lördag, september 23, 2017

Världen av i går

Världen av i går: en europés minnen är den österrikiske författaren Stefan Zweigs självbiografiska skildring av Europas undergång under första halvan av 1900-talet. Zweig (1881-1941) skrev på boken under åren 1939 -1941 när han var i landsflykt i Brasilien, nedtyngd av sorg över Europas brutala öde. Efter att Hitler kommit till makten blev Zweigs böcker förbjudna, liksom böcker av ett flertal andra samtida tyskspråkiga författare.

Det var en stor läsupplevelse att ta sig an Världen av i går: berörande, fängslande, intressant och skrämmande aktuell. Ibland kändes det rent av kusligt hur mycket Zweigs farhågor när det gäller nationalismens och extremismens framfart genom Europa tangerar vår egen samtid. På det viset är läsningen av Världen av i går mentalt jobbig eftersom den väcker så många frågor och känslor och faktiskt även rädslor. Har vi inte lärt oss någonting? Varför fattar inte dagens Europa att vi håller på att förirra oss på en mycket farlig väg igen? Varför märker vi inte hur extremismen hela tiden flyttar fram sina positioner ett litet steg i taget, bara så lite att det knappt märks? Deras tålamod och målmedvetenhet! Det finns ett avsnitt i boken som beskriver denna mekanism och det går inte att inte tänka på SD och deras egna skrupelfria bedrägeriteknik för att kontinuerligt flytta fram sina positioner i samhället. Det är kusligt! Boken har definitivt potential att påverka det vi kallar moralisk kompass.

Ur: Världen av i går av Stefan Zweig, övers. H Hultenberg

Stefan Zweigs språk är välformulerat men lättillgängligt. Han har humor och det är bra, för den balanserar vemodet. Ett av många hundöron som jag har vikt i boken markerar sidan där Zweig skriver om hur blommor blivit partimärken. Det var ett lika intressant som roligt avsnitt. Ett litet smakprov:
Knappt hade den röda nejlikan dykt upp som partimärke förrän plötsligt en annan blomma visade sig i knapphålen, den vita nejlikan, som betecknade medlemskap i det kristsociala partiet (är det inte rörande att man på den tiden ännu valde blommor till partimärken i stället för stövlar, dolkar och dödskallar?). 
Men Stefan Zweigs bok innehåller också annat än politik - till exempel tankar kring erotik och den sjuka borgerliga konvenansen att kvinnor saknar sexuella känslor samt kritik av samhällets moralism över kvinnors och mäns så mycket friare sätt att umgås när 1800-talet glidit över i 1900-talet. Med glimten i ögat berättar han också om hur "ytterst anstötligt för moralen" det var när unga flickor plötsligt hade fått för sig att det gick an att spela tennis iklädda korta kjolar och med bara armar när det var en solig sommardag. Med sin vassa penna doppad i ironi ger han sig på att kritisera ett äldre mode som tvingade borgerliga kvinnor att klä sig så att alla kvinnliga och individuella former doldes under lager av kjolar, blusar, koftor och tjocka strumpor.

Världen av i går är en bok bestående av minnen och reflektioner över en tid som flytt. Stefan Zweig var en världskänd författare som ingick i landets kulturella elit. (Innan Hitler strök hans namn och förbjöd hans böcker, vill säga.) Under sina glansdagar umgicks han med storheter som till exempel Rilke, Joyce, Gorkij och Freud. Han var kosmopolit, intellektuell och humanist och han reste mycket. Han skrev biografier, romaner, dramer, operalibretton och essäer. Den här boken, som blev hans sista, är ett slags litterärt testamente till eftervärlden. Strax efter att boken blev klar, tog Stefan Zweig sitt liv. Han kunde inte uthärda mer.

Jag önskar att så många människor som möjligt läste Världen av igår som medicin mot anfall av historielöshet. 

Nyligen har det kommit en film om Stefan Zweig, Farväl Europa heter den. Den vill jag se.

video


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Den finns i pocket, som e-bok och som ljudbok.

4 dagar kvar till Bokmässan - dags att planera


I skrivande stund är det 4 dagar och 22 timmar kvar tills årets Bokmässa slår upp portarna. Jag kommer att vara där - igen. Jag längtar redan och eftersom jag hade uppehåll i fjol, känns det som att jag nog är lite extra förväntansfull. Min vistelse i Göteborg kommer att vara från onsdag till lördag - tre intensiva bokmässedagar alltså!

Jag är också glad att jag i egenskap av Bokmania har fått ett presskort av Bokmässan, så det blir lite annorlunda att blogga i år än tidigare. Tror att det framför allt blir lättare, dels tack vare möjligheten att kunna sätta sig ner och skriva ett blogginlägg i lugn och ro, dels vad gäller möjligheten att få kontakt med författare.

Min närvaro på Bokmässan i år kommer att skilja sig på ännu en punkt från tidigare tillfällen. Det är nämligen så att jag även medverkar som föreläsare på skolsidan. Genom Lärarnas Riksförbund ska jag hålla tre kortare seminarier om digitala resurser i sfi-undervisningen. Lite häftigt känns det att söka på sitt namn under fliken "medverkande" och .... ja, där står det. Förlåt, jag är väl lite larvig.


Nu ska jag i alla fall sätta mig ner och börja planera ordentligt för alla seminarier som jag vill lyssna på och alla monter- och scenprogrampunkter som jag är nyfiken på. Bokmässans app är nedladdad, så det är bara att pricka för alla favoriter och och sedan som vanligt inse att det skulle behövas en flerfaldig kloning av jaget för att kunna få ihop schemat.

Bland de scener och avdelningar som lockar mig särskilt finns Café Skriva, Litteraturscenen, Molnet och årets nyhet Mångspråkstorget. Samt Skolspåret med tanke på mitt jobb.

Vilka internationella författare ser jag mest fram emot att se och höra? Valet är enkelt: Arundhati Roy, Samar Yazbek, Roberto Saviano, Carsten Jensen och Asli Erdogan.

Apropå Bokmässan - håller med Arundhati Roy.

Fortsättning följer...

söndag, augusti 27, 2017

På spaning efter den tid som flytt, del 4: Sodom och Gomorra

I fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt fortsätter Proust att skildra människors vanor, ovanor och moral och precis som tidigare ägnar han sig åt att på ett associativt och till synes ostrukturerat sätt pussla samman minnesfragment, egna upplevelser och realistiska beskrivningar av livet i dåtidens salongsvärld. Resultatet är en berättelse som rör sig över flera nivåer: intima kärleks- och vänskapsskildringar, smärtsamma känslor av osäkerhet i barndomen, sorgen över mormoderns död, upplevelser av konst och kritik av societetens kulturella snobbism. Förutom att Proust funderar över det här med tid, hågkomster, kärlek och relationer, riktar han sin blick också mot mode och kläder och uttrycker en del åsikter om inte minst damernas sätt att klä sig. Det känns lite udda, men kanske inte så konstigt ändå. En mening som "Det är bara kvinnor som inte vet hur man klär sig som är rädda för färg." blir följaktligen relativt frekvent citerad.

Bokens titel Sodom och Gomorra, som är en hänvisning till en dramatisk episod i Bibeln, antyder att det förekommer något sexuellt "upprörande" i romanen. Det visar sig nämligen att baron de Charlus och flera andra personer är homosexuella. När det gäller baron de Charlus blir både berättaren och läsaren lika överraskade över hans avslöjade homosexualitet eftersom han tidigare har beskrivits som manligheten själv och nu plötsligt blir han avslöjad som en av "sodomiternas talrika ättlingar". Nästan hela första delen i Sodom och Gomorra är ägnad åt de Charlus kopulerande med skräddaren Jupien (beskrivet som ett naturens under bland andra). Akten som jaget råkar bevittna dubbelexponeras med hjälp av bilder hämtade från naturen, nämligen humlans pollinering av en blomma. Jaget menar att det finns likheter mellan akterna och att båda äger en speciell skönhet. Prousts bildspråk är fullt av symboliska bilder när det gäller manlig homosexualitet - spår som sniglar lämnar efter sig, fontäner, obelisker... I slutet av romanen återkommer temat homosexualitet igen, efter att den unge violinisten Morel äntrar scenen. Med sitt typiska skarpsinne beskriver Proust dels med vilken aningslös mani den okunniga omgivningen talar om manlig skönhet i samband med en persons homosexualitet, dels Morels medvetenhet om sitt utseende och vilka fördelar det kan generera i förhållanden med personer som baron de Charlus som har råd att hålla sig med manliga älskare:
"Och så är han så grann att se på när han spelar; han gör sig bättre än någon annan på en konsert; han har vackert hår, distingerad hållning, ett fulländat ansikte; han ser ut som en violinist på en tavla." Därför var monsieur de Charlus, för övrigt hetsad av Morel, som inte lät baronen sväva i okunninghet om alla de erbjudanden han fick mottaga, smickrad av att få ta med honom till Paris och inreda åt honom en vindskupa dit han kunde komma hem.
I boken En sommar med Proust (Antoine Compagnon, red.) står det lite om kopplingen mellan titeln Sodom och Gomorra och den händelse i Bibeln som handlar om två gamla städer som har blivit nedbrända och vars homosexuella invånare dömdes till döden som straff. I fjärde delen av På spaning... visar alltså Proust hur homosexuella har varit förföljda genom historien, vilket måste ha orsakat en del kommentarer i samhället efter utgivningen (kan jag tänka mig). Det var onekligen hjältemodigt av Proust att så öppet ta ställning för en utsatt minoritet i samhället. Bra gjort Marcel!

Lesbisk åtrå och kärlek har även dem en viktig del i Sodom och Gomorra. Berättarjagets relation till Albertine blir allt intensivare och präglas av mycket oro över hur Albertines bisexualitet kan påverka deras eget kärleksförhållande. Både Albertine och jaget åtrår gärna andra kvinnor, fast de är mer eller mindre tillsammans. Ska jaget gifta sig med sin älskade Albertine eller ska han inte gifta sig med henne? Han vacklar fram och tillbaka, osäker och orolig. På sätt och vis anser han att Albertine egentligen är ganska dum och obildad, vilket man som läsare nästan är beredd att hålla med om utifrån de konversationsexempel man under romanens gång kan ta del av. Men de har det bra i sängen. Förnuftet säger jaget att ett giftermål med Albertine vore det dummaste han skulle kunna göra, medan hjärtat ropar att han ovillkorligen måste gifta sig med henne eftersom ett liv utan Albertine inte vore möjligt. Ja, det finns en riktig cliffhanger på sista sidan. Jag var faktiskt på vippen att kasta mig över fortsättningen (om jag hade femte delen hemma, vill säga). Hur ska det gå?!

Ett annat ganska fascinerande spår i Sodom och Gomorra är alla ingående skildringar av snobbiga aristokrater som regelbundet umgås i de fina litterära salongerna. När Proust beskriver de här miljöerna blandar han högt och lågt. Ena stunden diskuteras det politik, måleri, musik och litteratur - andra stunden gör folk sig lustiga över någon stackars dams hatt eller näsa. Proust är starkt kritisk till människornas behov att framstå som bättre och finare än andra (och på bekostnad av andra), fast de blandar ihop en mås med en albatross och slänger sig med namn och ord som de inte förstår. Läsaren är med bland annat under aftnarna hemma hos Guermantes och Verdurins, två salonger där man helst ska synas. Antingen är man med, eller så är man inte med... Men man umgås inte där, man pratar inte om sånt man innerst inne är intresserad av. Man säger mest saker som låter bra och som är heta att prata om. Det gäller att vara på ett visst sätt för att bli accepterad. Det finns mycket hyckleri och den avslöjar Proust ganska så skoningslöst. För övrigt är det ett ämne som inte är mindre aktuellt idag. Jag skrattade mycket och tycker att det finns ett hundratal sidor halvvägs in i boken som är rena rama Solsidan. Mycket igenkänning där, må ni tro.
"Åh, har ni varit i Holland; då har ni väl sett Vermeer?" frågade madame de Cambremer befallande, i en ton som om hon sagt: "Känner ni Guermantes?" ty snobbismen kan byta objekt men aldrig tonfall. Albertine svarade nej; hon trodde att det var fråga om en levande person. Men det märktes inte.
Proust är jättebra på dialoger och att kommentera dem utifrån jagets berättar- och vittnesperspektiv. Jag har ett till exempel som är en dialog mellan jaget och en dam vid namn Céleste:
"Å, en sådan liten räv, en sådan förförisk kanalje! listig och förslagen och grym! Å Molière! (Det var det enda författarnamn hon kände till, men hon använde det på mig, och det betydde att hon ansåg mig i stånd att både författa komedier och spela dem.) "Men Céleste!" utropade Marie strängt; hon kände inte till Molières namn utan fruktade att det var ett nytt skällsord.
Proust har humor, det har jag ännu en gång noterat och det gör att läsningen åtminstone bitvis går som en dans. Det ÄR ofta kul i fjärde delen. Visst, de långa meningarna med alla sina inskjutna passager kan vara kämpiga att ta sig igenom ibland, men jag tycker ändå att jag har vant mig vid stilen rätt bra nu.

I samband med de tre tidigare delarna har jag redan skrivit om Prousts säregna och ordrikt högtravande personbeskrivningar som inte sällan elakt driver med objektet som betraktas. Men det är roliga beskrivningar, det måste jag säga. Som det här stycket där jaget beskriver en äldre, musikälskande dam:
Hon hade tvenne egendomliga vanor, som hängde samman med hennes exalterade intresse för konst (och i synnerhet för musik) dels med hennes ofullständiga tanduppsättning. Varje gång hon talade om konst trädde hennes spottkörtlar, liksom hos vissa djur under brunnstiden, i intensiv verksamhet, så att den gamla damens tandglesa mun släppte fram några droppar som inte var på sin plats i de lätt mustaschprydda mungiporna.
Sedan finns det också delar som äger en alldeles särskild språklig skönhet och känsla, som rader om mormodern och saknaden av henne efter att hon gått i bort (redan i del 3).

Ur: Sodom och Gomorra, s. 183

Proust beskriver alldagliga saker i ett överflöd av ord och meningar och hans blick på världen är speciell; skarp och sträng men ändå öm och kärleksfull. Jag förstår inte allt men jag förstår det jag läser på mitt sätt och det räcker för mig. Så har jag också hjälp av sånt som olika kloka människor har skrivit om På spaning... och som jag försöker läsa in mig på, lite i taget varje sommar. När jag vet vad jag ska leta efter hos Proust, får jag helt klart lättare att hitta det. Det är bra med en viss förförståelse i fallet Proust, det tycker jag verkligen. I och med den draghjälpen kan jag använda min energi som läsare till att fokusera på språket i stället och njuta av texten och dess innehåll. Ett tips till er andra om ni vill lämna er litterära bekvämlighetszon någon gång.

Nu har jag alltså läst fyra böcker av sju och vet ni vad, det är inte så svårt att läsa Proust som man gärna vill tro om man inte har provat. Det är inte heller tråkigt. Lite kämpig kan läsningen vara, men det är värt besväret. Om man nu ska använda ordet "besvär" i samband med ett av världslitteraturens främsta verk. Jag tror att jag kommer att bli mycket bättre på att genomskåda folk när jag har läst klart hela På spaning... 

Jag fortsätter nästa sommar. Jag är infångad.

ViLäser 3/2017:P O Enquist om På spaning...



lördag, augusti 26, 2017

Veckan som gått i bokbilder

Förra söndagen drog jag ganska så spontant till Stockholm - världens längsta bokbord som så här års alltid ställs fram på Drottninggatan lockade nämligen till besök. På tåget dit hade jag med mig Karavans specialnummer om Clarice Lispector för att läsa de texter jag ännu hade kvar och, så att säga, ladda för inköp av en "la Clarice" vid bokförlaget Tranans bokbord. Jag har sedan tidigare Stjärnans ögonblick (läst) och Nära det vilda hjärtat (oläst) och det kändes som att jag absolut behöver en till bok av henne. Ack så svårt det var att välja! Till slut blev det Passionen enligt G.H. Förutom den blev det ytterligare fem böcker och fyra novellixer som jag kom hem med senare på kvällen. När jag vandrade från Drottninggatan till Moderna museet för att också passa på att se utställningen av Marie-Louise Ekmans konst, kändes ryggsäcken ganska tung. Tyvärr tilltalade mig inte utställningen särskilt mycket, men några av tavlorna tyckte jag om. Och så råkade jag passera två bokish inredda skyltfönster när jag på omvägar gick mot tåget igen. Det var en dag i bokens och konstens tecken.

Dessutom har jag läst ut fjärde delen av På spaning... 









lördag, augusti 19, 2017

Proustsommar 2017: Jag är i mål!

19 augusti 2017


Balladen om det sorgsna kaféet: och sju noveller

Det är tre år sedan jag läste Hjärtat jagar allena av Carson McCullers (1917-1967) och blev förälskad. Därför var läsningen av Balladen om det sorgsna kaféet som kom ut tidigare i år i Norstedts klassikerserie i hög grad ett kärt återseende. Utgåvan innehåller kortromanen Balladen om det sorgsna kaféet från 1940 samt sju noveller (sv. övers. Håkan Bravinger). Vilka texter! De liknar ingen annans. Stor litteratur. Har du börjat läsa, kommer du inte undan. Under en lång tid framöver kommer texterna vara en del av dig. Kanske inte alla, men flera av dem. Jag drabbades mest av novellerna WunderkindMadame Zilensky och kungen av Finland, Besökaren, Den plågade pojken och Ett problem i familjen. Texterna präglas ofta av sorgsenhet, ett slags kärlekslöshet och ensamhet och en känsla av att livet har fört en till en plats där man helst inte vill vara.

Huvudpersonerna är av olika åldrar och olika bakgrund. I novellerna som blivit mina favoriter möter vi till exempel en musikaliskt begåvad tonårsflicka som inte mår så bra av omgivningens press på sig, en kvinnlig universitetslärare med fallenhet för mytomani, en småbarnsfar vars fru försöker dölja sina alkoholproblem, en man som oplanerat besöker sin exfru och får en oväntad livsinsikt samt en liten pojke som kommer hem från skolan men när han ropar på sin mamma är huset bara tyst och han vågar inte gå upp på övervåningen för att se efter. I alla novellerna finns det ett mörker någonstans, en mardröm som personerna inte vill vistas i men som författaren skoningslöst zoomar in. McCullers språk är exakt och blicken är skarpt riktad mot avslöjande detaljer. Hon är en mästare på att skriva in information mellan raderna och låta läsaren tänka själv. Som att tillsammans rita en karta över ett tidigare okänt litterärt och psykologiskt landskap.

I Balladen om det sorgsna kaféet som är bokens huvudtext skildras ett mycket säreget triangeldrama mellan kaféets hårdhudade ägarinna miss Amelia Evans, en positivt laddad puckelryggig man vid namn Cousin Lymon (som jobbar på kaféet) och miss Amelias före detta make som länge suttit i fängelse, är allmänt avskydd och en dag kommer hämndlysten tillbaka. Det var nämligen miss Amelia som såg till att han hamnade i finkan efter bara tio dagars äktenskap. Själva staden är dyster, som det står i kortromanens inledningsmening. Det är en småstad någonstans i den amerikanska södern. Vad kaféet beträffar var lokalen ursprungligen en trist handelsbod som miss Amelia förvandlade till ett populärt kafé, mest tack vara sin goda whisky. På sätt och vis är berättelsen också en berättelse om kaféets uppgång och fall. Som en annorlunda skröna. Hur bra som helst.

I kortromanen har berättaren en viktig roll för handlingen, för allt berättas retrospektivt och kommenteras och som läsare vet man i princip redan från början hur triangeldramat och kaféets historia kommer att sluta men man är ändå oerhört spänd på att få veta hur turerna har gått och vad som ledde till vad och hur.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

fredag, augusti 18, 2017

Proustsommar 2017: Snart målgång kära vänner

Snart, väldigt snart, har jag läst klart del 4 av På spaning.... Då ska jag skriva något om verket också. I väntan på att det ska ske lägger jag upp några etappbilder som jag tidigare publicerade på facebook och instagram.

2 juli: start, 594 ännu olästa sidor

13 juli: 100 sidor (494 sidor kvar)

25 juli: 200 sidor (394 sidor kvar)

29 juli: 300 sidor, halvvägs

17 augusti: 500 sidor (94 sidor kvar)


Månaden som gått i bokbilder

I juli rensade jag lite i bokhyllan och de böcker som jag ville bli av med la jag i en stor korg som jag sedan ställde jag fram vid brevlådan utanför huset. Jag "annonserade" i villaområdets fb-grupp också. Resultat? Tjugotvå titlar har blivit adopterade av lässugna grannar, fem böcker blev kvar (de ska nu till Myrorna). Ibland får man bra idéer :-)




Här nedan är två bilder från Söderköping för en vecka sedan. Söderköpings bokhandel & antikvariat är Sveriges äldsta bokhandel - den grundades 1815 - och är en sådan bokhandel som fortfarande har den rätta atmosfären och som luktar böcker och kärlek till litteratur och läsning. Jag blev alldeles varm i hjärtat av utbudet av kvalitetslitteratur som de hade i butiken. Underbart.



Att besöka konstgalleriet i Söderköping var också en fin upplevelse. Liten yta, men många vackra tavlor. Bland annat hade de fantastiska akvareller med fågelmotiv.




Och så klickade jag hem en eftertraktad muminmugg på Tradera, en brun Sniff. Är lycklig över att ha den i samlingen.


söndag, juli 30, 2017

Swede Hollow

Det vilar inget romantiskt skimmer över de utvandrade svenskarnas öde som skildras i Ola Larsmos roman Swede Hollow. Med hjälp av omfattande research och högklassig berättarkonst har Larsmo lyckats att ge röst åt en idag bortglömd grupp av fattiga svenskar - män, kvinnor och barn - som i slutet av 1890-talet hamnade i utkanten av St Paul i Minnesota i USA, på en plats kallad Swede Hollow. Det var ett slumområde på botten av en ravin där bäcken spred en outhärdlig stank av avlopp om somrarna. Det var inte för intet som stadens myndigheter kallade dalen för ett pesthål och att det till slut beslutades att de stugor som ännu stod kvar på 1950-talet skulle brännas ner på grund av en hälsofarlig bakteriekontamination i området. Stadens skamfläck skulle utplånas och renas genom eld. Men det var inte bara svenskar som befolkade Swede Hollow när det begav sig, även fattiga irländare och italienare bodde där.

Det finns alltså en verklig historisk bakgrund till romanen och de individuella livsöden som skildras i den, vilket gör boken extra läsvärd. Berättelsen börjar vintern 1897 och slutar 2007 med en ättling som besöker platsen där hans svenska förfäder levde men som inte längre bär några spår av dem.

I centrum för handlingen står familjen Klar - fadern Gustaf, modern Inga och barnen Ellen, Elisabet och Carl som vi får följa genom livet (och döden) i Amerika - men berättandet kretsar kring många fler fiktiva personer, unga som gamla, och det finns olika berättarröster och stämmor. Andra vi kommer nära är änkan Lundgren, grannfrun Inga Norström, Ola Värmlänning, Agnes Karin och Hemske Hans samt bröderna David och Jonathan Lundgren. Trots att ingen av dem har existerat på riktigt, har liv som deras blivit levda. Livet i dalen var präglat av fattigdom och en evig kamp för att få arbete och ordna försörjning och ett drägligt liv. Alla såg ner på dem som kom från dalen, det var en skam. Men vissa lyckades att ta sig därifrån, som Ellen. Mycket i boken handlar om henne och hennes syn på livet och samhället hon är en del av. Annars saknas varken en fascinerande kärlekshistoria eller en fruktansvärd mordhistoria, båda sprungna ur bevarade noteringar i arkiv men anpassade för romanens behov. Swede Hollow är än bred berättelse.

Swede Hollow bjuder på en mycket fängslande läsning som förstås också känns aktuell med tanke på dagens flyktingströmmar och den utsatthet som många migranter upplever. Boken är en bladvändare och så väl personerna som miljöerna i den känns levande och äkta.

Boken är försedd med några personporträtt på människor som anlände till Ellis Island 1905 och när jag betraktar bilderna, som den på omslaget, fastnar jag i deras blickar och kan inte låta bli att tänka på hur deras liv blev och vad det blev av deras drömmar. Jag satt och tänkte länge på boken efter att den blev utläst. På utgåvans pärmar under skyddsomslaget finns en karta över Swede Hollow tryckt, så som området blev dokumenterat 1892. Dessa detaljer gör att boken som sådan känns väldigt stilig, samtidigt som det inte går att redan vid första anblicken notera den historiska kopplingen som finns. En perfekt roman att ge bort i present. Den passar alla.



Boken finns att köpa på t.ex.Bokus eller AdLibris. Finns i olika format, även som ljudbok.