tisdag, september 30, 2014

En vanlig fråga - en ovanlig enkät

Det här är ett slags anslagstavla, fördelen är att alla svar syns direkt utan att man behöver klicka fram kommentarerna. Kom igen, nu testar vi ...

Frågan ser du överst på anslagstavlan och för att svara dubbelklickar du var som helst på kartan. Vänligen skriv ditt namn/bloggnamn först. Om du utvecklar svaret på din blogg, kan du klistra in länken också. Det kan du förresten göra ändå. Att lägga in en bild på exempelvis omslaget borde också funka. Så, vad läser du just nu och från vilket land kommer författaren?


söndag, september 28, 2014

Storebror har kommit hem för att bevaka de sina

Storebror ser dig. Orwell-muggen är det senaste tillskottet i mitt lilla muggsamhälle, lite större än de övriga muggarna, precis som det borde vara. Som jag har jagat efter just den! Årets souvenir från bokmässan. 


lördag, september 27, 2014

Min bokmässa 2014: Signeringar

1) Petra Hůlová, romanen "Macocha" (finns ej på svenska). Det var väldigt trevligt att få språka med henne en stund, hon tyckte det var roligt att höra att jag gör reklam för hennes böcker här i Sverige.


2) Torgny Lindgren, romanen "Klingsor". Har man möjlighet och tillfälle att få en bok signerad av Torgny, ja då passar man på. Jag köpte boken enbart av den anledningen (har den som ljudbok och har redan läst den också) och det var en lite dråplig situation eftersom jag blev tvungen att pruta. Boken kostade 190kr men jag hade endast 177 i kontanter och kortläsaren var tråsig. Och vet ni, det gick bra. Jag fick boken ändå. Tjohoo.


3) Hur det kom sig att jag fick "Brända skuggor" av Kamila Shamsie signerad är en historia värd att berätta, en liten anekdot. Lyssna nu. Så här var det. Huvudpersonen i historien (förutom författaren) är Anna-Karin (Lyrans noblesser).

Igår mötte jag en lyrisk Anna-Karin som precis var och hörde Kamila Shamsie och var väldigt mycket i valet och kvalet om hon skulle köpa boken i Tranans monter eller avvakta. Hon köpte den inte, ståndaktiga kvinna. Jag blev eld och lågor över vad hon berättade för mig om boken och författaren och till skillnad från henne köpte jag boken genast, ty jag har en starkt utvecklad svag karaktär i fråga om bokinköp. Målet var att få boken signerad, författaren skulle dyka upp på en av scenerna ca en timme senare, vi var där då men missade Shamsie. Anna-Karin var lite skadeglad över det, för om jag skulle få boken signerad när inte hon hade fått det, då skulle hon bli jätteavundsjuk. Ok, det var inte mer med det. Upp till Heaven och ta ett glas vin. När vi någon timme senare åkte hiss därifrån, klev plötsligt Kamila Shamsie in i hissen! Och Anna-Karin, snäll som hon är, bad om att få min bok signerad. Ibland har man tur. Tack Anna-Karin, det var kul att hänga med dig i år. Vi kan ha gemensam vårdnad om den här signeringen.




Min bokmässa 2014, lördag: Den perfekta seminariemixen


Igår hade jag lite otur med ett par seminarier men idag är det desto bättre. Alla de fyra seminarierna som jag hittills varit på idag har haft en likadan dramaturgi: en moderator leder ett samtal med två eller tre författare som är aktuella med böcker med ett liknande tema. Ett utmärkt upplägg som leder till succé när aktörerna är av det rätta virket.

1) Kl. 10.00: Småstadsblues med Anneli Jordahl och Kristina Sandberg, moderator Yukiko Duke (för övrigt hur bra som helst). Jag antecknar inte, jag bara lyssnar och njuter. Dessa författare skriver så hjärtat blöder, de har gjort hemmafruarnas liv och arbete synliga, gett kvinnorna upprättelse. Det finns många Maj och många Mona. Jag inser att jag vill/borde läsa Anneli Jordahls bok "Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona". Känner att jag går miste om något om jag inte gör det. Kristina Sandbergs trillionen Maj är redan en favorit.


2) Kl. 12: Väntar på en av dagens förmodade höjdpunkter, seminariet Jaget i konsten med Torgny Lindgren och Inger Edelfeldt och Yukiko Duke som moderator igen. Samtalet kretsar kring bilden av konstnären och hens konstnärskapbi "Klingsor" respektive "Konsten att dö". Båda har undersökt skapandets villkor och kommit fram till delvis lika slutsatser. Torgny Lindgren är älskvärd, rolig och klok som alltid. Inger Edelfeldt är en mer en värdig samtalspartner. Efteråt köper jag "Klingsor" fast jag redan har läst den, bara för att få boken signerad av Torgny.



3) Kl. 14: Biografin som tummelplats med biografiförfattarna Lisbeth Larsson (Virginia Woolf), Agneta Rahikainen (Edith Södergran) och Lena Kåreland (Gerge Sand). Tre kvinnor som skriver biografier om kvinnor och använder sig av olika metoder i sina böcker. Biomonografin om Virginia Woolf är skriven med hjälp av kartmetoden, dvs att samtliga platser i Woolfs romaner är satta på en karta över London - en spännande och talande bild framträder. Kårelands biografinär är mera traditionell, medan Rahikainen undersöker äldre biografier och dödar myter om Södergran. Det är justering den här mytbildningen och hur kvinnor framställs i biografier som samtalet kretsar kring. Ett otroligt intressant ämne, tycker jag. Jag lyssnar med fascination och nyfikenhet. Moderatorn Ebba Witt- Brattström är förstås enormt kunnig och insatt, men verkar akta sig för att vara lättsam eller rolig. Det är lite synd. 


4) Kl. 16.30: Avslutar med ännu ett seminarium med Torgny Lindgren. Nu pratar han med sin förläggare Susanna Romanus om "Klingsor" som är, något ovanligt, skriven i vi-formen, ett slags gest av ödmjukhet enligt Torgny. Han tycker det är vackert. "Klingsor" har tagit bortåt 60 år att skriva. Några tankar som Torgny delar med sig av:

Vad kommer först? Formen eller innehållet?
"Formen ska vara en funktion av stoffet, en följd av materialet man bearbetar".

Konstnären Klingsor är ingen stor konstnär, utan en medelmåtta. Och det är stort att vara en medelmåtta, det är ju vi flesta. Vi ska akta oss för genier, de är livsfarliga, säger Torgny.

I världen finns inga döda ting, ingen död materia. De döda tingen är lika levande som vi men de lever så oerhört mycket långsammare än vi, så långsamt att det inte går att mäta det.  Ett glas i boken lever ett sådant långsamt liv, det förmår att räta upp sig på egen hand fast det från början hade stått snett på en snett sågad stubbe. Men glaset ville stå rakt...


**************************

Så är det roliga slut. Om en och en halv timme går tåget, dags att lämna bokmässan och åka hem. Jag är slut, pengarna är slut. Litteraturen består. Roligt var det! 

Min bokmässa 2014, lördag: Petra Hůlová

Det är inte varje gång det finns tillfälle att prata tjeckiska på bokmässan, det har hänt bara en gång förut, men i år hälsar jag på Petra Hůlová precis innan hon ska upp på scenen på Internationella torget. Med utgångspunkt i sin roman "Allt detta tillhör mig" (Rámus bokförlag) talar hon om kvinnans villkor i Mongoliet: Hur ser framtiden ut och vilken är kvinnans roll i landet där hälften av befolkningen är nomader?


Mongoliet ligger i kläm mellan Kina och Ryssland och är stort och enormt fattigt samt väldigt korrumperad. Hälften av befolkningen är nomader och historien är präglad av krig och erövringar. Kvinnorna är starka, de som håller ihop familjen och på sätt och vis hela samhället när männen är i stor utsträckning arbetslösa och ibland även alkoholiserade.

Romanen är en berättelse om fem kvinnor i en familj i en tid när samhället genomgår märkbara förändringar. Jag har skrivit om boken förut, det är bara att söka här på bloggen.

"Jag är stolt över boken, det är en bra bok", avslutar Petra Hůlová. Jag håller med.

Petra Hulová och jag


fredag, september 26, 2014

Min bokmässa 2014, fredag: Gott & Blandat

Café Europa är ett trevligt ställe med ett intressant scenprogram.


Har jag hamnat i självaste Mumindalen? Muminböcker i massor.


UR bjuder på bokstäver att sätta upp och att bära saker i.


Klas Östergren är het i höst.


Kaffe med Mamma Mu. Hon bjöd.


Redan i fjol ville jag köpa den här boken. Den lockar igen/fortfarande men än så länge står jag emot.


Dagens snyggaste bokomslag.


Dagens enda bokinköp, på inrådan av Lyrans noblesser. Hur jag lyckades få boken signerad är en historia som kräver ett eget blogginlägg, det kommer.


Fortsättning följer.

Min bokmässa 2014, fredag: Män med makt - varför läser de inte?


Varför läser inte män med makt? Tre män med en viss makt i dagens Sverige samtalar med Marie Lundström: Stefan Eklund, Horace Engdahl och Sven Hagströmer. Stämningen är avslappnad och glad.

Män med makt tror inte att skönlitteratur är till någon nytta i deras företagsledande, men där har de fel. Litteratur lär oss människokännedom och den kunskapen borde sannerligen vara användbar, kan man ju tycka.

Det fanns en tid då litteraturen och makten levde i symbios, forna tiders ledare var ofta väl bevandrade i litteraturen och var också kulturbärare, säger HE och nämner bl a Napoleon, Drottning Kristina och Tage Erlander. Politikerna har slutat att läsa under de senaste två generationerna, räknar Horace Engdal ut. Första katastrofen var enligt honom tevens genombrott. Och när medierna här om året rapporterade om att Reinfeld läste tre böcker av Läckberg under sin semester, säger HE att det var "en svart vecka".

Vad tror ni händer i ett samhälle där makthavarna inte läser? lyder Marie Lundströms fråga.

Det finns forskning som visar att om man inte läser har man en sämre empatisk förmåga, förmågan att uttrycka sig och förmågan till moraliska ställningstaganden blir inte heller vad den borde vara. Självkännedom ökar när man läser, man kommer åt sina känsloskikt, man förstår sina reaktioner och att man är en känslomässigt sammansatt varelse. Att läsa skönlitteratur ger frihet att röra sig mellan olika identiteter. En stor del av svenskt näringsliv har ännu inte upptäckt paradisets portar, poängterar SH.

Vad är det som krockar mellan män och läsning?
Framtidsfaktorer idag indentifieras som vinstorienterade och inte reflekterande. Lever vi i ett samhälle som drivs som ett vinstdrivande företag? Det tål att tänka på.

Om män med makt läste, ja, då hade de kanske inte blivit med makt. Läsning tar tid och de måste driva företag dygnet runt.

Putin, vad ska han läsa? 
HC: Filosofer som han håller på och propagerar för i Ryssland, för det har han uppenbarligen inte gjort.
Sedan kan han gott läsa ryska klassiker. 
Men sin favoritbok, Ovidius Metamorfoser, vill HC inte dela med Putin.

Det här seminariet var en höjdare. Horace Engdahls härliga, lätt ironiska humor har lättat upp ämnet vid flera tillfällen, det var gott att skratta.


Min bokmässa 2014, fredag: Sara Stridsberg

Sitter och lyssnar på Sara Stridsberg som samtalar med Stefan Eklund om sin senaste roman "Beckomberga. Ode till min familj" (se min recension av den här på bloggen). Salen är fullsatt, jag sitter längst bak. Sara Stridsberg berättar om bilden av en man som trycker ansiktet och händerna mot en solbelyst husvägg. När hon förstod att det var Beckomberga, var idén till romanen född.

Det var smärtsamt att skriva romanen, men livet är mycket mer smärtsamt, så det fanns ändå en lättnad i skrivandet.

Allt språk är moral, säger hon. Fick hon berätta den här berättelsen? Hur skulle hon göra det? Hon ville inte ha den friskas blick riktad mot de sjuka, hon ville in, innanför murarna.

Varje bok hon skriver förändrar hennes liv. Denna har gjort henne mer naken.

Hur kan det vara tillåtet att skriva och läsa romaner? Det är en sån frihet och kraft i det, att det borde förbjudas, säger Stridsberg och skrattar. 

Det vi inte kan göra för varandra, vem ska göra det då? Omsorg innehåller alltid en viss del av tvång och våld. I hennes ögon var Beckomberga både ett monster och en ängel, både en ond och en god plats. I romanen skildras personer som har olika förhållningssätt till mentalsjukhuset. 

"Jag måste älska alla personer jag skriver om, annars kan jag inte skriva om dem", säger hon.

När hon blir ombedd att läsa ett stycke ur romanen, väljer hon att läsa slutet. Mummel i salongen, svaga protester. "Jag läser alltid slutet först i alla böcker", skrattar hon igen till svar. Så läser hon, det låter väldigt vackert, romanens röst blir plötsligt livslevande.


Dramatik är att lyssna efter röster och det är något liknande när hon skriver romaner. En roman är som en kropp som har många olika tider i sig närvarande samtidigt. Det gäller att öppna sig för dessa tider och röster, känna in dem.

Och så är de 45 minuterna med Sara Stridsberg slut. Om möjligt gillar jag henne ännu mer.

torsdag, september 25, 2014

Min bokmässa, torsdag: Dagens retro


Fint :-)

Min bokmässa 2014, torsdag: Om jag...?

Ja, jag har blivit några böcker och två tidskrifter rikare.


Ja, jag har gått mycket runt, runt bland montrarna.
Ja, jag har ätit en räkmacka och druckit vin till lunch.
Ja, jag har träffat andra bokbloggare.
Ja, jag har suttit och kollat på Lundströms Bokradio. En stund i alla fall.
Ja, jag har minglat och hälsat på bokfolk.
Ja, jag har även varit på seminarier för jobbets del.
Ja, jag har köpt en Penguin mugg. Igen!
Nej, jag vågade inte ta samma hiss som Jessika Gedin och halva Babelredaktionen.
Och ja, jag ångrade det sedan.
Ja, jag hamnade i stället i samma hiss som Josefine Klougart.
Nej, jag har inte sett Jan Guillou en endaste gång idag.
Och ja, jag tycker att det är konstigt.
Ja, det var över huvud taget väldigt få kändisar att glo på idag.
Ja, det finns en dag imorgon också.

Fortsättning följer.

Min bokmässa 2014, torsdag: Att skriva (enligt Duras)


På eftermiddagen lyssnade jag på ett seminarium om Marguerite Duras näst sista bok, klassikern "Att skriva" som nyligen kom ut på svenska i översättning av Kennet Klemens som också var en av de två som höll i seminariet. Den andre var Kristoffer Leandoer som även han är verksam som Duras-översättare.

En bok som heter "Att skriva" skulle kunna vara en handbok men det är den inte. "Att skriva" är snarare en filosofisk betraktelse över vad skrivandet är, vad det innebär. Enligt Duras är skrivande en tragisk sysselsättning för den rör livets gång. 

Det finns endast ett, möjligen två råd som Duras ger i fråga om skrivandet:
1) man ska hålla sig borta från andra människor
2) man behöver ett eget hus. (Virginia Woolf krävde ett eget rum, Duras kräver ett helt hus.)

Att skriva är enligt Duras inget man gör, det är något man är. Ett tillstånd. Boken är alltså ingen handbok, snarare en form av ett litterärt testamente (utkom i sept 1993). Boken innehåller fem texter som till synes inte rör skrivandet men rör det ändå.

För Duras handlar skrivandet om förtvivlan och ensamhet. Vad är ickeskrivande? När man har en plan på en bok i huvudet och så sätter man sig och skriver den. Det är först efteråt vi vet att vi har skrivit. 

Jag bestämde mig redan på förhand att jag skulle köpa Duras bok här på bokmässan, vilket jag också gjorde. Boken är en tunn, liten, oansenlig sak. Det blir spännande att läsa den. Jag gillar Duras.




Man bokmässa 2014, torsdag: Porrfritt

På bokmässan finns det mesta, till och med porrfritt godis och porrfri choklad. Det visste du inte, va?



Min bokmässa 2014, torsdag: Europeisk litteratur på svenska


Lagom till förmiddagskaffet började en diskussion på Café Europa, kaffet var starkt, gott och gratis. Diskussionen intressant.

Bokförläggare Svante Weyler, Malin Emitslöf och Gunnar Nirstedt pratade om villkoren för europeisk litteratur på svenska och sammanfattningsvis sades följande:
- Det är svårt att komma igenom mediebruset när det gäller "smal" litteratur.
- Det gäller att nischa sig när man är ett litet förlag.
- Det finns fördomar mot översatt litteratur, människor ser den ofta som svårtillgänglig, många också tror att man måste gilla landet i fråga för att vara intresserad av dess litteratur, vilket egentligen är lite absurt.
- Människor tror att den utländska litteraturen skiljer sig väldigt mycket från den svenska och anglosachsiska.
- till exempel italiensk litteratur ställer andra frågor, men är inte så annorlunda för övrigt.
 - Problemen med utgivning och marknadsföring av europeisk litteratur på svenska är ett svårt förklaringsfenomen. Förlagen kanske inte berättar tillräckligt bra för att nå den litterära offentligheten, undrade Svante Weyler.
 - Många idealiserar småförlagen, som om litenhet vore garant för kvalitet, så är det naturligtvis inte.
- Bonniers och Norstedts anger klimatet, de banar vägen..
- Man behöver en bästsäljare för att våga satsa på annat också.

Hur ser det ut med den europeiska litteraturens framtid i Sverige?
Afrika verkar vinna mark, nigerianska författare bosatta i Amerika är i ropet, deras berättarstil är igenkännbar. Det är en öppning för att ta till sig ett annat sätt att tala, t.ex. Achebe. Achebes sätt att tala kommer från en annan kontinent, det syns, det är det verkligen främmande, det borde finnas mer sånt även när det gäller europeisk litteratur. Vi måsta skaffa oss beredskap att erbjuda det nya och okända. Läsare måste fostras till det.

Det är i första hand litterärt avancerad litteratur som kommer från de europeiska länderna men vi har inte utrymme för elitism, det vore ödesdigert i ett så litet land som Sverige.



onsdag, september 24, 2014

Min mässplan: lördag

Lördag blir min sista dag på bokmässan och då gäller det att få ut så mycket som möjligt. Mässgolvet vill jag helst undvika, inga monterprogram för min del. Men seminarierna! På dagordningen står flera stycken. Dagens första heter Klassikerna är inte döda, sedan följer i rask takt Jaget i konsten (med Inger Edelfeldt och Torgny Lindgren), Populärkultur mellan raderna (Klas Östergren om Twist), I Rio arbetade jag med att bona golv ( om unge Harry Martinson) och Torgny Lindgren om sin roman Klingsor.

Lördagen är också dagen då författaren Petra Hulová framträder och det flera gånger under dagen, under olika rubriker och på olika scener (se ett tidigare inlägg), bl a om att skriva utifrån ett annat kulturellt perspektiv eller om att vara kvinna i Mongoliet. 

Som Eskilstunabo vill jag också hinna stanna till en stund i Svenska Deckarakademins monter för att helst ta del av deras program eller åtminstone för att säga hej.

Om jag lyckas att även klämma in scenprogram med Sara Stridsberg, Elsie Johansson, Sara Lövestam och Linda Olsson, blir jag nöjd.

Och sedan går tåget hem, så det blir tyvärr ingen middag tillsammans med bokbloggargänget. Synd, men inget att göra åt.

Min mässplan: fredag

Ojojoj, på fredag blir det intressant, spännande och alldeles, alldeles väldigt trevligt. Det brasilianska temat slår igenom även i min egen mässplan. Ett Seminarium om romanens rum i samtida brasiliansk litteratur samt uppföljaren senare på dagen (med andra författare) är givna programpunkter. Seminariet Hundra år av äktenskap (Ibsen, Woolf, Söderberg) vill jag inte heller missa. En annan för mig mycket lockande programpunkt är samtal mellan Negar Naseh och Lotta Lundberg som ska prata om galna relationer mellan mödrar och döttrar. Apropå deras romaner, förstås (Under all denna vinter och Timme noll). Sist men inte minst ser jag fram emot seminariet med rubriken Märta och Hjalmar Söderberg - en äktenskapskatastrof. Boken om dem har jag hemma men har inte hunnit läsa den ännu.

 

Bland monterbesöken sticker ut tillfällen när Sara Stridsberg respektive Lars Lerin pratar. Då vill jag vara där.

 

Visst ser det ut att bli en toppen fredag? Kommer vi kanske att ses nånstans?

Min bokmässa onsdag: ankomstdagen

Det är så trevligt att vara här igen. Det första jag gjorde när jag kom ut från Centralstationen var köpa ett nytt paraply eftersom det regnade rätt mycket och mitt ordinarie paraply råkade bli inlåst i förvaringsboxen tillsammans med resväskan. Det var i alla fall ett billigare alternativ än att gå tillbaka och hämta det. Så kan det gå.


Klockan var två när jag anlände, alltså hade jag massor av ledig tid framför mig. Jag begav mig mot Konstmuseet för att besöka två av utställningarna där, friction of ideas (van Gogh, Gauguin och Bernard) och Skräckromantikens landskap. Vilka konstverk! En mängd fantastiska målare! Idag bildkonst, imorgon ordkonst. Härligt.


Nu sitter jag på mitt hotellrum i Majorna, har ätit en god middag i hotellets bar och druckit ett glas vin och läst en stund. När jag har bloggat färdigt om en stund  ska jag a) läsa ut Syskonen Malaquias av Andréa del Fuego och b) titta på fjärde avsnittet av Kristina Lugns bokcirkel. 

Inför morgondagen gäller det att vara utsövd, så det blir en tidig kväll. 
(Fortsättning följer.)

Min mässplan: torsdag

Det råder ingen tvekan om att jag rivstartar min bokmässa, precis som föregående år. Planen är späckad. I morgon  torsdag vill jag i första hand gå runt på mässgolvet och titta, klämma och lukta på böcker.

 

Sedan ska jag .lyssna på diskussionen om europeisk litteratur på svenska med bl a Svante Weyler i panelen. Samtalet äger rum på EUNIC Café Europa, ett ställe som jag kommer att söka mig till flera gånger under mässan, egentligen redan senare på eftermiddagen då diskussionen om översättningar av utländsk litteratur till svenska fortsätter.

 

Vidare lockar ett seminarium om arabiska våren, exilens ensamhet, Edith Södergran och  om att skriva (med utgångspunkt i Duras bok). Även seminariet om litteraturen och det (post)digitala är jag nyfiken på. Och så ser jag förstås jättemycket  fram emot att lyssna på Klas Östergren och Yukiko Duke.

 

Torsdagen är också den dagen då jag tänker fortbilda mig lite när det gäller lärarjobbet. Jag har tre punkter på programmet: att synliggöra och tydliggöra lärandet med hjälp av IT, att skriva för Sfi och flippat klassrum.

 

Dagen kommer att avslutas med mingel i montrarna och småprat med känt och okänt bok- och läsfolk. Det ska bli så trevligt, lite vin en sådan hektisk dag kommer att smaka utmärkt. Hoppas jag kommer att träffa många av er där.

 

Jo, en sak till: räkmackan. Den kommer jag gärna att traditionsenligt inmundiga till lunch. Hoppas jag. Om jag får en lucka nånstans. Just nu ser det dock tjockt  ut. Blir nog tvungen att stryka någon av punkterna, kanske kommer Södergran att ryka. Jaja, äta må man... Det vore kul om någon ville haka på. 

Gårdagens förberedelser inför dagens avresa mot Bokmässan

1. Anteckna frånvaron på frånvarotavlan på jobbet.


2. Lägga bekväma bokmässeskor i packningen, naturligtvis i en lämplig tygpåse.


tisdag, september 23, 2014

Beckomberga. Ode till min familj

En av boksäsongens första pärlor är här: romanen Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg som är en av Sveriges bästa prosaister och även dramatiker. År 2006 belönades hon med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten och hon har också varit nominerad till Augustpriset tre gånger, bl.a. för Medea och andra pjäser 2012.

Denna Stridsbergs fjärde roman skiljer sig tematiskt från de tidigare tre men samtidigt känner man igen sig i uttrycket och stämningar. Bekant känns även den både modiga och sårbara flickans/kvinnans blick på verkligheten. Medan Happy Sally (2004) handlar om simmerskan Sally Bauer, Drömfakulteten om feministikonen Valerie Solanas och Darling River (2010) har sin utgångspunkt i Nabokovs Lolita, tar Beckomberga. Ode till min familj avstamp i författarens egna upplevelser men utan att vara självbiografisk.

Huvudpersonen i Beckomberga. Ode till min familj är den 14-åriga Jackie vars alkoholiserade och suicidale pappa blir inlagd på Beckomberga. Det är sent 80-tal. Jim vill inte leva, vet inte hur man gör. Jackie vill rädda honom från att falla. Frågan är dock om en människa ens kan rädda en annan och hur långt ska hon i så fall behöva gå innan hon kan släppa taget, vända tillbaka och leva sitt eget liv. Jim tror inte att kärleken har kraften att hålla en människa kvar i världen, men det gör Jackie. Därför skaffar hon sig ett barn när hon blir vuxen, sonen Marion. Utan barnet skulle även Jackies värld falla isär. I stället fäster pojken henne vid jorden.

Boken utspelar sig alltså i två tidsplan: under slutet av 80-talet och så trettio år senare. Som 14-åring är Jackie en daglig besökare på Beckomberga, hon dras till de galnas värld. Hon umgås med Jims vänner Sabina och Paul samt med den festglade överläkaren Edward och sköterskan Inger som också vacklar på randen till ett stup.

Mot all förmodan är det en varm värld Stridsberg beskriver. De sjuka skildras som om de visste något hemligt om livet och världen. Med sitt typiskt mjuka, poetiska och ibland drömlika språk skriver Stridsberg fram en kärleksförklaring till platsen som rent objektivt måste ha härbärgerat mycket smärta under de årtionden som Beckomberga var ett av Europas största mentalsjukhus. Dess historia förkroppsligas i Olof, mannen som i Stridsbergs berättelse levde på Beckomberga i sextio år och blev den siste patienten att lämna sjukhuset.


Romanen Beckomberga är inte bara ett ode till en familj, det är också ett vackert ode till alla de tusentals som vårdades där 1932-1995. Framför allt är det en lysande roman.


Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren m.fl 2014-09-09. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.