söndag, februari 12, 2017

De polyglotta älskarna

2016-års vinnare av Augustpriset var romanen De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Vilken romantitel, jag tycker att den är så vacker. Också berättelsen faller mig helt i smaken eftersom jag tycker om romaner som består av parallella historier som till en början verkar fristående men som med tiden allt mer löper samman tills alla bitar faller på plats och läsaren får se hela bilden framför sig. Hur sammanhangen, relationerna, konflikterna, rösterna och tiden plötsligt hänger ihop på ett alldeles självklart sätt. Det tycker jag om och så är det i De polyglotta älskarna.

Det finns tre berättelser i romanen och i och med dem finns det tre olika huvudpersoner. Först är det arbetslösa Ellinor från Skåne som kommer till Stockholm i syfte att träffa en man som hon fått kontakt med via en dejtingsajt. Calisto, som mannen heter, är en smådeppig men väldigt kåt litteraturkritiker med kraftig övervikt och tendenser att ta till våld. Av olika anledningar blir Ellinor kvar i hans hus i skärgården i flera veckor, trots en ganska dålig start och trots att Calisto egentligen är gift. Hans fru är blind men verkar ibland synsk. Både Calisto och Ellinor har en del ömmande förluster på kärlekskontot och vill så förtvivlat hitta någon att älska och bli älskade av, något som liksom vore mer än bara sex. Och sedan finns det också en rad med böcker som står gömda bakom en annan rad med böcker i Calistos bokhylla och som fångar Ellinors uppmärksamhet, samt ett manuskript som Calisto bryr sig väldigt mycket om.

Sedan är det författaren Max Lamas - och nu anar du säkert en liten röd tråd - som skriver en roman om en viss Lucrezia och hennes mor (som var Roms sista markisina) och mormor men också om sitt eget olyckliga äktenskap och sin egen kärlekslängtan. Max Lamas är polyglott, det vill säga en man som talar många språk, och han söker en älskarinna som skulle tala alla de språk som han talar för det skulle han tycka var väldigt upphetsande. Det är inte så lätt. Han skaffar sig en älskarinna men i sin besvikelse över hennes alldaglighet och bristande språkkunskaper behandlar han henne mycket illa. han beter sig rent av som ett svin.

När det gäller Lucrezia är hon den tredje viktiga huvudpersonen i De polyglotta älskarna och hon berättar om sin ursprungligen mycket rika familj och hur det känns att förlora sitt arv och bli ekonomiskt utblottad. Hennes dröm är att få tillbaka familjens palats i Rom.

De polyglotta älskarna handlar i viss mån om människor som gör varandra illa när de inte hittar ett gemensamt språk att kommunicera med. Det finns mycket ensamhet i den här berättelsen. Men ännu mer handlar boken om hur män ser på kvinnor de åtrår och begär och gör till objekt i sina heterosexuella fantasier. Kvinnorna blir ständigt bedömda genom mäns blickar och händer.  Den bilden av manligt och kvinnligt som Wolff ger är inte särskilt vacker. Vissa tar vad de vill ha, vissa tar vad de får. Ja, det är en mörk relationsroman.

De polyglotta älskarna är en häftig roman och Lina Wolffs språk är vass och klar fast hon inte gör det alltid så lätt för läsaren. Hon litar på sin gestaltningsförmåga och låter läsaren fånga upp trådarna och göra sina tolkningar. Jag tycker också att det är spännande med bokens brokiga persongalleri; det finns människor från alla samhällsklasser, med och utan utbildning, med olika utseende och mentala och kommunikativa förmågor. Det var en stor läsupplevelse att ta sig an De polyglotta älskarna. Helt klart en värdig vinnare av Augustpriset.

Här citerar jag ett underbart stycke ur De polyglotta älskarna.

Ett klipp från Babel om varför Lina Wolff skriver så bra om dåligt sex.



Bokrean närmar sig, dags att förbeställa


Igår tog jag mig en ordentlig titt på vilka skönlitterära titlar som finns på årets bokrea hos nätbokhandlarna Adlibris och Bokus och resultatet blev åtta böcker (varav tre barnböcker) för under fem hundra kronor (som är min preliminära budget i år). På Adlibris finns det olika boklistor att titta på och en av de här listorna tycker jag är riktigt rolig att den ens finns, nämligen För litteratur-prettot. Passar mig perfekt, hehe. Det blev tre titlar beställda från den listan, varav den mest "pretto-boken" som jag har klickat hem är nog Jon Fosses Trilogin - men om jag inte redan hade läst ytterligare sju på pretto-listan så hade det absolut blivit fler. Ytterligare tre boklistor förtjänar en närmare titt av den som letar efter bra böcker att köpa på bokrean: För en bättre värld,  Kan vi PRATA om det och Få perspektiv på din förkylning. Vilka är dina bästa tips på årets bokrea?



tisdag, januari 17, 2017

Easter Parade

Richard Yates roman Easter Parade från 1976 kom ut på svenska för första gången 2010 (i övers. av Kerstin Gustafsson) och jag har äntligen läst den. Den har stått i min bokhylla i flera år och pockat på uppmärksamhet. Så, hur var läsningen? Uppslukande, gripande, fantastisk.

Easter Parade är en stark berättelse om två systrar som det inte går bra för i livet. Att jag säger det är inte att avslöja för mycket, för det står redan i inledningsmeningen. Visst, man hoppas att det ändå inte blir så, för både Emily och Sarah får sina chanser men tyvärr spelar de inte sina kort särskilt väl. Eller så har de bara otur. Att föräldrarna skildes tidigt och att modern, kallad Pookie, blev alkoholist hjälpte inte systrarna i livet heller. Mamman Pookie är överhuvudtaget en mycket sorglig figur. Stackars kvinna, jag säger då det.

Lillasystern Emily är den intellektuella i familjen och den som blir storstadsmänniska och medelklass. Får ett bra jobb. Hon söker febrilt efter kärleken men får bara till det med tillfälliga eller kortvariga förhållanden. Letar sig nästan fördärvad. Planlösa tomma kvällar och helger i storstaden tar hennes energi. Jag har upplevt Emily som romanens egentliga huvudperson eftersom mycket berättas från hennes perspektiv och det finns en aura av särskild värme kring hur hon skildras. Det är henne jag som läsare har kommit närmast.

Storasystern Sarah var den vackrare av systrarna när de var unga och hon gifte sig tidigt med en extremt snygg man, vilket först kändes som ett klipp. Men där slutar sagan. Karln visar sig vara en inskränkt idiot med starka våldstendenser och Sarahs livslånga äktenskap präglas av regelbunden misshandel. Att berätta vad Sarahs liv gör med henne som person och vad det leder till vore att avslöja för mycket och ta udden av läsupplevelsen, så jag säger inget mer om henne.

Det är dock ganska uppenbart att sådant som lyckliga inte ligger för Yates och om du har läst Revolutionary Road så vet du vad jag menar (och om du inte har läst Revolutionary Road så gör det på direkten för det är en nagelbitare på området olyckliga äktenskap, läs min recension här). Easter Parade är inte den sortens bok som går ut på att säcken knyts ihop på näst sista sida och läsaren undslipper sig en det-var-som-sjutton-kommentar innan hen slår ihop pärmarna. Nej. Spänningen i Easter Parade finns i hur Emily och Sarah sakta men obönhörligen rör sig i en viss riktning som de inte förmår ändra. Antingen för att de inte kan eller för att de inte ens förstår att de borde göra det. De sitter liksom fast och deras liv går sakta men säkert åt helvete. Det förstår man tidigt i romanen, trots att det ibland tänds små gnistor av hopp om att kanske, kanske ändå ... men så levererar Yates någon till synes obetydlig detalj och hela bilden krackelerar.

Det är därför Richard Yates är en så bra författare. För att han får läsaren uppslukad av berättelsen trots att allt redan står i den så förbaskat bra första meningen: "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Så läs, du blir inte besviken.


torsdag, januari 12, 2017

I år ska vi fira Per Anders Fogelström som skulle ha fyllt 100

I sommar skulle Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år och det är ett jubileum som säkert kommer att uppmärksammas på olika sätt. Bland annat ska K-special ganska snart sända ett specialprogram om författaren, se gärna ett smakprov här nedan.

 


Själv firar jag lite i förskott redan nu genom att ta mig an bok tre i Fogelströms barnserie, romanen som heter Vita bergens barn. Vita bergens barn följer på Vävarnas barn (1981) och Krigens barn (1985) och utgör samtidigt en bro till stadsserien som jag hade som läsutmaning vintern 2015. På något sätt har Fogelströms Stockholmsskildringar blivit en vintertradition för mig för i fjol lyssnade jag på Vävarnas barn och Krigens barn. Det är faktiskt härligt med den här typen av "traditioner". Jag älskar de här böckerna. Dags att börja om från början med stadsserien kanske? Det är ju böcker som är som gjorda för att återkomma till.

På antikvariat går det att få tag på fotoboken Stad i bild med Fogelströms insamlade material och anteckningar som är mycket trevlig att läsa och titta i (läs om Stad i bild här):






lördag, januari 07, 2017

En underbar Proust-relaterad scen i Lina Wolffs "De polyglotta älskarna"

Jag läser just nu De polyglotta älskarna av Lina Wolff och gillar boken skarpt, men det är inte det som det här lilla inlägget är tänkt att handla om. I tredje delen av romanen, den som handlar om Lucrezia, finns ett avsnitt i vilket det berättas om hur hennes farmor en dag gick och köpte alla sju band av Prousts På spaning ... Dialogen med bokhandlaren är underbart:

"Sedan sa han att om hon skulle läsa det verk som alla bildade människor borde ha läst, då fanns det egentligen bara ett, och det var Proust.
– Då tar jag en sådan, sa farmor och tog fram plånboken. Vad kostar den?
Bokhandlaren smålog, fortfarande med blicken på naglarna.
– Proust är namnet på författaren, sa han sedan. Och boken är inte en bok, utan ett sju band tjockt mästerverk. Närmare bestämt tretusen sexhundra sidor.
Han vände sig om och höll ut handen mot hyllan bakom sig. Där radade sju exklusiva bokryggar upp sig.
– Det ser dyrt ut, sa farmor med tvekan i rösten.
– Kvalitet och bildning kostar, svarade bokhandlaren. Klassresor är dyra resor. Men så har man ju också möjligheten att – så att säga – bli någon helt annan. Som en larv som går från att vara puppa till att bli fjäril.
– Vet du att larven innan den blir en fjäril först löses upp till en sås? inflikade pappa.
– Vad? sa bokhandlaren.
– Då tar jag dem, sa farmor resolut. Hur mycket kostar de?
– Vill du ha alla? sa bokhandlaren.
– Jag antar att för att förstå vad som händer i trean måste man ha läst tvåan, blev farmors självklara svar.
– Kära fru Agostini, sa bokhandlaren långsamt. Det händer inget i de här böckerna.
Farmor stirrade för några sekunder på bokhandlaren. Denne mötte dock inte hennes blick utan vände henne majestätiskt ryggen och gick mot en smal mörk gång bakom kassan. Den kvava sensommarvärmen låg nu tung över rummet, och asfalten utanför avgav en tjärdoftande ånga som kom in genom den uppställda dörren. På avstånd, bakom staden och upp mot bergen, hördes spelandet av miljontals syrsor.
Bokhandlaren drog fram en stege och klättrade högtidligt upp och tog ner de vackra, mörkröda banden. Ett efter ett radade han upp dem framför farmor och pappa på disken, och slog in dem i silkespapper. Han handskades hela tiden med dem långsamt och med stor vördnad. Pappa stod bredvid farmor och såg hennes hand slutas kring den slitna plånboken.
– Mamma, ska du verkligen köpa de där böckerna? sa han, olustig till mods.
– Länge nog har det bara lästs serier och sportbilagor hos oss, svarade hon.
– Men jag kommer inte att läsa dem, sa pappa. Och jag tror inte att far kommer att göra det heller.
– När ni ser hur jag blommar upp så kommer ni att förstå, sa farmor. Förändringen måste börja någonstans. Den måste först slå rot ordentligt, sedan kan den växa åt alla håll samtidigt.
Bokhandlaren såg nu på henne med ett forcerat leende i ansiktet.
– Hur mycket sa du nu att det var? sa farmor igen när alla böckerna låg inslagna framför henne.
Bokhandlaren meddelade priset. Pappa hade ingen uppfattning om summan, men han såg hur farmor bleknade och hur hennes händer med den nötta plånboken sjönk mot disken.
– Det är en mycket fin, begränsad utgåva, förtydligade bokhandlaren. En sådan där priset blir helt irrelevant.
I tystnaden som nu låg över bokhandeln kunde pappa bara höra farmors andning. Det visslade lite i bröstet när hon drog in luften, och sedan rörde hennes utandning vid hans hår.
– Då får ni ursäkta, sa hon, men jag måste gå ett ögonblick till banken. Jag är snart tillbaka.
Samma kväll bröt det största grälet någonsin ut i min fars barndomshem. Böckerna hade packats upp ur silkespappret och låg uppradade i hela sin prakt på köksbordet. Och nästan lika röd i ansiktet som böckerna på bordet stod farfar på golvet framför."


Min recension av De polyglotta älskarna av Lina Wolff finns här.

torsdag, januari 05, 2017

Se Nu Då

Se Nu Då är den andra romanen som jag har läst av Jamaica Kincaid, den första var Min mors självbiografi som jag tyckte mycket om (läs mer här). Se Nu Då hade jag lite svårt att tränga igenom för att ta till mig berättelsen fullt ut. Jag upplevde en distans och bitterhet som jag inte lyckades att överbrygga, men några enstaka gånger klickade det ändå till och då var läsningen en annan.

Boken handlar om ett kraschat äktenskap med många negativa känslor som följd. Mr och mrs Sweet har levt länge tillsammans men också alldeles för länge bara bredvid varandra i var sin ensamhet i medelklassmiljön i New England. Han komponerar, hon antingen skriver eller pysslar med växter. Barnen bär gudanamn (varför har jag inte förstått riktigt), de heter Herakles och Persefone, och de saknar sin mor som inte är närvarande fast hon är där för hon tänker på så mycket annat.

Vad jag tyckte var häftigt i romanen (om än bitvis ganska jobbigt) är hur Kincaid hanterar tiden och hur hon får till det med att , nu och sedan växlar och ständigt går in i varandra för det som är nu kommer att bli och så blir det så småningom även med ett sedan.
Mrs Sweet tog ett djupt andetag, då och nu, och kastade sig ut i mörkret - för att leva i ett Nu och ett Då (det är alltid det samma) är att göra just det, kasta sig ut i mörkret, sätta den ena foten framför den andra - och hoppades finna någon fast, för att inte tala om fruktbar, mark under fötterna, faktiskt eller metaforiskt. Som ung kvinna hade hon varit som en blomma som växer i Centralamerikas mörka djungler: en svart dahlia, en brun ringblomma, en havsgrön zinnia; när hon var ung kvinna var världen inte hennes ostron, höll henne inte som sitt ostron och erbjöd en ljuvlig plats på vilken hon blev en pärla; när hon var ung kvinna, yngre än den unge Herakles, var det hennes rädsla för döden som höll henne vid liv.
Språket är inte alldeles lätt men kanske är det meningen för att gestalta hur svårt det är att komma nära kvinnan, mrs Sweet. Hon är hård och upplever ett främlingsskap och det gör faktiskt rätt ont att läsa. Beskrivningar och tankeåtergivningar består ofta av långa, invecklade satser med fraser som ibland upprepas och vrids runt flera varv.

Annars har jag noterat en intressant sak: på ett ställe i boken vävs in och citeras inledningsmeningen till Min mors självbiografi. Det är läckert. Gillar sånt.

Nja, Se Nu Då har inte blivit någon favorit men jag är ändå glad att jag har läst boken eftersom Jamaica Kincaid är en så spännande författare.


Två andra som har läst och bloggat om boken: Hermia och Anna .


Berättelse om ett äktenskap

Lika bra att säga det på en gång. Om du inte har läst Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap (sv. övers. Urban Andersson), så ska du absolut försöka göra det för boken är en poetisk och träffsäker studie av en kärleksrelation i sönderfall och den liknar ingen annan text om äktenskap jag läst. "Kan du berätta om oss," säger mannen till sin fru i romanens inledning och han vill att hon ska göra det som om han själv inte visste något alls om dem.

De var älskande, de gifte sig, de var hustru och man, de fick barn, de var föräldrar, de levde med varandra. I tjugo år. Tills de en dag plötsligt inte längre var rädda om varandra. Han vill förstå vad som hände med dem. Han vill att hustrun berättar vad som hände med dem. Hustrun klarar det inte, vill inte. "Vill du att jag ska berätta i stället? Då gör jag det," svarar han. Men för att kunna berätta om allt, för att kunna förstå precis allt, känner han att han måste föreställa sig hur allt var för henne. I sina tankar går han in i henne, berättar om henne som om han var både hon och sig själv. Han berättar om henne i hennes ställe och han berättar om sig själv samtidigt. Han är en man som liksom tar på sig kvinnliga glasögon och parallellt betraktar sitt äktenskap genom dem. Han jämför vad han ser med dem här glasögonen och vad han ser utan dem. Det är en spännande och väldigt lyckad berättarteknik.

Geir Gulliksen visar oss en ömsint man som tar jämställdhet på allvar eftersom han tar sin frus känslor och upplevelser på allvar. Alltså inte bara så att han allmänt respekterar att de finns och skiljer sig från hans egna (det tar vi ju ändå för självklart i ett modernt äktenskap idag) utan genom att han aktivt försöker se på sitt äktenskap som hon för att på så sätt få syn på sin egen roll. Och det är i spänningen mellan vad han upplevde och tänkte och vad hon upplevde och tänkte "den våren, en av dagarna innan allt hände". Mannen i romanen tar sig mödosamt igenom alla lager av tid, känslor och händelser, tills han står där naken och blottad inför en möjlig sanning. Vad nu sanning är, eller kan vara.

Berättelse om ett äktenskap är en drabbande läsning men den är också mycket vacker. Det är mjukt, poetiskt och avskalat med sina korta meningar. Bildspråket som träffar så rätt och berör det mest intima. Orden går rakt in och det vibrerar om beskrivningarna. Det märks att Gulliksen är poet i grunden. Ja, språket är en njutning.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

söndag, januari 01, 2017

2007-2017

Tiden går fort när man har roligt. Drygt 2700 inlägg har det blivit på 10 år och hundratals boktips sedan Bokmania startade i januari 2007. Tänk! Har nästan svårt att fatta det: tio år av bokbloggande. 



Bokslut 2016: 93 lästa böcker

Under 2016 har jag läst 93 böcker, inklusive ljudböcker som utgör ca 1/3 av titlarna. Det är några färre titlar än både 2015 och 2014 men med tanke på min periodvis höga arbetsbelastning under 2016 får jag vara nöjd ändå. Särskild i höstas kändes det som att jag knappt läste böcker alls. Tur att ljudböcker finns.



Författarna kommer från 20 olika länder och 6 olika kontinenter:
Sverige: 26
USA: 18
Storbritannien: 14
Norge: 6
Frankrike: 4
Finland, Spanien: 3
Italien, Österrike, Tyskland, Belarus: 2
Nigeria, Kenya, Egypten, Japan, Holland, Ungern, Australien, Kanada, Peru: 1

Förutom romaner har jag förstås läst ett flertal andra genrer så som noveller, skönlitterära reportage, poesi, essäer och självbiografier. Inget drama dock. Men jag är nöjd med att jag har läst fler skönlitterära klassiker än vad jag brukar, kanske för att sommarens "läsutmaning" handlade just om klassiker. 




K special om Carl Jonas Love Almqvist

Jag vill verkligen rekommendera programmet om Carl Jonas Love Almqvist som sändes i K special i slutet på december, här är länken till dokumentären på svt play där den kommer att finnas t.o.m 29 januari. Missa inte det här författarporträttet för det är en liten pärla.

Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866)


fredag, december 30, 2016

Havsboken

Havsboken av Morten A. Strøksnes är en annorlunda berättelse som inte låter sig genrebestämmas, men det spelar ingen roll. Författarens kärlek till och fascination över havet och det mångfald av livsformer det härbärgerar har smittat av sig på mig direkt. Jag tycker att bokens undertitel är inte bara rolig och tilltalande, utan framför allt rätt så heltäckande när det gäller att sammanfatta innehållet: Eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Det är ungefär vad som händer i boken. Författaren berättar om sitt och sin vän Hugos gemensamma äventyr på havet efter att de har bestämt sig att fånga en håkäring. Från en gummibåt. I en fjord i Lofoten. De åker ut, lägger ut bete och väntar. Och väntar. Ibland är vädret bra, ibland är det inte. Ny dag. Nytt bete. Ny väntan. Dagarna går. Här är en litterär parallell på sin plats - det är precis som I väntan på Godot. Att Morten och Hugo börjar efter ett tag gå varandra lite grann på nerverna förankrar berättelsen i vardagen, så att säga.

Jag tyckte mycket om Havsboken. Dels för att jag lärde mig massor av intressanta saker om havet och livet i havsdjupen, dels för att jag uppskattade den uppfriskande blandningen av personligt och underhållande berättande, naturhistoriska inblickar, vetenskapliga rön och upptäckter, folktro och poesi.

Morten A. Strøksnes skriver lättillgänglig och helt utifrån sitt eget stora naturintresse. Han är författare och journalist och som sådan behärskar han både konsten att berätta en bra historia och gräva fram fängslande fakta. Och han tillåter sig själv att vara häpen över havets fantastiska universum som fortfarande är i mångt och mycket outforskat, särskilt när det gäller de djupaste haven.

Håkäring som är en jättehaj är nästan som ett fantasidjur.
Den kan bli 7 m lång, väga över 1000 kg och

bli flera hundra år gammal. Den är ofta blind.
Den har observerats på så stora djupt som 2000 m. 

För Havsboken har Morten A. Strøksnes belönats med Bragepriset och Kritikerpriset i Norge. Till svenska är boken översatt av Olof Hyllienmark.

På youtube hittade jag ett klipp från Bokmässan 2016.




Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.