söndag, juli 26, 2015

De dunkla butikernas gata

De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano (sv. övers. Anne-marie Edéus) är en roman som jag med stor behållning läste som tonåring och nu läst om och insett att jag inte känner igen det minsta lilla av handlingen, inte minns något handfast alls förutom KÄNSLAN av en stark läsupplevelse från länge sedan. Att det kan bli så? Det kan bli så. Den här gången drabbade mig boken inte alls på samma sätt, även om den är bra på alla sätt och vis och helt klart värdig en Nobelpristagare.

Huvudpersonen och berättarjaget i De dunkla butikernas gata är en privatdetektiv vid namn Guy Roland som femton år tidigare tappade minnet efter en olycka och nu försöker samla ihop några ledtrådar för att pussla ihop sin identitet och komma fram till vem han var och hur hans liv en gång, kanske, såg ut. Utgångspunkten är två gamla fotografier varav det ena visar en man, som möjligen kan vara han själv, och en ung vacker kvinna. Ytterligare ledtrådar finner han bl.a. i en gammal adressbok. Spåren leder Guy Roland tillbaka till tiden för andra världskriget, till Dominikanska republikens ambassad i Paris och därefter till Schweiz. Han finner slutligen några människor som känner igen honom och ger honom hans namn: Pedro McEvoy. Men det var ett taget namn. Trots det känner Guy Roland sig själv allt mer.

Skuggorna från det förgångna får allt tydligare konturer i och med att handlingen fortskrider och som kontrast till all fakta står Guys diffusa föreställningar om hur allt kanske en gång var, vilket skapar märkliga stämningar och väcker många blandade känslor hos honom. Personerna som en gång var hans vänner och som nu dyker upp från skuggorna är en samling spännande existenser som Modiano skildrar varsamt och .
"I själva verket hade jag kanske aldrig varit den där Pedro McEvoy, jag var ingenting, men vågor, ibland långt borta, ibland starkare, strömmade genom mig och så småningom kristalliserades alla dessa spridda ekon som svävade omkring i luften, och blev jag."
Boken väcker frågor som "vem är jag?" och vad som gör oss till de vi är. Kan man undgå att känna igen platser där man en gång bott och älskat en annan person? På ett mer filosofiskt plan handlar berättelsen om det återfunna minnet. Stilen känns ganska så Proustsk just när det gäller det här med hur minnet fungerar och vilka saker som sätter igång minnesmekanismen. Guy Roland spanar också efter en tid och ett liv som flytt.
"Skärvor, brottstycken av hågkomster har plötsligt dykt upp i minnet under minna efterforskningar ... Kanske är livet sådant när allt kommer omkring ... Men är det verkligen mitt? Eller är det någon annans liv som jag har trängt mig in i?"
Eftersom jag tidigare också har läst Modianos Dora Bruder (se här) kunde jag inte undgå tanken på att Dora Bruder och De dunkla butikernas gata är lite grann en och samma bok. Upplägget är väldigt snarlikt i båda romanerna och båda böckerna berättar också en historia som går ut på att utifrån några få spår och ledtrådar rekonstruera en persons identitet och livsöde (i fallet med Dora Bruder) respektive det förflutna (i fallet med Guy Roland). Det är ett intressant ämne och uppenbarligen ett som Patrick Modiano väldigt gärna uppehåller sig vid.

Köp boken på t.ex. Bokus (som just nu har ett extra pris pga lagerrensning) eller på AdLibris.

Hur är läget och varför är det så tyst på bloggen i sommar?

Det är ganska tyst på Bokmania i sommar, det har ni säkert märkt. Jag läser intensivt om kvällarna, främst har det varit den där Proust, men jag bloggar inte så frekvent. Anledningen till det är att jag tillbringar förmiddagar med annat skrivande och då blir jag inte så sugen att blogga efteråt. Man vill ju göra lite annat också än att bara sitta vid datorn hela tiden när man har semester, eller hur.

 

Det jag sitter och skriver så disciplinerat är en pedagogisk metodikbok för lärare på SFI som jobbar med alfabetisering av vuxna invandrare och vill komma igång med webbaserad undervisning och flippat klassrum trots att eleverna ännu inte är fullt ut läs- och skrivkunniga. Jag har länge arbetat med webbaserat lärande med mina elever som först nu i vuxen ålder håller på att knäcka läskoden och lär sig att skriva och i boken som är ett uppdrag från bokförlaget Natur och kultur kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter och förhoppningsvis ge en mängd handfasta tips på vad och hur man som sfi-lärare kan göra. Det är ett spännande arbete och det går framåt med manuset, så det känns bra. Det blir mycket att göra kring det även i höst, så bloggen får komma i andra hand ett tag.

Hur går det med läsandet då? Jo, tack, det har rullat på med gamle Proust. För två dagar sedan hade jag fortfarande hundra sidor kvar i I skuggan av unga flickor i blom men igår kväll blev jag äntligen klar med årets sommarutmaning. Det känns jäkligt bra, hurra för mig.



Annars har jag lyssnat på flera bra bra ljudböcker, förutom Buddenbrooks (läs mer här) också på reportageboken De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg som jag verkligen rekommenderar samt en utmärkt tjeckisk roman av författaren Katerina Tucková som bygger på verkliga historiska händelser i samband med andra världskrigets slut och åren efter, nämligen utdrivningen av tyska medborgare från Brno och dödsmarschen som de tvingades ut på våren 1945 samt förföljelser av kvarvarande tyskar under kommande decennier, händelser som de officiella historieskrivarna gjorde allt för att tysta ner. Jag har aldrig hört talas om dem. Brno är staden där jag föddes och växte upp, så det var dubbelt intressant att ta del av dess mörka 1900-talshistoria i Tuckovas roman Vyhnání Gerty Schnirch. Hoppas verkligen att den kommer att bli översatt åtminstone till engelska så att fler läsare kan ta del av denna angelägna och mycket välskrivna berättelse.

Annars lyckades jag varva Proust med lite Duras, vilket var en fantastisk läsupplevelse (läs blogginlägget här). Havel-biografin har jag inte kommit så långt med men det är ingen panik för det är inte den typen av bok som man måste läsa i ett svep.

Och så var jag i Tjeckien en vecka och här hemma njuter jag av min trädgård så ofta det bara går för den blommar fantastiskt i år.

 

Men det roligaste av allt är att umgås med mitt lilla barnbarn, han är femton månader nu och en charmig liten filur som visar tydliga tecken på att han har humor. Böcker gillar han också, vilket inte är alldeles oviktigt. Det är så himla härligt att vara farmor, helt otroligt. Fast efteråt blir farmor ofta helt slut och orkar inte med så mycket mer än att sjunka ner i soffan och titta på ett par avsnitt av Orange is the new black.

Ja, jag tittar på tredje säsongen Orange is the new black i sommar, inte för att historien och intrigen är något vidare (för det är den inte längre till skillnad från säsong 1 och 2) men för att karaktärerna och skådespelarna är hela behållningen. Så länge de är kvar, är jag kvar. Det återstår tre avsnitt att se (av tretton).

En stor tv-upplevelse i sommar är förstås Wolf Hall som sänds i svt. Den missar jag inte vad som än händer. Jösses så bra den serien är, precis som bokförlagan! Och i kväll är det dags för ett nytt avsnitt igen.

Jaha, det var en liten lägesrapport från mig. Snart kommer sammanfattningen av På spaning och några eftersläntrare till bokrecensioner. Har jag tänkt i alla fall. Framför mig ligger en sista semestervecka, så det gäller att något så när hinna i fatt med bloggandet. Jag är i fas med bokmanuset så det borde funka. Ha tålamod.

Hur har ni det i sommar? Vad läser ni? Vilka serier följer ni? Vilka böcker eller bokprylar har ni köpt på era resor?


fredag, juli 17, 2015

Min sommar med Proust, del 10: Vikten av synkronisering


Hurra, nu är jag halvvägs i I skuggan av unga flickor i blom, det vill säga att jag har läst 300 sidor av nästan 600 (räknad efter pocketutgåvan som har en liten text och ingen "luft" någonstans på sidorna, bara text och text och text). När jag läser i min Proust, läser jag helst på läsplattan. När läsplattan måste laddas läser jag i pocketboken men det är jobbigt trots att jag har nya läsglasögon. Och när jag ligger i sängen på kvällen, läser jag gärna en stund på mobilen eftersom den har nattläsning och då stör jag inte mannen bredvid. Allt detta växlande mellan olika läsmedier kräver en regelbunden synkronisering som jag ibland glömmer bort och sedan svär jag länge innan jag hittar rätt ställe. Vilket i-landsproblem, det är så man skäms.

Förra veckan läste jag inte mycket men den här veckan rullar det på bra. Men i helgen blir det uppehåll igen för då ska jag vara barnvakt och i det jobbet ingår ingen lästid, inte annat än Totte och sånt. Det ska jag njuta av.

2 x Duras: Horan på den normandiska kusten och Atlantmannen

Marguerite Duras böcker Horan på den normandiska kusten och Atlantmannen är inte bara några av de tunnaste verken som jag läst utan också två av de allra bästa.

De här två böckerna är fantastiska texter. Varken kortromaner eller noveller eller dagboksanteckningar - de är, ja..., texter. Men vilka texter! Dessutom med väldigt snygga omslag i guld och silver. Som smycken.

Horan på den normandiska kusten (övers. Kennet Klements) är sjävbiografisk och handlar om skrivande, våld och kärlek och alltså ämnen som är återkommande i Duras författarskap. I den här boken som sträcker sig över blott 29 sidor befinner sig Duras vid havet och arbetar med att skriva klart en av sina böcker. Hennes sekreterare, tillika älskare, är tillsammans med henne. Duras skriver, älskaren Yann skriker. I texten blandas det skrivna med skriken och bildar ett slags märklig enhet.
"Det är sommaren 1986. Jag skriver på historien. Hela sommaren, varje dag, ibland på kvällarna, ibland på nätterna. Det är vid den här tiden som Yann går in i en period då han skriker, vrålar. Han skriver ut boken på maskin, två timmar per dag. I boken är jag arton år, jag älskar en man som hatar min åtrå, min kropp. Yann skriver efter diktamen. Medan han skriver skriker han inte. Det är efteråt som det inträffar. Han skriker på mig, han blir en man som vill något, men som inte vet vad. Han vill, men han vet inte vad. Så han skriker, för att säga att han inte vet vad han vill."
Yann åker runt i bilen, träffar vänner, vandrar bland kullarna, dricker. Duras skriver. När han kommer tillbaka, börjar han skrika. Då kan Duras inte skriva längre, skrivandet upphör att finnas, först endast när Yann är närvarande, sedan även när han är borta. Som om skriken förgiftade skriften och gjorde den beroende av sig själva, som om det uppstod en märklig symbios mellan dem. Till slut kunde den kommande boken skönjas i skuggorna.
"Vi hade hamnat någonstans på en plats där livet inte var fullständigt frånvarande. Vi tog emot signaler från det, ibland. Det passerade, livet, längs havet. Ibland korsade det staden, i sedlighetsrotelns piketbussar."
Det är otroligt fascinerande hur Duras förmår att skildra djupen i tillvaron med så få meningar som i den här texten. Jag blir stum och jag blir överväldigad.

Atlantmannen (övers. Jonas Ellerström) är lite annorlunda och med en handling och stil som inte är alldeles lätt att greppa. Texten bygger på en film inspelad på franska atlantkusten 1981 och ur texten framträder först en man som befinner sig på ett övergivet badortshotell och på stranden och någon, som antagligen är Duras, tilltalar mannen och instruerar honom i hur han ska uppträda framför kameran, att han ska glömma att han finns och endast röra sig mot havet, tills hans närvaro blir till frånvaro.
"Ni och havet, ni är ett och detsamma för mig, ett enda föremål, det som är min uppgift i detta äventyr. Också jag ser på det. Ni måste se på det som jag, som jag ser på det, med all min kraft, i ert ställe.
Ni har lämnat kamerans synfält.
Ni är frånvarande.
I och med er avfärd har er frånvaro inträtt, den har fotograferats på samma sätt som er närvaro nyss."
Sedan dyker en kvinna upp i handlingen, jaget i berättelsen. Duras. Duras som skriver. Hon finns i ett hus med en terass och en trädgård, det är natt först och hennes blick är riktad mot döden. Skrivandet går trögt. När solen går upp får hon en idé. Hon ska göra en film, en film om mannens frånvaro. "Vid resans slut är det kameran som bestämmer vad ni kommer att ha sett. Se. Kameran ljuger inte", läser jag. Mellan jaget och mannen har det funnits kärlek en gång, det förstår man, men den är borta nu. Ändå inte borta alls.
"Nu när jag inte älskar er längre älskar jag inte längre någonting, någonting, utom er, än en gång."
Atlantmannen är en märklig text för den följer sina egna spår samtidigt som den utvecklas med varje upprepning, varje motsägelse och med varje nytt varv. Jag läste texten ganska mycket som en dikt, fast den inte är en dikt. Jag vet inte vad Atlantmannen är för en text, men den är häftig och snygg. Man kliver in i den och vill inte lämna den. Jag läste sakta och jag läste om för jag ville slicka och suga på vartenda ord i boken så länge det bara gick.  Men allt har ett slut och underbart är kort (Atlantmannen är bara 41 sidor lång). Nu slår det mig: Är det det här boken handlar om? Om att när något är slut så är det slut?

Smaka ännu en gång på Duras förföriska språk:
"Filmen kommer att bli så här, som den är. Jag har inte fler bilder att ge den. Jag vet inte längre var vi är, vid vilket slut på vilken kärlek, i vilken ny början på vilken annan kärlek, i vilken berättelse vi förirrat oss. Det är bara inför filmen jag vet. Bara inför filmen vet jag, vet jag att ingen bild, inte en enda bild kommer att kunna förlänga den."
Så fantastisk Duras är, visst är hon.


måndag, juli 13, 2015

Två små, utsökta böcker anlände med posten



Jag återkommer om innehållet när jag har läst de båda. Imorgon.

Såg filmen "Half of a Yellow Sun" igår

Igår såg jag filmen Half of a Yellow Sun (2013) som är filmatisering av den fantastiska boken En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie (läs mer här). Jag var besviken över filmen. Mycket besviken. Varför? Därför att att de har gjort en komplex berättelse till ett ganska mediokert relations- och kärleksdrama. Men om man vill se många fina och eleganta klänningar, är filmen att rekommendera.


Någon mer som har läst boken och även sett filmen? Håller ni med eller gillade ni?

Buddenbrooks. En familjs förfall

Thomas Manns drygt sexhundra sidor långa roman Buddenbrooks från 1901 (i svensk nyöversättning av Ulrika Wallenström) är absolut värt att spendera sin lästid på, även om jag kände mig ganska lättad när mitt intensiva umgänge med släkten Buddenbrook till slut var över. Om man lyssnar på romanen som ljudbok, vilket jag har gjort, tar läsningen ca trettio fängslande timmar. Uppläsaren är Irene Lindh, en av de bästa.

Eftersom undertiteln till romanen är En familjs förfall, vet man på förhand att det kommer att gå åt skogen med det buddenbrookska affärsimperiet. Vi följer släkten i fyra generationer, med den kvinnliga huvudpersonen Tony som navet i berättelsen. Hennes och hennes närmastes livsresa är ett äventyr i ett samhälle som går från välstånd till ekonomiska svårigheter på grund av europeisk lågkonjuktur. Det är ett samhälle där män kämpar med att tjäna pengar och bygga upp familjens välstånd och som lätt går under när påfrestningarna blir för stora, så väl som företagare som individer. Kvinnorna däremot är de som måste hålla livet igång och rida ut stormen med barnen i släptåg, hur naiva och svaga de än föreföll vara medan de ännu var unga och det fortfarande var vindstilla. Buddenbrooks utspelar sig i Lübeck.

Det finns ett fantastiskt persongalleri. Personerna växer och utvecklas, några vissnar, dör eller går under men alla är levande. Förutom Tony är det hennes mor som är kanske den mest fascinerande figuren i romanen. Och så pojken Hanno (Tonys brorson), en älskvärd pojke som inte alls matchar sin fars planer och önskningar.

I början av romanen lägger man märke till att beskrivningarna (som är både talrika och långa) mest handlar om glamourösa, yttre saker så som kläder och möbler men allt eftersom romanen fortskrider, riktas författarens blick allt oftare - och till slut nästan uteslutande - till människors inre, det vill säga deras känslor, förnimmelser och kroppsliga umbäranden. Det finns många starka scener i romanen men inte för att författaren skulle hänge sig åt sentimentalitet eller emotionella utbrott utan tvärtom för att hans mycket realistiska beskrivningar har en enorm kraft, vilken dessutom förstärks genom att vi som läsare också ser hur de i scenen närvarande personerna påverkas. Eller så ändrar författaren greppet och är bara kliniskt opersonlig men resultatet och påverkan på läsaren blir den samma. Man blir gripen och berörd.

Buddenbrooks är en mäktig släktkrönika som breder ut sig på flera plan. Dels handlar den om klass, dels handlar den om kön. Men man kan läsa den också som en bild av vad som kan ske med ett familjeföretag (och följaktligen med familjen) när det går i konkurs på grund av lågkonjunktur och allmän ekonomisk kris. Oavsett hur man läser Thomas Manns mästerverk, har romanen något att säga till oss även idag, hundrafjorton år senare.

Thomas Mann fick Nobelpriset i litteratur år 1929, främst för debutromanen Buddenbrooks.


Bonus: Radioprogrammet Bokcirkeln i Lundströms bokradio i SR P1. (Obs! Hur bra som helst.)


Några andra bokbloggare om Buddenbrooks: Nobelprisprojektet, Beas bokhylla, Litteraturtokig, Hermia sayes, Ingrid.


Köp boken som finns i alla format på t.ex. Bokus eller AdLibris.

torsdag, juli 09, 2015

Åt lunch med en okänd katt och köpte en bok

Varje bokblogg med självaktning måste ibland bjuda på en historia med (katt)klös och därför har jag idag haft tur. Under en utelunch med syrran var jag uppvaktad av en okänd, namnlös men mycket tillgiven kattpojke. Stärkt av både mat och denna oväntade kattkärlek begav jag mig sedan till en av stadens största boklådor (det finns tre våningar med böcker), köpte en bok (ja, bara en!) och satt sedan på caféet som är placerad vid sidan om hyllor med biografier och monografier och historisk litteratur. Tanken var att skriva lite på mitt manus men det gick så där.



        





söndag, juli 05, 2015

Nya bokmärken till samlingen

Igår handlade jag bokmärken. Det blev tre stycken: ett jättesnyggt bokmärke i metall som listar "50 böcker du borde läsa innan du dör" (jag har läst 27, har genast kollat) och två i papper med söta bokmotiv. Tjeckiska bokhandlar är ett eldorado för folk som är svaga för bokmärken, jag skulle kunna köpa bokmärken för hundratals kronor om jag inte besinnade mig.



fredag, juli 03, 2015

Min sommar med Proust, del 9: Proust var på rymmen

Ni anar inte vilket drama som utspelade sig i natt. När jag skulle gå och lägga mig hemma hos min mamma i Brno och ville läsa några sidor i På spaning för att komma ner i varv, upptäckte jag till min förfäran att läsplattan var kvar på bussen som jag kom hem med från Prag två timmar tidigare. Nu var alltså Marcel Proust på rymmen och på väg till Slovakien, i stället för att vila tryggt i min säng. Vad göra? 23.45?

Jag satte igång ett spaningspådrag för att få fatt i rymlingen och efter ett telefonsamtal och ett par mejl mitt i natten påträffades han, trött och förvirrad men vid gott mod. Mycket riktigt låg han och tryckte i fickan på ryggstödet framför där jag satt på bussen och togs genast i förvar av besättningen. Och imorse skickades vilde Marcel tillbaka till tjeckiska Brno med samma buss, så några stora äventyr i Slovakien hann han inte uppleva. Vad skulle han där och göra, va?

Vilken buse! För en stund sedan hämtade jag min läsplatta på stationen i Brno, glad och lättad. De frågade om jag kunde uppge något särskilt kännetecken för läsplattan. När ja sa att det finns "Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt i den, fast på svenska", frågade de inget mer.

Nu firar vi vårt återseende. Jag sitter på en uteservering (det är 30 gr varmt här också) och läser och bloggar lite om äventyret. Sedan åker vi spårvagn hem till mor. 

Ett kärt återseende


torsdag, juli 02, 2015

Min sommar med Proust, del 8: Vi ska resa

Idag reser vi, Marcel och jag. Vi drar till Tjeckien för att hälsa på min familj, vilket han tycker blir väldigt spännande eftersom han inte har varit hemma hos min mamma och syster förut. Men vi oroar oss jättemycket för hur vi ska klara av den tropiska värmen som har intagit landet, för varken Marcel eller jag är några solbadare. Över trettio grader varmt, jösses! Vi får väl hålla oss i skuggan och läsa nån bra bok :-)


Medan jag ska spana efter den tid som flytt i barndomsstaden, får Marcel betrakta den med en ny besökares blick. Kanske hjälper han mig att se något som jag inte har sett förut? Om jag använder hans "minnesteknik", vad kommer att hända då?