Shibbye och Persson startar ett fängelsebibliotek

De svenska frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som dömts till elva års fängelse i Etiopien, vill sätta upp ett bibliotek i Kality-fängelset och de har redan fått fängelsedirektörens godkännande. Är inte det fantastiskt?

Som nästa steg uppmanas nu allmänheten att skicka dit böcker på utländska språk, tillsammans med ett brev på engelska till Schibbye och Persson. Enligt dem lär det finnas en stor längtan efter litteratur bland fångarna i Kality-fängelset. Även om de båda svenskarna självklart hoppas på en benådning så snart som möjligt, känns det säkert bra att ha något positivt och mänskligt att sysselsätta sig med under tiden som ändå kan bli rätt lång och tröstlös i den miljön.

På journalistförbundets hemsida finns det information om hur man ska gå till väga om man vill skänka böcker till Shibbyes och Perssons fängelsebibliotek. Bok och brev skickas till:

Johan Persson / Martin Schibbye
Kality Prison Zon 7
Addis Abeba Prison
Administration
P O Box 2436
Addis Abeba
Ethiopia

 
I en av mina absoluta favoritfilmer, Nyckeln till frihet med Tim Robbins och Morgan Freeman, grundar huvudpersonen Andy Dufresne också ett fängelsebibliotek. Och han ger sig inte! Kanske är Nyckeln till frihet även Shibbyes och Perssons favoritfilm? Den här scenen till exempel, den säger allt.

Blå skymning

I boken Ett år av magiskt tänkande från 2005. berättar Joan Didion om hur det är att leva vidare efter att hennes man plötsligt dör. Ena stunden finns han, i nästa är han borta. Jag minns boken som mycket stark och gripande och som en som handlar om kärlek och förlust, om död och livsstyrkan även efter det att livet som man känner det har tagit slut. Av det som Johan Didion berättar om i Ett år av magiskt tänkande minns jag också att hon skriver om dottern Quintana Roo som under det aktuela året inskjuknar i något som först liknar influensa men som visar sig vara något mycket allvarligare. Hon hamnar så småningom i koma och vaknar aldrig mer, 39 år gammal. Det är alltså så att inom loppet av tjugo månader har Joan Didion misst både sin man och sin dotter. Den självklara frågan är: Hur överlever man sånt?

Den nya boken, Blå skymning, är tillägnat Quintana Roo, det är en bok om hur det är att förlora en dotter. Blå skymning gör ont att läsa eftersom den är ett öppet sår och man förstår att såret aldrig kommer att läka för det är helt enkelt inte möjligt. Naturligtvis innehåller boken många minnen (nackdelen är att en del för oss intet sägande namn förekommer, men det får man ta).

Men Didion delar med sig av så mycket mer än bara minnen. Genom att minnas sin dotter och olika händelser från hennes barndom, tonårstid, vuxenblivande och även som vuxen kvinna försöker hon samtidigt komma fram till vem hon var på riktigt, vilken sorts person. Hur blir vi de vi blir? Nu på avstånd kan Didion plötsligt observera individen Quintana Roo med nya ögon, se henne så som hon var och upptäcka alla delarna som formade hennes personlighet och gjorde henne så som hon var. Dotterns brölopp är en central punkt i boken, ögonblicksbilderna återkommer i minnet och på boksidorna med jämna mellanrum som ett slags refräng. Mycket vackert. Bilden av Quintana Roo som brud är ren poesi.

Quintana Roo var ett adoptivbarn, ett faktum som också är centralt då det väcker många tankar och funderinger hos Didion. Var det därifrån Quintanas till synes irrationella rädsla för att blir lämnat ensam kommit?

Hur var Didion och hennes man som föräldrar? Hur var hon själv som mor? Om vi vänder på myntet Blå skymning så är boken också en analys av moderskapet. Alla rädslorna, allt tvivel om föräldraskap, alla känslor av otillräcklighet, all kärlek. Didion berättar öppet och ärligt och rörande och det är lätt att identifiera sig med känslorna när man själv är förälder.

Joan Didion är idag 78 år gammal och när hon berättar hur hon t.ex. på skukhuset får frågan om vem man skulle underrätta om ett akut tillstånd uppstår, vet hon inte. Det finns liksom ingen som är nära. Längre. Då gråter jag. Hur orkar man åldras när man tvingas göra det ensam? Också en fråga som sysselsätter Didions tankar. Döden är Joan Didion inte rädd för, snarare är hon rädd för att inte kunna dö. Var hennes dotter någon gång under tiden hon låg i respiratorn också varit rädd för att inte kunna dö?

Varför ska man läsa Blå skymning (i översättning av Ulla Danielsson)? Gärna för den personliga och intima analysen av ett moderskap, vad det också kan vara. För skönheten i uttrycket och för ärligheten i budskapet. Sentimental är Didion aldrig. Om du läser boken får du också veta varför den heter just Blå skymning - en metafor och en kärleksförklaring.

Boken finns att köpa på t.ex. FritzStåhl, Bokus, AdLibris.

5 år!

Fem år! Tänk att jag har bokbloggat så länge. Idag den 27 januari är det officiellt fem år sedan Bokmania föddes - det vet jag efterom jag köpte domänadressen just då. Det är sedan den dagen som bloggen har funnits i sin nuvarande form när det gäller innehåll, layouten ändrades en eller ett par gånger vill jag minnas.

Det har i alla lägen varit en spännande och givande resa under dessa fem år och jag hoppas att den inte kommer att ta slut på länge än. Det är fortfarande roligt att bokblogga, för att inte tala om alla härliga bokvänner jag har fått tack vare bloggen. Helt fantastiskt!

Jag kommer inte att fira bloggens födelsedag på något speciellt sätt, det är bussines as usual. Eventuella gratulationer undanbedes dock icke, tvärtom är jag mer än mottaglig för glada tillrop och virtuella kramar i kommentarsfältet ;-)

Något firande i dagarna tre blir det alltså inte, men en överraskning ganska så snart (inom ett par tre veckor om allt går som det ska) kan jag ändå utlova. Jag och nätbokhandlen FritzStåhl filar på något som jag är övertygad kommer att bli ett lyft för både bloggen och nätbokhandlen. Ett nytt sätt att presentera böcker på, kan man säga. Och om allt faller väl ut, så som vi hoppas och önskar, blir det den bästa födelsedagspresenten Bokmania kan önska sig. Så håll utkik!

Bokmässan Örebro

Den 13-15 april äger Bokmässan Örebro 2012 rum. Jag minns att jag besökte bokmässa i Örebro 2007 och att det fanns både många bra och intressanta utställare och många seminarier, fast jag då hann med bara ett enda. I fjol låg bokmässan i Örebro på is ett tag men nu tar de nya friska tag, vilket är förstås roligt.


Det är bara en timmes bilresa från Eskilstuna och en bokmässa på våren också känns inte alls fel. Visst, den här kan inte mätas med den i Göteborg när det gäller omfång, men det kan också vara en fördel. Det blir lite intimare och lugnare.


På twitter har det annonserats spännande och aktuella författare som kommer att medverka i april. På hemsidan står det inte så mycket om programmet än men informationen borde komma snart. Allt annat vore konstigt då april inte är så himla långt bort längre.

Temat för årets utgåva av Bokmässan Örebro är Läsfest för alla. Läslust och läsfrämjande står i centrum, boken i en rad skepnader (inbunden, digital och som seriealbum) kommer att lyftas fram. Nyheter för vårens mässa är också extra fokus på områden som den nordiska deckaren, mat och klimat, serier, fantasy och manga samt teckenspråkskultur.

Ett hundratal seminarier, författarsamtal, kulturdebatter och uppläsningar ingår i inträdesbiljetten (en vuxenbiljett för en dag kostar endast 125 kr), det är bara att ta för sig. Det är jättebra att seminarierna inte kostar något extra, tycker jag.

När jag besökte bokmässan Örebro för fem år sedan ägde den rum på Örebro slott och det var en väldigt fin miljö. Jag tror att det är slottet som gäller nu också.

Jag smider allvarliga planer på att ta mig till Örebro i april. Kanske är fler bokbloggare sugna?

Tunisian Girl

Lina Ben Mhenni är en ung nätaktivist från Tunisien och en av de som bevakade revolutionen när den blossade upp i Tunisien i december 2010 och blev startskottet för hela den arabiska våren. I sin rapportering har Lina använt sig av alla tillgängliga sociala medier så som blogg (A Tunisian Girl), facebook, twitter och flickr och det hon rapporterade om var hur regimen systematiskt inskränkte yttrandefriheten genom att medvetet inte informera befolkningen om sådant som hände i landet. Lina ben Mhenni har från första början bloggat under sitt riktiga namn - och på engelska, vilket gjorde att hon snabbt nådde läsare utanför Tunisien. Tack vare Lina och hennes nätaktivistvänner fick inte bara världen veta vad som var på gång, utan även tunisierna själva. Med hjälp av framför allt facebook blev det mycket lättare att samordna och dokumentera demonstrationer mm.

I boken Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren (översättning av Alexandra Dumas) skriver Lina Ben Mhenni om hur hon blev nätaktivist, vilka metoder som användes, ja, hur allt gick till. Det man som läsare mest slås av är hennes oräddhet, mod, övertygelse och glöd men också ödmjukhet. På intet vis övervärderar hon sin egen roll i revolutionen, höjer inte sin insats över alla andras. Tvärtom betonar hon att revolutionen utkämpades av tusentals människor ute på gator och torg och på nätet. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det är fantastiskt att människor som Lina Ben Mhenni finns.

Det är också fascinerande att läsa om nätets betydelse för utgången. Hon ger ett exempel. År 2008 (tror jag att det var) ägde en stor gruvstrejk rum i Tunisien som brutalt slågs ner av regimen. Tidningarna skrev ingenting. Att bara 800 000 tunisier var på facebook räckte inte till att sprida information till tillräckligt många för att en heltäckande revolution skulle kunna äga rum redan då. 2010 fanns mer än två miljoner tunisier på facebook, vilket gjorde att händelserna kunde få ett helt annat genomslag. Det är häftigt!

Boken Tunisian Girl är tunn, bara ett sextiotal sidor, men det finns oerhört mycket mental kraft i den. Boken berättar om det som hände och innehåller också kommentarer och efteråt-reflektioner kring det samt citat från Linas blogg från den aktuella tidsperioden. Ett spännande tidsdokument! Man kan inte tycka annat än att det är oerhört intressant. Eftersom Lina är språklärare till yrket håller texten som sådan också en god kvalité. Hon skriver rappt, tydligt och gör sig inte till. det märks att hon är van vid att utnyttja korta format. Texten flyter på och som läsare är man med i den.

Förordet till den svenska utgåvan av Tunisian Girl är skrivet av Yasmine El Rafie som är sociala medier-korrespondent på Sveriges Radios Alltid nyheter. På sin blogg har hon publicerat hela förordet, det är bara att läsa (rekommenderas varmt).

Annars har boken Tunisian Girl fått en egen svensk webbplats där man samlar information om Lina Ben Mhenni och boken. På sidan finns också många länkar samlade.

Missa inte den här boken, den är mycket läsvärd. Priset för den är bara otroliga (ca) 65 kronor! Finns t.ex. på FritzStåhl, AdLibris eller Bokus.

Rikitikitavi - en folkhemsberättelse

Skådespelaren och artisten Rikard Wolffs självbiografiska bok heter Rikitikitavi – en folkhemsberättelse. Det är bra med tillägget ”folkhemsberättelse” för det antyder uteblivande av smaskiga kändisavslöjanden, vilket är något som i alla fall jag klarar mig mer än väl utan.





Rikitikitavi är en uppriktig och ödmjuk skildring av Rikard Wolffs barndom, ungdomsår och vuxenliv. I början lär vi känna en duktig liten pojke med talang för teckning, sång och teater men också med en stor dödsångest i bröstet sedan barnsben. Detta på grund av storebrors sjukdom. I den unge Rikards hjärta finns så mycket kärlekslängtan att det smärtar, det är vackert skrivet om första kärleksmötet och de som kom senare. Som vuxen lever Rikard Wolff mest för konsten, kanske för att döva den ständiga kärlekslängtan och rädslan för att vara ensam.

Rikard Wolff har tidigt börjat leva som öppet homosexuell och i och med Änglagård-filmen blir han ett slags ”svart orm i folkhemmet”. När AIDS härjar på 80-talet påverkas hans liv mycket, det blir en mardrömslik tid. Hatet i samhället, vänner och kärlekar som dör. Men Rikard Wolff klarar sig undan hiv-smittan.

Det är intressant att läsa om Rikard Wolffs teater-, musik- och filmkariär och om idolerna och förebilderna som format Rikard Wolff som skådis och sångare. Viktigast av alla har Edith Piaf varit, den största idolen och förebilden av alla. Teaterpjäser, musikföreställningar, låtskrivande, Änglagård... allt finns med som en del av historien. Vägen till framgången, arbetet bakom, kollegorna. Det är läsvärd.

Mycket utrymme ägnas åt föräldrarna och familjerelationerna i mexitegelvillan i Stockholm eller i lägenheten i Karlstad, det är där doften av folkhemmet blir kännbar. Inte i skildringarna av raggningsrundor, dåliga matvanor och alkoholdrickande på senare tid. Relationen till föräldrarna är varm, det förekommer inga känslomässiga uppgörelser. Mamma, pappa, två barn - en familj nästan vilken som helst. Nästan. Det finns omständigheter som gör Rikards familj speciell, men trots att livet sätter krokben för dem mer än en gång, finns kärleken, värmen och gemenskapen där. Det är skönt att läsa  om.

I sin berättelse ägnar Rikard Wollf mest uppmärksamhet åt de händelser och människomöten som så att säga brukar ske i skarven när man ibland befinner sig i ett ingenmansland i livet. Han menar att det är då avgörande saker sker, att det är då man är mottaglig. Mellanmänskliga möten kan vara av olika karaktär: personliga, yrkesmässiga eller politiska. Det finns exempel på samtliga i boken och de beskrivs med en härlig entusiasm och värme. Alla de största miraklen i livet handlar om möten - några sekunder eller flera år spelar ingen roll. Rikard Wolff skriver också om öar av kärlek som man simmar mellan under sin livstid, det tycker jag är en vacker tanke. Boken slutar (så klart?) med ett emotionellt mirakel – 2005 har nämligen Rikard Wolff blivit pappa till en dotter. Aldrig mer behöver han vara ensam.

Självbiografin Rikitikitavi är välskriven och välförsedd med fina fotografier, en cd-skiva med hans låtar medföljer. Sedan vill jag också berömma layouten för Rikitikitavi är en visuellt vacker bok utformad i rött, vitt och svart. Snygg till ytan och fängslande till innehåll. Jag brukar inte läsa kändisbiografier så jätteofta, är av naturen skeptisk till dylika bokprodukter, men Rikard Wolffs självbiografi gillar jag för att den bjuder på mer än själva kändisskap. Det där med "folkhemsberättelse" är bokens lilla extra.

Här finns Rikard Wolffs hemsida.



Och här finns mina låtfavoriter signerade Rikard Wolff: Pojken på månen, Vackra pojkar, vackra män, Det vackraste mötet.

Rikitikitavi inklusive musikskivan finns att köpa t.ex. hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Ett praktverk om Kungsgatan

1909, foto Oscar Lindahl, Stockholms stadsmuseum

Så såg det ut när Kungsgatan i Stockholm började byggas för drygt hundra år sedan - och den firade sin 100-årsdag som Stockholms paradgata i november förra året. Med anledning av jubileet gavs det ut ett riktigt praktverk: Kungsgatan.


Bakom boken står Johan Erséus som är journalist, författare och stockholmskännare. Med hjälp av mer än 350 bilder berättar han den fascinerande historien om hur Kungsgatan sprängdes fram genom rullstensåsen (det är det som syns på bilden här) och blev landets mest kända gata. Först paradgata, sedan bakgata, sedan paradgata igen. Kungsgatans 100-åriga historia är samtidigt en berättelse om hur Stockholm har förvandlats under hela 1900-talet som var ett sekel då oerhört mycket hände med samhället, staden, arkitekturen, trafiken, handeln och människorna.


Det är en njutning att bläddra i boken, vare sig man är från Stockholm eller inte (jag är inte det och gillade den ändå), bara man är lite intresserad av historia och (mestadels) gamla foton. Fotografierna bjuder på en fascinerande historisk resa, liksom alla texterna. En häftig bok som stockholmarna borde vara nyfikna på. Om man inte vill investera i en så stor bok kan man alltid låna den på biblioteket för att så att säga "förkovra sig". Men som present är det perfekt.


Ett smakprov finns att läsa här. Sedan har DN en artikel om Kungsgatan och boken och på samma sida finns också ett bildspel med foton från boken.