fredag, februari 12, 2016

Håller på att upptäcka Stina Stoors novellkonst


Jag tycker väldigt mycket om ögonblick då man har hört några gånger om någon ny författare, men ännu inte läst något av honom eller henne men ändå känner att den här, den här kommer passa mig precis. Nu senast fick jag den här märkligt positiva förhandskänsla med författaren Stina Stoor. Hennes debutbok, novellsamlingen Bli som folk lovar mycket gott. Jag är inne på andra novellen och är redan djupt förälskad i hennes språk och hennes sätt att berätta. Det västerbottniska, lite som hos Torgny Lindgren, finns där. Det är fint. Språkligt är Stina Stoor en konstnär.

Till saken hör också att jag förra söndagen råkade höra programmet Söndagsintervjun i P1 och då var Stina Stoor intervjuad. Jag kan verkligen rekommendera intervjun för Stina Stoor är en ung kvinna med speciella erfarenheter och en sympatisk syn på livet. Sedan kom jag på att jag hade en liten novellix med en novell av Stina Stoor i bokhyllan, oläst. Jag visste inte vem hon var då och var inte särskild nyfiken heller. Nu känns det annorlunda. Nu ska jag läsa Ojura också.



söndag, februari 07, 2016

Den stygga flickans rackartyg

Den stygga flickans rackartyg av Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa har varit mitt första möte med hans författarskap och i ärlighetens namn är det här en roman som inte alls är i Nobelprisklass. Den är läsvärd och har ett driv som hela tiden sporrar till vidare läsning men litterärt är den ganska medioker. (Å andra sidan betyder det att Staden och hundarna som har fått klassikerstatus och som står i min bokhylla måste vara väldigt mycket bättre.) Vad handlar då Den stygga flickans rackartyg om?

Boken skildrar en livslång till-och-från-relation mellan Lilly, "den stygga flickan", och "snälle pojken" Ricardo. Deras gemensamma historia börjar i 50-talets Lima när de båda är i 15-årsåldern och slutar ca femtio år senare efter många smärtsamma kärleksvändor. Under de fem decennierna rör vi oss över hela världen: Paris, Havanna, London, Tokyo, Madrid, Lima, Moskva, Wien. Jag-berättaren Ricardo arbetar som tolk åt en världsorganisation i Paris och är nöjd med vad livet gett honom, medan Lilly byter älskare och identiteter beroende var det finns mest pengar och makt att hämta. Rikedom och makt är det enda hon vill ha. Drömmen att bli rik föddes hos henne redan under barndomen i slummen i Lima och hon är beredd att göra vad som helst för att förverkliga den. Ricardo är från första stund han såg Lilly handlöst och villkorslöst förälskad i henne. Deras vägar korsas ofta och Ricardo ställer alltid upp för Lilly (eller vad hon för tillfället har för namn) och det behöver hon eftersom hon jämt hamnar i knipa.

Ricardo är den snälle, upp över öronen förälskade tönten. Han är en vanlig medelklassman. Lilly är rotlös, rädd att älska och bli känslomässigt beroende av någon. Hon ljuger och hittar på en massa historier. Hon är egoistisk, hänsynslös och saknar helt empati. Hon satsar och vinner ibland men priset hon får betala för glansen är mycket, mycket högt. Hon får vara med om en hel del hemskheter.

Porträttet av den "lilla chilenskan" är från början och långt in i boken ganska onyanserat. Lilly presenteras aldrig som en tänkande varelse, utan Ricardo beskriver henne i princip endast i termer av ansikte, kropp och kön. Han tänker inte ens tanken att diskutera något allmänt med Lilly, trots att han själv gärna konsumerar kultur, läser och reser mycket och är samhällsintresserad. Lilly är en mycket statisk romanfigur. Ricardo vill ha sex med Lilly. Så de har sex. Det är mycket erotik och sexskildringarna haglar tätt i romanen. Jag tycker att kvinnosynen så som den framträder i romanen är tröttsam, det måste jag säga. Rätt gubbig.

Men mot slutet av boken börjar det ändå ske ett slags personutveckling hos Lilly och hon börjar bli en mer levande karaktär. Det händer när berättelsen kommer till ett skede då tiden är utmätt och alla masker tas av. Då, äntligen, när inga lögner längre finns, kan försoning mellan Ricardo och Lilly bli möjlig. Kanske är det så att kärleken ändå är störst av allt.

Alldeles innan boken slutar förvandlas den till en metaroman. Det är när Lilly gör gällande för Ricardo som hela livet närt en författardröm att hon i alla fall har gett honom ett spännande stoff till en roman. Lite metafiktion är alltid kul, tycker jag.

Boken som översattes till svenska av Peter Landelius är slutsåld överallt men finns tillgänglig som ljudbok i uppläsning av Magnus Roosmann.

Läs gärna Lyrans arga reflektioner om boken här och här. Även Boktokig reflekterar och upprörs.

lördag, februari 06, 2016

Bodil Malmsten har gått bort och jag kommer att sakna henne mycket



Som jag kommer att sakna hennes litterära röst! Hennes sätt att vara rasande. Hennes blick. Hennes klokhet. Hennes torra humor. Hennes sätt att skriva. Bodil Malmsten har varit min husgud och favoritförfattare i åratal och jag återkommer till henne hela tiden. Hennes sista bok, diktsamlingen Det här är hjärtat är nog det vackraste hon skrivit. Jag bläddrar i den nu och känner mig ledsen. 
Hej det är jag 
Det var jag
Nu finns inte Bodil Malmsten mer. Men böckerna finns. Och hennes ord finns. Vilken tur.
Se på narcisserna 
Titta
Men det kan du inte 
Nevermore

lördag, januari 30, 2016

"Utopins röster" väcker ett ha- och läsbegär hos mig

Det är så himla snygga utgåvor, de fem böckerna av Svetlana Aleksijevitj som tillsammans bildar serien Utopins röster. JAG VILL HA DEM. Allihop! Men har bara en, den första. Och den fjärde hörde jag som radioföljetong i höstas. Läsa de övriga vill jag också göra, förstås.




Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av 2015-års Nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj ingår i hennes livsverk Utopins röster - en serie böcker med autentiska men skönlitterärt bearbetade vittnesmål om och av den sovjetiska människan.

Inför den här boken intervjuade Aleksijevitj hundratals sovjetiska kvinnor som sida vid sida med männen kämpade mot fascisterna under andra världskriget. De var partisaner eller tjänstgjorde i Röda armén som sjukvårdare, stridspiloter, prickskyttar, pansarförare, artillerister, meniga soldater, kokerskor, tvätterskor... Det fanns tusentals av dem och inte sällan var de så unga som sexton år. Alla gick med i kriget frivilligt. De var mycket kompetenta, modiga och patriotiska. De deltog i strider och belönades med tapperhetsmedaljer och ordnar. De vittnar om respekten som männen visade dem under kriget men också om det förakt de möttes av när de återvände hem efter kriget. Då räknades de inte längre, de blev misstänkliggjorda och förlöjligade och folk såg på dem som horor, mer eller mindre. För vad skulle de annars vara när de levde ihop med karlar i fyra år.

Kvinnorna i boken berättar öppenhjärtigt om sina minnen, upplevelser och känslor och några gör det uppenbarligen för första gången trots att det vid intervjutillfället har gått mer än fyrtio år sedan krigsslutet. Det var ett tabubelagt ämne. Kvinnorna skildrar fasansfulla krigsscener som de var med om och överlevt, de skildrar tortyr de utsattes för av tyskarna om och när de blev tillfångatagna, de skildrar sorg efter sina döda och försvunna kamrater och saknad efter sina barn, makar, syskon och föräldrar. De berättar om kärlek och de berättar om hat. De berättar om utplånade byar och om kyla och svält. Flera av kvinnorna var med vid Stalingrad och sett fasorna där. Ja, det är svåra minnen som kvinnorna delar med sig av. Mycket smärta, mycket blod, mycket lidande. Men även glada stunder. Samhörighet, vänskap, stunder vid elden om kvällarna när det var lugnt. Kärlek var sällsynt, nästan något förbjudet men den fanns och gav korta stunder av lycka och värme.

Kvinnorna i boken berättar inte bara om vad de konkret varit med om fysisk och psykiskt utan uttrycker sig också om några specifika frågor såsom kvinnlighet och moderskap och hur de sakerna påverkades av kriget. När det handlar om överlevnad finns det inte några givna lösningar eller sanningar om rätt och fel. Kvinnor och mödrar kunde råka ut för de mest ohyggliga dilemman under kriget. Det är mycket som gör ont i själen när man läser boken.

Jag minns också flera lättsamma och till och med lite roliga berättelser, t.ex. om hur viktigt det var för kvinnorna att förbli kvinnor och ibland få göra sig vackra, trots att de måste vara kortklippta (de sörjde sina långa flätor), gick omkring i manliga kläder inklusive kalsonger (det fanns inte militära kläder för kvinnor under de första krigsåren) och var tvungna att tvätta håret med aska. Menstruationen upphörde ofta, men om den inte gjorde det, var månadsblödningarna förknippade med en del praktiskt strul (det var en lycka att få kvittera ut ett extra par kalsonger eller få tag i bomull). Det är en lagom balans mellan det tunga och lättsamma och det tycker jag är viktigt för att läsaren ska mäkta med.

Boken är strukturerad i kapitel efter olika teman och de enskilda kvinnorna som alltid är namngivna berättar var och en för sig. Ibland kommer författaren in i "samtalet" med sina kommentarer, tankar och iakttagelser. Svetlana Aleksijevitj förde en dagbok under arbetet med intervjuerna och bitar ur dagboken är med i boken. Det är naturligtvis mycket intressant att ta del av.

Stilen är enkel. Språket är jordnära och utan onödiga utsmyckningar men det är vackert. Med tanke på berättelsernas art är språket paradoxalt mjukt. I uttryckets nakenhet vilar på en gång sårbarhet och styrka. Svetlana Aleksijevitjs skönlitterära bearbetning av kvinnornas muntliga vittnesmål handlar inte om innehåll, det har hon knappast petat i (även om hon säkert har sållat bland historierna och strukturerat berättelserna utifrån sin tänkta dramaturgi), utan främst om språket. Det är kvinnornas röster vi hör, det är ingen tvekan om saken. Aleksijevitj har en fenomenal förmåga att lyfta fram en bild, ett flyktigt minne, en liten detalj eller en till synes obetydlig tanke och göra alltsammans till något som hela berättelsen kan vila på. Det är de små detaljerna och de innersta tankarna som är bärande i boken.

Avslutningsvis vill jag resonera lite kring själva titeln Kriget har inget kvinnligt ansikte. På ryska är ordet "krig" ett femininum och i och med det får titeln en något djupare innebörd, tycker jag. Den rymmer allt som vi förknippar med traditionellt manligt respektive kvinnligt. Det är smart av författaren att ta hjälp av grammatiken för att förstärka det semantiska budskapet om den råhet och brutalitet som krig förknippas med, till skillnad från skönhet som vi ofta förknippar med kvinnlighet. Ändå har kvinnor i alla tider deltagit i krig och gör det fortfarande (t.ex. i Syrien). När man läser Aleksijevitjs bok inser man att manligt/omanligt och kvinnligt/okvinnligt bara är ord. Det är människor som deltar i och drabbas av krig och följaktligen är ett krig, vilket som helst, bara omänskligt. Men Aleksijevitjs bok vilar på människokärlek, respekt och rättvisa. Den är en oumbärlig läsning och en viktig lektion i både historia och feminism.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är översatt till svenska av Kajsa Öberg Lindsten och finns i flera olika format, även som ljudbok (i uppläsning av Gunilla Leining).

Läs mer om boken hos bla.: Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Ackefors.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris

onsdag, januari 27, 2016

Bokmania 9 år!



Tiden går verkligen fort. Idag är är det Bokmanias 9-årsdag och det är svårt att tro att jag har hållit på och bokbloggat så här länge redan. Men det har jag och för det mesta är det lika kul och stimulerande nu som i början. Det här är inlägg nr 2600 och jag kan lova att fler lär det bli.

Grattis på 9-årsdagen lilla bloggen!

Vad ska bloggen få i present? Jag tror att jag tar och beställer ett par böcker, vad annars. Klick klick...

lördag, januari 23, 2016

Vad gör en bok bra? Jan Kjaerstads 5 kriterier.

I en artikel i DN funderar författaren Jan Kjaerstad över på vilka grunder litteraturkritikerna vanligtvis avgör vad som gör att en bok anses vara bra - han menar att det är två saker, nämligen trovärdighet och stil - och spaltar upp ytterligare fem punkter/kriterier/kännetecken som gör det möjligt för kritikern att avgöra vilken bok som har potential att bli en klassiker. Enligt Kjaerstad har det här med trovärdighet och stil blivit väldigt klichéartat och uttjatat. Det tål att tänka på. Jag tror att han han helt rätt i sitt resonemang.
... det första som slår mig när jag läser recensioner i skandinaviska tidningar och tidskrifter är att vi nästan alltid använder för få kriterier, och dessutom samma kriterier, för att bedöma romaner som är helt olika varandra. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att citera författaren Ford Madox Ford: ”Det är lätt att säga att en elefant, oavsett hur bra den är, inte är ett bra vårtsvin: i stort sett all kritik handlar om det.
Jan Kjaerstads fem kriterier på en blivande klassiker är:

1. Romanens tankekraft/frågekraft
2. Romanens besynnerlighet
3. Romanens originalitet, brott mot vanetänkandet
4. Romanens efterglöd
5. Att romanen har en svaghet eller en brist

I artikeln exemplifierar han vad han menar med de olika punkterna och när han gör det, ger han exempel på romaner som illustrerar tankegången/kriteriet. Jag läste artikeln med stort intresse och har tagit till mig ett och annat tips som jag känner att jag kan ha nytta av när jag recenserar för tidningar. Kjaerstad är en av få nordiska författare som jag djupt beundrar och kan jag tack vare hans råd bli åtminstone lite bättre på att recensera skönlitteratur och blogga om böcker, så är jag bara tacksam.
Bra litteratur är ofta gränsöverskridande. Många av de bästa romanerna skapar ny kunskap, öppnar dörrarna till rum vi inte har känt till. En lyckad samtidsroman bekräftar inte samtiden, den bryter med samtiden. Det handlar om att skriva mot eller utanför tidsandan. Hur upplyftande är det inte att möta en fiktion som representerar något man aldrig sett maken till, och som visar ett annorlunda sätt att betrakta tillvaron på? Är det inte det alla författare strävar efter: att skriva den bok som förändrar läsarens blick fullständigt, gör världen ny?

Fortfarande Alice

Någon gång under november eller december lyssnade jag på en mycket gripande ljudbok, romanen Fortfarande Alice av Lisa Genova (övers. Anna Sandberg, uppläsare Anna Maria Käll). Att jag valde att lyssna på den berodde på att jag hade hört att filmen med samma titel och med skådespelerskan Julianne Moore i huvudrollen var väldigt bra och att Moore belönades med bl.a. en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen. Karaktären som Julianne Moore gestaltar i filmen är en femtioårig kvinna som får diagnosen Alzheimers sjukdom, en genetiskt betingad form. Jag såg filmen igår kväll och berördes djupt - trots att jag har boken i färskt minne.

Alice Howland, som romanens och filmens huvudperson heter, är professor i lingvistik, författare, maka och mamma till tre redan vuxna barn. Snart blir hon även mormor för första gången. När diagnosen kommer, är det naturligtvis en chock men signalerna har visat sig gradvis under lång tid. Först nästan obemärkt, sedan allt tydligare. Oro och panik slår ner och förlamar. Känslan av maktlöshet och vrede över att bli bestulen på sina minnen, sitt intellekt och sitt liv så som Alice varit van att leva det är stark. Alice har inget annat val än att acceptera sitt tragiska öde och hon inser också att hennes liv som sådant inte blir tragiskt för det. Hon har ju levt ett fantastiskt liv, sjukdomen kan inte ändra på det som varit och det hon åstadkommit. Hon är ju fortfarande Alice, förblir att vara Alice. Även den dag då hon inte längre kan minnas det eller ens känna igen sina närmaste. Men hon är mycket ledsen över att hennes barn löper en 50% hög risk att ha ärvt sjukdomsgenen. I så fall är insjuknande i tidig alzheimer ett faktum. Det är en fruktansvärd tanke att försonas med och scenen i vilken Alice och hennes man berättar om diagnosen och ärftligheten för barnen är en av dem känslomässigt tyngsta.

Det finns förstås gott om scener som är gripande på grund av den gestaltade sjukdomens framfart men det finns än fler scener som är positiva och vackra eftersom de präglas av kärlek och familjesammanhållning. Därmed inte sagt att allt mellan Alice och hennes man fortlöper smärtfritt, vilket är en del i berättelsen som är ganska nedtonad i filmen medan den har en större plats i romanen. Fortfarande Alice är en mycket ömsint historia utan att vara sentimental. Alice är en stark kvinna som inte ger sig utan motstånd och hon har en familj som stöttar. Familjerelationerna är en viktig del av handlingen och jag har varit särskilt mycket berörd av relationen mellan Alice och hennes yngsta dotter Lydia eftersom deras relation tar en tydlig vändning i och med sjukdomen. I det känslomässiga kaos som uppstår hittar de varandra och når varandra på djupet efter år av tjafs och bråk.

Fortfarande Alice är en realistisk och välskriven berättelse med levande karaktärer som inte är statiska utan utvecklas, vilket jag uppskattar. Boken bjuder naturligtvis också på en del konkret kunskap om Alzheimers sjukdom och det märks att författaren är väl bevandrat i problematiken. Men vad är då bättre? Boken eller filmen? Boken är naturligtvis tack vara sitt format mer detaljerad, mer ingående och mer sammansatt som berättelse men filmen är också mycket bra. Den håller absolut i jämförelse och fångar romanens kärna bra. Julianne Moors rollprestation är makalös och Kristen Stewart som spelar Lydia är också fantastisk. Fortfarande Alice är en fängslande och fint berättad historia, både som bok och film.

onsdag, januari 20, 2016

Hur kommer det sig ...

Hur kommer det sig att mina vänner skickar mig såna här bilder? Kan ni begripa?


Århundradets kärlekssaga

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen gavs för första gången ut 1978. Sedan dess har den här fantastiska diktromanen fått en klassikerstatus, och det med all rätt. Jag har blivit fullständigt tagen av den. Vilken text! Den här boken är som en pil i hjärtat eller ett slag i magen, att läsa den känns fysiskt och emotionellt och det är svårt att värja sig. Så nära den kommer mig, så vackert skrivet.

Det är en skildring av ett destruktivt äktenskap mellan en småbarnsmamma och en alkoholist. Perspektivet är kvinnans men även barnets upplevelse tas i beräkning ibland. Texten har skrämmande giltighet för alla med den här typen av erfarenhet, antingen som barn i en familj med en missbrukande far eller som kvinna och hustru till en alkoholist. Diktromanen visar hur "bottenjävligt" det kan vara.

Men Märta Tikkanen skriver så skickligt att även läsare utan direkt erfarenhet av hur en närståendes alkoholism påverkar familjerelationerna med största säkerhet kan uppleva ett slags identifikation med jaget i Århundradets kärlekssaga. Och jag tror, i likhet med Liv Strömquist som har skrivit förordet, att det beror på att Tikkanen tar sig an kvinnans kollektiva erfarenheter genom tiderna på en bred front. Det handlar om att hålla bråken med mannen hemliga, att svälja kränkningar och elakheter, att sköta fasaden utåt, att hantera frustration och uppgivenhet över svikna löften och löjliga ursäkter, att vilja skrika men ändå fixa middagen, att trösta barnen, att inte visa att man gråtit.
Det är inte de stora sveken som dödar kärlek 
kärlek dör 
av alldeles små och nästan omärkliga 
svek
Århundradets kärlekssaga handlar också om att drömma och vilja utvecklas för att komma nånvart i sitt jobb fast det finns så många hinder på vägen. Det handlar om vikten att ha något som bara är ens eget, som ett jobb och resan till och från. Det handlar om ojämlikhet mellan könen och om orättvisa villkor för skapande. Det handlar om att nästan falla under allt ansvar för hem och barn när maken super och är mest bara full. Det handlar om svartsjuka, kontrollbehov och att inte längre förstå varandra. Det handlar om mens och ett ständigt dåligt samvete som det är dags för oss kvinnor att skrota. "Det får räcka nu", uppmanar jaget. Jag kommer på mig själv att jag läser Tikkanens bok som ett poetiskt feministiskt manifest. Jag stryker under rader, marker hela stycken, gör anteckningar i marginalen, viker hundöron. Massor av hundöron. Mitt exemplar av Århundradets kärlekssaga kan jag aldrig låna ut till någon annan att läsa, det känns som att boken har blivit min personliga ägodel. En bit av mitt hjärta ligger för alltid kvar i boken som ett bokmärke.



Samtidigt är texten hoppfull för jaget har en stark tro på att saker och ting måste bli bättre i framtiden. Det finns en framtid och en dröm om att det är möjligt att kvinnan och mannen någon gång ska börja leva under samma villkor.

Skildringen av jagets känslor och hennes tankar kring hur äktenskapet steg för steg och nästan obemärkt blivit raserat, hade en stark påverkan på mig medan jag läste. Jag tänkte på min mamma och det kändes som att det var hon som berättade. Jag läste om henne, där var min egen mor där på sidorna. Och min egen far, han som söp och förstörde för oss. Tikkanens språk är starkt men ändå enkelt. En enkel bild här, ett torrt konstaterande där. Man lär sig att hantera det mesta här i livet och man anpassar sig, konstigt nog. Väntar på att eländet ska gå över. Men är det bra att vara stark? "Starka människor böjs inte / De bryts / och brister", konstaterar jaget.
Numera struntar jag i det
Ju fortare du häller i dej
dess snabbare slocknar du
och dess förr kan jag fortsätta
med det jag hellre vill göra
än sitta och lyssna på dina monologer
läsa för barnen
läsa själv
eller helt enkelt sova
för mig själv
Boken skildrar kärlekens och passionens försvinnande på grund av mannens eviga drickande.
men nånstans under åren 
har nånting hänt 
Idag är du den 
som jag bor med
Hatet. Hatet som är så svårt. Eftersom hat också är en känsla, stannar man kvar. Är det först när man hatat färdigt som man kan resa sig och gå sin väg?

Ja, Århundradets kärlekssaga är fantastisk och helt klart en av de bästa böckerna som jag har läst överhuvudtaget. Den är ett mästerverk och den är mycket vacker. Lite på lust och förlust tittade jag också på youtube om det möjligen fanns ett klipp med Märta Tikkanen om diktromanen och kan man tänka sig, det fanns det. Jag har ännu inte sett det, men genom att lägga upp filmklippet här i inlägget tappar jag inte bort det. För se det, det ska jag.