
"Att skriva skönlitteratur är toppen. Man kan hitta på nästan vadsomhelst."
(Av Ivana Trump)
Bokblogg
... behöver man inte ha dåligt samvete för att man ligger inne och gräver ner sig i en bok. Bokförlaget KallaKulor uttrycker det alldeles utmärkt i ett twitterinlägg: "Det finns inget dåligt väder. Det finns bara dåliga böcker." Haha, det hade jag inte sagt bättre själv.
De bra böckerna som lyser upp min regnhimmel är tre biblioteksböcker lånade av en slump och i ett anfall av spontanitet (som om jag inte hade tillräckligt med olästa böcker hemma redan). Men i alla fall: Jag är mycket förtjust över lektyren! Långsamheten (Milan Kundera) och Om godheten (Willy Kyrklund) är redan utlästa, så korta som de är. Långsamheten har jag redan hunnit recensera och recensionen av Om godheten låter nog inte heller vänta på sig särskilt länge (det är en bok som bjuder på många tänvärda citat), men jag måste smälta den lite först.****
"Det är då den tid som är grundad på uppfinnandet av fotografiet griper in med sina stjärnor, dansörer och berömdheter av vilka bilden på en gigantisk duk kan ses på långt håll av alla, beundras av alla och inte nås av någon. /.../ Så kommer det sig att berömdheterna har blivit en offentlig inrättning av samma slag som offentliga toaletter, socialbyråer, försäkringskassor och mentalsjukhus. Men användbara är de bara på villkor att de egentligen är onåbara."
Om Kundera är något, så är han onåbar. Det finns många frågor kring Kunderas liv och agerande och eftesom han själv inte några svar ger, har man kommit på att det mesta ändå finns att hitta i hans verk. Kanske, kanske inte. Intressant tanke. Milan Kundera publicerade Långsamheten första gången 1995 och döm om min förvåning när jag fastnade för rader som mer än väl illustrerar blåsvädret som Kundera hamnade i förra året när han blev anklagad för angiveri i Tjeckoslovakien på 50-talet. Så här står det i boken:
"Jag är bitter på livet som skapade oss för varandra men gjorde det så klantigt att vi inte passade ihop." (Ur Maken)
Min första blombok visar våra vanligaste vilda blommor och är tänkt som en samlarbok där man kan pricka för blommorna man hittar. Det finns ett femtiotal vackra fotografier med tillhörande informativ text - fast jag är vuxen lär jag mig ett och annat när jag läser, mer än bara alla fantasirika nam som t.ex. ryssgubbe, kärringtand, styvmorsviol eller älggräs. Kapitelindelningen följer rätt och slätt färgprincipen: blå blommor, gula blommor, rödlila blommor och vita blommor. I början av boken finns en tydlig beskrivning av blommans olika delar, en kunskap som kommer till användning.
Min första småkrypsbok är om möjligt ännu intressantare - fjärilar, maskar, snäckor, sniglar, myggor, baggar, gräshoppor, flugor, steklar, spindlar, tusenfotingar, sländor. Många småkryp finns det om man letar, ojojoj. I gräset, på blommorna, under stenar och på träd. Det är viktigt att stanna upp och ta sig tid till att se - säkert nyttigt för ungarna att lära sig. Småkrypen ser ut på många olika sätt och har ibland lustiga namn: Vad är t.ex. en vårtbitare eller en bastardsvärmare? Urvalet i boken är gjort utifrån principen att krypen ska vara lätta att hitta ute i naturen och den "vetenskapliga" klassificeringen utgår i första hand från antalet ben krypet har: inga ben, en fot, sex ben, åtta ben och många ben. Det finns ungefär fyrtio småkryp presenterade, även här är fotografierna kompletterade med informativa texter som inte sällan ger en hum om hur fantastiskt sammankopplat allt i naturen är. Och varför inte tävla om hur många olika arter man kan hitta runt huset?
Jag vill tipsa om att den i viss mån verklighetsbaserade romanen De svarta molnens tid av Erik Eriksson finns att gratis ladda ner från SvD:s hemsida till och med den 13 juli. Om boken är bra eller inte vet jag inte då jag inte har läst den. Men kanske finns det någon bloggläsare där ute som vet?