tisdag, augusti 19, 2014

Pär Lagerkvist x 3

De fina omslagen är gjorda av Moa Schulman.


I dagarna utkom bok nummer tre i förlaget Brombergs satsning på att ge ut några av Pär Lagerkvists verk på nytt eftersom det i år är fyrtio år sedan han dog. Efter Samlade dikter och Bödeln är det nu dags för Dvärgen, den av Lagerkvists böcker som jag personligen gillar mest och då gillar jag dikterna väldigt mycket. Dvärgen är stark och obehaglig men oerhörd bra och, dessutom, mer angelägen än nånsin sedan den kom ut 1944. Dvärgen är ett av 1900-talets stora romaner, även internationellt.

Alla tre nyutgåvorna har ett nyskrivet förord och i Dvärgen är det Petter Askergren som har fått uppdraget. I förordet berättar han hur det var när han som 19-åring med lässvårigheter fastnade för Dvärgen och vad boken kom att betyda för honom.
Med böcker är det precis som när man skriver text till musik: den första raden är oerhört viktig. Den inledande meningen i Dvärgen är en av de bästa jag nånsin läst.
Petter uttrycker också sin förhoppning om att Dvärgen kan bryta barriären för många unga människor som tycker att det är jobbigt att läsa böcker, bl.a. tror han att det lättillgängliga språket i romanen och dess dagboksform kan bidra till det. Förutom att det är fråga om en mycket fängslande berättelse. Det är hans egen erfarenhet och läsupplevelse av Dvärgen som får honom att tro det. Jag håller med Petter och hoppas på samma sak.

Ett roligt besked är att Dvärgen utkommer även som ljudbok under hösten, inläst av Magnus Roosman.

Bara 400 sidor kvar


Rivstart för Kulturkollo, ett bloggkollektiv med läsglädje

Kulturkollo är ett kollektiv där sju erfarna och omtyckta bokbloggare tillsammans bloggar om böcker. Redan efter några få dagar är sidan lite av en succé. Starten har varit händelserik, en fullständig explosion av läsvärda inlägg fullspäckade med boktips. Jag är redan en stammis där.

Själva presenterar sig medlemmarna så här:
Tillsammans täcker vi ett stort antal genrer och tanken är att erbjuda såväl bredd, som boknörderi i det lilla. Vårt mål är att Kulturkollo ska bli en mötesplats för bokälskare där samtalen kring litteratur och läsning ständigt pågår. Vi kommer att ordna bokcirklar, temahelger och rapportera om viktiga kulturella händelser. Självklart kommer vi också att bjuda på texter om såväl gamla, som nya böcker.

Läs mer om medlemmarna här. Om du brukar läsa bokbloggar, känner du säkert några av bloggerskorna från deras egna bloggar.


Heja heja Kulturkollo!

"Babettes gästabud" av Karen Blixen som radioföljetong

Sveriges radio sänder nu Karen Blixens novell Babettes gästabud som radioföljetong i repris. Jan Holmquist är uppläsaren.
Babettes gästabud är den mytomspunna danska författaren Karen Blixens berömda historia om hur en fransyska hamnar i en liten norsk by vid fjällets fot, mycket långt från Paris. I nordnorska Berlevaag blir Babette hushållerska åt två systrar som vigt sitt liv åt Gud. De är verksamma inom en from och sträng kyrklig rörelse, grundad av deras far. En dag får Babette ett brev som ger Blixens novell en mycket oväntad vändning. Hon har nämligen vunnit en herrans massa pengar på lotteri.
Novellen sänds i fem avsnitt och samtliga ljudfiler ligger redan nu på webben (t.o.m. den 21 september). Novellen som sådan finns i samlingen Ödets lekar.

Babettes gästabud filmatiserades 1987 ( regi av Gabriel Axel) och belönades med en Oscar för bästa utländska film. Har du sett den?

söndag, augusti 17, 2014

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Jag har generellt inget emot hösten, men november gillar jag inte. Läsmässigt gör jag ingen skillnad på årstider utan läser ungefär lika mycket oavsett om det är solsken och varmt eller snö och blåst.

Bokbloggaren Fanny har hittat på en trevlig höstenkät som handlar om att kategorisera och sortera höstens bokutgivning och jag hakar på. Annars bloggar jag om mina personliga bokfavoriter ur höstkatalogen här.


1. Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Här gäller det att prioritera.

2. Jag längtar särskilt efter: Beckomberga av Sara Stridsberg. Jag har läst alla hennes tidigare romaner och tycker att hon tillhör det absoluta svenska (och nordiska) toppskiktet.

3. Jag blev förvånad över: att det kommer så många nya ljudböcker som är min smak

4. Jag är nyfiken på: Ladivine av Marie NDiaye

5. Som jag har väntat på den här fortsättningen: Liv till varje pris av Kristina Sandberg, del 3 i trilogin om Maj

6. En debutant som låter spännande: brasilianskan Andréa del Fuego (Syskonen Malaquitas

7. Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Merethe Lindström (Arkitekt) måste jag bara läsa när hon utkommer med en ny bok.

8. Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran. Hon är rolig och smart men det känns som att det är bra nu för min del.

9. Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: troligen Här och nu, brev 2008-2011 av Paul Auster och J.M. Coetzee

10. Jo, jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Vägen till Bålberget av Therése Söderlind eftersom jag inte hann med den under sommaren.

Höstmotto:Samma som alltid, dvs Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga böcker.

lördag, augusti 16, 2014

Proust i lindblomstid, del 12: Härmed avslutas sommarens läsprojekt.

Det var roligt, intressant och inte alls tungt att läsa första delen i På spaning efter den tid som flytt och jag tyckte mycket om Swanns värld. Jag är mycket nöjd och glad över att Proust-läsningen äntligen har blivit av, jag känner mig mentalt lite rikare nu.

Det har blivit totalt elva bloggavsnitt (tolv med detta) om boken, läsningen och min upplevelse av den. Om du missade serien under sommaren, hittar du den här. Kanske blir du inspirerad till att också läsa Proust...



Fortsättning följer om ett år, när lindarna blommar igen.

Proust i lindblomstid, del 11: Knausgård och Proust 2


Mer än halvvägs in i Min kamp 6 har jag en allt mer större förståelse för att man ute i Europa kallar Karl Ove Knausgård för Norges Proust. Detta med att som författare brottas med minnet och glömskan förenar dem, förutom den detaljrika skildringen av skeenden. Dessutom förekommer det då och då avsnitt i Min kamp 6 som direkt resonerar kring Prousts betydelse och hans sätt att se och skriva, så man förstår att Knausgård har hämtat lärdomar och inspiration ur På spaning efter den tid som flytt. I början läste jag båda verken parallellt och även om jag nu är färdig med Proust (för den här gången), har jag lätt för att se beröringspunkterna. Jag kan så att säga känna igen det proustska. Det är häftigt när spår av äldre litterära verk syns i nya och bidrar till att skapa något nytt. Proust är uppenbarligen levande. Nyss spårade jag upp hans inflytande även hos Orwell.

Här är i alla fall ett exempel på hur Knausgård tänker kring Proust:



Proust i lindblomstid, del 10: Vad det handlar om 2

Jag måste skriva lite mer om vad Swanns värld handlar om, för den första tafatta sammanfattningen inbegrep bara romanens första del (Combray). Del två heter Swann och kärleken och del tre har titeln Ortnamn: Namnet.

Swann och kärleken är mest omfattande och skildrar herr Swanns sjukdomsliknande kärlek till den vackra och bedårande Odette de Crécy som han lär känna i salongen hos Verdurins där societeten brukar samlas. Swanns kärlekskranka beteende liknas vid en morfinists, för det finns ingen bot för honom. Han förtärs av kärlek och svartsjuka och pendlar mellan lycka och förtvivlan medan Odette drar honom vid näsan, gör vad hon vill och träffar även andra män.

Jag gillar ironin som Prousts text är full av, i synnerhet i personbeskrivningarna. Det är underhållande och roligt att läsa hur Proust beskriver vad Swann gör eller känner för det finns en bitskhet och ett slags torr humor i liknelserna: "Swann fann det klokt att i sin tillvaro räkna med det lidande han erfor genom att inte veta vad Odette gjorde, liksom han tog med i beräkningen att hans eksem förvärrades i fuktigt klimat /.../." Samma sak gäller när Proust bygger sina personbeskrivningar på exempelvis referenser till klassiska målningar och driver med uttrycket, som i denna beskrivning av Odette: "... liknade hon nu Botticellis kvinnogestalter. Hon hade deras modstulna, förtvivlade ansikte som verkar nedtyngd av en överväldigande smärta, även om de bara låter Jesusbarnet leka med ett granatäpple eller ser på när Moses låter vatten rinna ner i en ho."

Med en enorm envishet håller Swann liv i sin kärlek till Odette och lika envist håller han fast vid sin svartsjuka som har som beståndsdelar döden, otrohet samt otaliga begär och otaliga tvivel. Allt detta bara för att till slut inse att Odette inte ens är hans typ. Vilken antiklimax, jag säger då det.

Detta med referenser till klassiska målningar eller musikverk är vanligt hos Proust och jag tycker att det är intressant, eftersom det måste betyda att Prousts samtida delade hans referensramar på ett annat sätt än vi gör idag. Där har något gått förlorat på hundra år. Å andra sidan ingick den typen av kulturell kännedom i en uppsättning av baskunskaper hos människor ur societeten i början av 1900-talet och det är ju den värld Proust berättar om i Swanns värld.

Referensramar förändras. Därför tycker vi idag inte alls att det är något konstigt med romanens inledningsmening "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs", men då, 1913, var den uppseendeväckande. Hur? Jo, den anspelar nämligen på det faktum att dåtidens poeter (t.ex. Rilke) och konstnärer (impressionisterna) festade och skapade hela nätterna igenom och sov på dagarna, så om jaget påstår att han lägger sig tidigt, signalerar det något speciellt.

I den tredje delen, den som heter Ortnamn: Namnet, är Marcel huvudpersonen igen. Han tänker på platser som Venedig eller Florens, drömmer och fantiserar om dem och fyller ortnamnen med innehåll. Samtidigt är det tiden då pojken är förälskad i Swanns dotter Gilberte, men kärleken förblir obesvarad.

Det framgår nog tydligt att jag tycker om språket hos Marcel Proust, ordrikedomen tilltalar mig. Och tänk att det finns uttryck som till exempel "själsfinhet" eller " ett heliotropfärgat skimmer". Är det inte vackert?

Heliotrop

Sista meningen, eller snarare en liten bit av den, vill jag gärna minnas: "Minnet av en bild är ingenting annat än saknaden efter ett ögonblick." Också vackert.


Här finns samtliga bloggavsnitt i serien om min läsning av På spaning efter den tid som flytt.


onsdag, augusti 13, 2014

Några tankar efter omläsningen av "1984"

Fördelen med omläsningar är att eftersom man känner till handlingen, kan man koncentrera sig på andra saker i boken. Till exempel hur berättelsen drivs framåt eller vad som är verkets kärna.

Under omläsningen av Orwells dystopi 1984 noterade jag stället där Winston tänker att den enda trygga platsen som finns är inuti hans huvud eftersom dit in kan storebror inte se. Dessa tankar tänker Winston i början av boken men eftersom jag visste vad som skulle hända senare i boken, insåg jag att det är här, just här, som kärnan till romanens konflikt finns. Winston är övertygad om att han är fri i tanken, att hans tankar endast är hans egna och att de inte kan tas ifrån honom av regimen men det kommer som bekant att visa sig att han har fel.

Efter det handlade omläsningen om att följa med i hela steg-för-steg-processen ända fram till undergången. Författaren döljer skickligt alla ledtrådar under berättelsens gång, de blir liksom synliga först när både Winston och läsaren inser att regimens bevakning och formgivning av individens tankar faktiskt tillämpas. Men tecknen och ledtrådar finns där för läsaren som läser uppmärksamt och som redan sitter med facit i hand. Det är häftigt.

När det gäller bränslet som möjliggör berättelsens rörelse framåt, är det kärlekshistorien mellan Winston och Julia. Det är ett smart grepp. Winstons och Julias relation är i allra högsta grad påverkad av den totalitära regimens ideologi. Det är i deras agerande, i vad de berättar för varandra och hur de pratar, som samhället och regimen avspeglar sig. Trots att kärleksförhållandet utgör en så betydande del av handlingen i 1984, tänker man inte alls tanken på att Orwell skulle ha skrivit en kärleksroman. Det är intressant, tycker jag.

Proust i lindblomstid, del 9: även George Orwell har sin madeleinekaka

En bieffekt av att jag i sommar har läst första delen av På spaning efter den tid som flytt är att jag plötsligt är ganska uppmärksam på spår som Proust och hans litterära knep med madeleinekakan har satt i andra författares verk. Karl Ove Knausgård har anammat metoden. Också George Orwell har gjort det.

Vid omläsningen av 1984 av George Orwell noterade jag till exempel (i andra delens andra kapitel) ett ställe där doften av en äkta chokladkaka väcker ett minne hos Winston. Först är minnet diffust och svårplacerat men allt efter som Winston äter fler bitar av chokladen, klarnar minnet upp. En händelse i det förflutna får fasta konturer i samma takt som chokladen smälter på hans tunga. Det är en scen där Winston och Julia har sitt första hemliga kärleksmöte i en skogsglänta på landet.
... hon rörde vid sin midja, och fick fram en liten chokladkaka. Hon bröt den itu och gav den ena hälften åt Winston. Redan innan han tog emot den förstod han av doften att det var en mycket ovanlig sorts choklad. Den var mörk och blank och inslagen i silverpapper. Normalchoklad var ett gråbrunt, smuligt ämne som smakade, i den mån det gick att beskriva, som rök från en avfallsbrasa. Men en eller annan gång i tiden hade han smakat choklad av den sort hon gav honom. Den första fläkten av dess doft hade väckt ett minne, som var oklart men starkt oroande. (övers. Thomas Warburton)
Minnesprocessen i Winstons huvud följer samma mönster som minnesprocessen hos Marcel i Swanns värld. Doften väcker ett minne och skapar en diffus bild, smaken får bilden att klarna och minnet att bli tydligt. Orwell använder sig alltså också av associationsbundet berättande, den litterära berättarmetod som Proust är upphovsmannen till (mer om det här).

torsdag, augusti 07, 2014

onsdag, augusti 06, 2014

Proust i lindblomstid, del 8: Kommit till sista meningen i Swanns värld.

Då har jag kommit till den fina slutmeningen i Swanns värld som är del 1 i På spaning efter den tid som flytt.


Proust i lindblomstid, del 7: även andra läser och bloggar om Swanns värld

Jag är inte den enda i sommar som har valt att läsa På spaning efter den tid som flytt, en gästbloggare hos Och dagarna går gör just det samma. Eller gjorde, för hen är redan färdig med Swanns värld. Läs gärna M:s blogginlägg som heter Klassiker i blindo: Swanns värld (Marcel Proust) och få både fakta om boken och en sammanfattning av den egna läsupplevelsen till livs. Så här skriver M i början:
När jag gick på gymnasiet vill jag minnas att filisofiläraren ställde detta verk mot Hemingway. Proust skulle vara en absolut motsats till Hemingways adjektivfria, dialogbaserade prosa. En detaljfokusering utan dess like målades upp av läraren och jag har sedan dess aldrig känt något sug efter Proust, tills en bekant påstod att På spaning var en av hans absoluta höjdpunkter vad gäller läsupplevelser. Projektet inleddes med viss bävan men faktiskt var inte denna del ett så hårt jobb som befarat.
Annas gästbloggare har läst klar, jag har ca 50 sidor kvar. Det drar således ihop sig här också.


En ny boktjänst: kombinera ljudbok och e-bok

Ljudbokstjänsten Storytel lanserar en ny sömlös boktjänst som går ut på att man kan lyssna på och läsa e-böcker samtidigt. Läsaren kan alltså kombinera läsning och lyssning av en och samma bok, beroende på omständigheter och vad som passar en just då. Någon kanske tycker att en sådan helhetslösning är onödig men jag har faktiskt tänkt tanken många gånger och känt att att det vore skönt om man kunde röra sig fritt mellan formaten på en bok. Och nu finns alltså tekniken.



Vad man behöver är en ny gratis app från Storytel (här) och, naturligtvis, ett abonnemang på tjänsten (unlimited för 169 kr i månaden). Appen kommer ihåg var i boken man är och håller reda på bokmärket mellan de båda formaten. Hela pressmeddelandet finns här.

Alice Munros stol på Bistro Nobel

När nobelpristagare besöker Nobelmuseet i Stockholm brukar de bli ombedda att signera "sin" stol i museets bistro. Alice Munro kunde som bekant inte komma till Sverige och prisutdelningen i december förra året men stolssigneringen fixades ändå. Man skickade helt enkelt stolens sittplatta till henne, hon skrev sin namnteckning och skickade sedan tillbaka den till Nobelmuseet. Så, om du besöker Nobelmuseet och fikar på Bistro Nobel, välj noga vilken stol du vill sätta dig på. Jag tycker att det är en rolig grej, det här med signerade stolar. En gång satt jag på Herta Müllers stol.



onsdag, juli 30, 2014

Sankmark

Också jag blev alldeles förälskad i Jhumpa Lahiris episka roman Sankmark (övers. Metta Ottosson) för den har allt som man kan begära av en storslagen berättelse. Sankmark innehåller både dramatiska händelser, stora känslor, hemligheter, personkonflikter och miljökontraster men är ändå fri från stora gester och överdrivet utsmyckat språk. Det är en vacker och spännande roman, en familjehistoria som spänner över en tidsrymd av 40-50 år och utspelar sig dels i Indien, dels i USA.

Boken har flera nivåer men i grunden utgår allt från relationen mellan bröderna Udayan och Suhbash. Som barn är de oskiljaktiga men när de växer upp blir skillnaderna de emellan mer tydliga även om de utseendemässigt fortfarande är väldigt lika. Storebror Subhash är plikttrogen och lugn medan den bara 15 månader yngre Udayan blir rebell och revolutionär.

På 60-talet dras Udayan till Naxalitrörelsen, deltar i våldshandlingar i revolutionens namn och slåss mot sociala orättvisor, fattigdom och ojämlikhet. Han mördas av paramilitären, hans kroppen försvinner. Suhbash är inte alls intresserad av politik utan ägnar sig åt sina universitetsstudier. I ett tidigt skede lämnar han Indien för att bli forskarstuderande och så småningom forskare i USA. När han nås av beskedet att brodern blivit dödad, åker han tillbaka och gifter sig med broderns änka som är gravid. Suhbash tar på sig broderns roll som make åt Gauri och far åt barnet. Han menar väl, han vill rädda Gauri från ett tröstlöst liv i svärföräldrarnas hus där hon aldrig var välkommen. De åker till USA, en dotter föds, de leker familj men det förflutna står i vägen. Sorgen efter Udayan verkar omöjlig att övervinna, kärleken är större än döden och i dess skugga frodas inte samlivet mellan Suhbash och Gauri. Efter några år överger Gauri av olika anledningar sin man och sin dotter och nya sår uppstår. Det tar över trettio år att läka dem.

Jhumpa Lahiri har skrivit en fängslande berättelse om relationer i en både känslomässigt och fysiskt splittrad familj. Alla personerna är levande och mångfacetterade och många av trådarna som håller samman deras liv löper tillbaka till den döde Udayan. Han är som en ständigt närvarande vålnad. Hans mor Bijoli nästan knäcks av sorgen och besvikelsen och ägnar resten av sitt liv åt att rensa sonens minnessten från soppor medan Gauri lever med minnet av vad hon sett när Udayan dog och med kärleken till honom som aldrig sinar. Suhbash brottas också med sorg, ilska och besvikelse och med sin roll som broderns "ersättare". Också dottern Bellas liv präglas naturligtvis av hennes biologiske faderns död och dess konsekvenser.

Romanfigurerna kommer dels fram i relation till Udayan, dels i relationerna till varandra: Bijan och Gauri, Bijan och Suhbash, Gauri och Suhbash, Gauri och Bella, Bella och Suhbash. Som planeter och månar cirklar de runt varandra och ibland krockar några. När det sker, sker det med en stor kraft och med förödelse som följd. I och med att handlingen utspelar sig under ett halvt sekel finns det gott om utrymme åt var och en. Ibland växlar berättarperspektivet också, det är Suhbash och Gauri som turas om att berätta om händelserna och det är inte förrän allt har berättats som alla inblandade kan få frid och försonas. För att få ett avslut måste man ta sig till själva början utan att blunda. Så slutar även romanen på den plats där historien har haft sin början och cirkeln kan slutas.

Det finns en återkommande symbol i texten som är väldigt talande, nämligen fotspår. När Udayan var en liten pojke råkade han gå över gården som just hade belagts med ny betong och spåren efter hans nakna fötter blev för alltid kvar där. På samma sätt lämnade han eviga avtryck i alla som stod honom nära, den bilden är tydlig. De andras spår beskrivs alltid som mer eller mindre flyktiga.
Hon [Gauri] vände sig om och tittade på deras fotspår i den fuktiga sanden. Till skillnad från Udayans fotspår från barndomen, som fanns kvar på innergården i Tollygunge, höll deras redan på att försvinna, skulle utplånas av tidvattnet som var på väg in." (s. 207)
Eller finns det bestående avtryck efter varje människa som någon gång har älskat en annan?



Några andra bokbloggare som har läst och skrivit om Sankmark: Lyrans noblesser, Bokmonster, Och dagarna går, Lottens bokblogg och Feministbiblioteket.



Boken finns att köpa på t.ex Bokus eller AdLibris.

Föraffataruppläsning: Petra Hůlová

Under min vistelse i gamla hemstaden Brno pågick en 31 dagar lång litteraturfestival med författaruppläsningar och just när jag var där stod Petra Hůlová på schemat en kväll (hon finns utgiven på svenska också).

Hennes just utkomna nya roman heter Macocha på tjeckiska. Ordet är dubbeltydigt och i och med det även symbolladdat. Dels är Macocha namnet på en djup grotta i närheten av Brno, dels är det en dialektal form av ordet styvmor. Boken verkar handla om en kvinna (författare/läsare av lätt underhållningslitteratur som drömmer om att skriva en riktig roman) som upplever att hennes tillvaro håller på att rasa ner i avgrunden samtidigt som omgivningen anser att hon är en dålig mor. Tyvärr dricker hon även för mycket. Jag är mycket nyfiken på boken, trots att den tydligen har fått mycket blandade recensioner. Vissa kritiker hyllar romanen, vissa sågar ner den, berättade författaren under kvällen. Bäst att göra sig en egen uppfattning. Av de två kapitlen som vi hörde läsas upp fick jag intrycket att boken även är ganska rolig. Huvudpersonen verkar se på tillvaron med en viss ironi och humor, så berättelsen kändes inte svart.

Jag hoppades att få mitt exemplar av Macocha signerad men vi var tvungna lämna lokalen innan frågestunden som drog ut på tiden var över. Kanske en annan gång.


Bokens omslag väcker obehag, tycker jag.
Petra Hůlová skriver inte självbiografiskt men använder sig naturligtvis av sina egna livserfarenheter på olika sätt. Vad och hur hon skriver bygger på vad hon ser och hör omkring sig. Hon har inte temat klart från början, använder inte anteckningsböcker. Det hon hör, ser och läser absorberar hon och samlar inom sig och så småningom stöper hon om allt till en berättelse.

Det var en trevlig kväll. Jag bjöd min mor att följa med, vi promenerade genom staden och tog ett glas vin på en uteservering i skymningen.


På väg till teatern där författaruppläsningen ägde rum.
Teaterbyggnaden
Petra Hůlová läser ur sin bok