tisdag, september 01, 2015

#bokutmaningseptember 1: Läser just nu

På instagram, som jag inte har, har länge pågått månatliga bokutmaningar och jag har bestämt mig att haka på septemberomgången. Kul att prova, fast jag som sagt inte är med på instagram.

#bokutmaningseptember 1: Läser just nu




måndag, augusti 31, 2015

Ställ ut en väktare

Efter att ha läst ut Ställ ut en väktare som är en fortsättning på romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) från 1960 vet jag inte vad jag ska ta mig till med alla motstridiga känslor som sköljer över mig. Jag pendlar mellan sorg och upprördhet över att en djupt älskad romanfigur oväntat störtas ner från sin piedestal och ett slags primitiv tillfredsställelse över att inte ens den gudalike Atticus Finch som tack vare Dödssynden blivit själva sinnebilden för antirasism, är så ren och kompromisslös i sin människokärlek som jag och miljontals andra läsare hela tiden har inbillat oss. Det är frustrerande med insikten att han visserligen är antirasist, men med förbehåll.

Författaren Harper Lee (f. 1926) debuterade med Dödssynden och drog sig därefter tillbaka. Det kom inga fler böcker, inte förrän nu. Ställ ut en väktare som i sommar har publicerats både i USA och i en mängd översättningar (sv. övers. Eva Johansson) är i verkligheten skriven redan före Dödssynden men manuset låg gömt i en låda i nästan 60 år. När det gäller handlingen, utspelar sig båda romanerna i den fiktiva småstaden Maycomb i Alabama men det har gått 20 år mellan det som sker i Ställ ut en väktare och händelserna i Dödssynden. Det var 1930-tal när advokaten och ensamstående pappan Atticus Finch åtog sig att mot alla odds försvara en svart man anklagad för våldtäkt på en ung, vit kvinna.

I nya boken är det 1950-tal och Atticus nu 26-åriga dotter Jean Louise är på besök i Maycomb. En liten bit in i boken råkar hon bevittna medborgargardets möte och chockas över vad hon hör där, inte minst ur sin gamle fars mun. När det gäller rasproblematik är Jean Louise helt färgblind, vilket placerar henne åsiktsmässigt långt bort från de flesta andra i Maycomb. Besvikelsen som Jean Louise känner över sin far är djup och konflikten som uppstår utgör romanens kärna. Det intressanta är att jag som läsare reagerar exakt likadant som Jean Louise, för min bild av Atticus har alltid varit den samma som hennes. Läsaren genomlever samma dilemma som Jean Louise som i och med att romanen framskrider tvingas att sluta luta sig mot idolen Atticus och bli vuxen. Det innebär bland annat att sluta fly från verkligheten bara för att den har den dåliga smaken att vara mångfacetterad.

I nya boken är det 1950-tal och Atticus nu 26-åriga dotter Jean Louise är på besök i Maycomb. En liten bit in i boken råkar hon bevittna medborgargardets möte och chockas över vad hon hör där, inte minst ur sin gamle fars mun. När det gäller rasproblematik är Jean Louise helt färgblind, vilket placerar henne åsiktsmässigt långt bort från de flesta andra i Maycomb. Besvikelsen som Jean Louise känner över sin far är djup och konflikten som uppstår utgör romanens kärna. Det intressanta är att jag som läsare reagerar exakt likadant som Jean Louise, för min bild av Atticus har alltid varit den samma som hennes. Läsaren genomlever samma dilemma som Jean Louise som i och med att romanen framskrider tvingas att sluta luta sig mot idolen Atticus och bli vuxen, vilket bland annat innebär att sluta fly från verkligheten bara för att den har den dåliga smaken att vara mångfacetterad.


Eftersom Ställ ut en väktare i första hand skildrar en far-och-dotter-relation som är byggd på kärlek och tillit fast den utsätts för en svår prövning, är det en lättillgänglig berättelse. Samtidigt finns här en tyngd på grund av bokens övergripande ämne: rasism. Vi lever på en annan plats och i en annan tid idag men jag kan ändå inte undvika att se vissa paralleller till dagens aktuella frågor som rör främlingsfientlighet och integration av invandrare. I en scen ondgör sig Jean Louise över att en aktiv Ku Klux Klan-medlem tilläts uttala sina vidriga åsikter om svarta på medborgargardets möte i rådhuset och anser att han borde ha stoppats, medan Atticus åberopar åsiktsfrihet. Vi har en liknande diskussion när det gäller exempelvis SD och vad för typ av budskap de för fram på offentliga platser. Ett annat exempel på saker som Jean Louise retar sig på är ingrodda strukturella skillnader och systematisk diskriminering av människor på grund av hudfärg. Är vi inte alla människor? När hon diskuterar detta med sin far, hör jag en inledning till argumentation som jag väldigt ofta hör även här, i Sverige: ”Jag är inte rasist, men…” Hur ställer vi oss till det? Är det acceptabelt att vara ickerasist med förbehåll?

Översättning: Eva Johansson

Den här recensionen publicerades ursprungligen i dagstidningarna Sörmlands nyheter, Eskilstuna Kuriren och Katrineholms kuriren 2015-08-18.

lördag, augusti 29, 2015

Hyllvärmare på burk - dragning nr 5 och 6

I somras kunde man ertappa mig med fingrarna i kakburken två gånger. Hur många lappar är det kvar nu då?

Ett meddelande

I fall någon av er undrar: Nej, jag har inga planer på att läsa Den Där Boken Som Alla Pratar Om Just Nu. Slut på meddelandet.

Hemleverans av en ny spännande recensionsbok

Igår fick jag hemleverans av en ny recensionsbok från tidningen och jag måste säga att jag är mycket nyfiken. Vad sägs om en författare som lär ha revolutionerat den arabiska litteraturen, är av irakiskt ursprung men kommer från Finland? Irakisk kristus heter boken och är en samling berättelser om tillståndet i dagens Irak.

Böcker jag läste i somras men inte bloggade om - nu i korthet

Jag tycker faktiskt att det är synd att jag periodvis inte hinner blogga om alla böcker jag läser, men sånt är bokbloggarlivet. Ibland finns det tid, ibland finns det inte. Under sommarens tre gångna månader läste jag flera intressanta romaner som det i normala fall hade varit trevligt att dela läsupplevelsen av med er. Det gäller de här böckerna: Siddhartha (Herman Hesse), De förklädda flickorna i Kabul (Jenny Nordberg), Den andra kvinnan (Therese Bohman), Anteckningar från källarhålet (Fjodor Dostojevskij),  Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (Édouard Louis), Mördarens apa (Jakob Wegellius), Dödssynden (Harper Lee) och Vägen till Bålberget (Therése Söderlind). Fast den sistnämnda kommer det ett blogginlägg om senare i helgen, hoppas jag. Fast å andra sidan, när jag tänker efter och inser att jag sammanlagt läste 20 böcker under den här tiden, så är sju icke recenserade titlar ingen större katastrof. Här kommer några snabba reflektioner åtminstone.



Vad jag ändå kan säga om de sju ovannämnda böckerna, så är det det att alla är läsvärda. Jenny Nordbergs reportagebok De förklädda flickorna i Kabul är en höjdare som jag absolut vill rekommendera. Den skildrar flickors och kvinnors livsvillkor och ställning i det afghanska samhället utifrån olika perspektiv och journalisten Jenny Nordberg kan sin sak och behärskar mer än väl även konsten att berätta. Läs mer här: Feministbiblioteket, Dagens bok, Kulturkollo.

Édouard Louis roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule handlar också om genus och könsroller fast det är mansrollen och manlighet som är i fokus. Huvudpersonen är en feminin och homosexuell pojke som försöker överleva och anpassa till sitt samhälles krav på manlighet och han har det mycket tufft i den nordfranska byn där han växer upp. Läs mer här: Kulturkollo, Och dagarna går, Dagens bok.

Den andra kvinnan av Therese Bohman är jag glad att jag har läst och jag tyckte om den på det stora hela även om jag inte köpte allt som intrigen bygger på och som har med inbördes relation mellan huvudpersonen, hennes kompis och älskaren att göra. Läs mer: Dagens bok, Sveriges radio.

Ungdomsboken Mördarens apa av Jakob Wegellius tyckte jag mycket om. Det är en spännande och välskriven kapitelbok som utspelar sig för hundra år sedan i Lissabon och i Indien. Den vann Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok i fjol. Jag var ganska engagerad i gorillan Sally Jones äventyr, fast jag är vuxen. Läs mer här: Dagens bok, Ugglan och boken, Bibliophilia.



Och hur var det att läsa (dvs lyssna på) klassikerna Siddhartha och Anteckningar från källarhållet? Det kändes bra, jag gillar ju att personligen bekanta mig med klassiker som jag inte har läst ännu. Dostojevskilj kortroman var en på flera sätt häpnadsväckande berättelse medan Siddhartha var av det mer lugna och meditativa slaget.


Dödssynden var ett kärt återseende då jag har läst boken förut. En av mina absoluta favoriter. Det var kul att läsa om den i samband med läsningen av fortsättningen Ställ ut en väktare (den recensionen kommer nästa vecka).

onsdag, augusti 26, 2015

I fall ni undrar...

I fall ni undrar varför det har varit dött här i en veckas tid, så beror det på att jag håller på att redigera manuset för fullt. All ledig tid går åt just nu. Har knappt läst ens på flera dagar.


onsdag, augusti 19, 2015

Min sommar med Proust, del 15: Om läsning

Som jag berättade i förra avsnittet av Proust-serien, har jag köpt (och också redan läst) essän Om läsning som Marcel Proust skrev före På spaning efter den tid som flytt men som genom att han bl.a. gå in på sina läsupplevelser från barndomen anses förebåda romansviten.

Om läsning (övers. Vibeke Emond) behandlar läsandets betydelse för människan och Prousts huvudtes är att läsning aldrig får bli ett självändamål. Han menar att det förstås är bra att läsa jättemycket, men inte så mycket att böckernas värld helt tränger undan vårt andliga liv för då förvandlas man till en passiv individ. Jag skulle vilja invända att det beror på vad man läser, eller vad tycker ni?
"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."
Essän är intressant och är förstås en liten guldgruva för oss läsfrälsta, även om jag kan tycka att Proust ibland uttrycker sig lite för omständigt för att karamellen ska vara riktigt skön att suga på hela vägen. Ibland fastnar man med tänderna. Men trots en viss krånglighet i uttrycket (alltid kortvarig och övergående) har understrykningspennan varit framme väldigt ofta. Inledningsmeningen är en kär klassiker:
"Det finns kanske inga dagar i vår barndom som vi har upplevt så fullständigt som de vi trott oss ha lämnat utan att uppleva, dem som vi tillbringat med en favoritbok."

Bokläsning i barndomen kan inte nog överskattas, menar Proust, för den spelar en avgörande roll i livet och undantas från ståndpunkten att läsning inte får vara ett mål i sig eftersom barndomens fängslande läsning "bör vara en välsignelse att minnas" för var och en av oss.

I ett annat avsnitt citerar Proust bl.a. Descartes som ser läsning som ett samtal och polemiserar med honom:
"Att läsa alla goda böcker är som att samtala med de mest kultiverade människor i gångna tider som var deras författare."
Och även:
"... läsning är just ett samtal med människor som är mycket klokare och intressantare än de människor vi kan få tillfälle att lära känna runt omkring oss."
Men Proust håller inte riktigt med om att läsning kan liknas vid ett samtal, för det som enligt honom utgör den största skillnaden mellan en bok och en vän är inte...
"...deras större eller mindre klokhet utan det sätt på vilket man kommunicerar med dem, eftersom läsning i motsats till samtal för var och en av oss består i att ta emot kommunikation om någon annan tanke men allt under det att man själv förblir ensam, det vill säga allt under det att man fortsätter att njuta av den intellektuella makt som man har i ensamheten men som ett samtal omedelbart skingrar, allt under det att man fortfarande har kvar förmågan att inspireras, att förbli uppe i sinnets fruktbara arbete med sig själv."
Det finns en tanke som tilltalar mig särskilt och den handlar om en "väsentlig och samtidigt begränsande roll som läsandet kan spela i vårt andliga liv" och som han kallar slutsatser (för författarens del) och incitament (för läsarens del):
"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar, och vi skulle vilja att han gav oss svar, när allt han kan göra är att ge oss önskningar. Och dessa önskningar kan han inte väcka hos oss annat än genom att få oss att betrakta den yttersta skönhet som hans konsts högsta bemödande gjort det möjligt för honom att uppnå."
Proust förklarar också i texten varför läsning är hälsosam, vilket är lätt att hålla med om:
"Så länge läsningen för oss är den som initierar oss och vars magiska nycklar längst inne i oss själva öppnar dörren för oss till de boningar vi inte hade kunnat ta oss in i, är dess roll i vårt liv hälsosam."
Som en boknörd med fallenhet för allehanda bokprylar skulle jag gärna vilja ge mig in i en diskussion med Proust angående hans åsikt om att varje "fetischistisk respekt" för böcker som liksom all annan passion åtföljs av en förkärlek för allt som omger dess föremål är osund, om än naturlig och oundviklig. Han kallar besatthet av bokprylar för en litterär sjukdom. Haha, då kanske hela bokbloggarmaffia kan söka en gemensam gruppterapi.

Hur är det då med påståendet att böcker är våra vänner? Där tycker Proust att böcker faktiskt är att föredra.
"I läsningen förs vänskapen plötsligt tillbaka till sin första renhet. Med böcker behövs ingen älskvärdhet. Om vi tillbringar kvällen med dessa vänner är det verkligen för att vi har lust att göra det. Åtminstone dem lämnar vi ofta bara mycket ogärna. Och när vi har lämnat dem slipper vi sådana där tankar som förstör vänskapen: Vad har de tänkt om oss? - Vi har väl inte varit tanklösa? - Har vi varit till behag? - och rädslan att glömmas bort för en annan person. Allt detta som man oroar sig för i samband med vänskap försvinner vid tröskeln till denna rena och lugna vänskap som läsandet är. Inte heller behövs några vördnadsbetygelser."
Jag känner igen mig i det. Av någon outgrundlig anledning tillbringar jag nämligen mycket mer tid på tu man hand med mina böcker än med vänner.

I slutet av essän uttrycker Proust en åsikt om att läsning är den mest förädlade och vittraste av förströelser och menar till och med att personer som inte är belästa och inte heller känner till vissa böcker eller detaljer i litteraturvetenskapen (oavsett hur bildade de är för övrigt), kommer alltid att förbli "intellektuellt ofrälse". Det är hårda bud. Och så slår han ett slag för klassikerna.

fredag, augusti 14, 2015

Dagens bokleverans som gjort mig lycklig

Vilket vackert omslag, inte sant? Jag har hört att boken är fantastisk. Och Marguerite Duras är Marguerite Duras, min favorit.


onsdag, augusti 12, 2015

Värsta slalomläsning pågår

Utan att riktigt fatta hur det har gått till så har jag just nu fem böcker på gång samtidigt. Tre brukar vara det normala antalet när det gäller lektyr men fem påbörjade böcker är en avvikelse som är värd att notera: två romaner, en essäbok, en biografi och en ljudbok (ungdomsbok). Slalomläsning på hög nivå, i alla fall för att vara jag. Som tur är, är böckerna sinsemellan så olika att det inte finns riks att blanda ihop dem.




Hur många böcker kan du ha som mest på gång samtidigt?

Tjohoo, nu står det svart på vitt

Det känns fortfarande ganska overkligt. Jag - författare? Likväl är det sant, det står svart på vitt nu. Arbetstiteln på den kommande metodikboken som jag så febrilt håller på att skriva är Webbaserad alfabetisering på sfi och den kommer att ges ut i NoK:s läromedelsserie Input någon gång strax efter årsskiftet. Jag har fullt upp men det är väldigt roligt.


Tips inför bokhösten

Det är kul att bläddra i bokkatalogen för hösten för det finns så många bra böcker som kommer ut i höst och som vi läsare har att se fram emot. Listan med boktips till er skulle kunna göras hur lång som helst men de mest intressanta (enligt mitt ytterst subjektiva urval) kommer här nedan. Om inget annat anges är det fråga om romaner i inbundet format.







Mary av Aris Fioretos, Sverige

Satantango av László Krasznahorkai, Ungern

Nora Webster av Colm Tóibín, Irland

En amerikansk förlust av Philipp Meyer, USA

Vårt värde av Katarina Kieri, Sverige

Ut ur världen av Karl Ove Knausgård, Norge

Flykten av Jesús Carrasco, Spanien

Gästkatten av Takashi Hiralde, Japan

M Train av Patti Smith, USA

Mordet på Margaret Thatcher av Hilary Mantel, Storbritannien

Ställ ut en väktare av Harper Lee, USA

Irakisk kristus av Hassan Blasim, Irak/Finland

F av Daniel Kehlmann, Tyskland

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Sverige

Axels tid av Lars Lerin, Sverige

Om mörker av Josefine Klougart, Danmark

Lolita av Vladimir Nabokov, USA

Upp genom mörkret av Ngugi Wa Thiongo, Kenya

Jag är en tjuv av Jonas Karlsson, Sverige

Sånt är livet av Rosa Liksom, Finland

Det finns en annan frukt än apelsiner av Jeanette Wintersson, Storbritannien

Jag har det bekvämt, men det skulle kunna vara lite bekvämare av Lydia Davis (noveller), USA

Attack från alla håll av Tore Renberg, Norge


Finns det någon bok som du väntar särskilt otåligt på i höst?