torsdag, juli 02, 2015

Min sommar med Proust, del 8: Vi ska resa

Idag reser vi, Marcel och jag. Vi drar till Tjeckien för att hälsa på min familj, vilket han tycker blir väldigt spännande eftersom han inte har varit hemma hos min mamma och syster förut. Men vi oroar oss jättemycket för hur vi ska klara av den tropiska värmen som har intagit landet, för varken Marcel eller jag är några solbadare. Över trettio grader varmt, jösses! Vi får väl hålla oss i skuggan och läsa nån bra bok :-)


Medan jag ska spana efter den tid som flytt i barndomsstaden, får Marcel betrakta den med en ny besökares blick. Kanske hjälper han mig att se något som jag inte har sett förut? Om jag använder hans "minnesteknik", vad kommer att hända då?


onsdag, juli 01, 2015

Vad passar bättre?

Vad passar bättre denna ljuva sommarkväll än ett glas kallt vin och lite bokporr?

Det kommer ut mycket läsvärt i höst, det är ett som är säkert.

tisdag, juni 30, 2015

Ett kristalliskt rop

Jag har läst Ett kristalliskt rop, en bok innehållande ett urval av dikter skrivna av den irländske poeten William Butler Yeats (1865-1939). Eftersom Yeats fick Nobelpriset 1923 är han en av författarna på att-läsa-listan i mitt livslånga läsprojekt som handlar om just Nobelpristagare. Jag har inte läst Yeats förrän nu men det har visat sig att jag faktiskt kände till ett par tre dikter som han är upphovsman till.

Generellt kände jag mig bara delvis tilltalat av Yeats poesi, men när jag gjorde det, var det ganska intensivt. Jag hittade tillräckligt många favoriter bland dikterna för att minnas läsupplevelsen som positiv.

En av de bästa dikterna är Seglats till Byzantion som börjar med raden "Det är inget land för gamla män" som ni kanske känner igen som titel till Cormac McCartys roman. Jag gjorde det och det var speciellt att för första gången läsa hela dikten och förstå dess innebörd. Det är en mäktig dikt, tycker jag.



Men det finns även mer lättsamma dikter i samlingen, som t.ex. den här korta som heter Spilld mjölk.

Vi som har tänkt och gjort,
och gjort och tänkt igen,
ska flacka och rinna bort
som mjölk spilld på en sten.

Vad vore en diktsamling utan åtminstone en olycklig kärleksdikt? Jag gillade den här mycket trots att den verkar så tröstlös. Den heter Hennes oro.

Jord i grannlåt klädd
inväntar vårens allt.
Kärlek dör på sikt
eller blir utspädd
till något utan halt.
Säg det är dikt.

Varje älskads kropp
och andetag är glöd
är enbart älskog vikt.
För varje ömhetsklapp
går kärlek mot sin död.
Säg det är dikt.



Läs gärna mer om boken och om Yeats på Bernurs blogg.

Också en bok att förgylla sommaren med?

Den här lysande solgula boken heter En sommar med Montaigne (av Antoine Compagnon) och är ett äldre syskon till den vackert ärtgröna En sommar med Proust som jag nyss har läst. Proust-boken matchade jag med en lika grön penna och till Montaigne-bokens följeslagare har jag utsett min gula Lilla My-mugg. Jag har inte börjat läsa Montaigne-boken än men hoppas att få göra det senare i sommar om jag hinner. Boken är ett bibliotekslån men lånetiden är som bekant lång över sommaren.



Jag tror att jag skulle gilla En sommar med Montaigne eftersom jag gillade Montaignes essäer när jag läste dem och bloggade om min läsupplevelse 2008.

Äldre blogginlägg om Montaigne på Bokmania:

Ingrid från Ingrids boktankar har också läst Montaigne.

måndag, juni 29, 2015

Min sommar med Proust, del 7: För dig som eventuellt funderar på att också läsa...


Inget att stå och fundera över.

Min sommar med Proust, del 6: Det är skönt med utomhusläsning fast berättaren lider kärlekskval

En lässtund i skuggan under parasollet.

Jag läser och det går framåt, men gör mig ingen brådska (är på sidan 180 i pocketversionen). I går eftermiddags satt Marcel och jag i trädgården och stämningen var på topp denna fina sommardag. Vi enades om att min trädgård om sommaren är minst lika mysig och trevlig att sitta i som hans barndoms idylliska Combray.

Romanens berättare har för närvarande stora problem med kärleken ty Gilberte Swann vill inte ha honom ens en bråkdel så mycket som han vill ha henne. Tvärtom struntar hon i honom och vad värre är, säger hon det rakt ut till vår stackars förälskade romanhjälte. Kanske mest för att han hon är sur på honom för att hon anser att det är hans fel att hennes föräldrar har förbjudit henne att gå på dans, men ändå. Jag avvaktar utvecklingen på kärleksfronten. Berättaren är orolig och konstaterar att "lugn är oförenligt med kärleken, ty vad man där vinner blir bara utgångspunkt för nya önskningar".

Berättaren reflekterar mycket fram och tillbaka över detta att bli författare och sina egna förutsättningar att uppnå drömmen, fast han, som hans mor säger, är lat. Fast enligt föräldrarna skulle lättjan kunna kompenseras genom att leva ett för talangen förmånligt liv - dvs vistas i samma salonger som en viss namnkunnig författare - vilket berättaren inte riktigt tror på och förklarar sin skepsis på ett roligt och träffsäkert sätt:
"Mina föräldrar hade nära nog det intrycket att jag trots min lättja levde ett för min talang ytterst förmånligt liv, eftersom jag dvaldes i samma salong som en stor författare. Men det är lika omöjligt för en människa att bli befriad från nödvändigheten att själv skapa sin talang inifrån och i stället ta emot den utifrån, som att skaffa sig en god hälsa bara genom att ofta äta middag ute med en läkare, medan man samtidigt syndar mot alla hälsoregler och lever i de värsta utsvävningar."
Bland de meningar och stycken som jag har strukit under i boken finns till exempel det här konstaterandet angående vem som är/inte är en bra författare - och visst håller man med:
"... snillet består i själva förmågan att spegla och inte i det inneboende värdet hos den verklighet som speglas."
En annan reflektion om litteraturens väsen (som jag gillar och tycker är intressant) går ut på att skönheten i stora författares språk är omöjlig att förutse, på samma sätt som skönheten hos en okänd kvinna, eftersom den är en skapelse som inte riktar sig mot sig själv, utan mot en yttre verklighet som är föremål för diktarens tankar.

Ibland undrar jag verkligen om På spaning inte innerst inne är ett försök att sammanfatta litteraturens väsen, fast Proust lär ha förnekat det. Det finns så mycket i texten som kretsar kring språk, författande, gestaltning, minnesbilder mm. Berättaren är rätt mycket sysselsatt med att fundera kring frågor som har med författandet att göra.

Hur fungerar det mänskliga minnet? Efter episoden med madeleinekakan doppad i teet och den så mästerligt gestaltade hågkomsten av barndomen i första delen av På spaning, tänker berättaren i teoretiska banor kring minnet och analyserar hur det fungerar. Han filosoferar, kan man säga. Här är det en soffa som väcker minnen till liv:
"Och som minnet i regel inte framställer våra hågkomster i kronologisk ordning utan som en spegling där de olika delarnas inbördes förhållande är omkastat, så mindes jag först långt senare att det var just på denna soffa som jag många år tidigare för första gången lärt känna kärlekens fröjder tillsammans med en liten kusin som jag inte visste vart jag skulle ta vägen med ..."
Det är värt att notera den milda humorn och självdistansen i minnet av hånglet med kusinen för det är just den typen av formuleringar och lättsamma kommentarer som jag tycker gör boken lätt att bli kompis med.

Kärlekslängtan, författardrömmar och hågkomster - Proust i ett nötskal.

På kvällen tog vi en öl ihop, Marcel och jag.

tisdag, juni 23, 2015

Barnmorskan

Barnmorskan av Katja Kettu - vilken stark, välskriven, välberättad och obehaglig historia den här romanen bjuder på! Berättelsen utspelar sig långt upp i norra Finland under andra världskrigets sista år. Vi befinner oss i ett område i skärningspunkten mellan Norge, Finland och Ryssland och runt om i fjordarna och åt alla håll pågår en febril underrättelseverksamhet. Spritsmuggling blomstrar, naturen är mäktig och farorna många. Tidpunkten är också dramatisk för snart ska Finland upplösa sitt förbund med Tyskland och då vet man inte riktigt vad som kan hända.

I ett tyskt fångläger för kvinnor tjänstgör barnmorskan Vildöga, en ung finska som gör vad som helst för att kunna vara nära SS-officeren Johannes som hon är gränslöst och vanvettigt förälskad i. Att kalla hennes kärlek till Johannes för passionerad beskriver inte relationens karaktär på rätt sätt för passionen borde innehålla något vackert, tycker jag, och det gör kärleken mellan Vildöga och Johannes definitivt inte. Kärleken mellan de är, ja, snedvriden. Inte förljugen eller falsk, utan sjukt vanvettig.

Johannes är märkt av sina krigsupplevelser och allt det onda han varit med om och deltagit i och beter sig mer grymt och manipulativt än kärleksfullt gentemot Vildöga. Men Vildöga är också avtrubbad, hon gör alldeles förfärliga saker i fånglägret där kvinnor utsätts för hårt tvångsarbete om dagarna och systematiskt sexuellt våld om nätterna. Fostren som växer i kvinnornas magar tar Vildöga hand om, bland annat. Vildöga själv blir inte heller i längden förskonad från våldtäkter, men fostret som börjar växa i henne är Johannes far till och hon blir alldeles besatt av att komma att föda detta barn till världen eftersom hon ser det som det yttersta kärleksbeviset.
Å min Gud, vad gjorde du när du skapade Johann Angelhurst, jämrade jag mig när de lyfte upp mig och bar mig tillbaka till lägret. Du Johannes är en man, som man borde ha tagit till kärret så snart du blivit född och trampat ner dig där, så mycket lidande du har förorsakat det kvinnliga släktet. Mig. Bara mig. Mig i synnerhet, mig som blev kär i dig och som fick uppleva dig en stund ...
Ett litet men viktigt sidospår i romanen är förhållandet mellanVildöga och hennes far Brännansikte. Han sysslar med underrättelser och är borta men skriver brev till sin dotter. Dessa brev handlar om svek, förlåtelse, försoning och, trots allt, faderskärlek.

Romanen är baserad på verkliga händelser och Vildögats och Johannes dotter har funnits och också så småningom fått barn. I slutet av boken finns ett efterord där Vildögats dotterdotter skriver en kort sammanfattning av händelserna. Romanen slutar i en liten fjordstuga i februari 1945 och de närvarande är Vildöga, Johannes och barnet. Hur Vildöga och Johannes har kommit till stugan som ser ut som "en tyst skorv på Guds hud", vad som ledde de dit och vad som sker med dem där i Död Mans fjorden avslöjar jag förstås inte någonting om här men det är en spännande och ganska omskakande läsning, kan jag lova.

Barnmorskan är en mustig berättelse och att säga att den handlar om förbjuden, passionerad kärlek i krigstid är en förenklande underdrift, även om det var så jag hade tänkt innan jag läste boken. Verkligheten överträffar ofta dikten men här har det blivit en dikt som också är svår att överträffa. Katja Kettu har ett fantastiskt och unikt språk när hon förmedlar händelserna och trots all smuts, ondska, smärta och vanvett skriver hon påfallande ofta poetiskt och mjukt. Kanske för att hennes bildspråk är sprunget ur naturen som både representerar förgörande krafter och oändlig skönhet. Tänk att Johannes röst är för Vildöga som "bärnsten och svedjerök från tjärtall", att han lägger hennes kläder bredvid sängen lika vant som om han "flått en hare" och att han kan ha "så stora pupiller att en rentjur som villat bort sig i dem inte skulle ha känt sig instängd". Katja Kettus metaforer är enastående.

Barnmorskan är en fascinerande och fängslande roman.
Svensk översättning: Janina Orlov


Min sommar med Proust, del 5: Han tycks vara överallt

Det händer ofta att en boks ande liksom svävar över innehållet i en annan bok. Har du också tänkt på det någon gång? Säkert har du varit med om att när du har läst ut en bok och börjat på nästa, att du stöter på mer eller mindre diffusa eller tydliga hänvisningar eller sammanhang som, om inte binder de två böckerna samman, så skapar en viss kontakt på metanivå. Som ett slags hälsning från en bok till en annan, tvärs över allt vad tid och rum heter. Jag tycker att det är fascinerande och har många gånger tänkt att jag skulle notera dessa "dolda" samband men det blir aldrig av.

För närvarande läser jag, förutom På spaning efter den tid som flytt, en tjeckisk biografi över Václav Havel och rätt som det är dyker Marcel Proust upp i den. I ett kapitel om Havels barndom jämförs hans föräldrars idylliska sommarställe med Prousts Combray. Då vet jag precis hur det kunde ha sett ut där under Havels barndomssomrar.



Är det inte lite festligt? Vilken "hälsning" från en bok till en annan stötte du på senast? 

söndag, juni 21, 2015

"Buddenbrooks" fixar man inte på en kafferast

Den här boken tar sin tid att läsa - eller lyssna på, vilket är det jag gör. Lyrans noblesser har precis blivit klar med att lyssna på Thomas Manns berömda debutroman Buddenbrooks (från 1901), jag har i detta ögonblick knappt 20 timmar kvar. Romanen är en släktkrönika och handlar om en förmögen familjs förfall. En bra sommarljudbok.



När jag googlade lite efter intressant, relaterad information, upptäckte jag att Buddenbrooks lästes i bokcirkeln i Lundströms bokradio 2009 och att de fyra avsnitten ligger kvar och kan laddas ner, vilket jag naturligtvis tänker göra. Det är ju perfekt! De medverkande den gången var Helena Henschen, Göran Greider och Jonas Karlsson. 

Bokcirkelns alla fyra avsnitt finns här: Del 1,  Del 2,  Del 3,  Del 4.