund och åtrå, ocj något som är djupare än de, starkare än kärlek och mer underjordiskt."
Eller:
"Det är alltid något som ska göras härnäst. Tisdag följer på en måndag, onsdag på tisdag. Alla sprider samma vågor. I levande varelser bildas ringar, som i träd. Liksom träden förlorar man bladen."
Apropå det faktum att vi får barn som i sin tur får barn och att vissa saker och ritualer upprepas med varje nu generation, står det så här i romanen:
"Därför är vi inte regndroppar som snart torkas upp av vinden. Vi får trädgårdar att blomma och skogar att susa; vi återkommer på olika sätt, i all evighet."
Droppen som symbol och metafor för tiden förekommer flera gånger och några av de rader där droppen nämns är bland textens vackraste, tycker jag.
"Och tiden låter sin droppe falla /.../ Droppen, som har bildats på själens tak, faller. På mina tankars tak låter tiden, som gradvis tar form, sin droppe falla. /.../ Droppen som faller är tiden, som smälter ihop till en viss punkt."
Sex personer befolkar romanen Vågorna: Rhoda, Louis, Jinny, Susan, Neville och Bernard. Eftersom personerna glider hela tiden in i varandra, bildar rösterna en enhet. I centrum finns dock en sjunde person, Percival. Ändå finns han inte, för han är död. Han dog ung men är saknad och beundrad av alla de övriga sex. Jag ser Percival som en spegel som de andra måste reflektera sina egna jag mot för att kunna se sig själva. Utan Percival är alla bara silhuetter. I och med att alla (utom Percival) kommer till tals och rösterna blandas, är det inte alltid så lätt att exakt veta vem jaget är. Det är som om det löpte en linje från den ena till den andra, så att de blev till på riktigt först när de var sammanbundna. Men för det mesta är det författaren Bernard som är jaget. "Alla är vi formuleringar i Bernards historia, saker som han skriver upp under A eller B", konstaterar Neville.

Ur Hjältinnor av Kate Zambreno, s. 95
Handlingen som alltså inte är någon riktig handling utspelar sig under en dag. Eller under ett helt liv. Det beror på hur man ser på det hela. Eller så gör det det samma. Men faktum är att i början av boken är alla i skolåldern, i slutet är Bernard gammal och den enda som är kvar i livet. Samtidigt, i romanens inskjutna, kursiverade och fristående partier, är det vågor och ljus från soluppgång till solnedgång som Woolf beskriver på ett närmast impressionistiskt vis. Woolfs språk och stil är fantastiskt fina.



Min upplevelse av den framrusande tiden och de böljande ögonblick som en dag och ett liv består av påminde mig flera gånger om en reklamfilm som jag sett och som med hjälp av datateknik låter en människa födas, växa upp, åldras och dö i ett snabbt och oavbrutet bildförlopp på bara några få sekunder. Den känslan fick jag när jag läste Vågorna.

Sedan finns det ett parti som gav mig gåshud. Det är bekant att Virginia Woolf avslutade sitt eget liv genom att dränka sig i floden. Hon tog 1941. I slutet av den här romanen, som är från 1931, känns det som om hon antydde sin egen död tio år senare: "Var då detta att föras bort av strömmen /.../ ett slags död? En ny förening av element? En antydan om vad som skall komma?" Jag tycker att det är ganska kusligt. 

Jag blev fullkomligt uppslukad av Vågorna när jag väl har kommit underfund med textens lyriska och impressionistiska beskaffenhet. Ännu en gång har Virginia Woolf gett mig en stor och bestående läsupplevelse. Tyvärr är Vågorna slutsåld överallt men finns att låna på bibliotek. Och nästa kommer romanen i en nyutgåva på Modernista. Då ska jag köpa den.

Tips på extra läsning om Vågorna: Per Molanders egen vinkel på Virginia Woolf och världen 

Underbart kul med Tuula om att stanna hemma på semestern och läsa Proust

tisdag, augusti 09, 2016

Och hur står det till med Proust?

Hur står det till med Proust och hans gamla På spaning...? Ja, tack. Det går alldeles utmärkt. Hade en liten paus i Proust-läsningen på ca ett par veckor men är tillbaka i svängen med förnyade krafter. Marcel var med mig till Tjeckien och som souvenir därifrån hade jag i år köpt bakformar för madeleinekakor (billigare att köpa där än här). Så nu har jag bakat De Berömda MadeleineKakorna! Så goda de är, oj oj oj. Eller var, borde jag säga, för de tog slut rätt fort. (Måste baka en ny sats snart.)





I  vilket fall som helst återstår mindre än 200 sidor (tror jag), så jag borde vara klar med sommarutmaningen som planerat i slutet på augusti. Boken var lite småseg i mitten men har tack och lov tagit sig igen. Jag antecknar flitigt  och har redan lite idéer om hur jag kan sammanfatta läsupplevelsen efter tredje delen av På spaning.... 

... å så har jag hört att man har upptäckt nytt grundämne:


lördag, augusti 06, 2016

Ett, två, tre: det går undan med Mr Ripley



Jag fullkomligt slukar Patricia Highsmiths trilogi om Mr Ripley och tiden bara försvinner när jag lyssnar. För knappt tre veckor sedan släppte Storytel ljudböckerna och jag håller redan på med del tre (den gula). De är 10-12 timmar långa.

Romanerna om psykopaten Mr Ripley bjuder på en spännande och välskriven historia om en ung man helt utan moral och samvete men med en desto större längtan efter pengar, status och ekonomiskt oberoende. Han gillar inte att döda folk men ibland blir det nödvändigt, menar han, och då tar han det grundligt och lämnar ingenting åt slumpen. Jag är mest fascinerad av Highsmiths förmåga att fånga den sociala kameleonten Tom Ripleys psyke samt hans stora talang att ljuga, förställa sig och lura folk utan att blinka. Jag tror att jag har fått en ny modern klassiker till favoritförfattare. Det är roligt att äntligen läsa en bok som man har hört talas om rätt mycket genom åren och finna den vara helt i min smak. Nu vill jag se filmen också (med Matt Damon).


Romanerna om Mr Ripley är översatta till svenska av Mårten Edlund. För uppläsningen som för övrigt är helt perfekt står Björn Wahlberg.

Jag följer upp lyssnandet med att då och då kolla vissa passager i pappersboken som jag har lånat på bibblan innan sommaren och önskar att jag hade ett eget ex. Tyvärr är den inbundna klassikerutgåvan från 2012 slutsåld.

Som sagt, det går undan...

En tjeckisk litteraturtidskrift skriver om kvinnliga författare från Iran

I början på sommaren fick jag ett tips från min sons svenskiranska svärmor (som också är litteraturintresserad) om att den tjeckiska litteraturtidskriften Plav hade ett nummer om samtida iranska kvinnliga författare. Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om tidskriftens existens och aldrig sett den säljas någonstans, men så säljs den inte var som helst heller (ungefär som svenska Karavan). Men via nätet kunde jag ta reda på ett försäljningsställe i Brno och bad min syster att genast pila dit och köpa tidskriften till mig. Jag skulle ju komma i juli. 


Nu har jag tidskriften här hemma, numrets rubrik är Femiran. Ganska fyndigt, inte sant.  Numret innehåller en författarintervju, en essä, noveller, romanutdrag, poesi, författarinformation och recensioner. Mycket att läsa, mycket att se fram emot. Men trots att jag är van vid att man i tjeckiska språket ofta förtjeckiskar utländska namn (förutom att man alltid lägger till ändelsen -ová till kvinnliga efternamn), så tycker jag att det inte ser klokt ut med de tjeckiskt stavade iranska namnen. Det går ju knappt att googla på namnen när man inte vet hur de ska stavas normalt.