söndag, maj 28, 2017

Mödrarnas söndag

Ibland händer det med en nyutkommen bok att jag tänker att den här, den verkar inte vara något för mig, men så lockas jag ändå till läsning av någon anledning och ja, plötsligt älskar jag boken från första till sista sidan. Det senaste exemplet på det är kortromanen Mödrarnas söndag av Graham Swift (i sv. övers. av Hans-Jacob Nilsson).

Jag var redan ganska nära att börja lyssna på ljudboksversionen (uppl. Julia Dufvenius) eftersom Anna (vars bokomdöme jag alltid litar på) tyckte att den var läsvärd och att jag nog skulle gilla den, när jag råkade läsa Malin Ullgrens bokkrönika i en Boklördag-bilaga från DN. Det var krönikans rubrik Ibland måste ett farväl ta 67 sidor på sig som fångade mitt intresse då och av första meningen förstod jag att krönikan skulle handla om Mödrarnas söndag, en bok som i flera veckor legat på DN:s boklista över kritikernas favoriter.

Vad jag fick veta av Malin Ullgrens text och vad som retade upp mina på senare tid något slumrande litteraturvetenskapliga smaklökar så att det började vattnas i munnen, var följande:

  • Att kortromanen börjar med en scen som sträcker sig över 67 sidor, vilket med tanke på att hela boken är endast 153 sidor lång i princip är halva boken.
  • Att scenen utspelar sig i ett sovrum efter ett kärleksmöte. Att personerna i rummet heter Jane och Paul. Att det är en sommarvarm söndag i mars 1924 och mitt på dagen, en mödrarnas söndag. Att hon är en för dagen ledig husjungfru från granngodset och han är en fin herre som snart ska på lunch med sin lika rika fästmö. Att det är deras avskedsmöte, ett "efteråt". Att de ligger nakna på sängen och röker innan han stiger upp och långsamt klär sig inför lunchen.
  • Att Malin Ullgren är fascinerad över hur snyggt författaren Graham Swift har löst scenen berättartekniskt. Under den här scenen rör sig nämligen husjungfruns tankar och minnen fram och tillbaka i tid och rum men att man efter varje utvikning återvänder tillbaka till berättelsens stund i nuet och till Jane och Paul i rummet.
  • Att författaren med hjälp av hela scenen lyckas gestalta Janes och Pauls våndor inför deras oundvikliga separation. Att scenen så gott som är den ångesten.
  • Att scenen i sovrummet har sina litterära paralleller i a) Molly Blooms femtio sidor långa inre monolog i Ulysses av James Joyce och b) i romanen På Chesil Beach av Ian McEwan.

Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur scenen var uppbyggd och koreograferad. Jag ville själv hitta "bevisen" för scenens släktskap med monologen i Ulysses och med den nygifta Florence förtvivlade undvikande av en säker katastrof i På Chesil Beach. Jag ville också veta hur berättelsen fortsätter efter sidan 67 när Paul har gått och för alltid är borta ur Janes liv. Scenen som kommer efteråt utspelar sig fortfarande i det för dagen tomma huset fast Jane har lämnat sovrummet och vandrar naken genom huset från rum till rum. Det är för övrigt en väldigt stilig och sensuell scen. Hennes inre monolog fortsätter och tankarna har sin gång allt efter som de väcks av föremål hon ser, betraktar och rör vid. Vi får veta än mer om Paul, henne själv och deras förhållande. Det är också under den här scenen som det oväntat definitiva och tragiska i deras ofrivilliga uppbrott uppenbarar sig för läsaren. Ja, för läsaren först. Jane är i stunden ännu ovetande om berättelsens (livets) fortsättning. Att det förhåller sig så har författaren löst genom att händelserna skildras retroaktivt och med facit i berättarens hand. Jane skulle nämligen komma att bli författare och över 90 år gammal.

Även så kan det gå till när jag väljer böcker att läsa. Jag har alltså uppskattat Mödrarna söndag och i likhet med Malin Ullgren uppehåller jag mig fortfarande vid inledningsscenen fast det är tre veckor sedan jag lyssnade klart på ljudboken. Jag letar efter ledtrådar till ett möjligt svar på frågan vad det var som egentligen hände med Paul "sedan". Jag kan inte uttrycka mig mer konkret för då skulle jag avslöja för mycket för dig som funderar på att läsa boken.

Men Jane som vid tillfället för sovrumsscenen är 22 år gammal blir alltså författare och dessutom en framgångsrik sådan. Och uppnår en ansenligt hög ålder. Trots att berättelsen som återges i boken består av bara tre, fyra scener och utspelar sig under en enda dag, får hela Janes liv i grova drag plats i den. Det är verkligen skickligt gjort hur Swift väver in "facit" och allt som skulle komma att hända senare i Janes liv.

Mödrarnas söndag drivs fram av detaljer och kantlösa glidningar mellan nu och framtiden och det finns hela tiden en mycket stark närvaro i berättandet. Det är i första hand en kärlekshistoria som skildras men det är samtidigt en berättelse om dagen då Jane har fötts som en framtida författare. Hennes intresse och sensitivitet för språk och dess skiftningar och vokabulär ger under berättelsens gång upphov till reflektioner kring ordens valörer. Hon passar ständigt på att berika sitt språk med ord från Pauls värld och samhällsskikt, alltså ord som normalt inte förekommer i en husjungfruns vokabulär. En intressant språklig reflektion kretsar kring en spermafläck på lakanet efteråt - som samtidigt är en utgångspunkt för en passande beskrivning av hur luttrade husjungfrur brukar reagera på dylika fynd och allmänt om tjänstefolkets slutledningsförmåga och diskretion gentemot herrskapet.

Med tanke på att Mödrarnas söndag utspelar sig under en dag - som börjar lyckligt och slutar med sorg i sinnet - kan jag inte låta bli att dra ytterligare en litterär parallell: till Virginia Woolf förstås. Det känns helt enkelt omöjligt att bortse ifrån Mot fyren och Mrs Dalloway. När det gäller tidsepoken som då är åren efter första världskriget när många familjer sörjde inte sällan flera söner som blivit dödade i striderna (som t.ex. Pauls två bröder), gör sig ännu en brittisk roman påmind, nämligen Sara Waters Hyresgästerna.   

Visst är Mödrarnas söndag i grund och botten en ganska okomplicerad, romantisk och väldigt brittisk historia, men den är välskriven, välkomponerad och skriven på ett fint, sinnlig språk. Dessutom ger de litterära parallellerna verket en stor stjärna i kanten. 


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns i olika format.


söndag, maj 21, 2017

Romanerna om Patrick Melrose

Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn, del 1-5

De fem så oerhört populära romanerna om Patrick Melrose är i svensk utgåva indelade i två volymer: volym 1 som innehåller delarna 1-3 och volym 2 som omfattar böckerna 4-5 (sv. övers. Erik Andersson). Författaren Edward St Aubyn (f. 1960) publicerade romanerna mellan åren 1992 och 2012 och verket har redan börjat klassas som en modern klassiker. Jag har inte läst något liknande.

Romanerna bygger på ett självbiografiskt stoff som dock är bearbetat skönlitterärt med ett häpnadsväckande bra resultat. Den fiktive Patrick Melrose är verklighetens Edward St Aubyn och Patricks utsatthet är Edwards utsatthet. De självbiografiska grundstenarna handlar om mycket tunga saker - faderns våldtäkt av Edward när han endast var fem år gammal, faderns brutalitet och totala hänsynslöshet mot både honom och modern, moderns alkoholism, familjens närmast obegränsade ekonomiska tillgångar, tung heroinmissbruk kantat med överdoser. Att romanerna berättas i tredje person skapar också, förutom namnbytet på personerna, en välbehövlig distans till berättandet utifrån det självbiografiska materialet. Det var nog klokt att göra så.

Det är värt all beundran hur St Aubyn har hanterat sina minnen, upplevelser och erfarenheter för romansviten befinner sig fjärran från självömkan trots att det är en så omskakande historia han berättar med hjälp av sin romanfigur Patrick Melrose. Samtidigt ger romanerna en bild av den brittiska överklassen och den är, kan jag lova, inte det minsta smickrande. Men väldigt rolig i sin giftighet.

I första boken äger faderns begravning rum och i sista delen moderns och det är drygt tjugo år mellan händelserna. På ett ställe i slutet säger Patrick något i stil med att moderns död var det enda positiva som hänt honom sedan fadern dog, vilket inte säger lite om hans relation till föräldrarna och om hans eget liv och leverne, trots att han under den tiden faktiskt också gifte sig och fick barn. I de tre första delarna (Glöm det, Dåliga nyheter och Visst hopp) är det mest faderns gestalt och hans påverkan på Patricks liv som är i fokus, medan del fyra och fem (Modersmjölk och Till slut) är ganska mycket ägnade åt moderns tragiska och olyckliga livsöde och hennes roll i Patricks liv. När Patrick Melrose berättar sin livshistoria från barndomen till vuxenåren, gör han det retrospektivt, alltså från sin position som överlevare och den han blivit efter att ha tagit sig igenom allt. Det är förmodligen också ett sätt att behålla en viss distans till det som skildras men det är ändå tydligt att Patrick är ännu som fyrtioåring det otröstade barnet som längtar efter att äntligen, äntligen få bli tröstad.

Edward St Aubyn är en utomordentligt skicklig berättare som har ett språk som förmår bära tunga händelser och ett av hans viktigaste verktyg till att slipa av udden på tragiken är humor och vass ironi. Att boken är rolig känns verkligen enormt befriande. Vilka närmast obetalbara repliker det ibland levereras! Jag har också uppskattat person- och miljöbeskrivningar - inte vad gäller karakteristika som sådana, utan vad gäller detaljer som sociala markörer och relationsmarkörer. St Aubyn är fenomenal på att fånga den typen av saker och litterärt utvinna det mesta möjliga ur dem.

För övrigt tycker jag mig skönja ett genomgående motiv i romansviten, nämligen motivet av en inre ordlöshet: att sakna ord, att inte kunna kunna sätta ord på sina upplevelser och känslor, att inte kunna benämna med ord vad som sker och händer eller vad man vill och inte vill. Först och främst är det förstås Patrick själv som drabbats av en inre ordlöshet redan som barn. Sedan dyker ordlöshet upp som motiv när Patricks yngste son är i 1-årsåldern och ännu inte har fått ett fungerande språk och så ännu en gång när Patricks mor har sjunkit djupt in i demensen och alltså förlorat sitt språk. Detta att en är på väg att lämna sin ordlöshet medan en annan är på väg in i den sker parallellt i romanen och då infinner sig lätt frågan var någonstans på skalan befinner sig Patrick Melrose.

Jag tror att jag förstår varför Edward St Aubyn har skrivit de här romanerna. Det kan mycket väl ha varit för att bli kvitt sin inre ordlöshet som hade honom i sitt grepp i decennier.

Jag lyssnade på romanerna som ljudbok i uppläsning av Magnus Roosmann och tyckte mycket om ljudboksversionen. Som ljudbok är varje del tillgänglig för sig.



Böckerna finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris

Den som spar en Boklördag den kan plötsligt ha tre

Till frukosten imorse hade jag en del oläst bokrelaterat att gotta ner mig i. Tyvärr träffar jag inte längre min mångåriga och trogna leverantör av Boklördag-bilagorna varje dag, så jag har fått vänja mig vid avhämtningar när tillfället ges någon gång i månaden. Det går bra det med, artiklarna i bilagan behöver ju inte nödvändigtvis läsas dagsfärska utan har, som tur är, en betydligt längre hållbarhet. 


lördag, maj 20, 2017

Dags att piska upp stämningen inför sommarens Proust-läsning

För fjärde året i rad är senvåren en tid då jag håller på att försätta mig i rätt stämning inför sommarens läsning av en del av På spaning efter den tid som flytt - juni är nämligen min "proustmånad". Årets uppladningsbok har den självhjälpsboksklingande titeln Låt Proust förändra ditt liv.  Kapitelrubrikerna väcker onekligen nyfikenhet. Någon som läst de Bottons bok?




söndag, maj 14, 2017

Radioföljetong just nu: "Det finns annan frukt än apelsiner" av Jeanette Winterson

Jag höll helt på att missa pågående radioföljetongen i SR P1 men som tur är så ordande det sig tack vare en uppsnappad info på facebook. Det är nämligen så att Ulla Skoog läser Jeanette Wintersons gripande, självbiografiska uppväxtskildring Det finns annan frukt än apelsiner som jag visserligen har läst förut men det gör inget. Det är faktiskt en roman som jag har tänkt att läsa om vid tillfälle, och att lyssna på den i uppläsning av fantastiska Ulla Skoog kan absolut inte bli fel. Antagligen tvärtom. Det ser jag fram emot.



Här finns radioföljetongens alla avsnitt att lyssna på eller att ladda ner. De är tillgängliga t.o.m. 17-06-24.

Ulla Skoog berättar hur hon har hittat mrs Wintersons röst.

Grannar - nio noveller från Novellix

Med Grannar har Novellix gjort något som de inte har gjort tidigare, nämligen låtit nio fantastiska författare från sex olika länder skriva varsin novell utifrån ett gemensamt tema, nämligen grannar. Sättet att tolka temat på stod var och en av författarna fritt, vilket har gjort att resultatet har blivit lika brett som bra. Vad är en granne? Vad betyder det att ha eller att vara en granne? En granne är vanligtvis någon som befinner sig långvarigt nära oss men som vi ofta knappt känner. Är en granne en vän, en främling eller en fiende? frågar sig projektets initiativtagare Margareta Petersson i efterordet till novellerna och kommer efter ett litet resonemang fram till att en granne nog är en annan benämning på en medmänniska. "Alla är vi grannar med varandras liv", skriver hon. Det är fint formulerat, tycker jag. Förordet följer ett annat tankespår. Jan Gradvall dröjer sig vid tanken att grannar är något som vi inte kan välja. Det är mycket vi kan välja i dagens samhälle - men inte våra grannar. Därför kan det gå hur som helst med grannsämjan. Och det är ju sant. Vi har ju alla våra erfarenheter av både goda och jobbiga grannar.

De författare som har bidragit med en berättelse var är Josefine Klougart (Danmark), Merethe Lindström (Norge), Lydia Davis (USA), Kjell Westö (Finland), Kim Thúy (Kanada) och Lars Norén, Augustin Erba, Aris fioretos och Elsie Johansson (Sverige). Omslagen är skapade av konstnären Karin Mamma Andersson och hon har helt klart jobbat utifrån tanken att låta form och innehåll samspela med varandra. De unika motiven på novellernas omslag ger en liten ledtråd till livets gåtor som berättelserna bär på.


Bild från Novellix


Novellen Regn av Josefine Klougart (i övers. av Johanne Lykke Holm) är lågmäld och poetiskt vacker men också mörk och tyngd av familjeolycka. Naturen, årstiderna, vädret och landskapet har ett metaforiskt värde, vissa bilder återkommer fast i en lite annan skepnad och tiden har en gång som inte går att hejda och det som är tänkt att ske, det sker. Naturen består men människorna blir inte längre de samma när hösten har övergått i vinter och sedan när även den har passerat. Ett litet citat: "Sömnen är något dyrbart. När han är trött sparar han på sömn. Han håller sig vaken. Ju mer han sparar desto djupare sover han. Mamman och pappan delar sömnen mellan sig. Det är det sista beviset för att de fortfarande är människor." Jag älskade Klougarts novell.

Hiwa av Augustin Erba är en drabbande och lite apokalyptisk och dystopisk novell. Den är mycket bra. I novellen finns en pojke, en flicka, en stad och ett stort bygge i berget nära staden. I det berget finns en tunnel och i den tunneln försvinner bilar, stora byggmaskiner och människor. Det hörs kraftiga ljud från berget, som snarkningar. Några säger att det bor en drake i berget. Några tror att det är trams. Åsikterna delar staden och de som inte tror som det är sagt att man ska, den råkar illa ut. Snart blir situationen mycket obehaglig och väldigt 1984-aktig. Novellen inleds så här: "Första gången jag hör det märkliga ljudet är en vanlig, blåsig torsdagsmorgon när jag är på väg till skolan."

Aris Fioretos novell heter Rapport från den täta världen utspelar sig dels på 1970-talet, dels i nutid. Fem pojkar brukade en gång i tiden samlas kring ett schackbräde och diskutera livsviktiga saker så som huruvida självmord var berättigad eller inte. Två var för, två var emot, en sa ingenting. Många år senare kom pojken som avstod från att rösta att bli den som faktiskt tagit sitt liv. En av vännerna försöker avlägga en senkommen rapport om hans liv. Fioretos novell är en intellektuell och smått filosofisk berättelse men som ändå kommer hudnära. Den är speciell genom till exempel sin betraktelse av språkets grammatiska funktioner när det gäller att beskriva "bortom", "hinsides" och "på andra sidan". Kan man säga "han kommer att ha varit"?

Ödelagda städer av Merethe Lindström (i övers. av Urban Andersson) är en berättelse om en mor och hennes unga men vuxna dotter på resa. De vet inte vart de ska, de bara kör. Av små detaljer som författaren som i förbifarten riktar blicken mot förstår läsaren att dottern har många ärr, själsliga och på armarna. Det börjar regna, de plockar upp en liftare, stannar över natten vid en camping med stugor. I och med att liftaren gör entré i handlingen, börjar det ske förskjutningar i dotterns beteende och stämning och att fånga sinnesstämningar är Lindström särskilt bra på. Liksom det här med till synes obetydliga detaljer. I den här novellen händer mycket i dotterns ögon och ansiktsuttryck. Mycket bra skrivet. Första meningen: "Här kommer regnet."

Kjell Westös novell Midsommar med Herr Laakso tyckte jag mycket om för den har en viss lätthet och glimten i ögat. Berättelsen utspelar sig i ett hyreshus i Helsingfors på 80-talet och den unge Kjell har kärleksproblem, gillar att spela musik och ogillas av grannarna trots att han försöker hjälpa dem med allt möjligt eftersom alla är betydligt äldre än han själv. Grannen herr Laakso är ganska mycket en en-man-som-hette-Ove-typ, om du förstår vad jag menar. Rätt barsk och jobbig. När midsommar kommer och alla hyresgästerna är bortresta - förutom Kjell och herr Laakso då - uppstår det en hel del vardagsdramatik pga av en akut färd till sjukhuset. Och gissa om det visar sig att Kjell och herr Laakso egentligen har mycket gemensamt? Första meningen är: "Det måste ha varit 1984 eller 1985 för jag minns att jag brukade spela The Smiths och The Waterboys när jag kom hem från krogen."

De sista rummen av Lars Norén är den till formen mest speciella novellen i samlingen. Egentligen består den enbart av repliker som utväxlas mellan personerna A, B, C och D. De sitter i ett rum och säger saker, men sällan till varandra. Möjligen i riktning mot varandra. De pratar på och ingen verkar bry sig om att lyssna till den som just talar för att förstå vad människan säger. Allihop är klaustrofobiskt och förvirrande. Fast jag var fascinerad av formen och språket, till exempel av det faktum att varje mening bara har tre ord. Varken fler eller färre. Det är häftigt. Första repliken är: "Vad fint det är här."

Kim Thúys novell Hitomi (i övers. av Marianne Tufvesson) håller sig nära betydelsen av ordet "grannar" eftersom den handlar om en kvinna som bor mittemot en man tvärs över gatan och en kväll händer det att de råkar tända sina skrivbordslampor samtidigt. Det är så de "träffas" för första gången. Mannen har en fru, tre barn, en gammal katt och ett ansikte känt från tv. Deras "möten" blir till en liten nattlig ritual. Genom kvinnans betraktande berättas mannens liv, ett liv som inte riktigt är som det verkar vara. En viktig rekvisita i berättelsen är ett mycket gammalt klädesplagg, en trådsliten men mycket vacker bomullskimono som hade tillhört kvinnans mormor. Hitomi är en stillsam och fantasifull novell att försjunka i och tycka om. Första meningen är: "De är fem."

Att fantastiska Lydia Davis är representerad i Grannar har varit en mycket trevlig överraskning eftersom jag är stormförtjust i hennes novellkonst. Bidraget här heter Våra främlingar och handlar om invånarna i en liten by i New England. Man flyttar in i ett hus och lever sitt liv och i huset bredvid bor en främling och lever sitt. Man ingår i en tillfällig pakt - som en familj, men ändå inte. Jaget i novellen presenterar sina främlingar, alltså grannar, för oss och på så sätt ligger Davis berättelse kanske allra närmast temat "grannar". Första meningen lyder: "Människor är främlingar för mig."

Höra stenarna sjunga är titeln på Elsie Johanssons novell. Den förbinder den gamla torpartiden i Sverige med livet i en modern storstad och länkar samman en modern yrkeskvinnas liv med mormoderns svunna värld präglad av gammaldags folktro. Varför har kvinnan flera lådor fyllda med småsten i sin lägenhet? Och vad var det med den där stenen som mormor en gång för länge sedan hittade på leråkern vid torpet? Har man läst Elsie Johansson tidigare, så känner man sig hemma i den här novellen och i de kvinnoliv hon skildrar. Det är en fin och tänkvärd berättelse. Första meningen är: "Itta älskade verkligen sin lägenhet."



Veckans bokbilder


Upptäckten av Adlibris fysiska butik utmynnade i ett bokinköp (torsdag)

En bok, en kopp te och en varm filt (fredag)

En stunds läsning på café (lördag)

Frukostläsning (söndag)

Nu ska det bloggas här igen (söndag)

tisdag, april 18, 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Jag tycker att Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är vårens klart viktigaste bok inom svensk utgivning och även en av de allra bästa. Det kan inte bli så mycket bättre än så här. Trots att det bara är april nu, vågar jag sia om att romanen kommer att toppa hela årets lista över svensk skönlitteratur och Augustpriset känns inte omöjligt alls. Vi får väl se.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en stark bok om vår av terrorism präglade samtid och en dystopisk framtid som komma kan men budskapet är ändå att vi inte får ge upp, att det finns hopp. Kanske genom kärlek.

Två IS-radikaliserade män och en ung kvinna kommer en vinterkväll till en seriebokhandel i Göteborg där en satirtecknare ska prata om sina teckningar. De kommer dit för att utföra ett självmordsuppdrag och tar alla som finns i butiken som gisslan. De har ett bombbälte, knivar, pistoler. Utanför samlas ett fullt polispådrag. Dramatik och våld. Kvinnans uppgift är att filma hela aktionen och sända filmen direkt via nätet. Men mitt i allt våldet hon filmar kommer plötsligt en tanke över henne - en förnimmelse av att varken hon eller hennes två vänner ska vara där. Att de liksom har hamnat fel.

Efteråt hamnar kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik och skriver ner sin berättelse. Hon tror sig komma från framtiden. Berättelsen hon skrivit ger hon till en författare som på så sätt tar del av hennes liv och tankar. Hon har varit med om mycket, väldigt mycket, och det är en oroande framtidsdystopi som rullas upp. Kvinnan skildrar bland annat ett Sverige där "Sverigefiender" förföljs, där integrationen i förorterna har totalt misslyckats och där folk tvingas till att skriva på suspekta kontrakt. Hon skildrar ett samhälle och en värld där våldet och terror finns nära. Författaren läser.

Författaren besöker kvinnan och genom mötet och genom hennes texter uppstår en intressant relation. Kvinnan är någons dotter. Författaren har nyligen fått en dotter. Det kommer sig därför naturligt att boken på ett plan också handlar om föräldraskap och om tiden. Om framtiden som författarens dotter kommer att leva sitt liv i som den unga kvinnan tror sig komma från. Johannes Anyuru lyckas med en nästan mycket subtil cirkelkomposition som väcker tankar hos mig som läsare. Författaren i romanen kan naturligtvis inte låta bli att fundera i vissa banor, göra kopplingar och dra paralleller av olika slag. Ja, allt sammantaget utmynnar i en sällsam berättelse.

Att läsa en roman av Johannes Anyuru handlar också om språklig njutning. Den som har läst Anyurus tidigare romaner kan känna igen mycket av hans stil också i den här boken. Mjukheten i språket, sorgen och skönheten i uttrycken. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en mycket vacker bok. Det är skönt när språket tröstar.

Jag läste ut boken en vecka innan dådet i Stockholm den 7 april skedde och när det inträffade, kändes det kusligt att tänka på romanen. Har den dystopiska framtiden kommit över oss? Jag kunde inte skriva recensionen som jag hade tänkt göra den helgen, det gick bara inte. Ibland hamnar litteratur och verklighet väldigt nära varandra och ibland känns det skrämmande. Plötsligt överträffade verkligheten dikten. Efteråt publicerade DN en fullständigt briljant text av Johannes Anyuru om det som har hänt och om boken som han skrivit. Om hur viktigt och hoppingivande det är att vi hanterar terrorn med mänsklighet och kärlek. Läs artikeln om du inte har gjort det. Och läs De kommer att drunkna i sina mödrars tårar också.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller på AdLibris.

söndag, mars 19, 2017

Ett litet liv

Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en kritikerrosad, prisbelönt och flera gånger prisnominerad roman som läses av många (sv. övers. Niclas Nilsson). Det är en roman som innehåller så mycket smärta och mänskligt lidande att det svämmar över alla bräddar men samtidigt finns där händelser och relationer som inger hopp och stabilitet i huvudpersonens tillvaro. Jag har inte gråtit medan jag läste boken men kan förstå att många gör det. För varje gång jag trodde att nu räcker det med sorg och smärta, nu måste det väl ändå vända och bli bättre, hände det något svårt igen. Som om ett övergrepp kunde dra till sig nästa som en magnet. Den erfarenheten nästan förlamar Jude.

Handlingen i Ett litet liv är lätt att sammanfatta, trots att romanen är mer än 700 sidor lång. De fyra vännerna Malcolm, Jude, Willem och JB träffas och lär känna varandra redan som unga studenter på universitetet och de lyckas hålla vänskapen vid liv i flera decennier. Fast man kan utan överdrift säga att det är Jude som är navet och kittet. Alla fyra blir extremt framgångsrika i sina respektive karriärer (en blir arkitekt, en advokat, en skådespelare och en konstnär) och de bor i New York. Som väl etablerade i sina yrken tjänar de alla stora pengar och bor i tjusiga våningar på tjusiga adresser. Malcolm, JB och Willem lever normala liv med mer eller mindre normala familjebakgrunder, medan Jude är den som är sårbar, skör och alltid i behov av omhändertagande och vänskaplig kärlek. Jude har haft en mycket traumatisk barndom och alla de själsliga och fysiska skador som han har fått hindrar honom från att leva ett normalt vuxenliv - ett vanligt, litet liv som alla andra. Medan vännerna är öppna med sina barndomsminnen och sina sexuella relationer som vuxna, förblir Jude en gåta. Han berättar inget, blir aldrig ihop med någon. Vännerna anar att han antagligen utsattes för något övergrepp som barn, men ingen vet något säkert.

Initialt handlar berättelsen om alla fyra vännerna ungefär lika mycket men snart övergår den till att nästan bara handla om Jude. Handlingen har två spår - ett i nuet (vuxenlivet) och ett utifrån tillbakablickar och minnen (barndomen). I nuet präglas Judes liv av självskadebeteende, självhat och en allt överskuggande känsla att vara fysiskt motbjudande och äcklig, vilket leder till att han ser sig själv som oförmögen att leva ett normalt liv med parrelationer och ett fungerande sexuellt samliv. När det gäller det förflutna, framträder hela sanningen om Judes barndom och uppväxt endast ett litet steg i taget. Här är författaren bra på portionera ut händelserna, hon klipper av just när man som läsare börjar ana vad som kanske är på väg att hända, och det kan ta hundra sidor tills hon återvänder och ger hela bilden. Det är verkligen tungt att som läsare bevittna vuxenvärldens upprepade svek och övergrepp mot barnet Jude.

Att kontrollera sina minnen tar i princip all energi för Jude. Han vet att han borde berätta för någon men under många år saknar han ett språk att göra det på. Det tar honom nästan hela livet att hitta ord han behöver och det blir vännen Willems förtjänst. För det blir hos Willem som Jude finner den villkorslösa kärlek och tillit han alltid längtat efter och saknat. Kommer han att någonsin kunna komma över det som hände honom?

För mig handlade romanen ganska mycket om överlevnad, om att livet är värt att leva trots sorg, smärta och lidande därför att det finns stunder då kärlek och glädje och hopp skapar ljus i mörkret. Och Jude är inte ensam i världen. Det har gått bra för honom i livet trots en väldig dålig början. Han är behövd, respekterad och älskad. Han trivs med sitt jobb och han är bra på det. Han tycker om sin lägenhet. Han kan resa. Han har råd. Han har sina böcker och han vet att uppskatta konst och musik.

Nu låter det som att boken trots allt hemskt utmynnar i ett slags lycklig upplösning. Kanske gör den det också, på sätt och vis. Du som redan har läst boken förstår nog vad jag menar. Det beror helt klart på från vems perspektiv man betraktar det som sker. I Ett litet liv  är inget enkelt och man kan slutligen fråga sig om ens liv bara är ens eget eller om alla de som uppriktigt älskar en också har rätt till det?

Ett litet liv är en väldigt gripande berättelse som också är välskriven och har en personlig och osentimental ton men att kalla romanen för ett mästerverk är ändå att ta i för mycket, tycker jag. Jag skulle i så fall vilja se ett bredare perspektiv på handlingen. Som det är nu får vi skärskåda ett människoliv men vi gör det tyvärr i ett samhälleligt vakuum. Sedan är jag också av den åsikten att romanen innehåller lite för mycket av allting och att mindre hade klart kunnat bli mer. Ändå är Ett litet liv en bladvändare.



Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.