lördag, december 10, 2016

Borta i nästan en månad - det har aldrig hänt förut

Jag har inte bloggat på nästan en månad och det är ett tråkigt rekord, men jag har haft så mycket att göra på jobbet och med mitt nystartade företag att det helt enkelt inte fanns det minsta lilla utrymme för det. Knappt att jag har orkat att läsa ibland överhuvudtaget. Jag hoppas verkligen att jag komma upp på fötter i jul. Tills dess, ha tålamod. Jag hoppas förstås att ni saknar mig litegrann i alla fall...

Förstå håller jag på så här.
Sedan blir det så här.



söndag, november 13, 2016

Fyra brittiska klassikernoveller från Novellix

Novellerna nr 80-83 från Novellix är en samling klassiska brittiska noveller skrivna av inga mindre än Virginia Woolf (Lappin och Lapinova), D. H. Lawrence (Sol), Katherine Mansfield (Lycksalighet) och Charles Dickens (Horatio Sparkins). De stilfulla omslagen är skapade av Jennie Ekström.




Horatio Sparkins av Charles Dickens är en uppfriskande och smårolig novell om en okänd, elegant herre som en dag dyker upp på en middag i societeten och rör om i grytan. Alla unga, ogifta damer inklusive deras mödrar blir alldeles till sig över tanken på få till ett giftermål med denne man som visserligen verkar gåtfull och ganska melankolisk, men är säkert ett väldigt gott parti. Så stilig som han är. Och dansar så bra. Det spekuleras och gissas och snart enas alla om att någon måste han ju vara, så det är nog lugnt. Temat är, som man kan ana, falsk identitet. Och hur det går till när bubblan spricker, för spricker gör den, förstås. Översättning Alan Asaid.

Lappin och Lapinova av Virginia Woolf är en briljant liten berättelse om ett ungt äktenskap mellan drömska Rosalind och den mycket mer pragmatiske Ernest som har för vana att rynka på näsan på ett sätt som får Rosalind att hitta på en parallell verklighet åt dem: en förälskelsens sagoskog där de är två små kaniner. Han heter Lappin och är kung över kaninernas snabba värld, hon i sin tur är drottning Lapinova som härskar över ett tyst och i månljus badande grannrike. Men när vardagens verklighet börjar breda ut sig likt en stor svart skog över Ernets och Rosalinds liv, blir hennes identitetsflykt inte längre hållbar. Plötsligt är kaninerna Lappin och Lapinova utrotningshotade och frågan är vad deras död får konsekvenser för äktenskapet. Jag älskade novellen för jag tycker att den är ett mästerstycke. Knappa sjutton sidor i novellixformat - och så bra! Översättning Alva Dahl.

Novellen Sol av D.H. Lawrence (han som har skrivit Lady Chatterleys älskare) har jag läst som en symbolisk hyllning till kvinnan, hennes skönhet, styrka och inre frigörelse. Jag uppfattar berättelsen också som en hyllning till kvinnokroppen så som bärare av liv och som tempel för sexuell åtrå och erotik. Huvudpersonen heter Juliet. Tillsammans med sin lille son, sin mor och en sköterska lämnar hon maken och Amerika (båda lika grå och kalla) för att låta värmen och solen vid Medelhavet ladda hennes fysiska och psykiska batterier. Hon ska solbada, det har läkaren sagt. Och det gör hon. Dagarna i ända går hon och hennes pojke nakna i solen, antar värmens och den gyllene solens färg, njuter av kroppens och själens frihet och havets och himlens lugn och avskildhet. I samma takt som solens värme tränger in i hennes frusna kropp och tinar upp hennes själ, väcks ett diffust erotiskt begär till liv. Hon har tid att fundera. Hon finner sig själv, sin kropp och sin inre längtan. Hon tänker aldrig mer lämna platsen. När hennes bleke make kommer på besök, uppstår en naturlig konfrontation. Går det att hitta en kompromiss mellan Julies önskan att tillbringa resten av sitt liv i ensamhet och naken på solvarma klippor vid havet och att vara gift med en framgångsrik man i ett samhälle som ställer krav på användning av en kvinnas livmoder? Sol är en sinnligt vacker, poetiskt skriven berättelse som genom sin stil och miljö lite grann påminner om gamla grekiska gudasagor. Budskapet i novellen är tydligt: En kvinna som känner till "den vita kärnan av rädsla i mäns påklädda kroppar" är inte att leka med. Översättning Erik MacQueen.

Lycksalighet av Katherine Mansfield känns modern och relevant i sitt ämne och stil. Den handlar om trettioåriga Bertha som upplever sig vara lycklig och glad över det hon har och det liv hon lever men omgivningen (civilisationen) undergräver Berthas lycksalighetskänsla eftersom det normala är ju att det alltid finns något att gnälla över, klaga på och vilja ha (som grannen har men inte man själv). När jag läste novellen kom jag att tänka på hur man idag tenderar att visa upp sina harmoniska och mysiga liv på exempelvis facebook (det skulle nog Bertha gilla). Att man liksom känner sig "tvungen" att framlägga bevis på hur snygg och vältränad och sund man är och hur himla bra man har det samtidigt som vardagsstressen, konsumtionshetsen och upplevelsehetsen hela tiden eskalerar. Att känna förnöjsamhet med sin tillvaro, känna att man duger och verkligen njuta av det man redan har i stället för att bara jaga efter nytt, det är inte alla som klarar av. Därför är Mansfields novell läsvärd och tänkvärd (fast den är nästan hundra år gammal). Förutom att den har höga litterära kvaliteter. Översättning Christina Stalby.

När jag tänker efter så har novellerna i den här brittiska klassikerfyran en gemensam nämnare: identitet. Alla handlar på något sätt om vem man är eller inte är och vem man vill vara (framstå som) i stället. Jag gissar att det inte är en slump utan att Novellix har varit medvetna om tematiken i novellerna och valt ut dem med omsorg. Det här är en fyra som helt klart tillhör höjdpunkterna i deras utgivning.




lördag, november 12, 2016

Novellix överträffar sig själva - igen!

Vad ska man säga? Guldskimrande och vackert. Vilka välsmakande Nobelkarameller det här väntas att bli. Fyra nya noveller och en stilig ask att lägga dem i. Mums. Novellix är inte bara bra på att välja ut och trycka noveller. De är genier på att förpacka dem också. Jag måste skynda mig och läsa ut de från förra omgången som bjöd på brittiska klassiker. Har en novell kvar att läsa.

Senaste från Novellix.

... och så asken.

Neapelkvartetten: Hennes nya namn

Hennes nya namn är andra delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes barndomsväninna Lila. Den första delen som heter Min fantastiska väninna berättar om barndomsåren i 50-talets Neapel och slutar med Lilas bröllop med charkturerihandlaren Stefano vid 16-års åldern (läs min recension här). Hennes nya namn börjar omedelbart där den första boken slutar och fortsätter att skildra Elenas och Lilas liv fram tills de är en bit över tjugo och har mognat till vuxna kvinnor. Men vägen till vuxenlivet är allt annat än rak och harmonisk.

Hennes nya namn: Ungdomsår är liksom Min fantastiska väninna mycket mer än en väninneroman. Jag har läst den nya boken som en skildring av en klassresa. Eller snarare två olika klassresor - båda dyrköpta. Jag läste andäktigt och med stor behållning.

Elenas (jagets) klassresa bort från fattigkvarteret i Neapel går genom högre utbildning. Efter studenten lämnar hon Neapel för att studera på universitetet i Pisa där hon har fått ett stipendium. Hon läser humaniora och litteraturhistoria, börjar skriva så smått och får en pojkvän som också är akademiker. Men alla de nya värderingarna, erfarenheterna och insikterna krockar ganska våldsamt med uppväxtmiljöns låga bildningsnivå, värderingar och syn på livet, särskilt en kvinnas liv. I samma takt som Elena genom sina studier utvecklas mentalt och intellektuellt blir hon alltmer medveten om hur smärtsamt oförenliga hennes två världar är - den ursprungliga som hon kommer ifrån och den nya som hon stolt och lycklig börjat tillhöra.

Lila har tagit en annan väg för sin klassresa: ett äktenskap. Hon har gift sig till status och rikedom men inser snart sitt misstag. Inträngd i ett hörn börjar hon försöka att sparka sig loss, vill komma ur fällan som hon frivilligt gått in i. Hennes äktenskap med Stefano är från första början en katastrof och blåmärkena i hennes ansikte hinner sällan gå bort helt innan nya kommer. Lila tvingas att betala ett högt pris för sitt vuxen- och kvinnoblivande. Frågan är om det finns en väg ut och vad returbiljetten kostar. Det är vad hennes del i berättelsen handlar om.

När det gäller vänskapen mellan Elena och Lila, pendlar den under de här åren mellan närhet och avståndstagande. De unga kvinnorna är periodvis oskiljaktiga för att plötsligt alldeles nonchalera varandras existens. Ibland drar de jämt, ibland verkar de befinna sig på olika planeter. Men de befinner sig ändå i varandras omloppsbana.

Redan i första boken står det klart för läsaren att det förekommer en mental och intellektuell maktkamp mellan Elena och Lila och den maktkampen fortsätter och spetsas till i Hennes nya namn, troligen just på grund av flickornas olika livsval och nya livsomständigheter. Det är spännande och väldigt fängslande beskrivet. Ferrante behärskar konsten att fånga och gestalta känslor, händelser och detaljer och sätta de i ett större perspektiv utan att det känns det minsta konstlat. Med "större perspektiv" menar jag kvinnans roll i samhället, utbildningens värde i samhället, könsroller och kvinnans sexualitet, moderskap och, inte minst, det kulturella och intellektuella klimatet i Italien i mitten av 1900-talet.

Att ta del av Elena Ferrantes berättarkonst är en mångfacetterad läsupplevelse och jag ser redan fram emot januari 2017 då del tre i den så kallade Neapelkvartetten kommer ut i svensk översättning (av Johanna Hedenberg). Vad för slags vuxna kvinnor kommer Elena och Lila bli och vilka livsval kommer de att göra? En väninneroman, en klasskildring och en stor utvecklingsroman med kvinnor i centrum - fortsättning följer. Titeln på tredje boken är Den som stannar, den som går.

Tre andra bokbloggare som också har läst och skrivit om Hennes nya namn: Feministbiblioteket, Lyrans noblesser, Och dagarna går.



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.


 

lördag, november 05, 2016

Stockholm Literature i backspegeln

Så här en vecka senare har intrycken sjunkit in och lagt sig och när jag nu tittar på de få anteckningar som jag har gjort under författarnas framträdanden, vet jag att det är tankar som jag verkligen har tagit till mig och kommer att bära med mig, inbäddade någonstans i mitt medvetande.

Jag kommer att minnas Ngugi wa Thiong'os ord om att hierarkier i samhället är en följd av kolonialisering och globalisering och att om världen ska bli bättre för alla, behövs det samarbete genom nätverk, inte hierarkier.  Han sa också att för att några ska få vara rika, måste många vara fattiga. Det är sant och man har hört det förut, ändå är det en sanning och ett påstående som behöver sägas, upprepas och höras om och om igen eftersom man hela tiden på nytt måste reflektera kring konsekvenserna av det en sådan enkel sammanfattning av tillståndet i världen innebär. Ngugi wa Thiong'o pratade också mycket om de små afrikanska minoritetsspråken, och om vikten av att det skrivs litteratur på de minoritetsspråken och att det görs översättningar från och till dem. Bland annat gjorde han intressanta paralleller mellan afrikanska minoritetsspråk och samiska. Han är en mycket klok man som dessutom förefaller vara väldigt ödmjuk och sympatisk.

Lagom till Stockholm Literature har bokförlaget Modernista gett ut en liten novell (eller kanske är det en fabel) som heter Den upprätta revolutionen eller varför människan går på två ben. Den här sagan har Thiong'o skrivit på sitt hemspråk qikuyu och efter att den kom ut i mars i år (!) har den redan blivit översatt till 54 afrikanska språk samt till engelska. Jag tycker att det är ett väldigt trevligt kulturfrämjande projekt som Thiong'o drog igång genom den här översättningsstafetten. Tack vare Modernista och den svenska översättning som Jan Ristarp har gjort kan man nu läsa Den upprätta revolutionen på svenska. Boken är en pärla. Jag älskade den. Bäst kan den beskrivas som att den på ett poetiskt språk och med hjälp av fabelns berättarverktyg gestaltar den mänskliga evolutionen och det som ledde till att människan började gå på två ben och använda sina armar och händer till annat än att gå på. Rekommenderas varmt.

Att lyssna på samtalet med Don DeLillo var också spännande (jag hade tur som kon in fast jag inte lyckades att få tag på en inträdesbiljett). Bland annat förstod jag att Don DeLillon är en väldigt visuell och filmisk författare med intresse för konst och filosofi. Han hade ett intressant resonemang kring filosofen M Heideggers kända påstående "Rocks are, but they do not exist. Trees are, but they do not exist. Horses are, but they do not exist." som han utvecklade till en tanke kring vad konst är. Kan en alldeles vanlig och obearbetad sten vara konst? Ja, sa han, om stenen visas på ett konstgalleri. Som illustration visades det här konstverket som finns på konstmuseet i LA.

Kan en sten vara ett konstverk?

Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg i samtal - kan det vara bättre? För all framtid är Jamaica Kincaid min nya idol. Smart, rolig, trevlig. Utmärkt författare och en vass feminist. Jag har blivit full av beundran och vill läsa allt av henne. Lite av det hon pratade om på Stockholm Literature återfinns också i DN-artikeln Jag brukade leka att jag var Charlotte Brontë. Roligast var det kanske när hon och Kristina Sandberg pratade om lyckliga slut, att Kincaids böcker inte slutar lyckligt. Hon menade att det inte skulle falla någon in att gnälla på Dostojevskij att hans romaner inte handlar om lycka. Men en kvinnlig författare blir lycka som ämne en "kvinnofälla". På liknande sätt förhåller det sig med ilska, tyckte Kincaid. Att för en manlig författare är det fullt naturligt att rasa och vara förbannad men en kvinnlig författare ska helst hålla sig på mattan. Särskilt om hon är en svart författare. Ilska är helt enkelt beundrad i manliga författares verk. Ta Strindberg till exempel. Men hur vore det om Strindberg var fru Strindberg? Jo, säg det... För övrigt har jag blivit uppmärksammad på Kincaids sätt att skriva och jobba med språket, att hon gärna använder sig av olika slags upprepningar av ord och meningar, även spegelvända. Det ska jag tänka på när jag läser henne. Det verkar spännande.

Nu tänker jag avsluta mitt inlägg om Stockholm Literature så här en vecka senare och jag tänker göra det med bilder på två konstverk som jag såg på Moderna museet. Konstverken leder tankarna till litterära verk, direkt eller indirekt.

Konstnär: Moki Chery, Breakfast at Tiffany's.
Roman med samma namn av Truman Capote.

Konstnär: Henri Matisse, Jazz
Roman med samma namn av Toni Morrison.




Pär Lagerkvist med förlaget Brombergs underbara bokomslag



Brombergs pågående nyutgivning av Pär Lagerkvists prosa och poesi är en fröjd för boksjälen. En sån fin liten samling det börjar bli i bokhyllan. Och så har lästuren kommit till Barabbas. Jag gillar Lagerkvist. Har alltid gjort.

söndag, oktober 30, 2016

Stockholm Literature: söndag

Stockholm Literature söndag: underbart är kort. Bara en programpunkt för mig idag, sedan åka hem. Men vilken lycka! Och vilket underbart väder i Stockholm idag. Mina mentala batterier är fullt laddade, vem bryr sig om att skitnovember börjar i övermorgon.
Och i kväll? Sthlmlit-författarna i Babel. Inte sett? Då måste du genast klicka dig fram till avsnittet på svtplay. Ett av de bästa avsnitten på länge.









lördag, oktober 29, 2016

Min Stockholm Literature i korthet och bilder

Stockholm Literature i bilder, fredag och lördag: Fängslande Ngugi wa Thiong'o, imponerande Hiromi Itõ, finaste Jamaica Kincaid, superintressante Don DeLillo och underhållande Saša Stanišic. Häftig konst inne och ute, idag god vinlunch och spontana bokinköp. Boksigneringar. Trevligt prat med bl a författaren Linda Boström Knausgård (sista bilden) och bokbloggarvännen Anna Johansson från Kulturkollo. Kul att träffa Marie Lundström och Yukiko Duke. Upptäckten av litteraturreferenser på väggen i tunnelbanan och på kvällen Lundströms bokradio i hörlurarna. Bokish överdos? Inte alls. Ser redan fram emot morgondagen. Om jag hinner, berättar jag senare mer om några av de bestående intryck och upplevelser jag fått. 


















fredag, oktober 28, 2016

På väg mot invigning av Stockholm Literature

Så var det äntligen dags. Ikväll invigs årets upplaga av Stockholm Literature och jag är på väg dit. Underbart. Och så blir det hela dagen imorgon och på söndag. Vilken helg det här kommer att bli!

Tre böcker har jag med mig hemifrån för att få dem signerade av författarna, de här:



Vem av er kommer jag att träffa på Moderna museet i helgen?

Hej så länge, fortsättning följer.