Veckans citat om litteratur

"Att skriva skönlitteratur är toppen. Man kan hitta på nästan vadsomhelst."

(Av Ivana Trump)

JCO för dig som inte var på Kulturhuset

"Det är alltid kul att veta att man är läst, men det betyder inte att jag är en megabästsäljare som John Grisham eller J K Rowling. Jag är en litterär bästsäljare på andra änden av skalan."

Det säger J C Oates i en intervju i SvD där hon berättar om sitt skrivande, sin syn på feminism och på det faktum att hon ännu inte fått Nobelpriset. Hon avslöjar också att hon har gift om sig och kommenterar den nyligen utkomna Dagbok 1973-1982 .

Även DN publicerar en intevju med Oates - om ungefär samma ämnen. Fast inte ändå. Dessutom finns det en mycket läsvärd essä om Oates att läsa på DN:s hemsida.

Recensioner av Dagbok 1973-1982 finns naturligtvis både i DN och i SvD.

När regnet står som spön i backen...

... behöver man inte ha dåligt samvete för att man ligger inne och gräver ner sig i en bok. Bokförlaget KallaKulor uttrycker det alldeles utmärkt i ett twitterinlägg: "Det finns inget dåligt väder. Det finns bara dåliga böcker." Haha, det hade jag inte sagt bättre själv.

De bra böckerna som lyser upp min regnhimmel är tre biblioteksböcker lånade av en slump och i ett anfall av spontanitet (som om jag inte hade tillräckligt med olästa böcker hemma redan). Men i alla fall: Jag är mycket förtjust över lektyren! Långsamheten (Milan Kundera) och Om godheten (Willy Kyrklund) är redan utlästa, så korta som de är. Långsamheten har jag redan hunnit recensera och recensionen av Om godheten låter nog inte heller vänta på sig särskilt länge (det är en bok som bjuder på många tänvärda citat), men jag måste smälta den lite först.

Idag ligger jag försjunken i Kunderas Okunnigheten och mitt första intryck av boken är en häpnadsväckande hög igenkänningsfaktor. Nästan lite kusligt, faktiskt. Boken handlar om hur det är att vara utlandstjeck sedan två decennnier tillbaka och komma "hem". Dessutom gillar jag Kunderas sätt att skriva, hans blandning av roman och essä. Det tilltalar mig. Som det känns nu så skulle jag inte bli förvånad om det blev än mer Kundera under denna sommar. Fast gärna i solstolen...

Kulturfyran om sommarläsning

Kulturbloggen har kommit med en sommarfyra och här kommer mina svar:

1. Vad läser du just nu?
Den här veckan satsar jag på korta böcker. I går var det Långsamheten av Kundera, idag Om godheten av Kyrklund och i morgon blir det nog Okunnigheten av Kundera (igen). Samtidigt håller jag fortfarande på med tegelstenen Sylvia Plaths Dagböcker, men den intar jag endast i små portioner förlagda över en ansenlig tidsrymd.

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?
Efter kortisarna blir det Bittert arv av Kiran Desai . Tror jag.

3 Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Jag lyssnar inte på låtar. I min mp3-spelare har jag P1:s Bibliotek med en massa gamla avsnitt som jag missat eller årets utvalda sommarpratare.

4. Har du sett någon film i sommar?
Ja, men har redan glömt vad den hette. Den gick på tv häromdagen och handlade om en flicka, en val och om traditionell tro på Nya Zeeland. Det var en fin och gripande film. Annars funderar jag på att hyra Gomorra. Förresten har jag sett Försoning också, minns jag nu.

"Långsamheten" - en metaroman om Kundera själv?

"Snabbheten är det slags extas som den tekniska revolutionen har skänkt människan."

När du en dag får lust att läsa en bok som på en och samma gång är lekfull och seriös, smått galen och tankfull samt spontan och välplanerad välj då Långsamheten av Milan Kundera. Titeln är med tanke på hur snabbt det går att läsa verket helt missvisande, romanen är nämligen endast 135 pocketstora sidor lång. Behållningen desto större. Översättningen från franskan är gjord av Mats Löfgren. (Fast Kundera räknas som tjeckisk författare, har han nu i många år skrivit uteslutande på franska eftersom det är i Frankrike han numera bor.)

Att genrebestämma Långsamheten är inte lätt. Kortroman ligger närmast till hands, men det är en kortroman med inslag av drama och essä. Handlingen är invecklad, ibland befinner man sig utanför all tid när verklighet och dröm blandas.

Långsamheten utspelar sig i samtiden, på ett franskt slott där Kundera och hans fru Vera övernattar. Slottet är även platsen för en pågående entomologisk konferens som gästas av en framstående tjeckisk vetenskapsman vars öde påverkades av händelserna i augusti 1968. Tv och andra medier är närvarande. Dessutom utspelar sig en het kärleksnatt på slottet, fast två hundra år tidigare. Denna historia finns bevarad i en 1700-tals novell och Kundera presenterar den i de mera essäistiska delarna av romanen. Kontrasten ligger i skildringar av 1700-talets diskreta och lidelsefulla njutning och dagens snabba erövringar, gärna under medial bevakning.

Språket i Långsamheten är lätt, uppsluppet och fullt av intellektuella infall av språklig, litterär och filosofisk karaktär. Kundera fördjupar sig (trots det lilla formatet) i ädla begrepp som ära, makten, friheten, berömmelse och kärlek samt i mindre ädla begrepp så som exempelvis rövhål. När det gäller det sistnämnda utgår Kundera från bland annat en dikt av Appolinaire. Mycket roligt skrivet kan jag lova, liksom dialogen där ena parten utgörs av mannens lem. Kundera, han har humor.

Medan jag läste Långsamheten blev det alltmer uppenbart för mig att Långsamheten är en metaroman, alltså en roman om romanen Långsamheten. Citatet nedan återger ett nattligt samtal mellan Kundera och hans fru:

- Vad har du nu hittat på? En roman?
Jag nickar.
- Du har många gånger pratat om att du en dag vill skriva en roman som inte innehåller ett enda allvarligt ord. En Stor Dumhet För Ditt Eget Höga Nöjes Skull. Jag är rädd att den stunden är inne. Jag vill bara varna dig: var försiktig.
Jag nickar än djupare.
- Minns du vad din mamma sa? Jag hör hennes röst som om det vore igår: Milanku, sluta skoja om saker och ting. Ingen kommer att begripa någonting.

Jag tror att vad Kundera gör är att han "skojar" om bland annat sitt eget förhållande till kändisskap och berömmelse och vad dessa kan kosta en människa. I verkligheten håller Kundera väldigt mycket på sin integritet - han ger ytterst sällan intervjuer, han låter sig inte fotograferas och när han reser till sitt forna hemland Tjeckien gör han det alltid inkognito. Han hämtar nästan aldrig de litterära priser han får. Han är en skygg filur som vill ha lugn och ro.

I romanen Långsamheten står det att läsa till exempel följande:

"Det finns en sorts ära från tiden före uppfinnandet av fotografiet och en annan från tiden efter. /.../ Bara den som ingenting begriper kan idag gå med på att frivilligt släpa ett skramlande kändisskap bakom sig.

****

"Det är då den tid som är grundad på uppfinnandet av fotografiet griper in med sina stjärnor, dansörer och berömdheter av vilka bilden på en gigantisk duk kan ses på långt håll av alla, beundras av alla och inte nås av någon. /.../ Så kommer det sig att berömdheterna har blivit en offentlig inrättning av samma slag som offentliga toaletter, socialbyråer, försäkringskassor och mentalsjukhus. Men användbara är de bara på villkor att de egentligen är onåbara."

Om Kundera är något, så är han onåbar. Det finns många frågor kring Kunderas liv och agerande och eftesom han själv inte några svar ger, har man kommit på att det mesta ändå finns att hitta i hans verk. Kanske, kanske inte. Intressant tanke. Milan Kundera publicerade Långsamheten första gången 1995 och döm om min förvåning när jag fastnade för rader som mer än väl illustrerar blåsvädret som Kundera hamnade i förra året när han blev anklagad för angiveri i Tjeckoslovakien på 50-talet. Så här står det i boken:

"Han vet fortfarande varken ut eller in: kan man verkligen gå så enkelt från beundran till förakt. För vart tog den vägen, undrar jag, den kyss det sublimt världshistoriska senaste nytt lämnade på hans panna? Det är på den punkten de som flörtar med senaste nytt misstar sig. De vet inte att de scener historien spelar upp inte belyses mer än under de allra första minuterna. Ingen händelse är någon nyhet så länge den varar, utan bara under en mycket kort tidrymd, alldeles i början."

Jag gillar när jag kan göra egna tolkningar av skönlitterära verk.

Romanen Långsamheten av Milan Kundera är "en delikat liten bok" står det i baksidestexten och jag instämmer till fullo. Underhållande och tankeväckande. Tyvärr finns boken inte längre att köpa, men du hittar den säkert på närmaste bibliotek.

Och du, kom ihåg att i långsamheten kan du känna igen tecken på lycka, som Kundera skriver i slutet av sin roman.

Maken: en förhållanderoman

"Jag är bitter på livet som skapade oss för varandra men gjorde det så klantigt att vi inte passade ihop." (Ur Maken)

Romanen Maken skrevs 1976 av den då blott 21-åriga Gun-Britt Sundström och den har sedan dess kommit i nya utgåvor då och då, senast 2008 i Bonniers klassikerpocketserie, försedd med ett nyskrivet och mycket intressant förord av Steve Sem-Sandberg. Tack vare denna nyutgivning får nu en ny generation läsare möjlighet att upptäcka vilken ypperlig roman Maken är. Det är inte för intet den har lästs och citerats flitigt genom åren.

Vad handlar då Maken om? Som undertiteln antyder är det en roman om ett förhållande. Hur leva i tvåsamhet och ändå behålla sin integritet, sitt liv och sin egen vilja? Det är frågan som huvudpersonen och berättarrösten Martina ställer sig i en tid då kärnfamiljen har förlorat sitt traditionella betydelse, kyrkan sitt fasta grepp om människor och p-piller har gjort intåg medan det för föräldragenerationen ännu är otänkbart med sex före äktenskapet. Vi befinner oss i Stockholm i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet, alltså i en tid med sociala och politiska omvälvningar.

"Du älskar mig inte, säger han, allt dystrare. Det gör jag visst det, säger jag, allt argare."

Martina och Gustav träffas under studietiden och sedan i sju års tid kämpar för att få sitt förhållande att fungera, ändå blir det ett antal skillsmässor och återföreningar om vartannat.

"Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig."

I kampen för kärleken är alla medel tillåtna, även att ha sexuella relationer vid sidan om, dock under förutsättning att man är ärlig och alltid talar om när man har bedragit den andra. Svartsjukan får Martina och Gustav lov att leva med som en biprodukt.

"Det är så mycket som vi har talat om i glad och rentav högmodig förtjusning över att kunna Tala Med Varandra Om Allt. Men det som en gång är sagt är inte 'ur världen'. Det ligger och ruttnar på botten av själen, och om förhållandet sedan blir förgiftat av något annat, då kan det bubbla upp som sumpgas."

Martina, som är akademiker, ställer ideligen det tämligen självklara kravet på att behålla ”ett eget rum” i relationen och hon vill varken gifta sig eller få barn. För övrigt trivs hon inte med att förvärvsarbeta heller, ett 8-17-jobb är inget hon tänker acceptera bara så där, hon är den eviga studenten. Ingen svensson-typ. Gustav å sin sida är mera jordnära och traditionell, han skulle gärna vilja gifta sig och skaffa barn med Martina bara hon gick med på det. Han försörjer sig som gymnasielärare i filosofi. Fast även han har sina udda sidor, till exempel förväntar han sig att Martina ska bli kompis med hans älskarinna.

"Jag känner äckel över denna beblandelse, och det är oförklarligt att man så djupt och så äkta kan känna äckel över denna polygami som man ofrivilligt är part i, som om den stred mot alla ens innersta naturliga instinkter, när den polygami som man själv bedriver inte är något onaturligt alls."

Maken är en omfattande roman (547 sidor i pocket) och turerna i Martinas och Gustavs förhållande är många, men tack vare det skarpa, klarsynta och ibland bekäftiga språket blir läsningen aldrig tråkig. Gräldialogerna är närmast obetalbara. Jag gillar också Martinas och Gustavs sätt att kommunicera brev- och vykortledes, med hänvisningar till bibelcitat som illustrerar ett just aktuellt skeende i relationen eller deras sinnesstämning. Det är ett stilgrepp som imponerar på mig och som ger mig en viss bibelkunskap på köpet (jag brukar uppskatta när jag får bonuskunskap).

Språket är njutningsfullt - intelligent utan att vara pretentiöst, humoristiskt utan att vara larvigt, svart utan att vara sentimentalt, vackert utan att vara gammalmodigt. Helt i min smak.

"Och så förrinner livet, så förrinner dagarna medan man väntar livet ur sig."

Berättelsen som sådan står bra emot tidens tand, även om Martinas sätt att (vilja) leva sitt liv inte längre har något upprörande över sig, vilket kanske var fallet när det begav sig. Det som jag uppskattar mycket i Sundströms roman är den, föreställer jag mig, tidstypiska stämningen i berättelsen, ett slags tidsfärg: från studentrevolten och FNL-rörelsen, Vietnamkriget, 1968-års händelser över stockholmarnas förkärlek till sommarhus i skärgården, svårigheterna att få p-piller utskrivna, svartvita polisbilar på gatorna till rökvanor och köksinredning. Det stora och det lilla. Det är ingen svunnen tid som skildras, utan en annan samtid inte långt borta.

Maken är tveklöst en modern svensk klassiker. Läs den gärna.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Blombok & Småkrypsbok

Föräldrar samt mor- och farföräldrar har många förpliktelser gentemot sina barn(barn) och en av dem riktigt trevliga är att visa ungarna den underbara natur vi har omkring oss och är en del av, vilket fantastiskt mysterium naturen är... Att hjälpa barnen upptäcka världen är roligt och tacksamt, det kan säkert alla bekräfta som har varit med om det.

Så här i sommarlovs- och semestertider när ängarna och skogarna kryllar av liv och böljar av blomster i allsköns färger vill jag tipsa om ett par fina böcker i ämnet: Min första blombok och Min första småkrypsbok av Anja Baklien. Båda böckerna är tänkta att ta med sig ut i skog och mark för att dels på plats läsa om växterna och småkrypen man har hittat, dels för att kunna anteckna var och när man hittade just den ena eller den andra arten. Böckerna är i A-5-format och knappt 1 cm tjocka. Det finns en art per uppslag, bild och text på ena sidan och bild och anteckningsrader på andra sidan. Texterna är lagom långa, intressanta och skrivna på lätt svenska utan att vara infantila.

Min första blombok visar våra vanligaste vilda blommor och är tänkt som en samlarbok där man kan pricka för blommorna man hittar. Det finns ett femtiotal vackra fotografier med tillhörande informativ text - fast jag är vuxen lär jag mig ett och annat när jag läser, mer än bara alla fantasirika nam som t.ex. ryssgubbe, kärringtand, styvmorsviol eller älggräs. Kapitelindelningen följer rätt och slätt färgprincipen: blå blommor, gula blommor, rödlila blommor och vita blommor. I början av boken finns en tydlig beskrivning av blommans olika delar, en kunskap som kommer till användning.

Ett roligt tips är att göra blomletandet till en sommartävling när man är ute och promenerar.

Min första småkrypsbok är om möjligt ännu intressantare - fjärilar, maskar, snäckor, sniglar, myggor, baggar, gräshoppor, flugor, steklar, spindlar, tusenfotingar, sländor. Många småkryp finns det om man letar, ojojoj. I gräset, på blommorna, under stenar och på träd. Det är viktigt att stanna upp och ta sig tid till att se - säkert nyttigt för ungarna att lära sig. Småkrypen ser ut på många olika sätt och har ibland lustiga namn: Vad är t.ex. en vårtbitare eller en bastardsvärmare? Urvalet i boken är gjort utifrån principen att krypen ska vara lätta att hitta ute i naturen och den "vetenskapliga" klassificeringen utgår i första hand från antalet ben krypet har: inga ben, en fot, sex ben, åtta ben och många ben. Det finns ungefär fyrtio småkryp presenterade, även här är fotografierna kompletterade med informativa texter som inte sällan ger en hum om hur fantastiskt sammankopplat allt i naturen är. Och varför inte tävla om hur många olika arter man kan hitta runt huset?

I serien ingår även Min första skogsbok.

Det märks...

... att det är i morgon min semester börjar för den här helgen har jag inte bråttom med någonting här hemma utan ägnar det mesta av min vakna tid åt läsning. Halva lördagen och hela söndagen ligger jag i läskoma, reser mig ibland för att plocka lite ogräs, mata en tvättmaskin eller hunden eller småprata med min äkta hälft, mest i syftet att räta på ryggen, vila ögonen en stund och sträcka på benen. Tur att man har en förstående omgivning!

Solen och himlen ovanför mitt huvud, färgsprakande blomrabbatt i synfältet och fyra lediga veckor utan några som helst planer framför mig. Boken och jag utsträckta i gräset, då och då en liten myra ilande över boksidorna... Underbart.

Sommarbok från Svd - ladda ner gratis

Jag vill tipsa om att den i viss mån verklighetsbaserade romanen De svarta molnens tid av Erik Eriksson finns att gratis ladda ner från SvD:s hemsida till och med den 13 juli. Om boken är bra eller inte vet jag inte då jag inte har läst den. Men kanske finns det någon bloggläsare där ute som vet?

Läs mer om boken och författaren här.