fredag, januari 30, 2015

Bokstilleben: Skuggan av ett liv

Första meningen:
"Det är en lördag i slutet av juli 2000; vi är i Reepham,
Norfolk: Owl Cottage."

Redan i måndagskväll hade jag planer på att börja läsa Hilary Mantels självbiografi Skuggan av ett liv, men det blev inte så. Inte heller de kommande dagarna kunde jag läsa något överhuvudtaget eftersom jag ännu en gång drabbades ett förskräckligt huvudvärk och återkommande migränattacker. Igår hade jag så ont att jag nästan grät men idag är jag på benen. I eftermiddags testade jag att läsa lite och klarade hela tio sidor i ett svep utan att det började flimra framför ögonen på nytt. Så jag tror att jag är på banan igen. Peppar, peppar! Men tänk vad konstigt det kan vara med sammanträffanden: de första sidorna i boken handlar om migrän.

Ur "Skuggan av ett liv"

onsdag, januari 28, 2015

Det är Colettes födelsedag

Det är 142 år sedan Colette föddes. I somras mindes jag hur det var att läsa henne när jag var en ung tonåring.

Hon var med i fjolårets julkalender

Tre Colette-romaner i en volym.
Vill läsa, men kommer mig inte för.


tisdag, januari 27, 2015

Boktips på Förintelsens minnesdag

Idag den 27 januari 2015 är det 70 år sedan Auschwitz befriades och dagen uppmärksammas som Förintelsens minnesdag. Jag är fast övertygad om att skönlitteratur har en enastående kraft och möjlighet att få oss att förstå hur det fasansfulla kunde ha hänt och - framför allt - att få oss att inse att det aldrig, aldrig, får ske igen. Ingen faktalitteratur och inga dokumentärfilmer, hur tydliga de än må vara, kan förmedla en utsatt människas lidande och förtvivlan på samma sätt som god skönlitteratur. Litteratur får oss att förstå vår historia och får oss att inte glömma den.

Jag har samlat några speciellt utvalda boktips - böcker som finns i min bokhylla och som beskriver vad en människa är och vad krig gör med henne och mot henne. Samtliga de här böckerna handlar direkt eller indirekt om andra världskriget och berör förintelsen. Det är böcker om de som var offer. Det är böcker om de som var förövare. Det är böcker om de som var medlöpare. Det är böcker om de välvilliga. Det är också böcker om de som efteråt sa att de inte förstod. Det är viktiga böcker. Det är fantastiska böcker. Det är starka böcker. Det är god litteratur. Läser man dem blir man förhoppningsvis lite klokare. Man blir inte en bättre människa av att läsa litteratur men man blir en klokare människa. Och kloka människor har större chans att göra kloka val. Jag vill också gärna tro att skönlitteratur kan göra oss mer empatiska eftersom den kan beröra våra egna känslor så starkt.

Det är bara två av böckerna nedan som jag ännu inte har läst och det är (skamligt nog) Är detta en människa? av Primo Levi och Ensam i Berlin av Hans Fallada.



Böckerna på fotot är:
De nakna och de döda (Norman Mailer)
De fattiga i Lodz (Steve Sem-Sandberg)
De utvalda (Steve Sem-Sandberg)
Jag heter inte Miriam (Majgull Axelsson)
Mannen utan öde (Imre Kertész)
Är detta en människa? (Primo Levi)
Ensam i Berlin (Hans Fallada)
Upptäckten av currywursten (Uwe Timm)
Varför kom du inte före kriget (Lizzie Doron)

Bokmania har födelsedag idag :-)

8 år idag! Undrar hur många böcker jag har hunnit att skriva om under de här åtta åren. Tiden går men det är fortfarande kul att bokblogga. Jag skickar tackkramar till er som läser det jag skriver. Tack, tack, tack.

söndag, januari 25, 2015

Ett viktigt meddelande

Är sugen på bokinköp.

Slut på meddelandet.

Börjar läsa: "Violencia och hennes far" av Lina Hagelbäck

Trots att det är söndag och alltså officiellt en ledig dag, höll jag på att förbereda en presentation som jag ska hålla på jobbet om knappt ett par veckor. Det tog några timmar. Och när klockan var halv fyra tyckte jag att jag absolut hade gjort mig förtjänt av en stilla stund i soffan. Med kaffe, en honungsmacka och en ny bok att läsa: Lina Hagelbäcks Violencia och hennes far. Boken har precis kommit ut, är så färsk så färsk. Jag älskade föregångaren.

Första meningen: "Det kommer ett brev."

En ny radioföljetong: Klingsor av Torgny Lindgren

Imorgon måndag (26/1) börjar SR P1 sända en ny radioföljetong, denna gång en riktig pärla: Torgny Lindgrens roman Klingsor. Det är författaren själv som läser och eftersom jag har redan har hört Klingsor som ljudbok, vet jag vad jag pratar om när jag säger att hans uppläsning är alldeles, alldeles underbar. Och boken är förstås också väldigt bra. Missa inte den. Mer om romanen finns här. Alla delar kommer att finnas för nedladdning så snart följetongen har startat.

Första meningen:
"Fastighetsmäklaren: Här har ju stått öde i evigheter."

Valet av föremål till detta bokstilleben var på något sätt väldigt självklart, tur att jag äger penslar och målarfärger. Och ett snapsglas har man ju också, fast det är rakt.

lördag, januari 24, 2015

Bokstilleben: BokStavligen

Varför vara ute när man kan vara inne? Och varför (om man inte måste) göra något annat när man kan vara för sig själv och läsa?

Ett stilla liv med bok

Vad är det för bok jag har i handen? Det är Kungar av Island av Einar Már Gudmundsson och första meningen lyder: "När Arnfinnur Knudsen dök upp på Holtaskolan var han omkring fyrtio år gammal, mörk, reslig och axelbred."

Bokstilleben


Stilleben med böcker sedda på nära håll

Inom måleri och foto betecknas stilleben som ett motiv innehållande föremål sedda på nära håll och helst ska det då vara föremål som hör till hemmet - bordsserviser, blommor, skrivdon, mat och - så klart - BÖCKER. Jajamensan. Nu kanske ni börjar ana vart jag är på väg med det här blogginlägget och om ni gissar att jag framöver tänker komma dragandes med foton på mina egna böcker arrangerade till något sorts stilleben, så gissar ni alldeles rätt. Det är aldrig fel med lite mjuk bokporr, eller vad säger ni. Inom klassisk måleri är det inte alldeles ovanligt att ett stilleben innehåller döskallar, dött villebråd och annat makabert men sådant lovar jag att undvika. Dessutom vore det ytterst svårt att finna dylika föremål i mitt hem, så det är lika bra att stryka döskallar med mera från listan med lämpliga rekvisita.

Stilleben, av den italienske konstnären Cristoforo Munari (1667 – 1720)
För att ge detta nya inslag en fast inriktning, kommer jag att i första hand skapa ett stilleben med den bok som jag just börjar att läsa. Som bildtext tar jag bokens första mening. På min facebooksida har jag länge hållit på med statusar som består av inledningsmeningar samt en bild på bokens omslag och det brukar vara ganska uppskattat. Jag vill nu ta den idén till en lite mer estetisk eller mer "konstnärlig" nivå och publicera inslagen också här på bloggen. Jag tror att det kommer att bli roligt.

Sedan har jag en till tanke på bokliga stilleben och det är en serie bilder där den gemensamma nämnaren är bokomslag. Jag har många böcker vars omslag liksom hänger ihop, även om böckerna är skrivna av olika författare (till exempel för att omslagen är gjorda av samma formgivare eller för att att böckerna ingår i en viss serie). Ofta är omslagen vackra. Jag vill visa dem, också för mig själv. Jag vill bli bättre på att se bokomslag som ett litet konstverk och inte bara som en förpackning och säljannons. 

Nu återstår bara en sak att göra och det är att bestämma ett lämpligt namn för min kommande stillebenserie.  Kategorin blir i alla fall kort och gott Bokstilleben kombinerad med Inledningsmeningar eller Omslag.

Är ni med? Nu börjar jag.

onsdag, januari 21, 2015

Wolf Hall kommer att sändas i svt

Det är goda nyheter att BBC-serien Wolf Hall skapad efter Hilary Mantels romaner kommer att sändas även i SVT, kanske redan i vår. Jag kommer inte att missa den. Däremot är det tveksamt om jag hinner att läsa bok nummer två. Men ettan har jag läst. Du då?

Kreutzersonaten

Det är alltid lika roligt när jag råkar snubbla över en gammal klassiker, börjar läsa den och genast inser att jag har att göra med en fantastisk berättelse och att epitetet "mästerverk" är alldeles passande och inte det minsta överdrivet eller pretentiöst. Vilken guldgruva all världens litteraturskatt är, visst håller ni med om det. Jag kan bli alldeles till mig. Boken som har gjort mig salig den här gången är kortromanen Kreutzersonaten av Leo Tolstoj (svensk övers. Lars Erik Blomqvist).

När Kreutzersonaten kom år 1890 slog den ner som en bomb och det blev ett ramaskri inte bara i själva Ryssland, utan även i andra länder allt efter som boken översattes. Att skriva om förhållandet mellan en man och en kvinna på det sätt som Tolstoj hade gjort i Kreutzersonaten ansågs nämligen vara oerhört provocerande och opassande. I vissa länder blev boken helt förbjuden under kanske ett par decennier.

Det bärande temat i Kreutzersonaten är alltså förhållandet mellan man och kvinna. Tolstoj har skrivit en mycket kraftfull berättelse om sex, åtrå, svartsjuka och äktenskapets emotionella berg- och dalbana. Han analyserar mästerligt den ursprungliga förälskelsens och passionens (som huvudpersonen ser det) obönhörliga transformation till vardagstristess, svartsjuka och hat. Han skildrar ett äktenskap där bråk och försoning genom sex avlöser varandra, han skriver hur kvinnans barnafödande påverkar makarnas sexuella samliv och hur kvinnans erotiska utstrålning driver maken till vansinne, tills han känner sig tvungen att knivmörda henne för att kanske hämnas, kanske rädda henne och sig själv från den fysiska kärlekens förbannelse och makt.

Tolstoj levererar en hetlevrad kritik av samhällets konventioner när det gäller hur män och kvinnor i den ryska societeten förväntas vara och han är också mycket kritisk till hur samhället och kyrkan ser på äktenskapet över huvud taget. Innebörden är ganska tragisk. Bilden som Tolstoj målar upp är sorglig eftersom den visar tydligt hur män och kvinnor redan i unga år lär sig att använda sitt kön som fångstredskap och sedan som maktmedel och vapen i det äktenskapliga kriget, fast ingen ens vill låtsas om det. Sedan får sig också läkarkåren en rejäl känga eftersom Tolstoj anklagar läkarna för att med sina ofta absurda råd och förbud förse kvinnor med behövlig "ammunition".

Men det är inte bara ämnet som är intressant med Kreutzersonaten, det är även formen och det gejserliknande språket. Till skillnad från den breda epiken vi möter i exempelvis Anna Karenina, ser vi här en koncentrerad prosa där dramatiken får texten att pulsera i varje mening. Karaktärerna skildras inte längre med breda psykologiska penslar; snarare fokuserar Tolstoj på människans själva existens och villkoren i relationer mellan könen. I den här berättelsen kommer ingen segrande ur kampen, tvärtom är både mannen och hans hustru förlorare. Kvinnan eftersom hon förlorar sitt liv genom makens hand, mannen eftersom han blir så till den grad förgiftad av svartsjuka, hat, förakt och självförakt att han väljer att begå mordet. Ja, han väljer det. Det är inget han gör i någon sinnesförvirring, tvärtom är han medveten om varje fruktansvärt detalj i sitt handlande och kan redogöra för allt som skedde före och efter fruns död med förnuftets analyserande kyla. Tolstoj håller sig till saklig och brutal realism.

Berättartekniskt är Kreutzersonaten mest en monolog och mannen som för monologen är mannen som har mördat sin hustru. Han berättar sin och sin frus historia och förklarar sina tankar och bevekelsegrunder för några medresenärer under en lång tågresa. Han var just och hälsat på sina fem barn. Ibland går ordet över till en annan medpassagerare, några repliker utväxlas eller medpassagerarens tankar kring det berättade formuleras. Då och då tar någon en klunk te, tittar ut genom tågfönstret eller lämnar vagnen för en kort promenad på perrongen medan tåget står och väntar några minuter. Ibland låter Tolstoj oss se mannens ansikte, ett ansikte som i början är mest ilsket för att i slutändan mest uttrycka smärta och ett enormt själsligt lidande. Efter dessa korta avbrott brukar monologen dra igång igen med oförminskad energi. I takt med tågets rytmiska dunkande rusar berättelsen framåt för att nå kulmen strax innan passageraren som lyssnar når sin destination och omtumlad stiger av.

Som sagt har Kreutzersonaten (kallad efter efter en av Beethovens sonater som spelar en viss roll i handlingen) gett mig en enorm läsupplevelse. Det är ett stort mästerverk i ett litet format (knappt 120 sidor). Tyvärr finns inte boken att köpa längre då utgåvan är slutsåld sedan länge, men det finns ju bibliotek. Annars kan jag meddela att bokförlaget Modernista planerar en nyutgivning i sommar. Misse inte den när den kommer.

söndag, januari 18, 2015

Öppen stad

Författaren Teju Cole har gjort en stor internationell succé med sin debutroman Öppen stad som kom ut på svenska för ett par år sedan (övers. Erik MacQueen) och hyllades av så väl kritikerkåren som läsare. Teju Cole är född och uppvuxen i Nigeria och utbildad i USA. Som författare, fotograf och konsthistoriker är han något av en kulturell mångsysslare.

Ibland är författarens bakgrund viktigare än annars och i Teju Coles fall är hans egna erfarenheter nära sammanbundna med den värld han beskriver i Öppen stad, trots att boken inte på något sätt är självbiografisk. Som svart i USA förfogar Cole över en dubbel blick på sin omgivning och har så att säga ett passerkort till två världar. Detta delar han med romanens huvudperson Julius, en ung nigerian som vandrar runt på gatorna i New York efter den 11 september.

Julius är doktorand i psykiatri och hans kärleksförhållande har just tagit slut. Han är ensam. All sin lediga tid ägnar han åt ändlösa promenader på New Yorks gator under vilka han möter en varierad skara människor som han småpratar med. Mest känner han sig dock som en främling, både bland de vita på Manhattan och de svarta i Harlem. Han söker sin plats i den stora och till synes öppna staden. Genom möten med okända människor blir han medveten om sina egna värderingar och får även syn på sig själv på ett annat sätt än förut. Hans dubbla blick påverkar hur han ser på omgivningen och hans utseende påverkar hur omgivningen ser på honom. Som mulatt får Julius å ena sidan lätt kontakt med både papperslösa afrikaner i New Yorks tunnelbana och välbeställda vita i Brooklyn, å andra sidan är alla smått misstänksamma mot honom i alla fall.

Öppen stad betecknas som en modern flanörroman vars övergripande teman är personlig identitet, migration, rasism och tillhörighet men som rent konkret handlar om en ung mans sökande efter svar på vissa smärtsamma frågor som till exempel handlar om att våga minnas händelser i det förflutna och sedan hantera minnena. Just detta kommer till sin spets när Julius möter en kvinna han kände i Nigeria när han var liten. Mötet med den här kvinnan blir ett av de viktigaste i boken.

Ett annat viktigt människomöte blir det när Julius åker till Bryssel för att under tre veckor söka spår efter sin tyska mormor (Julius far var nigerian men modern var tyska) och redan på planet dit stiftar han bekantskap med en gammal kvinnlig läkare. De träffas i Bryssel en kväll och äter middag tillsammans och Julius berättar om en marockansk invandrares problem med att få sin doktorsavhandling godkänd, uppenbarligen på grund av att han är invandrare. Kvinnan menar att allt bara är nonsens och att invandrare gärna överdriver för att det ska bli synd om dem. Det är ju synd om de vita också, är det inte?

Det finns flera scener i boken som jag minns särskilt väl, antagligen för att det som berättas på något sätt sätter saker och ting i ett sammanhang, historia och samtiden möts. Vi ser gärna på New York som en öppen stad idag men staden har en blodig, mordisk och tragisk historia. Vem tänker på vilka kvarter som en gång raserades för att exempelvis ge plats åt bygget av Word Trade Center? Teju Cole ger många historiska referenser och låter Julius tänka och reflektera kring det förflutna, det som vi många gånger helst vill glömma. Det blir stark. Vid ett annat tillfälle kretsar ett samtal kring konflikten mellan Israel och Palestina och den historiska förklaringen som skissas upp är en va de bästa, enklaste och tydligaste som jag någonsin har hört eller läst.

Öppen stad är lätt att bli fast i, det är ett lättsamt textflöde trots att de kulturella, politiska och historiska referenserna är ganska många. Julius strosar runt och tankarna flödar och läsaren sveps med och reflekterar i kapp med Julis. Det är en bred och intelligent roman som utmanar våra föreställningar om hur världen är beskaffat och den är riktigt, riktigt bra.

I mars utkommer en ny roman av Teju Cole på svenska, Varje dag är tjuvens dag heter den. Den ser jag fram emot att läsa.


Andra som har läst Öppen stad: Ingrids boktankar, ... och dagarna går och Hermia sayes.