tisdag, april 18, 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Jag tycker att Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är vårens klart viktigaste bok inom svensk utgivning och även en av de allra bästa. Det kan inte bli så mycket bättre än så här. Trots att det bara är april nu, vågar jag sia om att romanen kommer att toppa hela årets lista över svensk skönlitteratur och Augustpriset känns inte omöjligt alls. Vi får väl se.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en stark bok om vår av terrorism präglade samtid och en dystopisk framtid som komma kan men budskapet är ändå att vi inte får ge upp, att det finns hopp. Kanske genom kärlek.

Två IS-radikaliserade män och en ung kvinna kommer en vinterkväll till en seriebokhandel i Göteborg där en satirtecknare ska prata om sina teckningar. De kommer dit för att utföra ett självmordsuppdrag och tar alla som finns i butiken som gisslan. De har ett bombbälte, knivar, pistoler. Utanför samlas ett fullt polispådrag. Dramatik och våld. Kvinnans uppgift är att filma hela aktionen och sända filmen direkt via nätet. Men mitt i allt våldet hon filmar kommer plötsligt en tanke över henne - en förnimmelse av att varken hon eller hennes två vänner ska vara där. Att de liksom har hamnat fel.

Efteråt hamnar kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik och skriver ner sin berättelse. Hon tror sig komma från framtiden. Berättelsen hon skrivit ger hon till en författare som på så sätt tar del av hennes liv och tankar. Hon har varit med om mycket, väldigt mycket, och det är en oroande framtidsdystopi som rullas upp. Kvinnan skildrar bland annat ett Sverige där "Sverigefiender" förföljs, där integrationen i förorterna har totalt misslyckats och där folk tvingas till att skriva på suspekta kontrakt. Hon skildrar ett samhälle och en värld där våldet och terror finns nära. Författaren läser.

Författaren besöker kvinnan och genom mötet och genom hennes texter uppstår en intressant relation. Kvinnan är någons dotter. Författaren har nyligen fått en dotter. Det kommer sig därför naturligt att boken på ett plan också handlar om föräldraskap och om tiden. Om framtiden som författarens dotter kommer att leva sitt liv i som den unga kvinnan tror sig komma från. Johannes Anyuru lyckas med en nästan mycket subtil cirkelkomposition som väcker tankar hos mig som läsare. Författaren i romanen kan naturligtvis inte låta bli att fundera i vissa banor, göra kopplingar och dra paralleller av olika slag. Ja, allt sammantaget utmynnar i en sällsam berättelse.

Att läsa en roman av Johannes Anyuru handlar också om språklig njutning. Den som har läst Anyurus tidigare romaner kan känna igen mycket av hans stil också i den här boken. Mjukheten i språket, sorgen och skönheten i uttrycken. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en mycket vacker bok. Det är skönt när språket tröstar.

Jag läste ut boken en vecka innan dådet i Stockholm den 7 april skedde och när det inträffade, kändes det kusligt att tänka på romanen. Har den dystopiska framtiden kommit över oss? Jag kunde inte skriva recensionen som jag hade tänkt göra den helgen, det gick bara inte. Ibland hamnar litteratur och verklighet väldigt nära varandra och ibland känns det skrämmande. Plötsligt överträffade verkligheten dikten. Efteråt publicerade DN en fullständigt briljant text av Johannes Anyuru om det som har hänt och om boken som han skrivit. Om hur viktigt och hoppingivande det är att vi hanterar terrorn med mänsklighet och kärlek. Läs artikeln om du inte har gjort det. Och läs De kommer att drunkna i sina mödrars tårar också.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller på AdLibris.

söndag, mars 19, 2017

Ett litet liv

Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en kritikerrosad, prisbelönt och flera gånger prisnominerad roman som läses av många (sv. övers. Niclas Nilsson). Det är en roman som innehåller så mycket smärta och mänskligt lidande att det svämmar över alla bräddar men samtidigt finns där händelser och relationer som inger hopp och stabilitet i huvudpersonens tillvaro. Jag har inte gråtit medan jag läste boken men kan förstå att många gör det. För varje gång jag trodde att nu räcker det med sorg och smärta, nu måste det väl ändå vända och bli bättre, hände det något svårt igen. Som om ett övergrepp kunde dra till sig nästa som en magnet. Den erfarenheten nästan förlamar Jude.

Handlingen i Ett litet liv är lätt att sammanfatta, trots att romanen är mer än 700 sidor lång. De fyra vännerna Malcolm, Jude, Willem och JB träffas och lär känna varandra redan som unga studenter på universitetet och de lyckas hålla vänskapen vid liv i flera decennier. Fast man kan utan överdrift säga att det är Jude som är navet och kittet. Alla fyra blir extremt framgångsrika i sina respektive karriärer (en blir arkitekt, en advokat, en skådespelare och en konstnär) och de bor i New York. Som väl etablerade i sina yrken tjänar de alla stora pengar och bor i tjusiga våningar på tjusiga adresser. Malcolm, JB och Willem lever normala liv med mer eller mindre normala familjebakgrunder, medan Jude är den som är sårbar, skör och alltid i behov av omhändertagande och vänskaplig kärlek. Jude har haft en mycket traumatisk barndom och alla de själsliga och fysiska skador som han har fått hindrar honom från att leva ett normalt vuxenliv - ett vanligt, litet liv som alla andra. Medan vännerna är öppna med sina barndomsminnen och sina sexuella relationer som vuxna, förblir Jude en gåta. Han berättar inget, blir aldrig ihop med någon. Vännerna anar att han antagligen utsattes för något övergrepp som barn, men ingen vet något säkert.

Initialt handlar berättelsen om alla fyra vännerna ungefär lika mycket men snart övergår den till att nästan bara handla om Jude. Handlingen har två spår - ett i nuet (vuxenlivet) och ett utifrån tillbakablickar och minnen (barndomen). I nuet präglas Judes liv av självskadebeteende, självhat och en allt överskuggande känsla att vara fysiskt motbjudande och äcklig, vilket leder till att han ser sig själv som oförmögen att leva ett normalt liv med parrelationer och ett fungerande sexuellt samliv. När det gäller det förflutna, framträder hela sanningen om Judes barndom och uppväxt endast ett litet steg i taget. Här är författaren bra på portionera ut händelserna, hon klipper av just när man som läsare börjar ana vad som kanske är på väg att hända, och det kan ta hundra sidor tills hon återvänder och ger hela bilden. Det är verkligen tungt att som läsare bevittna vuxenvärldens upprepade svek och övergrepp mot barnet Jude.

Att kontrollera sina minnen tar i princip all energi för Jude. Han vet att han borde berätta för någon men under många år saknar han ett språk att göra det på. Det tar honom nästan hela livet att hitta ord han behöver och det blir vännen Willems förtjänst. För det blir hos Willem som Jude finner den villkorslösa kärlek och tillit han alltid längtat efter och saknat. Kommer han att någonsin kunna komma över det som hände honom?

För mig handlade romanen ganska mycket om överlevnad, om att livet är värt att leva trots sorg, smärta och lidande därför att det finns stunder då kärlek och glädje och hopp skapar ljus i mörkret. Och Jude är inte ensam i världen. Det har gått bra för honom i livet trots en väldig dålig början. Han är behövd, respekterad och älskad. Han trivs med sitt jobb och han är bra på det. Han tycker om sin lägenhet. Han kan resa. Han har råd. Han har sina böcker och han vet att uppskatta konst och musik.

Nu låter det som att boken trots allt hemskt utmynnar i ett slags lycklig upplösning. Kanske gör den det också, på sätt och vis. Du som redan har läst boken förstår nog vad jag menar. Det beror helt klart på från vems perspektiv man betraktar det som sker. I Ett litet liv  är inget enkelt och man kan slutligen fråga sig om ens liv bara är ens eget eller om alla de som uppriktigt älskar en också har rätt till det?

Ett litet liv är en väldigt gripande berättelse som också är välskriven och har en personlig och osentimental ton men att kalla romanen för ett mästerverk är ändå att ta i för mycket, tycker jag. Jag skulle i så fall vilja se ett bredare perspektiv på handlingen. Som det är nu får vi skärskåda ett människoliv men vi gör det tyvärr i ett samhälleligt vakuum. Sedan är jag också av den åsikten att romanen innehåller lite för mycket av allting och att mindre hade klart kunnat bli mer. Ändå är Ett litet liv en bladvändare.



Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

lördag, mars 18, 2017

Gå genom väggar

Det var väldigt smart gjort av bokförlaget Brombergs att ge ut Marina Abramovics memoarbok Gå genom väggar samtidigt som konstnärens retrospektiva utställning startade på Moderna museet i Stockholm. Om det inte hade varit för att jag blivit så fascinerad av  konstutställningen, hade jag knappast brytt mig om att läsa boken om konstnären Abramovics liv och verk. Nu har jag i stället kastat mig över memoaren och haft mycket behållning av den eftersom den beskriver ett intressant kvinno- och konstnärsliv.

Mitt intryck av Abramovic som person är att hon är oerhört driven, disciplinerad och målmedveten. Som konstnär är hon nyskapande och unik i sitt slag. I memoarboken ger hon läsaren berättelsen om sitt liv från barndomen i Belgrad fram tills nu och hon berättar förstås också ingående om sin konst och den tuffa vägen till internationellt erkännande och till den enorma popularitet bland museibesökare världen över som hon idag åtnjuter.

Hon hade en ganska hård uppväxt med en mamma med ett enormt kontrollbehov och som aldrig kramade sin dotter men som slog henne desto hellre. Pappan försvann ur bilden ganska snart. Båda föräldrarna var före detta partisaner och krigskämpar och medlemmar i Titos parti, vilket påverkade deras känsloliv och uppfattningar om livet och samhället. Kanske är det därifrån Marina Abramovic har fått sin starka vilja och förmågan att utstå smärta och lidande. För utan den förmågan skulle många av performance-verken inte kunna bli vad de har blivit.

Gå genom väggar är personligt och enkelt skrivet. Abramovic tar upp för henne viktiga kärleksrelationer, framför allt den livslånga och komplicerade kärleks- och yrkesrelationen med konstnären Ulay. Hon har fått göra många intressanta livsval för att komma dit hon är idag och hon har förstås påverkats att Balkankriget. Hon har fyllt sjuttio år och skriver om sitt beslut att välja bort moderskapet, om kropp och skönhet och om åldrandet. Det blir också en del andligt sökande som hon har ägnar sig åt i livet och reflektioner kring det. Hon funderar mycket kring människans mentala närvaro i nuet och i sin kropp. Så är det alla resorna.

Det var givande och väldigt intressant att läsa om hur konstverken har blivit till, hur Marina (i flera fall tillsammans med Ulay) har tänkt och planerat och genomfört sina olika performance och hur de tagits emot av publiken. Eftersom jag har sett retrospektiven på Moderna och även sett den utomordentligt bra dokumentärfilmen om Abramovic som sändes i K-special (nästan 2 timmar lång, kan ses i svt play t.o.m. 20 april 2017), var det som att verkligen få alla bitar på plats för att på djupet förstå vad performance är för något och vad hennes verk vill säga. Vissa har jag ju uppfattat fel. Om man nu kan uppfatta ett konstverk fel, som betraktare är man ju fri att göra sina egna tolkningar. Men jag har till exempel lagt feministiska värderingar i min egen tolkning av vissa verk, men sanningen är den att Abramovic själv inte alls vill bli sedd som en feministisk konstnär. Det är faktiskt intressant.

Vad är det för skillnad mellan en performance och en teaterföreställning? Enligt Abramovic är det solklart: I en teaterföreställning är blodet ketchup. I en performance är blodet konstnärens eget. Och visst rinner det blod i många av Abramovics konstverk. Visst blir den fysiska smärtan på gränsen till outhärdlig, liksom ibland den mentala. Dessutom är kärnan i en performance att publiken och konstnären skapar verket tillsammans och att allt som händer under tiden en performance pågår, det blir en del av konstverket - vare sig det var planerat eller inte. Abramovic har genom åren utsatt sin kropp och sitt psyke för otaliga hårda prövningar i konstens namn. Som betraktare på avstånd kan man/jag avfärda hennes konst med att hon inte är riktigt klok som gör sånt här - och till vilken nytta... Fast tack vare memoarboken kan jag nu mycket bättre förstå det jag har sett på Moderna och i dokumentärfilmen. Marina Abramovic skapar en mäktig konst som handlar om energier, tankar, tid, ensamhet, tystnad, smärta. Hon är en intelligent, hårtarbetande kvinna med stor integritet. Ja, jag är full av beundran inför henne.


Jag tittar på dokumentären. Svårt att pausa tittandet.


Abramovic som omslagsflicka till ICON-magazin. Klart jag köper.

torsdag, mars 16, 2017

Idag


Först var jag glad och uppspelt åt vad som fanns i brevlådan.




Sedan blev jag sorgsen över nyheten om Torgny Lindgrens död.


Bokrea 2017 - sista rycket och två fynd

Det var halva reapriset i bokhandeln och jag hittade de här två. Perfekt! Båda titlarna har jag velat ha redan sedan de, typ, kom ut på svenska. 


söndag, mars 12, 2017

Radioföljetongen: "Butcher´s Crossing" av John Williams




Radioföljetongen i SR P1 sänder just nu John Williams roman Butcher´s Crossing. Ladda ner podden och börja lyssna, så törs jag lova att du blir fast. Boken utspelar sig i 1870-talets Vilda Västern och handlar om en bisonjaktexpedition i Klippiga bergen men är ingen vanlig vilda-västern-historia. Boken är väldigt bra och Magnus Schmitz uppläsning gör den rättvisa (här kan du läsa min recension av Butcher´s Crossing).

Här kan du ladda ner samtliga 33 avsnitt av följetongen. Tillgänglig t.o.m. 21 maj 2017.

måndag, mars 06, 2017

4 Nobelklassiker från Novellix: Pirandello, Pamuk, Lessing & Munro



Den här novellixfyran (nr 90-93) gjorde mig exalterad redan när jag fiskade upp den ur brevlådan i november förra året. Nu har jag äntligen läst novellerna och ja, vad ska jag säga? Är det nobelpristagare som har skrivit, så är det förstklassigt.

Alice Munros novell Dolly är den enda i kvartetten som jag har läst förut, den finns i novellsamlingen Brinnande livet. Dolly som är lite i stil med Strindbergs Ett halvt ark papper omnämner jag i blogginlägget som en favorit: "En annan favorit är novellen Dolly om ett gammalt gift par som talar en hel del om döden och hur de tänker sig den. Här får man veta oerhört mycket om personerna och deras liv tillsammans om man läser ordentligt mellan raderna." (Alice Munro fick Nobelpriset 2013.)

Krukan av Luigi Pirandello är en finurlig och humoristisk berättelse av klassisk snitt som börjar rakt på med "Också olivskörden var god det året" och som går ut på att två gubbar försöker överlista varandra i en tvist och vem som vinner. Den bärande konflikten handlar om att en krukmakare ska reparera en stor oljekruka som har spruckit i två delar och när arbetet är slutfört, sitter krukmakaren instängd inuti krukan och kommer inte ut. Alla fattar att man måste slå sönder den reparerade krukan för att befria gubben - men vad är krukans pris och vem ska betala det? (Luigi Pirandello fick Nobelpriset 1934.)

Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk är en berättelse om en familjetragedi sett genom ett barns ögon. Novellen utspelar sig i Istanbul i slutet av 50-talet när tv:n ännu inte fanns och man tillbringade mycket tid med att sitta eller stå vid fönstret och titta ut. Det pågick alltid något spännande ute på gatan. Pojken Ali som är huvudpersonen i berättelsen gillar väldigt mycket att spela om idolbilder med sin bror, trots att han alltid förlorar. En dag är de på väg hem tillsammans med mor och bråkar om en bild av Lindbergh, han som flög över Atlanten. Det var far som köpte bilden dagen innan och då borde halva bilden vara broderns, tycker brodern... "Livet kan vara trist om man inte har något att titta på eller en historia att lyssna till", lyder novellens första mening. Och det här är en riktigt bra historia att läsa, om än sorglig. (Orhan Pamuk fick Nobelpriset 2006.)

Till rum nitton av Doris Lessing är den mest omfångsrika novellen i kvartetten men så omfattar också handlingen ett mångårigt äktenskap. Den börjar så här: "Jag antar att den här berättelsen handlar om ett förnuftets misslyckande: paret Rawlings äktenskap var grundat på förnuft." Makarna heter Matthew och Susan och de har ett stort hus, fyra barn och en hushållerska. Han jobbar på en stor dagstidning och ser till att pengar kommer in, hon är hemmafru och familjens projektledare. När de två yngsta barnen som är tvillingar börjar skolan, krisar det till sig. Då börjar Susan tänka och fundera och kommer fram till att hon är ofri. Mycket ofriare än maken hennes. Och tanken gnager och gnager och karln är inte direkt till någon hjälp. Hon vill bort, vara ensam en stund. Negativa känslor mot förnuftet 1:0. (Doris Lessing fick Nobelpriset 2007.)

Den här fyran är en trevlig blandning av humor, melankoli, lek och allvar. Utsökt läsning!

söndag, mars 05, 2017

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank (en novell)

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är titelnovellen i författaren Nathan Englanders novellsamling med samma namn men den finns också som fristående novell i ljudboksformat (i uppläsning av Harald Leander, ca 1 timme lång). Den är den jag har lyssnat på. Men eftersom jag tyckte så mycket om novellen och eftersom jag faktiskt har hela novellsamlingen oläst i bokhyllan, har lusten att läsa samlingen i sin helhet blivit stor (övers. Nille Lindgren).

Den här novellen utspelar sig under en parmiddag. Kvinnorna har varit vänner under studietiden men inte setts på flera år. Nu träffas de hemma hos den ena och deras makar är med. Båda kvinnorna är judinnor av tradition men medan hon som bor i USA lever ett liv helt fritt från religion, löper den andra och hennes man linan ut. Där är det korrekt klädsel, frisyrer, skägg, hatt och kosherregler för hela slanten. De bor i Israel för där kan de känna sig trygga med sin judiska identitet, som de säger.

Middagen är lite stel i början men tar sig, fast det verkar oundvikligt att komma in på förintelsen. Så småningom röker de alla på och de judiska attributen börjar plötsligt sitta allt snedare tills de faller av. Så börjar de fyra leka en lek som heter Anne Frank-leken - eller "den rättfärdige icke-juden-leken". Leken handlar inte om flickan Anne Frank, utan om gömslet. Vem skulle gömma vem och riskera allt i händelse av en ny förintelse? Jag kanske inte behöver säga att novellens spänning ligger i att samtalet leder till en situation som ingen av de närvarande hade kunnat förutse. Nathan Englander fångar dialogerna mycket bra och med psykologisk skärpa. Alldeles omärkligt får fasaden en spricka och rätt som det är står alla fyra där och genom glipan ser på något som förut låg gömt under murbruket.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en lysande novell och slutraderna är bara så-himla- bra!

Så här ser hela novellsamlingen ut.
Som sagt: Lässugen!

Om att ha sett Marina Abramovic på Moderna

Också jag har fallit frivilligt offer för Abramovic-febern och för två veckor sedan åkte jag till Stockholm för att med egna ögon se The Cleaner, hennes retrospektiva utställning på Moderna museetDet var första gången någonsin som performance konst berörde mig. Och som den gjorde det! Inte för att Marina Abramovic skapar vackra saker, snarare tvärtom, utan för att hennes konst liksom skär rakt igenom alla lager. Jag kände det så åtminstone. Någonting hände i mig själv när jag stod där och tittade på filmupptagningarna av hennes performance sedan många år tillbaka. Det var så starkt, så mäktigt. Både fascinerande och mardrömsaktigt. Redan i första rummet, det med alla ansikten, drabbades jag av blickarna och känslorna de utstrålade. Att möta andras blickar, att våga se någon annan i ögonen och att våga ta emot känslor som väller upp inom en. Det mesta i utställningen handlade om närvaro i nuet, om möten i nuet och om att inte ge sig. Det kan vara tungt, det kan göra ont och det kan till och med vara självdestruktivt. 





Marina Abramovic har ett tydligt feministiskt budskap och i de fall då hon berör det balkanska krigets fasor även ett politiskt budskap.



På soffbordet här hemma ligger nu Marina Abramovics nyutgivna självbiografi Gå genom väggar som jag snart ska börja läsa och som jag är nyfiken på. Jag har uppenbarligen fått en ny idol (det är jag inte ensam om). Det är så spännande med människor som förmår att skapa något stort och eget, oavsett vad det är, och beröra andra med det. Och konst är spännande. Genom att jag blev så berörd där på Moderna så måste det betyda att jag har förstått något av det allmängiltiga och allmänmänskliga som Abramovic vill säga med sin alldeles unika konst och att en konstform som jag fram tills då har avfärdat som helt obegriplig och ofta rent av knasig, plötsligt kändes alldeles självklar för mig att ta del av. Det är faktiskt fascinerande. Hur man lär sig något nytt om världen och sig själv hela tiden, bara man håller ögonen och hjärtat öppna och vågar möta sig själv och sin egen blick.




På youtube finns flera filmade performance av Marina Abramovic att se, klicka bara här i så fall. Och så var hon gäst hos Skavlan.