söndag, december 21, 2014

Ladivine

Det är en annorlunda historia som fransyskan Marie Ndiaye berättar i romanen Ladivine (övers. Ragna Essén) som handlar om mödrar och döttrar och om skam, förnekelse, svek och skuld. Det är också en berättelse om kärlek med och utan förbehåll.

I romanens centrum finns Malinka, eller Clarisse som hon också heter. Som sextonåring lämnar Malinka sin mor Ladivine för att hon skäms för att modern är svart och bara städerska. Malinka själv är vit eftersom fadern var vit men hon har aldrig träffat honom. Malinka ger sig alltså iväg, bort från sitt ursprung och moderns enkla men starka kärlek. Hon byter namn till Clarisse och förnekar sin mor, säger alltid att hon är död. Trots att Clarisse fortsätter att åka till hemstaden för att en gång i månaden plikttroget hälsa på sin mor, håller hon modern helt ovetande om sitt nya liv, mån om att det inte finns några beröringspunkter mellan Malinka och Clarisse. Clarisse låter aldrig sin mor veta att hon har fått ett barnbarn, trots att flickan får bära sin mormors namn. Omvänt får familjen aldrig veta om Ladivines existens.

Kvinnorna Ladivine, Clarisse och Ladivine är märkta av den emotionella förbannelsen som Clarisses förnekelse av ursprunget har orsakat och traumat går på sätt och vis i arv även till Clarisses barnbarn. Alla tre mödrarna vill göra gott och döttrarna vill älska sina mödrar tillbaka, men positionerna är alldeles för låsta för att det ska gå. Det finns alldeles för mycket avstånd och outtalade känslor mellan kvinnorna. Mycket i relationerna går igen och de observationer som författaren gör är skarpsynta och också skrämmande.

Marie NDiaye ägnar var sin del av boken åt kvinnorna och vi följer deras liv under tre, fyra decennier. Tiden tycks flyta ihop och åren avlöser varandra i snabb takt och handlingen fortlöper ibland i plötsliga kast.

När det gäller Malinka/Clarisse är hon den mest kyliga och den som bara försöker spela en självpåtagen roll hela sitt vuxna liv. Clarisses man Richard Rivere lämnar Clarisse just för att han inte längre orkar med att aldrig få se Clarisses rätta ansikte. Han anar att bilden som han har av sin fru endast är en skenbild och att det finns en hemlighet dold bakom masken.

Det är sorgligt att läsa om hur modern lever i väntan på att dö, ensam i lägenheten som är belamrad med porslinsfigurer. Ändå accepterar hon hur Malinka/Clarisse behandlar henne, förebrår henne inte ens. Det gör mig upprörd. Jag skulle vilja att hon slog näven i bordet och skakade om sin dotter så att hon skulle skärpa sig.

Clarisse själv känner efter alla år en allt starkare skam och skuld över hur hon har behandlat sin mor men förmår ändå inte att rätta till orättvisan och "göra hennes livs bittra bröd lite mindre bittert". Kanske, kanske hade hon kunnat ställa allt till rätta om inte ödet satte brutalt stop för allt.

Marie Ndiaye skriver i huvudsak väldigt realistiskt och skoningslöst och därför känns det nästan lite störande att det faktiskt förekommer ett övernaturligt inslag i form av en stor hund som dyker upp med jämna mellanrum. Ärligt talat blir jag inte riktigt klok på vad hunden har för funktion, förutom att den verkar hålla ett vakande öga över dotterdottern Ladivine.

Ladivine är inte alldeles lätt att ta till sig men när man väl har kommit in i berättelsen är det svårt att släppa taget. Frågan vad som sker när en människa definieras av sin hudfärg och klasstillhörighet är alldeles för viktig. Marie Ndiaye gestaltar den på ett unikt sätt.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Akademien har överraskat mig positivt

Att Peter Englund till våren lämnar posten som Akademiens ständige sekreterare är inte så överraskande, han har ju från början gjort klart att begreppet "ständig" i hans fall skulle komma att betyda en tidsrymd på ungefär sex år. Allt är som bekant relativt, även betydelsen av "ständig" (kanske borde Akademien se till att betydelseförskjutningen kommer med i nästa utgåva av SAOL).

Vad som däremot har överraskat, i alla fall mig, är att Peter Englunds efterträdare är en kvinna, Sara Danius som tillträdde som ledamot i fjol. För exakt 100 år sedan, den 20 december 1914, tillträdde Selma Lagerlöf som första kvinnan på ledamotsposten och igår tillkännagavs alltså att Akademien ska få sin första kvinnliga sekreterare. Det är ett utmärkt val och en tydlig feministisk markering. Jag är glad åt det. Akademien kanske inte är så mossig i alla fall.

Sara Danius (foto: Wikipedia)

På sin blogg har Peter Englund publicerat en intervju med sig själv, som vanligt med en liten glimt i ögat.

lördag, december 20, 2014

Kafkas Processen gratis som e-bok i helgen

Passa på och ladda ner Processen av Franz Kafka som e-bok, bokförlaget Modernista bjuder på gratis nedladdning under helgen.


Virginia Woolf som bokstöd - en present till mig själv

I ett tidigare inlägg skrev jag om de fina bokstöden som man kan köpa på Glansholms bokhandel och antikvariat och nämnde också att jag hade valt en Virginia Woolf i present till mig själv. För ett par dagar sedan gjorde då Virginia entré i mitt hem och vid det här laget har hon hunnit bli hemmastad i bokhyllan och påbörjat sitt arbete i stödbranschen.




Det var en glädje att öppna försändelsen eftersom bokstödet skulle levereras vackert inslaget och "färdigt att lägga under granen". Nu hade jag inga planer på att vänta ända till julafton för att öppna min klapp, utan öppnade det direkt. Och det var verkligen med en stor omsorg som Glansholms hade slagit in bokstödet. Verkligen fint gjort, kärlek hela vägen. Jag blev mycket glad.

Bokstödet är stadigt och ganska tungt och silhuetten gör sig fint mot mot boken som det stödjer, särskilt om omslaget är ljust eller åtminstone inte för brokigt. Bredden på stödet motsvarar bredden på en normalstor bok. Eftersom min bokhylla är vit, syns alla fyra bokstöden som jag har riktigt bra.

Så om du är i behov av en sista-minuten-julklapp eller en födelsedagspresent eller en inflyttningspresent, är ett litterärt bokstöd av det här slaget ett bra tips.

Nästa gång jag kommer att kommer att vara i behov av stöd, blir det Tranströmer som bokstöd.

söndag, december 14, 2014

Hägring 38

I Hägring 38, liksom i sina tidigare romaner, rör sig Kjell Westö i hemstaden Helsingfors under en intressant historisk tid. Denna gång utspelar sig handlingen år 1938. Det var ett år som började med ett stort mått av hopp och framtidstro men slutade med rädsla inför vad som var på väg att ske i Europa och även i Finland. Boken har belönats med Sveriges Radios romanpris 2014 och med Nordiska rådets litteraturpris 2014 (eftersom romanen "på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid").

Hägring 38 är väldigt skickligt skriven. Två personer står i centrum: advokaten Claes Thune och hans sekreterare fru Matilda Wiik.

Thune driver sin advokatfirma och umgås gärna med vännerna i Onsdagsklubben. Han är skild då hans fru lämnade honom för en av vännerna. Han är bitter och känner sig mycket ensam. Syftet med Onsdagsklubben är att träffas och prata politik en gång i månaden, men egentligen handlar mötena mest om att supa sig fulla. En av vännerna är jude och lider psykiskt av det tilltagande judehat som sprider sig från Tyskland och Österrike.

Matilda Wiik tar anställning hos Thune efter att hon slutat hos en konkurrent, självklart undrar Thune varför. Matilda är gift men lever ensam, maken lämnade henne för flera år sedan utan att höra av sig mer. På jobbet är Matilda mycket duktig och väldigt korrekt och avvaktande. En dag kommer en av Thunes vänner i Onsdagsklubben till kontoret och det visar sig att han är någon som Matilda kallar Kaptenen. Han känner inte igen henne men hon känner igen honom som mannen som våldtog henne i lägret under finska inbördeskriget 1918. Matilda var bara sexton år då. Hon har försökt att glömma allt sedan dess, men inser nu att det inte är möjligt.

I samma ögonblick som Kaptenen dyker upp i handlingen antar boken nästan formen av en spänningsroman eftersom det är dolt i dunklet vem av vännerna som är denna kapten och man anar också mer och mer att Matilda börjar se en möjlighet att hämnas. Spänningen varar ända till näst sista sidan. Slutet är mycket överraskande. Vilken final!

En av romanens bipersoner är Matildas yngre bror. Han placerades på ett barnhem under inbördeskriget och vad han upplevde där rullas också upp allt efter som handlingen fortskrider. Också han har oläkta sår i själen.

Jag ser stora paralleller mellan vad Matilda utsattes för under inbördeskriget tjugo år tidigare och de allt starkare rykten om internering av judar i Österrike och Tyskland 1938. Ryktena ökar nämligen i ungefär samma takt som författaren låter läsaren känna till detaljerna om vad Matilda varit men om i lägret och vilka politiska strömningar som var orsaken till det. Man förstår att historien ständigt har en tendens att upprepa sig och att människan aldrig lär sig. På det viset ger berättelsen ett varnande eko även in i samtiden.

Kjell Westö lyckas fantastiskt bra med att väva samman trådarna som först löper enskilt från Claes Thune och vännerna i Onsdagsklubben och Matilda Wiik men som sedan korsas och vävs samman. Jag tycker också att Westö har skapat levande och mänskliga karaktärer som både har styrkor och svagheter. Hägring 38 är också en roman som visar hur stora händelser i samhället påverkar enskilda individer, vilket är ett tema som jag brukar uppskatta. Westö har lyckats alldeles ypperligt bra med att gestalta historiens avtryck i vanliga människors liv.



Två andra som läst och gillat: Hermia says och Enligt O

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

lördag, december 13, 2014

Fint med äldre utgåvor - senaste tillskottet i bokhyllan

När jag såg tre av de här fyra böckerna på Glansholms bokhandel och antikvariat var jag bara tvungen att klicka hem dem. Den fjärde hittade jag på Bokbörsen och köpte den i samma veva. Det är inte första utgåvor men ändå från tiden då romanerna var ganska nya, dvs slutet av 70-talet och början av 80-talet. Jag gillar omslagen och kommer säkert att älska innehållet också. Har länge tänkt på att jag borde/vill läsa Kerstin Ekmans tetralogi om kvinnorna och staden. I min bokhylla ska Kerstin Ekman bo bredvid Moa Martinsson, Elsie Johansson och Kristina Sandberg. De hör ihop de här kvinnorna, visst gör de?

Kerstin Ekmans tetralogi

Min julläsning

Att planera julläsningen känns ovanligt lätt i år, kanske för att jag vet att jag blir tvungen att ägna en stor del av min lediga tid åt något annat under de fjorton dagarna som jag ska ha semester. För att i sista minuten bättra lite på resultatet när det gäller antalet lästa hyllvärmare väljer jag att läsa Den amerikanska flickan (Monika Fagerholm) och Alias Grace (Margaret Atwood). Sedan vill jag också läsa Öppen stad (Teju Cole) i jul, om jag hinner. Känns som en bra plan. Vad ska du läsa under jul och nyår?

Årets julläsning - förhoppningsvis.


onsdag, december 10, 2014

Ny radioföljetong: "Nätternas gräs" av Patrick Modiano

Nätternas gräs av årets Nobelpristagare i litteratur Patrick Modiano i uppläsning av Staffan Göthe och i översättning av Anna Säflund-Orstadius sänds som radioföljetong med start torsdag 11 december kl. 11.35 i P1. Därefter finns programmen för efterhandslyssning på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play. Läs mer här.


Utan personligt ansvar

Jag tyckte om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (recenseras här) och jag tycker ännu bättre om Utan personligt ansvar som är en fristående fortsättning på Egenmäktigt förfarande. Jag uppskattar Lena Anderssons språk och berättarstil väldigt mycket. I mina ögon är hon en förnyare av den moderna svenska kärleksromanen vars rötter är sprungna ur den hjalmarsöderbergska myllan.

I Utan personligt ansvar möter vi Ester Nilsson igen, fem år efter att den omöjlige och i vardagen icke användbare Hugo Rask försvann från hennes liv. Den här gången fastnar Ester för skådespelaren Olof Sten som är gift och utan planer att ändra på det, vilket han gör klart för Ester många gånger. Ändå går hon med full kraft in i rollen som älskarinna, hon köper till och med en bil för att kunna skjutsa Olof runt om i landet när han är på turné med teatern. Det är så man baxnar lite. Förhållandet växlar mellan intensiva perioder och totalt uppehåll, Ester pendlar mellan kärlek och ilska, hopp och uppgivenhet. Man vet aldrig med Olof Sten, han är fruktansvärt ambivalent. Man kan också säga att Ester Nilsson har inte lärt sig ett skvatt av sina tidigare misstag på kärleksområdet utan gör om dem allihop. Hon är väldigt mänsklig. Och kär. Frågan är bara hur länge det håller.

Utan personligt ansvar är en roman om hjärta och smärta men den är intelligent och helt utan maräng, sockerglasyr och små rosa hjärtan i marginalen.

Jag gillar språkanalyser som Ester utsätter Olofs uttalanden för och jag trivs med Lena Anderssons torra humor och pricksäkra formuleringar, särskilt i dialoger när Ester och Olof grälar och Ester smular sönder Olof, om än bara verbalt. Ester kan var rapp och vass i replikerna, som till exempel när Olof beklagat sig över hur jobbigt det är med kvinnors så kallade sjätte sinne.
Kvinnor i din närhet tvingas bli väldigt uppmärksamma på de atmosfäriska störningar som aviserar dina manövrer. Du tror inte att det märks hur du slirar och girar. Sluta bedra din fru eller skilj dig från henne, det är mitt tips för att slippa drabbas av "kvinnornas" sjätte sinne.
Det är uppfriskande att ord som atmosfäriska störningar, diskurs eller avståndsreglering är en del av vokabulären och i vilka betydelser de används. Hela idén att använda sig av ekonomiska termer för att beskriva Olof Stens förehavanden gentemot Ester är strålande, särskilt teorin om uttag och insättningar på relationskontot och vilka "lagar" som styr fenomenet.

Eftersom Ester livnär sig som författare och skribent och är överhuvudtaget en högutbildad, tänkande människa, kommer det sig ganska naturligt att några av de mer reflekterande kapitlen liknar korta essäer i stilen. Det finns ett sådant avsnitt som jag minns mer än andra - det handlar om fresterskor/älskarinnor och hustrur som begrepp och företeelse och är både underhållande och intressant.

Också Kulturkollo och Dagens bok har skrivit om boken.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

lördag, december 06, 2014

Vad varje bokhylla vill ha är ett snyggt författarbokstöd

Det finns bokrelaterade föremål som jag är mer förtjust i än andra och till den kategorin hör de otroligt snygga bokstöden designade av Jan Landqvist. Bokstöden, som är utformade som 15 cm höga silhuetter/porträtt i utskuren, svartlackerad stålplåt, har funnits i några år men varit svåra att få tag på då de nästan bara sålts i museibutiker och enstaka specialbutiker. Själv brukar jag beundra dem på bokmässan där de visas upp som Svenskt litteraturstöd och då håller jag hårt i plånboken för att inte köpa hela författargänget. Jag drabbas nämligen av ett kraftigt ha-begär så fort jag ser dem.


Jag har redan två Karin Boye och en Franz Kafka och har precis bestämt mig för att skaffa en ny kompis till dem, hon heter Virginia Woolf. Först ville jag adoptera Tomas Tranströmer men ändrade mig. Virginia är trots allt Virginia. 


Det finns ett tjugotal olika författarbokstöd och samtliga finns nu att köpa via Glansholms Bokhandel & Antikvariat. Julpriset är 248 kr/st och bokstöden ska levereras vackert inslagna, färdiga att läggas under granen. Med tanke på hur fina paket som kommer när man handlat böcker i antikvariatet är jag mycket förväntansfull inför Virginias ankomst.
(Om du vill titta, beställa eller få mer information, följ länken.)

Sist men inte minst måste jag berömma Glansholms Bokhandel & Antikvariat för idén att fotografera bokstöden tillsammans med böcker av den porträtterade författaren. Snyggt, tycker jag. Här är två till favoriter.

 

söndag, november 30, 2014

Förtvivlade människor

Romanen Förtvivlade människor av den idag 91-åriga Paula Fox är en ny bok i raden av återupptäckta litterära verk som erhållit status av en modern amerikansk klassiker. Förtvivlade människor gavs för första gången ut 1970 och kommer nu på svenska i översättning av Eva Johansson.

Vi förflyttar oss till Brooklyns finare kvarter år 1969 och stiftar bekantskap med det frivilligt barnlösa paret Sophie och Otto Bentwood, gifta sedan femton år tillbaka. Båda är lite över fyrtio, har det väldigt bra ställt, umgås med kulturmedvetna personer, är kulturmedvetna själva. Sophie är skönlitterär översättare, Otto är jurist.

Utanför Sophies och Ottos lilla, privata bubbla blomstrar hippiekulturen, det pågår demonstrationer mot Vietnamkriget och tecken på ökade sociala klyftor i staden syns även på paret Bentwoods fina gata. Sophie och Otto känner inte riktigt igen sig i detta nya New York. Det finns många bra scener i boken då detta på olika sätt kommer fram, till exempel när Sophie och Otto sitter på sina svindyra, designade köksstolar och dricker vin medan en hemlös man somnar i sina egna spyor på trottoaren utanför deras fönster. Det är hårt och talande.

När Sophie blir biten av en katt (redan på sidan två) är det alldeles tydligt ett dåligt tecken. Och mycket riktigt börjar sprickorna i tillvaron att framträda och situationen förvärras i samma takt som såret efter kattbettet blir inflammerat och allt mer ömt. Och eftersom en olycka kommer sällan ensam, säger Ottos kompanjon Charlie plötsligt upp sig från firman i syftet att i stället starta eget och sommarhuset på Long Island blir vandaliserat. Paret Bentwood hamnar oåterkalleligen i en allt djupare inre och yttre kris. Paranoian tilltar, liksom känslorna av förtvivlan, uppgivenhet och meningslöshet. Och ovanför allt svävar Sophies paniska rädsla för att kanske ha blivit smittad av rabies, något maken Otto inte visar någon större förståelse för. Sophie inser att ingenting är som det har varit och borde vara, allra minst deras äktenskap.

Förtvivlade människor är en tät och kompakt berättelse om två människor som tvivlar på att det finns någon mening med någonting här i livet längre och det stora med den här romanen är hur Paula Fox gestaltar och skildrar detta språkligt. Hon skriver ledigt men med en genialisk precision och är väldigt bra på att fånga de små sakerna och tecknen som får tillvaron att rämna. Hur mycket tål Sophies och Ottos relation innan äktenskapet kollapsar? Kan de sluta att tala förbi varandra?

Romanens slutscen kulminerar i en välregisserad  bild som lämnar utrymme för läsaren att göra sin egen tolkning av situationen. Jag ser scenen framför mig som på en teater eller på film, bilden känns som om den var tredimensionell, så stark och tydlig är den. Och jag sitter med boken i knät, försöker gissa mig till personernas nästa steg och känner samtidigt ett sug efter en omedelbar omläsning. Sophie och Otto må vara väldigt uttråkade men som läsare är man det definitivt inte.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Det blir ingen julkalender i år, tyvärr.

Första Advent och jag som tänkte dra igång en julkalender i år också... Men det blir ingen, för jag hinner inte. Jag inser mina begränsningar, tack och lov i tid. Min almanacka för december är nämligen exceptionellt full och om jag skulle behöva fylla en ny julkalenderlucka varje dag, skulle jag antigen bli sönderstressad efter en vecka eller helt enkelt ge upp. Bättre då att ge upp på en gång och spara min ork och lediga tid till läsning och vanligt bloggande. Idén till julkalenderns tema kan jag också spara, den kommer väl till pass om sisådär 365 dagar.

Men kanske blir det åtminstone en liten jultävling här, så håll utkik.

Har du en julkalender på din bokblogg eller har du hittat någon som du ska följa? Berätta/tipsa gärna så jag kan surfa dit och titta.