onsdag, september 17, 2014

Ljudet av sådant som faller

Romanen Ljudet av sådant som faller är skriven av Juan Gabriel Vásquez från Colombia, en författare som anses vara en av de stora stjärnorna inom samtida latinamerikansk litteratur. Att bekanta sig med ett nytt, intressant författarskap från den del av världen är alltid lika spännande, tycker jag. Dessutom har det visat sig att Ljudet av sådant som faller är en lysande bok.

En dag 2009 ser den snart fyrtioårige juridikläraren Antonio en artikel i tidningen. Artikeln handlar om en förrymd flodhäst som blivit skjuten utanför Bogotá och denna notis förflyttar Antonio mer än ett decennium tillbaka i tiden då Colombia plågades av ett krig mellan ett mäktigt knarkkartell och myndigheterna. Mord och våld som då länge var en del av vardagen påverkade alla, inte minst Antonio som inte bara bevittnade mordet på en bekant på öppen gata utan även själv blev skjuten vid det tillfället. Händelsen har kommit att starkt prägla Antonios fortsatta liv.

Minnena som dyker upp vid åsynen av artikeln om flodhästen kommer tillbaka med stor kraft och Antonio, romanens jag-person, bestämmer sig för att berätta om det som hände Ricardo Laverde och som även han själv ofrivilligt blivit en del av under några år efter mordet, då han försökte ta reda på saker om Ricardo och varför han mördades. För något måste han ha gjort. Förföljd av händelsen och plågad av frågor utan svar ger han sig så småningom iväg till Ricardos dotter Maya, en ung kvinna som lever ensam med sina bin och är besatt av ta reda på vad för slags person hennes far var.

Antonio och Maya möts under påskhelgen 1996 och inser att de delar många minnen från ungdomstiden, jämngamla som de är. Trots att de aldrig tidigare träffats och inte heller har utsikter på en gemensam framtid, har de ett gemensamt förflutet. De påverkades nämligen av samma händelser under 80- och 90-talet när knarkhandeln i Colombia var som mest intensiv. Nu möts dessa två ensamma själar för en stunds delad ensamhet.

Det är här någonstans, i skärningspunkten mellan Colombias våldsamma, knarkrelaterade nutidshistoria och den enskilda individens liv som romanen egentligen utspelar sig. På ett högre plan handlar berättelsen nämligen om de processer som krockar med våra liv och plötsligt styr dem åt ett annat håll. Det finns alltid hela kedjor omständigheter som påverkar oss och vars konsekvenser drabbar oss mer eller mindre ödesdigert. Vi kan kalla dessa processer för olyckor, tillfälligheter eller för ödet, benämningen är inte viktig. Det viktiga är den begränsade kontroll vi har över vad som sker med oss och vad vårt samlade erfarenhet i slutändan kommer att innehålla.

Juan Gabriel Vásquez roman berör stora existentiella frågor men gör det med en beundransvärd lätthet i språket. Trots att boken handlar om en enskild mans livsöde som inte har minsta lilla gemensamt med mitt eget liv, känner jag ändå att det som berättas kommer in under skinnet på mig. Så är det med stor litteratur. Den omvandlar det enskilda till det allmängiltiga, man känner sig berörd. Plötsligt angår allting mig också.

Ur dramaturgisk synpunkt är Juan Gabriel Vásquez också mycket skicklig. Flodhästen som nämns i romanens inledningsmening och sätter igång berättelsen dyker självklart upp igen i sista kapitlet och en förklaring ges, cirkeln sluts, sökandet avslutas. Osökt tänker jag på vad Tjechov sa om hur dramaturgi fungerar. Ni vet det där om geväret hängande på väggen i första akten som måste avfyras innan tredje akten är slut. Det finns ytterligare en sak i boken som känns hemlighetsfull och relativt oviktig i början av boken men visar sig vara väldigt betydelsefull längre fram. Som sagt är Vásquez en skicklig berättare.

Översättning: Manni Kössler.


Författaren kommer till Stockholm Literature i den 25 oktober.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

söndag, september 14, 2014

En ny radioföljetong: Hägring 38 av Kjell Westö

Tisdagen den 23 september börjar Stina Ekblad läsa Kjell Westös senaste roman Hägring 38 (nominerad till årets Nordiska rådets litteraturpris) som radioföljetong i SR P1. Den vill jag absolut inte missa. Boken stod på min sommarläslista men förblev oläst, så att den ska gå som radioföljetong är toppen. Brukar du lyssna på radioföljetonger?


Dagens dikttips: Poesi på G

Författaren Sara Paborn har skapat en app som heter Poesi på G och som innebär att man kan lyssna på en dikt om dagen, uppläst av en känd svensk. Så här skriver Sara Paborn om idén på sin hemsida (för mer info följ länken här ovan):
"För 150 år sedan kunde de flesta människor någon rad ur en dikt utantill. I dag är det få människor känner att poesi angår dem överhuvudtaget – trots att det korta formatet borde vara perfekt för vår tid. En dikt kan man läsa (eller lyssna på) när man väntar på bussen, dricker kaffe, reser, ska gå och lägga sig… ."
Poesi på G har en egen sida på facebook och appen finns både för iphone och android. Appen är gratis.

En toppen idé, tycker jag. Jag ska ladda ner den redan idag.

Min kamp 6


Sommaren 2012 slukade jag del 2, 3 och 4 av Min kamp-böckerna och innan det året var slut läste jag ut även del 5. Och i somras hade jag äntligen så pass mycket sammanhängande lästid att jag kunde ta mig an Min kamp 6. Fast egentligen tror jag att jag inte ville påbörja läsningen av sista delen direkt bara för att kunna ha boken framför mig så länge som möjligt (Min kamp 6 utkom på svenska för nästan exakt ett år sedan). Men nu är sexan utläst och jag sörjer lite grann att detta läsäventyr är till ända. Hade det funnits en sjunde del hade jag kastat mig över den utan fördröjning, för tröttnat på Knausgård har jag då sannerligen inte gjort. Hur många sidor handlar det om? Tre tusen? Fyra tusen? Nånstans där. Det är verkligen märkligt att jag inte alls känner att jag har förläst mig på navelskådaren Knausgård, denna författare som inte längre kallar sig författare, av sista bokens sista mening att döma. Men ni som också har läst och älskat serien, ni förstår vad jag menar.

Min kamp 6  (övers. Rebecca Alsberg) har berört mig, engagerat mig och underhållit mig och gett mig frågor att fundera över och ta ställning till, alltså gett mig sådant som en bra bok ska ge. Visst är denna 1100 sidor tjocka roman lite för vardagspladdrig ibland men den är ändå en jäkligt bra litteratur. Otvivelaktigt. Det finns flera partier som är alldeles lysande, vare sig de är av personlig karaktär (som den om hustru Lindas sjukdomstillstånd) eller är essäer (t.ex. den om Hitler).

Jag har funderat i flera veckor över hur jag skulle skriva om Min kamp 6 - att ge mig in på vanlig recension känner jag nämligen inte alls för. Recensioner finns det redan gott om, det är bara att googla. Jag tror att jag vill sammanfatta allt det som fångade mig medan jag läste, lite som ett kom-ihåg-inlägg för mig själv. Romanens innehållsliga bredd är fascinerande. Det är trevligt att läsa om Knausgårds familjeliv och vardagsbestyr på hemmaplan (en viss igenkänningsfaktor kommer man inte ifrån) men vad jag kommer att bära med mig i fortsättningen är en massa annat.

Vad jag gillade med Min kamp 6. I tio punkter: 

1. Vad är litteratur? Apropå farbror Gunnars anklagelser om lögner och påhitt i Min kamp 1 ställer sig Knausgård frågan om vad litteratur är och hur man som författare ska respektive inte ska skildra verkligheten. Är minnet pålitligt? Är hans minnen sanna? Var går gränsen mellan det ickeiscensatta och det iscensatta? Han åberopar Peter Handke och Homeros och det är väldigt intressant. Knausgård skapar ett slags metafiktion när han resonerar på det här viset och det gillar jag.  Samtidigt färgas resonemanget och Knausgårds rädsla inför Gunnars hot, ångesten ligger som täcke över nästan hela handlingen. Tankar på att han kanske verkligen har kränkt sin far, inte tagit hänsyn till honom och hans person plågar Knausgård och han vänder ut och in på sig själv och sina intentioner. Han är författare, han tar sig friheter.
"I Ute av verden /.../ skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot romanen, i de två första delarna av Min kamp skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot verkligheten. I trean försvagades det bandet, för att vara helt utnött i fyran. Allt jag skrev om mig själv var ändå sant."

"... det är inte ett sätt att säga att roman nummer fyra är en svag roman, för den är ändå full av ungdomens förfärliga banalitet och kraft, en omognadens komedi, och även om den är konventionell är den unik, av det enkla skälet att den skrevs under just de betingelserna. Men sann är den inte."
2. Proust som litterär förebild och diskussionsämne. Eftersom jag parallellt med den här boken läste första delen i På spaning efter den tid som flytt av Proust var jag enormt förtjust i alla direkta hänvisningar till just Proust. Det finns ett flertal. Sedan finns det ju också ett antal tillfällen då Knausgård alldeles tydligt använder sig av knepet med madeleinekakan när han berättar. Jag gillade att upptäcka dessa små bevis på hur äldre litterära verk befruktar nyskriven litteratur, det var roligt. Det fanns även nya varianter av madeleinekakan, t.ex. när Knausgård tittar på en tvättmaskin som snurrar och snart snurrar även tankarna och de kastas iväg till än det ena, än det andra. Just det stället var riktigt snyggt berättartekniskt.

I likhet med Proust sysselsätter sig Knausgård en hel del med tankar om konst. Vad ser vi och vad betyder det att se? Han bjuder på intressanta resonemang om impressionisterna och om hur Proust påverkades av impressionismen.

3. Diskussion om poesi. Rätt som det är börjar Knausgård diskutera Hölderlin och poesi och det mäktiga är att det följet ett textstycke som känns som att läsa poesi. Jag blev nästan överrumplad av den plötsliga stilistiska kontrasten.



4. Allusioner. Är det en allusion på Tolstojs inledningsmening i Anna Karenina? - "Alla familjer bär på sitt eget, och även om alla gör likadant är det ändå det egna." När det gäller uttrycket "mitt livs enfaldiga lätthet" är kopplingen till Kunderas romantitel däremot solklar. Detta är ett par små exempel på hur man kan roa sig under läsningen av Min kamp 6, om man är lagt åt det litteraturvetenskapliga hållet. Väldigt roligt, tycker jag.

5. Essäerna. Att det finns en väldigt lång essä om Adolf Hitler i Min kamp 6 vet alla. Innan jag började läsa boken undrade jag varför den fanns där och om den ens kunde tillföra handlingen något. Jag var också mer eller mindre besluten att hoppa över de fyra hundra sidorna essän upptar. Så plötsligt insåg jag att jag redan var mitt i essän och att hoppa över resten ville jag inte alls göra längre. Både Hitler-essän och flera andra kortare essäer ligger liksom insprängda i handlingen och i princip börjar och slutar utan att man knappt lägger märke till det. Så kändes det för mig i alla fall. Jag bara gled in i dem och ut ur dem medan romanens huvudperson satte på tvättmaskinen eller fixade mat till barnen under tiden. Berättelsens ögonblick fryses bara ett tag för att sedan fortsätta igen. Alla essäpartier är en del av berättelsen, de är tankar som huvudpersonen tänker. Det är faktiskt bra gjort, tycker jag. Jag imponerades av det. När det gäller själva Hitler-essän är den mycket läsvärd och intressant.

En annan essä som fängslade mig för att den var superintressant var texten (det finns inga rubriker) om motpolerna det enskilda och unika-alla och det lika, jag-vi, vi-de och det lokala - det avlägsna.

Däremot tyckte jag att essän/kapitlet om namnen var lite för pretentiös i sin analys av en dikt av Paul Celane, den hängde jag inte riktigt med i, plus att den var för lång också. Men när texten handlade om namn i sig respektive namn i litteraturen var jag mer med på noterna. Utgångspunkten för att Knausgård för ett resonemang om namn är farbror Gunnars krav på att han skulle ta bort sin fars riktiga namn i böckerna, vilket han naturligtvis tycker vore fullständigt absurd.
"Och när jag tio år senare började skriva om honom [fadern] fick jag inte nämna honom vid namn. Innan dess hade jag aldrig funderat över vad ett namn var, och vad det betydde. Men nu gjorde jag det, inte så lite påverkad av allting som följde i den första romanens kölvatten, och jag började skriva på det här kapitlet, först om namnet i sig, därefter om olika litterära namn och deras funktion /.../"
6. Tids- och handlingsförloppet i romanen. Det är häftigt hur romanen rör sig från tiden efter första bokens utgivning till det som är sjätte bokens samtid. I slutet skriver Knausgård om att han just skriver det han skriver, mer autentiskt och mer i berättelsens nu än så kan man knappast befinna sig. Som läsare är man med när han skriver den sista meningen och sätter sista punkten.

7. Om fadern. Slutligen är jag framme vid det som gjorde att jag föll handlöst redan för första boken: Knausgårds relation till fadern och hans kamp med att försonas med honom, förlåta honom, förstå honom, acceptera det som varit och det som blivit på grund av faderns destruktiva supande. Det är dessa skildringar som från början varit min ingång till Min kamp för det är i de känslorna och i den smärtan som Knausgård och jag har något gemensam.

8. Konsekvenserna och ångesten. I Min kamp 6 är författarens ångest kraftig och den bottnar i farbror Gunnars hot om att dra Knausgård inför rätta för förtal av familjen Knausgård. Det som händer är mentalt mycket påfrestande.

Beskrivningen och gestaltningen av ångesten, tvivlet och vacklandet i fråga om vad som är rätt eller fel är gripande för det är så mänskligt. Jag led verkligen med Knausgård när jag läste.

Mycket av innehållet handlar om skrivandet och utgivningen av romanerna och hur alla de olika personerna som förekommer med sina riktiga namn reagerar på hur de är omskrivna. Knausgård berättar om reaktionerna och konsekvenserna och, inte minst, om relationerna mellan honom och personerna efter att de har läst om sig själva i romanerna. Nödvändigheten i det hela, ansvaret gentemot konsten. Jag fann (trots allt) en ödmjukhet och blyghet som överraskade mig i fråga om Knausgård, trots att han onekligen betedde sig hänsynslöst mot andra under sitt romanbygge. Den hänsynslösheten är han medveten om. Hoppas han kan leva med känslan även i framtiden.
"... någon annan verklighet finns inte - vill man verkligen dit in, då kan man inte ta hänsyn. Och det gör ont. Det gör ont att inte bli tagen hänsyn till, och det gör ont att inte ta hänsyn. Den här romanen har gjort alla i min omgivning illa, den har gjort mig illa, och om några år, när de är stora nog för att läsa den, kommer den att göra mina barn illa. Om jag hade skrivit så att den gjort ännu ondare skulle den blivit sannare."

"Offentligheten hade fångat in mig, och förlaget, och romanen blev verklighetens gisslan.

9. Två lösrykta citat som jag har antecknat:

"Det är ju det avstånd gör; när tiden mellan samtalen blir längre avtar intimiteten, det vardagliga och lilla har inte längre någon naturlig plats, det känns lite konstigt att dilla om en skjorta man har köpt eller att man tänker låta disken stå till nästa morgon när man inte har pratat med varandra på två veckor eller en månad, då krävs det liksom de stora huvuddragen, och är det främst de som tillåts styra samtalet, då är det kört, då blir det två diplomater som utbyter information om sina respektive välden, i ett samtal som måste börja om från början varje gång, och efter ett tag orkar man inte längre, då är det bättre att avstå från att ringa /.../"   

"Frihet är något man tar sig. Får man frihet, är man en slav."

10. Två boktips har jag fått av Knausgård. Den ena boken är hans egen roman En tid för allt, den andra är Stefan Zweigs memoarer Världen av igår. Båda är redan inköpta.


Ja, det verkar inte bli mer än så när det gäller Knausgårds roman Min kamp (jag har lärt mig att alla sex böckerna utgör en enda roman, inte sex stycken), åtminstone för tillfället. Om du vill retroaktivt läsa alla mina inlägg om Min kamp, hittar du dem bakom länken.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Babel som ska sändas den 21 september för då gästar Karl Ove Knausgård studion.





lördag, september 13, 2014

Tematrio: Titeladjektiv

Lyrans tematrio för denna vecka handlar om titeladjektivBerätta om tre bra böcker med adjektiv i titlarna, låter utmaningen. Och man får inte förväxla adjektiv och adverb, så det är tur att man har koll på ordklasserna.

När jag letade i bokhyllan märkte jag att det är ganska vanligt med färger i titeln. Eftersom färger tillhör ordklassen adjektiv, är den röda tråden i min boktrio given. Vad den andra röda tråden beträffar är det bara att titta på omslagen. Jag är ganska nöjd med mitt val av trioböckerna den här veckan: fina både utanpå och inuti. Fast en bekännelse är på sin plats, nämligen att jag fortfarande (nu går skam på torra land) inte har läst Lila hibiskus. Men det kommer. De blåaste ögonen har jag läst för länge sedan men minns den som en av de starkaste böckerna  om rasism och utanförskap jag läst. Black Bazar är den enda boken i trion som har en recension här på bloggen (se länken), så läs gärna mer om den.




1. Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
2. De blåaste ögonen av  NobelpristagarenToni Morrison
3. Black Bazar av Alain Mabanckou

Det är över för Fyraundrafemtio

Efter bara två fullspäckade och intressanta nummer är det över för litteraturmagasinet Fyrahundrafemtio, nu meddelar de att konkurs är ett faktum. Det är synd och jag beklagar det verkligen. Sista numret kan man läsa digitalt här (eller ladda ner som pdf).


onsdag, september 10, 2014

Bokmania i radio idag

Tidigare i dag kunde min (tack och lov inte längre rossliga) stämma höras i radio eftersom jag var inbjuden till programmet Förmiddag i SR P4 Sörmland för att tipsa om några bra böcker att läsa i höst. Vad annars skulle jag prata om i radio, om inte böcker, eller hur?

Böckerna jag tipsar om är Liv till varje pris av Kristina Sandberg, inklusive de tidigare delarna i trilogin om Maj - Att föda ett barn och Sörja för de sina. Sedan pratar jag varmt för Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie och Sankmark av Jhumpa Lahiri. Jag ville ha breda berättelser. Livsberättelser. Skrivna av kvinnor.

Under en period brukade jag regelbundet recensera böcker i P4 Sörmland men det är länge sedan sist, ungefär två hundra lästa böcker sedan, som jag sa i dagens sändning. Det var roligt att vara tillbaka i studion även om det bara var för en kort stund.

Varsågod, lyssna gärna. Spelaren här nedan är inställt på 1:33 eftersom det är då inslaget med mig börjar. Om du även lyssnar på musiken är inslaget ca 25 min långt men blir kortare om du spolar förbi låtarna.

måndag, september 08, 2014

Stockholm Literature - mitt program

Stockholm Literature äger rum 24-26 oktober och det är under lördagen som jag kommer att vara där. Förutom att jag kommer att hänga en hel del vid läsningsscenen och i signeringsköerna, ser jag fram emot att lyssna på två samtal i auditoriet: det mellan Juan Gabriel Vásquez och Lena Andersson samt det mellan Enrique Vila-Matas och Daniel Sjölin. Synd att Josefine Klougart dyker upp först på söndagen, henne hade jag velat lyssna på om det funkade för mig att vara kvar en dag till. Jag tyckte mycket om hennes roman En av oss sover.

Under lördagen närvarar också Samar Yazbek som jag hemsk gärna hör läsa ur hennes bok En mörk strimma av ljus, fast jag har läst den. Det är en lysande roman och Yazbek är mycket intressant att lyssna på. Jag hörde henne på bokmässan i fjol och var full av beundran.

Vidare är jag också nyfiken på Edmund White vars roman En pojkes egen historia hoppas jag läsa innan. Vásquez roman Ljudet av sådant som faller ska jag också läsa ganska snart.

Sist men inte minst blir det roligt att träffa några av bokbloggarvännerna igen. Ni som ska komma till Stockholm Literature - vad ska ni se?