onsdag, juli 30, 2014

Sankmark

Också jag blev alldeles förälskad i Jhumpa Lahiris episka roman Sankmark (övers. Metta Ottosson) för den har allt som man kan begära av en storslagen berättelse. Sankmark innehåller både dramatiska händelser, stora känslor, hemligheter, personkonflikter och miljökontraster men är ändå fri från stora gester och överdrivet utsmyckat språk. Det är en vacker och spännande roman, en familjehistoria som spänner över en tidsrymd av 40-50 år och utspelar sig dels i Indien, dels i USA.

Boken har flera nivåer men i grunden utgår allt från relationen mellan bröderna Udayan och Suhbash. Som barn är de oskiljaktiga men när de växer upp blir skillnaderna de emellan mer tydliga även om de utseendemässigt fortfarande är väldigt lika. Storebror Subhash är plikttrogen och lugn medan den bara 15 månader yngre Udayan blir rebell och revolutionär.

På 60-talet dras Udayan till Naxalitrörelsen, deltar i våldshandlingar i revolutionens namn och slåss mot sociala orättvisor, fattigdom och ojämlikhet. Han mördas av paramilitären, hans kroppen försvinner. Suhbash är inte alls intresserad av politik utan ägnar sig åt sina universitetsstudier. I ett tidigt skede lämnar han Indien för att bli forskarstuderande och så småningom forskare i USA. När han nås av beskedet att brodern blivit dödad, åker han tillbaka och gifter sig med broderns änka som är gravid. Suhbash tar på sig broderns roll som make åt Gauri och far åt barnet. Han menar väl, han vill rädda Gauri från ett tröstlöst liv i svärföräldrarnas hus där hon aldrig var välkommen. De åker till USA, en dotter föds, de leker familj men det förflutna står i vägen. Sorgen efter Udayan verkar omöjlig att övervinna, kärleken är större än döden och i dess skugga frodas inte samlivet mellan Suhbash och Gauri. Efter några år överger Gauri av olika anledningar sin man och sin dotter och nya sår uppstår. Det tar över trettio år att läka dem.

Jhumpa Lahiri har skrivit en fängslande berättelse om relationer i en både känslomässigt och fysiskt splittrad familj. Alla personerna är levande och mångfacetterade och många av trådarna som håller samman deras liv löper tillbaka till den döde Udayan. Han är som en ständigt närvarande vålnad. Hans mor Bijoli nästan knäcks av sorgen och besvikelsen och ägnar resten av sitt liv åt att rensa sonens minnessten från soppor medan Gauri lever med minnet av vad hon sett när Udayan dog och med kärleken till honom som aldrig sinar. Suhbash brottas också med sorg, ilska och besvikelse och med sin roll som broderns "ersättare". Också dottern Bellas liv präglas naturligtvis av hennes biologiske faderns död och dess konsekvenser.

Romanfigurerna kommer dels fram i relation till Udayan, dels i relationerna till varandra: Bijan och Gauri, Bijan och Suhbash, Gauri och Suhbash, Gauri och Bella, Bella och Suhbash. Som planeter och månar cirklar de runt varandra och ibland krockar några. När det sker, sker det med en stor kraft och med förödelse som följd. I och med att handlingen utspelar sig under ett halvt sekel finns det gott om utrymme åt var och en. Ibland växlar berättarperspektivet också, det är Suhbash och Gauri som turas om att berätta om händelserna och det är inte förrän allt har berättats som alla inblandade kan få frid och försonas. För att få ett avslut måste man ta sig till själva början utan att blunda. Så slutar även romanen på den plats där historien har haft sin början och cirkeln kan slutas.

Det finns en återkommande symbol i texten som är väldigt talande, nämligen fotspår. När Udayan var en liten pojke råkade han gå över gården som just hade belagts med ny betong och spåren efter hans nakna fötter blev för alltid kvar där. På samma sätt lämnade han eviga avtryck i alla som stod honom nära, den bilden är tydlig. De andras spår beskrivs alltid som mer eller mindre flyktiga.
Hon [Gauri] vände sig om och tittade på deras fotspår i den fuktiga sanden. Till skillnad från Udayans fotspår från barndomen, som fanns kvar på innergården i Tollygunge, höll deras redan på att försvinna, skulle utplånas av tidvattnet som var på väg in." (s. 207)
Eller finns det bestående avtryck efter varje människa som någon gång har älskat en annan?



Några andra bokbloggare som har läst och skrivit om Sankmark: Lyrans noblesser, Bokmonster, Och dagarna går, Lottens bokblogg och Feministbiblioteket.



Boken finns att köpa på t.ex Bokus eller AdLibris.

Föraffataruppläsning: Petra Hůlová

Under min vistelse i gamla hemstaden Brno pågick en 31 dagar lång litteraturfestival med författaruppläsningar och just när jag var där stod Petra Hůlová på schemat en kväll (hon finns utgiven på svenska också).

Hennes just utkomna nya roman heter Macocha på tjeckiska. Ordet är dubbeltydigt och i och med det även symbolladdat. Dels är Macocha namnet på en djup grotta i närheten av Brno, dels är det en dialektal form av ordet styvmor. Boken verkar handla om en kvinna (författare/läsare av lätt underhållningslitteratur som drömmer om att skriva en riktig roman) som upplever att hennes tillvaro håller på att rasa ner i avgrunden samtidigt som omgivningen anser att hon är en dålig mor. Tyvärr dricker hon även för mycket. Jag är mycket nyfiken på boken, trots att den tydligen har fått mycket blandade recensioner. Vissa kritiker hyllar romanen, vissa sågar ner den, berättade författaren under kvällen. Bäst att göra sig en egen uppfattning. Av de två kapitlen som vi hörde läsas upp fick jag intrycket att boken även är ganska rolig. Huvudpersonen verkar se på tillvaron med en viss ironi och humor, så berättelsen kändes inte svart.

Jag hoppades att få mitt exemplar av Macocha signerad men vi var tvungna lämna lokalen innan frågestunden som drog ut på tiden var över. Kanske en annan gång.


Bokens omslag väcker obehag, tycker jag.
Petra Hůlová skriver inte självbiografiskt men använder sig naturligtvis av sina egna livserfarenheter på olika sätt. Vad och hur hon skriver bygger på vad hon ser och hör omkring sig. Hon har inte temat klart från början, använder inte anteckningsböcker. Det hon hör, ser och läser absorberar hon och samlar inom sig och så småningom stöper hon om allt till en berättelse.

Det var en trevlig kväll. Jag bjöd min mor att följa med, vi promenerade genom staden och tog ett glas vin på en uteservering i skymningen.


På väg till teatern där författaruppläsningen ägde rum.
Teaterbyggnaden
Petra Hůlová läser ur sin bok

torsdag, juli 24, 2014

I Tjeckien frodas boken

Igår gick ägnade jag halva dagen åt mitt "tvivelaktiga" nöje att besöka Brnos talrika bokhandlar. Jag gick från den ena till den andra, klämde på böcker i massor, andades in nyboksdofterna och "kartlade" årets tjeckiska bokutgivning. Det var väldigt roligt.

Det finns minnst fem stora, fristående bokhandlar i centrum, alla med massiva hyllor från golv till tak och långbord fulla med böcker. Några av affärerna är i två våningar, böcker, böcker, böcker. Två har ett café också samt wi-fi. Trista bokhandelskedjor av typen Akademibokhandel existerar inte. 


Mest gillar jag att titta på klassikerserier och serier med världslitteratur som olika förlag satsar på att ge ut i snygga utgåvor, som till exempel den här boken av Liao I-wu som jag läste om i senaste numret av Karavan.


Bordet eller hyllan med nordisk deckarlitteratur står oftast på en väl synlig plats. En avdelning brukar heta "romaner för kvinnor", vilket retar mig rätt mycket. Där finns det förstås bara smörja. Som om den övriga litteraturen var olämplig för oss eller nåt. 

Trots att böcker är dyra i Tjeckien, vilket är tråkigt, frodas boken som det verkar. 

Dessutom pågår en festival med författaruppläsningar. Ikväll ska jag gå och lyssna på Petra Hůlová som jag gillar. Hennes senaste roman är förstås redan inköpt.

onsdag, juli 23, 2014

Jag har hittat en skatt

Varje gång jag bor hemma hos min mor söker jag grundligt igenom hennes bokhyllor. Alla böcker har stått där i åratal, jag vet exakt vilka de är, har till och med läst de flesta av dem. Ändå hoppas jag alltid att upptäcka någon gammal favorit som jag tidigare har "missat". Sannolikheten att en upptäck skulle ske är inte stor men idag har det hänt och jag är överlycklig.

Jag har hittat en skatt. En tunn bok med ett klarblått omslag och en teckning av en flicka på omslaget, jag minns den och hur jag läste den och blev fascinerad av som 13-14-åring. Det är en roman av Colette som på svenska heter Tidig blomning (Le blé en herbe) och som var en av de böcker jag idag ser som avgörande i min utveckling till läsare. Handlingen har jag inget minne av, men däremot minns jag klart och tydligt känslan som berättelsen gav mig då när jag var en nybliven tonåring. Tidig blomning är en berättelse om kärlek och en flickas vuxenblivande. Nu ska den få flytta hem till Sverige och få en hedersplats i bokhyllan. 

Det syns att boken har lästs flitigt, även av syrran.

Utgåvan innehåller fina illustrationer.

måndag, juli 21, 2014

Proust i lindblomstid, del 6: Knausgård & Proust

Idag är det läsningen av Knausgårds kamp som gäller, Marcel har en vilodag. Men det är lustigt, för redan efter några sidor in i Min kamp 6 skriver Knausgård om en scen ur På spaning efter den tid som flytt. Jag älskar sånt. Bättre parallelläsning än så blir det knappast. 



söndag, juli 20, 2014

Nu blir det Knausgård igen

I morgon ska jag börja läsa Min kamp 6 av Knausgård, sommarens (och årets) tjockaste läsutmaning. Amerikanerna kallar Knausgård för Norges Proust, så det kanske är alldeles perfekt att jag håller på med Proust samtidigt. Det kan bli en spännande parallelläsning. Att kampen påbörjas imorgon beror på att vi ska ut och resa lite grann, Proust, Knausgård och jag. Här gäller en noggrann läsplanering, förstår ni. Men vilken tur att det finns e-böcker!



Sagas bok. En trovärdig historia

Det var en gång en gammal symaskin och ett gulnat kvitto med ordet ”avbetalat” skrivet tvärsöver. En författare såg symaskinen på en gårdsauktion, hennes namn var Elsie Johansson (f.1931). Hon köpte inte symaskinen, inte heller trodde hon sig vilja skriva några fler romaner. Men med symaskinen kom en berättelse till henne och den kom att heta Sagas bok. En trovärdig historia. I Elsie Johanssons nya roman är allting en symaskins fel.

Romanen börjar 1971 när den vuxna Sagas mor dör och hon reser till barndomsbyn för att närvara vid bodelningen som slutar i katastrof när många frågor som under årens lopp tigits ihjäl kommer upp till ytan igen. Saga är sladdbarnet i en sjuhövdad syskonskara som hon känner endast en svag samhörighet med.

Elsie Johansson skriver om tystnaden. Mellan Saga och syskonen är tystnaden djup, om pappan sägs det att han teg sig till döds medan mamman å sin sida teg sig igenom livet och Saga själv har låtit sig förstummas. Men nu vill Saga tala. Få svar. Hur var det med mamma och symaskinsagenten? Vad var det Saga såg den gången för länge sedan och vad betyder vetskapen att hon dragit fel slutsatser av det? Kan hon rätta till sveket mot mamman? Och faderskapsfrågan? Hur är det med den?

Romanens handling drivs fram av Sagas envisa sökande efter svar. Det är intressant men än mer spännande är berättarstilen och berättarrösterna. Sagas bok berättas som en saga, inklusive det obligatoriska lyckliga slutet och de magiska talen tre och sju. Sju syskon, sju nycklar som ledtrådar, sju hemliga dörrar att öppna. Berättarjaget är tre olika jag, tre Sagor. Tre par ögon som betraktar verkligheten utifrån sin ålder och livserfarenhet: Saga Modig, Saga liten och Saga ung. Dessa går in i varandra och är svåra att skilja åt ibland men kanske är det inte heller nödvändig eftersom vi bär alla våra åldrar i oss. Men plötsligt kliver även författaren in i berättelsen och tar rollen som återgivare. Hon kommenterar Sagas liv, resonerar med henne. Den metafiktion som uppstår i mötet mellan författaren och hennes romanfigur berikar romanen. Det händer något där, en ordinär berättelse blir litteratur.

Språket är mångordigt och rikt på både ålderdomliga ord och dialektala uttryck. Först hindrar mig ordrikedomen från att vila i berättelsen, jag störs av pladdrigheten. Men jag vänjer mig och till slut inser jag att jag uppskattar denna frodighet, särskilt i miljöbeskrivningar. Elsie Johansson glänser särskilt i skildringar av fattigdomen - att berätta om förra seklets fattig-Sverige är ju hennes paradgren.



(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2014-07-01. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Tre äldre novellixer: Gun-Britt Sundström, Monika Fagerholm och Joyce Carol Oates

Även dessa tre ljudnoveller från Novellix lyssnade jag på under den gångna veckans morgonpromenader, en varje morgon: Arielles första kärlek (nr 5) av Monika Fagerholm, Början (nr 40) av Gun-Britt Sundström och Nattsidan (nr 32) av Joyce Carol Oates. Tidigare bloggade jag om fyra andra ljudnoveller, inlägget finns här.


Arielles första kärlek av Monika Fagerhom (i författaruppläsning) är mycket fagerholmsk när det gäller språket och stilen och riktigt, riktigt bra. Jag uppfattade berättelsen som ett slags familjehistoria och som en berättelse om flickan Arielle samt en händelse som ägde rum en sommar när Arielle var väldigt ung som satte spår i hennes liv. Jag gillade persongalleriet i novellen - en samling personligheter som bär namn som Geniet (pappan), Diplomaten (farfar), Trasan (mamman). 

Början av Gun-Britt Sundström (i författaruppläsning) gör lite ont att läsa, för den handlar om ett barn som inte är som alla andra, som blir ett mobboffer i skolan och som inte får något stöd från vuxenvärlden hur mycket hans mor än kämpar. De första signalerna på utstöttning kommer tidigt, att se och tolka dem är dock svårare: "Sju barn var det som började skolan samma år, och de blev placerade i samma klass. Malin fotograferade dem när de i samlad tropp gick ut genom daghemmets grind, iförda likadana neongröna kepsar. Hand i hand vandrade de uppför gatan mot skolan, två och två. Noa var den sjunde och fick gå med fröken. När hon såg på detta foto efteråt tänkte hon att hon borde ha förstått att han var chanslös."
På trettio sidor får författaren plats med pojkes liv från ögonblicket han föds och tills han går ut nian. Berättarrösten tillhör mamman och berättelsen andas moderskärlek, maktlöshet och frustration. Början är en mycket läsvärd och välskriven novell. 

Nattsidan av Joyce Carole Oates (i uppläsning av Björn Granath) har jag inte fastnat så mycket för, temat och intrigen lyckades inte fånga mig. Nattsidan är en novellskräckis, den utspelar sig på 1870-talet och handlar om några människor som har seanser och försöker få kontakt med de dödas andar. En blir väldigt snopen när han får prata med en sedan länge avliden vän. 
Men att lyssna på Björn Granath är alltid en upplevelse i sig.

lördag, juli 19, 2014

Hjärtat jagar allena

Hjärtat jagar allena av Carson McCullers (1917-1967) är en modern klassiker och ett av världslitteraturens storverk men också, eller framför allt, en fängslande roman som går rakt in i hjärtat. Boken kom ut för första gången 1940 och var Carson McCullers debutroman. Hon var endast tjugotre år gammal och genombrottet var omedelbart och omtalat. Boken är tidlös, temat för evigt aktuellt, formen och språket är fulländade.

Berättelsen kretsar kring en handfull personer i Georgia på 1930-talet och hur olika de än är som individer, har de ett par viktiga sak gemensamma. De har drömmar och det finns något de vill uppnå i sina liv fast det antagligen är omöjligt för tiden och platsen gör det svårt att bre ut vingarna. De upplever också en stor inre ensamhet och saknad av en själsfrände. Titelns fras om att hjärtat jagar allena uttrycker just det faktum att vi ofta lider av vår längtans törst ensamma men berättelsen visar också att vi samtidigt söker efter en människa som vill höra om våra drömmar och som är värdig det förtroendet.

I boken heter han som lyssnar John Singer och han är dövstum. Förut fanns det två dövstumma i staden, han och hans bästa vän, men nu är Singer ensam. En gång var de oskiljaktiga men sedan Antonapulos blivit svårt sjuk och flyttad till ett sjukhem många mil bort är saknad Singers eviga följeslagare. Han hyr ett rum i familjen Kellys hus, äter sina måltider på Biff Brannons restaurang och jobbar i en juvelbutik. På kvällarna lyssnar han på radio.

Dottern i familjen Kelly heter Mick, är i yngre tonåren och älskar musik. Hon drömmer om att en dag få äga ett piano och spela och komponera. Hon är även fäst vid sin lillebror George som en dag leker med en bössa och råkar skjuta ett annat barn i huvudet. Flickan dör inte med sjukhuskostnaderna drabbar familjen hårt. Övriga personer i boken är den alkoholiserade kommunisten och revolutionsdrömmaren Jack Blount samt doktor Copeland som brukar ta hand om alla som behöver hans hjälp oavsett hudfärg och betalningsförmåga. Doktor Copeland är själv svart och innerligt trött på rasdiskriminering. Han drömmer om en värld utan rasåtskillnad. Och bartendern Biff? Han har blivit änkling och botar saknaden efter sin fru med samtal med Singer.

Det är alltså dessa personer som finner förtröstan i Singers sällskap. I sin tysthet är Singer den perfekta katalysatorn åt människors känslor för i hans sällskap och i hans vänliga blick finner de gemenskap, bekräftelse och hopp.

Det är häpnadsväckande att en tjugotreåring var kapabel att skriva så fulländat om så komplicerade frågor och dessutom mot bakgrund av ekonomisk depression, hot om ett nytt världskrig samt den fortfarande kraftigt utbredda rasismen i sydstaterna.

Hjärtat jagar allena handlar om människors grundläggande känslor och livsbetingelser och karaktärerna är allmänmänskliga. Därför är romanen odödlig och berättelsen så lätt att ta till sitt hjärta. Carson McCullers är en mästerlig berättare och skildrare.

Den senaste svenska utgåvan är från 2013, i översättning av Nils Jacobsson och med ett nyskrivet förord av Monika Fagerholm. Jag ska sätta mig nu och läsa förordet för det gör jag alltid sist.





Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Novellixfyran: Daniel Sjölin, Håkan Nesser, Oline Stig och Alva Dahl

Förra helgen kom jag på den alldeles strålande idén att ladda ner både den senaste novellfyran från Novellix samt ytterligare tre ännu olästa noveller från tidigare omgångar och sedan lyssna på novellerna under veckans sju morgonpromenader med hunden. Jag går en timme varje morgon och novellerna är mellan 30-50 minuter långa, så det det känns som ett genialt koncept. En ljudnovellvecka helt enkelt. Kan rekommendera.



Om du letar på Novellix hemsida efter de senast utgivna ljudnovellerna hittar du dem inte där men de finns att redan köpa på bl. AdlibrisMondo till ett pris av 24 kr/styck.

I den här fyran (nr 45-48) ingår Hägring av Oline Stig, Herr Kadar av Håkan Nesser, Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin och Allt har sin tid av Alva Dahl och den ena (ljud)novellen är bättre än den andra. Alla fyra är lyckade författaruppläsningar.

Hägring av Oline Stig handlar om Lars-Olof från Uppsala, medelålders och aktiv på facebook där han bl.a. odlar vänskap med Catrine från Lund, en intelligent och spirituell 24-åring som tråkigt nog lider av en allvarlig ögonsjukdom men redan varit med om så mycket spännande i livet att hälften skulle räcka. Lars-Olof har fler fb-vänner men den gemensamma nämnaren är att även de är "vänner" med Catrine, de är nästan som en liten fan club. Catrine brukar skriva initierade kommentarer och regelbundet publicera statusar som visar på stor allmänbildning. När hon plötsligt tystnar, blir gruppen orolig och börjar undra och spekulera. Har någon nånsin träffat henne på riktigt? Och är det inte konstigt att hon aldrig har publicerat ett foto på sig själv? Lars-Olof och två andra "vänner" beger sig till Lund för att kolla hur det står till med Catrine. Novellen handlar om Lars-Olof, det är han som är huvudperson. Vi får inblick i hans liv och tillsammans med honom ställa oss frågan vilka känslor som är de viktiga. Novellen är välskriven, har ett lättsamt flyt och jag gillade ögonblicket när man börjar ana att allt inte är som det synes vara.

Novellen Herr Kadar av Håkan Nesser utspelar sig på en liten turistö utanför Tanzanias kust och det är veckan före jul. Gruppen består av ett tiotal turister från olika länder och eftersom de är så få, börjar de snart umgås och lära känna varandra lite närmare. Herr Kadar är ungrare, tystlåten och klädd i linnekostym. De första dagarna är han ensam då han väntar på att frun också ska anlända till platsen. Han pratar inte med någon, tar inte kontakt men svarar artigt på hälsingarna. Alla tycker att han är mycket sympatisk och undrar hur hans hustru ser ut. Det visar sig att hon är en riktig häxa. Håkan Nesser beskriver det löja livet på ön, semesteraktiviteterna och personkemin figurerna emellan. Kontakterna och samtalen mellan de närvarande människorna är främst koncentrerade till matsalen och de gemensamma måltiderna och Håkan Nesser får skickligt fram karaktärernas individuella särdrag. Alla pratar mycket om herr och fru Kadar, de är ett tacksamt spaningsobjekt. Men det vore inte Nesser om det inte inträffade ett dödsfall och ett försvinnande. Avslutningsvis bjuder han på en oväntad upplösning. En trevlig och fängslande novell i exotisk miljö som fängslade mig från första meningen.

Allt har sin tid av Alva Dahl är en aning obehaglig och den mest allvarliga i fyrklövern eftersom den handlar om en ung kvinnas känslor efter en våldtäkt och om rädslan och skammen som fortfarande sitter i kroppen och i själen trots att det har gått tio år. I novellen är hon 25 år och lärare i tyska på en kvällskurs. En ny kurs startar, de nya vuxeneleverna sitter i bänkarna och bland de mannen som våldförde sig på henne när hon var femton. Han var nitton då. Hon anmälde honom aldrig, det var liksom ingen idé. Han kanske inte ens förstod vad han hade gjort, hon var ju med på sexet till en början. Förmodligen känner han inte ens igen henne där hon står framför tavlan nu. Novellen behandlar känslorna och frågorna som snurrar i den unga kvinnans huvud och tankarna kring hur hon ska hantera den obehagliga situationen är kaotiska. Paniken hotar att kväva henne. Allt har sin tid är en mycket bra novell. Jag gillar hur nuet och det förflutna samspelar med varandra och hur novellen är uppbyggt kring det som har hänt. Fast den stora frågan är hur man ska kunna gå vidare.

Det bästa till sist: Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin. Ja, just den Sjölin, Babel-Sjölin. Äntligen är han tillbaka som författare och det med en novell som berättas i ett så rasande tempo att man blir alldeles andfådd och utpumpad när man läst klart. Texten är så rapp och kvick att det snurrar i huvudet på mig men jag är så förtjust, så förtjust. Som om jag hade åkt karusell, stundtals baklänges. Novellen är som gjort för uppläsning eftersom rytmen är grunden för hela novellbygget och Daniel Sjölin är fenomenal på att få fram det rätta tonfallet, läshastighet och betoningar. Textens rytmiska sida är en stor del av upplevelsen. Men vad handlar novellen om? Den är lite surrealistisk, nutid blandas med glimtar in i framtiden (jag njuter av tempusväxlingarna), barnen Ebba och Putte är på dagis men får av berättaren veta vad som kommer att hända dem senare i livet och varför. Pappa är stressad, alla är stressade, konsumtionshetsen styr, miljön blir allt sämre, det är krig i världen och man drunknar i alla mejl på jobbet. Något måste göras, men hur och när, man måste ju lämna ungarna på dagis och via jobbet komma hem igen så fort som möjligt. Alla vill bara gå hem. Det vet vi. Novellen är skriven i lättsam ton och är underhållande men har samtidigt en allvarlig undersida och en samhällskritisk ton. Jag tycker att den är hur bra som helst, nästan genialisk.

Som ni förstår så tycker jag mycket om alla fyra novellerna. Det är en sannerligen stark novellix-omgång.

fredag, juli 18, 2014

Proust i lindblomstid, del 5: Det finns fler sådana



Tänk om till exempel Proust, Joyce och Knausgård hade gått i samma klass. Då skulle läraren antagligen undvika att ge liknande uppgifter.