söndag, april 26, 2015

Mumin och huvudvärksdagarna

Det har varit en jobbig vecka med en del huvudvärk, migränmedicin och soffliggande med slutna ögon och det är inte slut än, tyvärr. För att få tiden att gå och för att hålla humöret uppe lyssnar jag på Muminböcker i Mark Levengoods uppläsning, det är roligt. Är inne på en tredje. Började med omlyssningen av Sent i november och tog sedan Trollkarlens hatt. Idag lyssnar jag på Muminpappans memoarer. Någon annan läsning blir det inte av, inte mycket i alla fall. På sin höjd några enstaka sidor då och då - men har faktiskt läst Nalle Puh. Det är tur att Puh och Mumin finns, de hjälper en uttråkad och frustrerad vuxen människa att behålla förståndet och hopp om livet. Vad "läser" du när du inte kan läsa?






Med andra ord

Gillar du språk? Gillar du dessutom författaren Jhumpa Lahiri vars senaste bok på svenska var den mycket fängslande romanen Sankmark (här)? Då är boken Med andra ord absolut något för dig. Jag har sträckläst och vikt hundöron som besatt.

Med andra ord är en essäsamling som även innehåller två noveller och titeln kan tolkas bokstavligen eftersom Jhumpa Lahiri har skrivit den med andra ord än de som blivit henne givna i form av modersmålet (som är bengali) och engelska (som är hennes andraspråk som blivit förstaspråk). Lahiri har nämligen skrivit boken på italienska. Varför? Helt enkelt därför att hon som tjugoåring hade förälskat sig i italienskan och bestämde sig för att bemästra detta vackra språk. Som ett bevis på att hon har lyckats har hon gett ut Med andra ord, sin italienska debut (svensk översättning: Helena Monti).

Att som författare bestämma sig för att skriva en bok på ett språk som man mycket mödosamt har erövrat i vuxen ålder, är lika våghalsigt som imponerande. Men samtidigt är det i Lahiris fall helt rätt eftersom hon i den här boken ägnar sig åt problematiken som ett språkbyte, av vilket skäl det än må vara, innebär. Vem är vi och hur uppfattas vi av omgivningen beroende på vilket språk som kommer ur våra munnar?

Med andra ord handlar om mer än bara äventyret med att lära sig ett främmande språk i vuxen ålder. Den handlar om mer än  mödan att förstå det nya språkets alla olika nyanser. Den handlar om mer än Lahiris kärlek till italienskan.

Med andra ord är i allra högsta grad en bok om identitet och hur vi byter personlighet i och med att vi byter språk. Hur uppfattas vi av omgivningen när vårt utseende inta matchar det språk vi använder (Lahiri är numera bosatt i Italien och folk förväntar sig inte att en kvinna med indiskt utseende kan italienska)? Självklart berättar hon också om sina erfarenheter som tvåspråkig och om hur det är när ett språk är kopplat uteslutande till föräldrahemmet och ett annat till alla övriga sammanhang. Det är ett identitetsproblem och ett känslomässigt problem.

Eftersom jag själv har erövrat svenskan som mitt andraspråk först som vuxen och min son är tvåspråkig och jag kan åtminstone ytterligare ett främmande språk perfekt, finns det mycket som jag känner igen i boken. Jag nickade instämmande många gånger under läsningens gång, särskilt i kapitlet i vilket hon resonerar kring detta med modersmålet och andraspråket. Oj oj oj, så rätt hon har.

Lahiri skriver enkelt och med en direkthet som går rakt in. Den relativa språkenkelheten har att göra med att hon skrev boken på italienska och därför inte hade samma språkliga verktyg till hands som om hon hade skrivit på engelska, men samtidigt ger det henne en möjlighet att presentera sina erfarenheter, tankar och upplevelser utan onödigt språkligt emballage. Själva kärnan blir, så att säga, synlig direkt. Det är bra. Jag tycker om det. För välskriven är boken ändå.

Och de två novellerna? De håller sig till ämnet, men skönlitterärt. Det var roligt och intressant att få ta del av Lahiris skrivprocess på italienska, hur det var att tänka ut och skriva ner berättelserna på italienska och hur språkbytet påverkade berättandet. Hon jämför språkbytet med att lämna ett stort och rymligt hus och i stället bosätta sig på gatan. Hon attraheras av det okända och osäkra, känner att det på ett oväntat sätt främjar kreativiteten i skrivandet.

Med andra ord är en liten pärla, en utsökt godisbit, en kärleksförklaring till den företeelsen som vi kallar språk. Språket som är både en mur och en dörr.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

fredag, april 24, 2015

Veckans mumindagar

En efter en tas muminmuggarna i bruk, efter läge och humör.

Måndag: Mårran - det är jag det. Har huvudvärk, men åker och jobbar. 

Onsdag:  Muminmamman pluggar. Huvudvärk. Och feber?

Torsdag:  Jag behöver en kram. Huvudvärk.

Fredag: Vad står på? Polisen är här! Och migrän.

torsdag, april 23, 2015

Världsbokdagen idag - jag firar med att ...

... läsa Nalle Puh och beställa ytterligare fyra stycken muminmuggar.

Att fira världsbokdagen med att läsa Nalle Puh är inte alls det sämsta, tycker jag. Boken publicerades för första gången år 1926 och är hittills såld i över tjugo miljoner exemplar. Lille Puh är i sanning världsberömd.


Dels orkar jag inte läsa något tyngre idag, dels är Nalle Puh min stora kärlek, dels passar den alltid för en omläsning, dels förbereder jag mig inför Bokcirkeln i Lundströms bokradio på lördag. Det programmet ser jag fram emot.

söndag, april 19, 2015

När ungdomen gillar böcker...

När ungdomen gillar böcker, kan deras klotter se ut så här:


Torsdag till lördag stod jag i SFI:s monter på kommunens inspirationsmässa och tillsammans med några kollegor visade jag hur vi undervisar med hjälp av smartboards och surfplattor. Igår kom en flicka som var kanske 9 år gammal och bad om att få rita lite på tavlan. Hennes budskap var solklart. Och jag håller med. 

Rena rama Mumindalen i köksskåpet

Åtta nya muminmuggar i köksskåpet. I mitt köksskåp! Jag är lycklig. "Mumin på äventyr" och senaste numret av ViLäser fick göra mig sällskap vid frukosten i morse.



Gårdagens tv: en magisk Bruno K Öijer

Som veckans föreställning igår sände svt 2 Bruno K Öijers föreställning som han turnerade med under hösten och vintern. Om du missade programmet, försök att se föreställningen på webben innan den tas bort den 18 maj. Öijer är otroligt bra. Karln är ordens och rytmens magiker och upplevelsen han bjuder på är svår att beskriva. Under en och halv timme var jag stum av beundran.

Bruno K Öijer, läs gärna mer på hans hemsida brunok.se 

lördag, april 18, 2015

Lila hibiskus

Lila hibiskus är Chimamanda Ngozi Adichies debutroman från 2003 men som som den roman utan bäst-före-datum den är, är den lika aktuell och läsvärd nu som för tolv år sedan. Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare och jag beundrar henne väldigt mycket, både som författare och kvinna. Hon har lite av en idolstatus för mig och i och med Lila hibiskus (övers. Ragnar Strömberg) har jag nu läst allt av henne som finns översatt till svenska: romanerna En halv gul (här) sol och Americanah (här) samt novellsamlingen Det där som nästan kväver dig (här).

Den här romanen handlar om en familj som går i bitar. Att den kommer att göra det och även av vilka anledningar kan man ana ganska tydligt redan i inledningsmeningen:
Allt började gå i bitar hemma hos oss när min bror Jaja inte gick till nattvarden och Papa kastade sin tunga mässbok tvärsöver rummet och slog sönder figurinerna i étagèren.
Pappan i familjen är en tragisk dubbelnatur. Dels är han djupt kristen och som sådan skänker han gärna pengar till välgörenhet, dels driver han en tidning genom vilken han slåss mot fattigdom, förtryck och korruption. För alla utanför familjen är han en rättskaffens man, en god man. För familjen är han en plågoande som misshandlar. Han slår sin fru, hans slår sin son, han slår sin dotter. Han slår brutalt. Han bränner sina barns fötter med kokande vatten när de inte beter sig som han har tänkt sig att de skulle göra.

Berättarjaget är den femtonåriga flickan Kambili som berättar om sin familjs tragiska väg mot sönderfall och genom hennes berättelse växer en hemsk bild av fadern fram. Det är smärtsamt att läsa hur faderns föreställningar om rätt och fel och gott och ont antar alldeles konstiga och galna proportioner och hur han i sina barn försöker inpränta sina förvridna uppfattningar om vad det innebär att vara en god kristen.

Chimamanda Ngozi Adichie bygger gradvis upp obehagskänslan hos läsaren, allt liksom stegrar sig tills man inser vidden av faderns brutalitet. Samtidigt lyckas författaren också mycket bra med att skildra det ökade motståndet hos framför allt Kambilis lillebror Jaja och till slut står det klart att det måste komma någon typ av revolt eller motståndshandling, kosta vad det vill. När känslan av att nu är det nog infinner sig, kulminerar berättelsen.

Lila hibiskus är en gripande och stark feel bad bok som är välskriven, även om den förstås inte kommer ens i närheten av exempelvis En halv gul sol. Ändå finns här embryot till det stora och viktiga författarskap som Adichies böcker har kommit att innebära idag, tolv år senare.


Två andra bokbloggare som har läst boken är: Lyrans noblesser och Dagens bok.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris. Finns i pocket.

torsdag, april 16, 2015

Bokcirkeln i Lundströms bokradio ska läsa Nalle Puh

Det blir storlitteratur på tapeten när Bokcirkeln i Lundströms bokradio läser Nalle Puh under tre lördagar med start den 25 april. Så glad jag blir, det är verkligen ett jätteroligt bokval. Jag älskar nämligen den här boken, vet inte hur många gånger jag har fått tröst och råd av Puh som jag betraktar som en stor filosof trots att några elaka tungor har spridit ryktet att han bara skulle vara en dum, gammal nallebjörn. Skeptikern och pessimisten Ior är också en goding att hålla av.

Jag tar fram boken för att börja läsa kap 1-5

Författarna Lars Gustafsson och Frida Nilsson läser boken tillsammans med Marie Lundström och diskuterar den under sammanlagt tre träffar. Läsplanen finns redan på facebook och ser ut som följer:

Vi läser A.A Milnes bok Nalle Puh från 1926 med tio kapitel om Nalle Puh.
Träff 1 lö 25/4: Läs tom kapitel 5 I vilket Nasse möter en Heffaklump
Träff 2 lö 2/5: Läs tom kapitel 8 I vilket Christoffer Robin leder en expotition till Nordpolen
Träff 3 lö 9/5: Vi möts på bokens sista sida och går i mål! 

Det kommer att bli hur kul som helst. Är du med?

onsdag, april 15, 2015

Eskilstuna blir en fristad för förföljda författare

Staden där jag bor, Eskilstuna, blir en fristad för förföljda författare (läs mer här). Jag är glad åt denna nyhet och tycker att det var på tiden att politikerna äntligen har enats i frågan (det har varit en del pinsamt tjafs) och fattat det här positiva beslutet som kommer att bli ett kulturellt lyft för en stad som annars mest ser sig själv som en idrottsstad.

Vilken författare det blir som får sin fristad i Eskilstuna kommer att avslöjas i höst.

Det lite roliga i sammanhanget är Eskilstunas epitet och "reklamslogan" har länge varit Eskilstuna - den stolta fristaden. Benämningen anspelar visserligen på och bottnar i stadens industriella historia som Fristad för hantverkare och småföretagare som under 1700-talet ägnade sig åt järn-, malm- och metallförädling, men nu kan innebörden komma att utvidgas. Eskilstuna - den stolta fristaden för förföljda författare.

Varje dag är tjuvens dag

En av 2013-års bästa romaner var Öppen stad av den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole (f. 1975) och därför är utgivningen av Varje dag är tjuvens dag något många läsare har sett fram emot i vår. Varje dag är tjuvens dag är egentligen författarens första bok, men den andra på svenska (övers. Ragnar Strömberg).

Böckerna har flera likheter men är samtidigt varandras spegelbilder. Medan Öppen stad är en flanörsroman i New York miljö där en ung nigerian som har en nigeriansk far och en tysk mor vandrar omkring på stadens gator, genomlever en kris och känner sig utanför både bland de vita och de svarta, är Varje dag är tjuvens dag en berättelse om en nigerian som efter femton år i USA återvänder temporärt till hemstaden Lagos. Eftersom han har sina rötter i Nigeria, är blicken som han betraktar landet med riktad inifrån och den är en blandning av såväl ömhet som kritik.

Jaget, som kanske är författaren själv, jämför sina barndomsminnen med vad han ser och upplever i nuet och märker att knappt någonting har förändrats till det bättre. Å ena sidan träffar han sin familj och vänner, å andra sidan möter han korruption och ett beskyddarsamhälle där internetcaféer är fulla av män författande Nigeriabrev och där våld försiggår öppet överallt. Han ser på detta med turistens ögon men försöker också att utifrån den inföddes historiska, kulturella och sociala referensramar lista ut orsakerna, vilket är intressant. Det är ingen vetenskaplig samhällsanalys som Cole ger oss, utan en tänkande individs syn på sitt land.

En stor del av romanen handlar om nigerianernas historielöshet och oviljan att framför allt göra upp med sitt koloniala arv. Jaget reflekterar kring konstens betydelse för ett samhälle, liksom kring konsekvenserna av att nästan ingen i Nigeria läser böcker. I en sådan idéfattig miljö frodas lätt olika religiösa strömningar och inte undra på att prästerna är mäktiga och stenrika. Människor är liknöjda, hängivna sina gudar och har en världsbild där bön är en fullgod huskur mot precis allt. Jagets personliga huvudfråga är om han orkar flytta tillbaka till Nigeria eller om han hellre ska stanna där han är.


Varje dag är tjuvens dag är en blandning av roman, foto och essä, en essäroman med bilder. Den är lätt att sträckläsa men den har också en tyngd som gör den till en viktig läsning. Jag har fått en mycket mer nyanserad bild av Nigeria än den som förmedlas i nyhetssändningar och domineras av inslag om islamism och Boko Haram.


(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren och i Sörmlands nyheter 2015-03-31.)


Öppen stad recenserade jag här.

Också bokbloggaren Hermia Says har redan hunnit läsa Varje dag är tjuvens dag .


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns även som e-bok.