söndag, april 19, 2015

När ungdomen gillar böcker...

När ungdomen gillar böcker, kan deras klotter se ut så här:


Torsdag till lördag stod jag i SFI:s monter på kommunens inspirationsmässa och tillsammans med några kollegor visade jag hur vi undervisar med hjälp av smartboards och surfplattor. Igår kom en flicka som var kanske 9 år gammal och bad om att få rita lite på tavlan. Hennes budskap var solklart. Och jag håller med. 

Rena rama Mumindalen i köksskåpet

Åtta nya muminmuggar i köksskåpet. I mitt köksskåp! Jag är lycklig. "Mumin på äventyr" och senaste numret av ViLäser fick göra mig sällskap vid frukosten i morse.



Gårdagens tv: en magisk Bruno K Öijer

Som veckans föreställning igår sände svt 2 Bruno K Öijers föreställning som han turnerade med under hösten och vintern. Om du missade programmet, försök att se föreställningen på webben innan den tas bort den 18 maj. Öijer är otroligt bra. Karln är ordens och rytmens magiker och upplevelsen han bjuder på är svår att beskriva. Under en och halv timme var jag stum av beundran.

Bruno K Öijer, läs gärna mer på hans hemsida brunok.se 

lördag, april 18, 2015

Lila hibiskus

Lila hibiskus är Chimamanda Ngozi Adichies debutroman från 2003 men som som den roman utan bäst-före-datum den är, är den lika aktuell och läsvärd nu som för tolv år sedan. Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare och jag beundrar henne väldigt mycket, både som författare och kvinna. Hon har lite av en idolstatus för mig och i och med Lila hibiskus (övers. Ragnar Strömberg) har jag nu läst allt av henne som finns översatt till svenska: romanerna En halv gul (här) sol och Americanah (här) samt novellsamlingen Det där som nästan kväver dig (här).

Den här romanen handlar om en familj som går i bitar. Att den kommer att göra det och även av vilka anledningar kan man ana ganska tydligt redan i inledningsmeningen:
Allt började gå i bitar hemma hos oss när min bror Jaja inte gick till nattvarden och Papa kastade sin tunga mässbok tvärsöver rummet och slog sönder figurinerna i étagèren.
Pappan i familjen är en tragisk dubbelnatur. Dels är han djupt kristen och som sådan skänker han gärna pengar till välgörenhet, dels driver han en tidning genom vilken han slåss mot fattigdom, förtryck och korruption. För alla utanför familjen är han en rättskaffens man, en god man. För familjen är han en plågoande som misshandlar. Han slår sin fru, hans slår sin son, han slår sin dotter. Han slår brutalt. Han bränner sina barns fötter med kokande vatten när de inte beter sig som han har tänkt sig att de skulle göra.

Berättarjaget är den femtonåriga flickan Kambili som berättar om sin familjs tragiska väg mot sönderfall och genom hennes berättelse växer en hemsk bild av fadern fram. Det är smärtsamt att läsa hur faderns föreställningar om rätt och fel och gott och ont antar alldeles konstiga och galna proportioner och hur han i sina barn försöker inpränta sina förvridna uppfattningar om vad det innebär att vara en god kristen.

Chimamanda Ngozi Adichie bygger gradvis upp obehagskänslan hos läsaren, allt liksom stegrar sig tills man inser vidden av faderns brutalitet. Samtidigt lyckas författaren också mycket bra med att skildra det ökade motståndet hos framför allt Kambilis lillebror Jaja och till slut står det klart att det måste komma någon typ av revolt eller motståndshandling, kosta vad det vill. När känslan av att nu är det nog infinner sig, kulminerar berättelsen.

Lila hibiskus är en gripande och stark feel bad bok som är välskriven, även om den förstås inte kommer ens i närheten av exempelvis En halv gul sol. Ändå finns här embryot till det stora och viktiga författarskap som Adichies böcker har kommit att innebära idag, tolv år senare.


Två andra bokbloggare som har läst boken är: Lyrans noblesser och Dagens bok.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris. Finns i pocket.

torsdag, april 16, 2015

Bokcirkeln i Lundströms bokradio ska läsa Nalle Puh

Det blir storlitteratur på tapeten när Bokcirkeln i Lundströms bokradio läser Nalle Puh under tre lördagar med start den 25 april. Så glad jag blir, det är verkligen ett jätteroligt bokval. Jag älskar nämligen den här boken, vet inte hur många gånger jag har fått tröst och råd av Puh som jag betraktar som en stor filosof trots att några elaka tungor har spridit ryktet att han bara skulle vara en dum, gammal nallebjörn. Skeptikern och pessimisten Ior är också en goding att hålla av.

Jag tar fram boken för att börja läsa kap 1-5

Författarna Lars Gustafsson och Frida Nilsson läser boken tillsammans med Marie Lundström och diskuterar den under sammanlagt tre träffar. Läsplanen finns redan på facebook och ser ut som följer:

Vi läser A.A Milnes bok Nalle Puh från 1926 med tio kapitel om Nalle Puh.
Träff 1 lö 25/4: Läs tom kapitel 5 I vilket Nasse möter en Heffaklump
Träff 2 lö 2/5: Läs tom kapitel 8 I vilket Christoffer Robin leder en expotition till Nordpolen
Träff 3 lö 9/5: Vi möts på bokens sista sida och går i mål! 

Det kommer att bli hur kul som helst. Är du med?

onsdag, april 15, 2015

Eskilstuna blir en fristad för förföljda författare

Staden där jag bor, Eskilstuna, blir en fristad för förföljda författare (läs mer här). Jag är glad åt denna nyhet och tycker att det var på tiden att politikerna äntligen har enats i frågan (det har varit en del pinsamt tjafs) och fattat det här positiva beslutet som kommer att bli ett kulturellt lyft för en stad som annars mest ser sig själv som en idrottsstad.

Vilken författare det blir som får sin fristad i Eskilstuna kommer att avslöjas i höst.

Det lite roliga i sammanhanget är Eskilstunas epitet och "reklamslogan" har länge varit Eskilstuna - den stolta fristaden. Benämningen anspelar visserligen på och bottnar i stadens industriella historia som Fristad för hantverkare och småföretagare som under 1700-talet ägnade sig åt järn-, malm- och metallförädling, men nu kan innebörden komma att utvidgas. Eskilstuna - den stolta fristaden för förföljda författare.

Varje dag är tjuvens dag

En av 2013-års bästa romaner var Öppen stad av den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole (f. 1975) och därför är utgivningen av Varje dag är tjuvens dag något många läsare har sett fram emot i vår. Varje dag är tjuvens dag är egentligen författarens första bok, men den andra på svenska (övers. Ragnar Strömberg).

Böckerna har flera likheter men är samtidigt varandras spegelbilder. Medan Öppen stad är en flanörsroman i New York miljö där en ung nigerian som har en nigeriansk far och en tysk mor vandrar omkring på stadens gator, genomlever en kris och känner sig utanför både bland de vita och de svarta, är Varje dag är tjuvens dag en berättelse om en nigerian som efter femton år i USA återvänder temporärt till hemstaden Lagos. Eftersom han har sina rötter i Nigeria, är blicken som han betraktar landet med riktad inifrån och den är en blandning av såväl ömhet som kritik.

Jaget, som kanske är författaren själv, jämför sina barndomsminnen med vad han ser och upplever i nuet och märker att knappt någonting har förändrats till det bättre. Å ena sidan träffar han sin familj och vänner, å andra sidan möter han korruption och ett beskyddarsamhälle där internetcaféer är fulla av män författande Nigeriabrev och där våld försiggår öppet överallt. Han ser på detta med turistens ögon men försöker också att utifrån den inföddes historiska, kulturella och sociala referensramar lista ut orsakerna, vilket är intressant. Det är ingen vetenskaplig samhällsanalys som Cole ger oss, utan en tänkande individs syn på sitt land.

En stor del av romanen handlar om nigerianernas historielöshet och oviljan att framför allt göra upp med sitt koloniala arv. Jaget reflekterar kring konstens betydelse för ett samhälle, liksom kring konsekvenserna av att nästan ingen i Nigeria läser böcker. I en sådan idéfattig miljö frodas lätt olika religiösa strömningar och inte undra på att prästerna är mäktiga och stenrika. Människor är liknöjda, hängivna sina gudar och har en världsbild där bön är en fullgod huskur mot precis allt. Jagets personliga huvudfråga är om han orkar flytta tillbaka till Nigeria eller om han hellre ska stanna där han är.


Varje dag är tjuvens dag är en blandning av roman, foto och essä, en essäroman med bilder. Den är lätt att sträckläsa men den har också en tyngd som gör den till en viktig läsning. Jag har fått en mycket mer nyanserad bild av Nigeria än den som förmedlas i nyhetssändningar och domineras av inslag om islamism och Boko Haram.


(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren och i Sörmlands nyheter 2015-03-31.)


Öppen stad recenserade jag här.

Också bokbloggaren Hermia Says har redan hunnit läsa Varje dag är tjuvens dag .


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns även som e-bok.

söndag, april 12, 2015

Vilken bok står på tur nu? Jag drar en andra lapp ur burken.

För andra gången låter jag min TBR-burk bestämma vilken bok jag ska börja läsa. Jag drar fram en lapp ur burken med hyllvärmarna och på den läser jag titeln till en klassiker....




Inledningsmeningen till denna klassiker avslöjar genast vilken roman det är frågan om:
"Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong."
Jag älskar filmen och ser verkligen fram emot läsningen. Har du läst boken?

lördag, april 11, 2015

Sträckläser, tar bilder och viker hundöron

Idag har jag sträckläst Jhumpa Lahiris alldeles nyutkomna essäbok (med två noveller i) Med andra ord. Medan innehållet lockade till vikande av hundöron, lockade omslaget till fotografering. Men för att få veta mer om boken får du vänta till den 22 april som är första recensionsdag. Den som väntar på nåt gott... 
Första meningen: "Jag vill ta mig över en liten sjö."



När boken väl är utläst, ser den ut så här.

Lundströms bokradio om litteraturen som bruksanvisning

Lördagar betyder Lundströms bokradio i SR P1 och den här morgonen var inget undantag. Bokradion har påsklov men sände ett program i morse ändå och det var ett mycket trevligt sådant: om litteraturen som bruksanvisning att bygga sina förhoppningar kring. Det talades om flera "livsnödvändiga" böcker och det var mycket inspirerande att lyssna på samtalen.
"Det handlar om de allra mest nödvändiga böckerna. De livsavgörande böckerna. Böcker man bär med sig närmast kroppen som en livförsäkring."
Jag blev mycket frestad att köpa Malina av Ingeborg Bachmann (inslaget om den boken börjar 22.31 in i programmet). Lundströms bokradio kommer att ruinera mig, är jag rädd.


Förlorade själar

Romanen Förlorade själar av Nadifa Mohamed för oss till det sena 80-talets Somalia och berättelsen är en skönlitterär nyckel till det våldsamma inbördeskrig som då utbröt och fortfarande rasar i Somalia och som är orsaken till det sammanbrott landet befinner sig i idag. I grunden finns konflikten mellan Somalia och Etiopien om vem som har rätt till Ogaden-provinsen. Efter ett misslyckat försök att få tillbaka Ogaden 1979 slutade Sovjetunionen att stötta den kommunistiska regimen i Somalia och samtidigt började landets otaliga klaner att ihärdigt bekämpa diktaturen men också att slåss mot varandra.

Mot denna historiska bakgrund skildrar Nadifa Mohamed (som själv har sina rötter i Somalia) tre personers öden. Det är den nioåriga föräldralösa flickan Deqo, född i ett flyktingläger och utsatt för svält och misshandel, det är änkan Kawsar som en dag försöker hjälpa Deqo och själv blir misshandlad och svårt skadad under ett polisförhör i fängelset och det är soldaten Filsan som desperat försöker hålla fast vid regimens ideologi och som är den som orsakar Kawsans bäckenbottenfraktur.

De tre kvinnliga karaktärernas väg korsas hastigt i början av romanen men de förblir namnlösa främlingar för varandra ända tills de möts på nytt i slutet av romanen, när kriget för de samman och de plötsligt blir oumbärliga för varandra. Där emellan berättar författaren om en person i taget, i var sitt kapitel betitlat med deras namn. I dessa kapitel skildras Deqos, Kawsars och Filsans liv fram till det som är romanens nu. Deras liv är mycket olika varandra men alla tre bär på en mängd personliga sorger och individuella erfarenheter. Skildringen av deras livsvillkor ger också en liten inblick i det somaliska samhället under 60- och 70-talen och hur flickors och kvinnors ställning var då. Flickan Deqos öde är förstås sorgligt och det är synd om Filsan på grund av hennes vilsenhet, men den gamla Kawsans berättelse är enligt min åsikt den allra mest gripande i sin tragik. För mig är Kawsan den enda, riktigt levande karaktären i boken.

Omskärelse har naturligtvis sin plats i den här historien, liksom missfall och barnafödande, menstruation och kvinnlig sexualitet och därför har jag läst boken i första hand som en roman om kvinnoliv och kvinnans villkor på en annan plats och i en annan tid, snarare än som en skildring av ett krigshärjat lands historia. För mig som dagligen möter somalier i mitt arbete har läsningen av Förlorade själar varit mycket värdefull.

Språkligt och stilistiskt är texten ojämn, det finns både toppar och dalar och karaktären Filsan kommer jag till exempel aldrig riktigt nära, antagligen på grund av författarens sätt att presentera regimens ideologi via hennes mun. Men trots att Förlorade själar inte är något skönlitterärt mästerverk är den en viktig och fängslande läsning. Man läser olika böcker av olika anledningar. Denna ska man läsa för att den är en betydelsefull detalj i vår bild av omvärlden. Att det finns tiotusentals somaliska flyktingar i Sverige gör den här romanen än mer angelägen. Som en förklaring. Som en påminnelse.

Översättning till svenska: Christina Stalby


Två andra som har läst Förlorade själar är: Annika Koldenius och  Kulturkollo.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

torsdag, april 09, 2015

En Cortázar om dagen: etapp 1 (Den andra stranden)

Jag håller på att läsa Julio Cortázars noveller för fullt, om än i långsam takt, just så som jag har bestämt mig för att göra. En om dagen är standard trots att mindre avvikelser har förekommit.

Jag har läst ut novellerna i Den andra stranden (s 21-113) som är den inledande samlingen i Volym 1 och innehåller Cortázars ungdomstexter från åren 1937-1945, utgivna postumt 1994. Det är allt som allt tretton noveller här och fem av dem fastande jag särskild för: Vampyrens son, Händerna som växer, Pussel, Häxa och Stjärnstädarna. De är häftiga berättelser med ibland tillskruvat och lite lätt surrealistiskt innehåll, skrivna på ett koncentrerat språk. Ta gärna dessa fem som ett säkert tips och smakprov.

Något jag reagerat på är novellernas inlednings- och avslutningsmeningar som jag anser är briljanta i sin enkelhet och direkthet. Min absoluta favoritinledning i den här omgången är den här: "Ni hade skött det hela så skickligt att ingen, inte ens den döde, skulle ha kunnat anklaga er för mordet." (Pussel). Fast meningar som "Hon låter stickorna falla ner i knät" (Häxa), "Han hade inte provocerat" (Händerna som växer), "Antagligen visste alla spöken att Duggu Van var en vampyr" (Vampyrens son) eller "Delia hade ont i händerna" (Delia, det ringer) är också exempel på hur Cortázar kastar oss rakt in något som verkar pågå för fullt och som gör att i alla fall jag reagerar med stor nyfikenhet på vad det är för något som händer och som jag riskerar att missa om jag inte genast läser vidare. Slutmeningarna vill jag naturligtvis inte återge här, det vore att förstöra läsnöjet för er som kanske vill ge sig i kast med texterna men många gånger utgör de den perfekta slutklämmen som fått mig att tänka tankar i stil med att det var som f..n.

Så här långt karakteriseras novellerna av annorlunda verkligheter eller fantasivärldar som skildras som om de var fullt verkliga och helt vanliga, där jaget tycks uppleva något som sedan visar sig vara en dröm eller där subjektet visar sig vara objektet i stället. I vilket fall som helst verkar världen vara ett farligt och oberäkneligt ställe. Jag gillar det. Det finns ett litet smakprov från boken att läsa här.

Det finns en förlossningsscen i slutet på Vampyrens son som är en höjdare och ögonblicket när mannen i Händerna som växer inser hur saker och ting ligger till är också mycket bra gestaltat (apropå sista meningen). Novellen Pussel är en brevnovell och mottagaren är den skicklige mördaren som erhåller brevet i fängelset. Hur gick det till om inte ens offret hade kunnat misstänka något? I Häxa som handlar om just en häxa växer obehaget sakta fram tills det kulminerar i slutet så att man själv nästan upplever kylan från marken fortplanta sig i kroppen. I Stjärnstädarna förflyttar vi oss ut i universum där ett nystartat företags brigader har som uppgift att städa upp på stjärnorna och noggrant rensa bort allt som inte passar i systemet eller inte är i samspel med företagsledningens propaganda. Här finns det ett tydligt politiskt budskap och kritik av hur diktaturer beter sig.

Nu ska jag läsa vidare, åtta noveller i samlingen Bestiarium väntar.

Fiskarna har inga fötter

En av Nordens bästa författare, Jón Kalman Stefánsson (f. 1963), är tillbaka med en ny roman på svenska, Fiskarna har inga fötter (övers. John Swedenmark). Han är en flerfaldigt belönad författare och den som ofta representerar Island när det gäller nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris. Stefánssons litterära genombrott kom med romanen Sommarljus, och sen kommer natten (2008) men det var först med Trilogin om pojken (2010, 2011, 2013) som han blev allmänt känd.

Få andra kan omvandla livet till berättelser så som Stefánsson. ”För så ligger det till”, tänker berättarjaget i romanen, ”att alla händelser i det förflutna, de små såväl de stora, de smutsiga och de vackra, skratt och beröringar, alltsammans blir förr eller senare avblåst, döms till att glömmas bort, döms till döden, till radering, men enbart därför att ingen minns det, aldrig tänker på det, eller tar vara på det, och därmed blir allt som vi upplevde så småningom till ingenting, inte till luft ens, vilket är så bittert, ett stort slöseri, och driver oss hän mot meningslösheten.” Detta är anledningen till att författaren anropar oss med sin berättelse om Ari och hans släkt under ett helt sekel.

Förutom i nutid utspelar sig romanen på 80-talet när författaren och poeten Ari var ung, samt ”förr i tiden” när farmor Margrét och farfar Oddur var unga, hon en drömmare, han storfiskare. Att åka ut på havet för att fiska var ”förr i tiden” lika nödvändigt som livsfarligt, men böcker och poesi var endast livsfarliga. I nuet är fiskekvoterna och finanskrisen värst.

Skådeplatsen är Keflavik, de tre kardinalväderstreckens plats – vindens, havets och evighetens. Keflavik är svart lava, saltfisk och torrfisk. Militärbasen, flygplatsen och amerikanska stridsplan.
För att hitta vad Ari en gång har förlorat, återvänder han efter ett halvt liv till Keflavik och minnena som legat i bakhåll överrumplar honom plötsligt. Hur kunde han kasta bort kärleken, detta underverk, bara för att han tyckte att äktenskapet förvandlades till ”nollställda tisdagar” och slentrian?

Fiskarna har inga fötter är en roman om att söka, finna och tappa bort kärleken. Det är en berättelse om de små ögonblicken i livet som kan komma att visa sig vara de mest värdefulla för att de utgör kittet i släktens historia. Samtidigt är boken en levande gestaltning av Keflavik och dess utveckling. Stefánssons språk med bilder vävda av lika delar himmel, berg, hav och människohjärtan är lika böljande och poetiskt vackert som alltid.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren och Sörmlands Nyheter 2015-03-24.)


Köp boken på t.ex.  Bokus eller AdLibris.