onsdag, april 16, 2014

Hem

Fulländad, mästerlig och stark. Det skulle kunna räcka med dessa tre ord för att beskriva Nobelpristagaren Toni Morrisons nya roman Hem i vilken hon gräver djupt ner i människans själ och blottar hennes förmåga till både grymhet och kärlek, hat och försoning.

I början av 1950-talet pågick Koreakriget, ett krig där också drygt 36 000 amerikaner dog medan många också blev skadade och sargade för livet. Samtidigt präglades USA fortfarande väldigt mycket av rasism och förtryck av svarta.

Huvudpersonen i kortromanen Hem är Frank Money, svart och och tillbakakommen från Koreakriget. Full av hat och självförakt och svårt traumatiserad ligger han inlåst på ett mentalsjukhus, plågad av sina krigsminnen och förlamad av skräck över vad han har sett och ångest över grymheter han själv har begått.
Ett barn. En liten, liten flicka.
Jag tänkte inte. Jag behövde inte tänka.
Det var bäst att hon dog.
Hur skulle jag kunna låta henne leva sedan hon tagit med mig till ett ställe som jag inte visste fanns inom mig?
När Frank nås av beskedet att hans älskade syster Cee är svårt sjuk på grund av livsfarliga skador som en hänsynslös läkare har åsamkat henne genom experiment och våld, rymmer han från sjukhuset för att rädda henne. Medan han avverkar det stora geografiska avståndet till staden där den sjuka Cee befinner sig, hinner han tänka en hel del. Han bestämmer sig för att ta sin syster tillbaka till deras barndomsstad i Georgia, trots att tanken på platsen är ångestladdad. Under tiden får vi också ta del av Cees livsöde.

Romanens titel - Hem - är symbolladdad. Boken handlar inte primärt om att komma hem till en fysisk plats, även om Frank och Cee gör det också. Det handlar mest om att komma hem mentalt och själsligt. Att liksom komma hem inom sig själv. Att finna ro, att försonas med sitt förflutna, att både vilja och orka gå vidare med sitt liv hur trasig man än har blivit.

Toni Morrison skriver sparsmakat men kraftfullt och hon växlar berättarperspektiv. Hem är också en mycket visuell roman. Bilderna som Morrison använder sig av är ofta brutala och, har jag förstått efteråt, också symbolladdade eftersom de ibland förebådar något som händer längre fram i handlingen. Som till exempel i en scen i köket i början av Cees vistelse i läkarens hushåll. Cee och kokerskan ska skära upp några meloner när följande dialog äger rum:
När de kommit in i köket plockade Sarah fram tre meloner ur en korg. Hon smekte först långsamt den ena och sedan den andra."Hanar", sa hon med en fnysning.Cee lyfte upp den tredje, strök över dess citrongula skal och pressade pekfingret mot den lilla gropen vid skaftet. "Hona", sa hon och skrattade. "Det här är en hona.""Halleluja!" Sarah började också skratta lågt och kluckande. "De är alltid allra sötast.""Och alltid allra saftigast", inflikade Cee."Inget slår en flicka när det gäller doften.""Och inte i fråga om sötma."Sarah tog upp en lång vass kniv ur en låda, och med stora förväntningar på den kommande njutningen skar hon flickan i två delar.
Allt eftersom blir även vissa omvända paralleller mellan Franks agerande i Korea och förtrycket som Cee utsattes för synliga. Barndomsminnen, Franks krigsminnen, Cess berättelse och romanens nutid blandas och vävs samman till en oförglömlig historia om livets mörker men också om ljusglimtar som kan lysa upp det, förhoppningsvis permanent. "Träd dör. Sköldpaddor blir kokta i sitt skal. Beskriv det om du kan", säger Frank på ett ställe i boken, som en direkt uppmaning till författaren. Toni Morrison kan beskriva sådant. Det är vad hon gör. Och läsningen blir oförglömlig.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

lördag, april 12, 2014

Snart kommer den här boken!

Snart, snart, snart: en ny bok av Julie Otsuka!


Mera Sorokin

I och med jag har börjat lyssna på Vladimir Sorokins roman Snöstormen som för närvarande går som radioföljetong, är det lite intressant att ta reda på lite fakta om författaren som sägs ha utvecklat en stil som "förenar science fiction och fantasy med klassiska berättelser i en stil som liknar de ryska 1800-talsklassikerna". Sådant väcker lätt min nyfikenhet. Sorokin är en författare av stor kaliber, så klart att jag vill läsa. 

Tidskriften ViLäser passar på och publicerar en intervju med författaren på sin hemsida och när jag söker i arkivet på SR:s hemsida, hittar jag flera program om Sorokin: Kulturradion (2013, Fredrik Wadström hälsar på hemma hos Sorokin), Kulturnytt (2013), Kulturnytt (2011). I svd:s recension av Snöstormen kallas romanen "en mångtydig rysk dystopi". Det låter också lockande, eller hur.

Lyssnar du på Snöstormen eller har du läst den?

tisdag, april 08, 2014

Radioföljetongen i SR P1: Snöstormen av Vladimir Sorokin


Romanen Snöstormen av Vladimir Sorokin ges just nu som radioföljetong i 19 delar men som vanligt ligger alla avsnitt ute på nätet redan från början. Eftersom jag ville läsa boken redan när den kom ut för ett år sedan (med det har inte blivit av) vill jag passa på att ta del av följetongen. Sorokin verkar vara en onekligen intressant författare att bekanta sig närmare med.
"Vladimir Sorokin är en av Rysslands mest kontroversiella författare och definitivt inte Vladimir Putins favoritförfattare. Den satiriska romanen Blått fettblev Sorokins internationella genombrott och ledde till så hätska diskussioner i hemlandet att människor inbjöds till att delta i att hans böcker offentligt förstördes under spektakulära former. 
I sin senaste roman Snöstormen tecknar författaren en bild av ett Ryssland som inte liknar något annat; här anar man Tjechovs 1800-tal likväl som en science-fictionartad och fantasifull framtid. 
Rolf Lassgård läser." (Från SR:s hemsida)

söndag, april 06, 2014

Tropiska fiskar

Sällan ser man ett mer missvisande bokomslag än det som pryder novellsamlingen Tropiska fiskar av Doreen Baingana, för om man inte visste bättre skulle man lätt kunna tro att boken är en handbok om akvariefiskar eller liknande. Men det är den alltså inte. Tropiska fiskar är en samling sammanhängande noveller, i gränslandet mellan noveller och en roman. Författaren kommer från Uganda och bor idag omväxlande i Uganda och i USA och det är i de två länderna handlingen också utspelar sig.

Tropiska fiskar handlar om systrarna Patti, Rosa och Christina och det är just deras systerskap som skapar sammanhanget mellan novellerna. Systrarna är uppvuxna i Uganda på 80-talet, alltså åren efter att den brutale diktatorn Idi Amins herravälde tagit slut. Men efterdyningarna av diktaturen är påtagliga, trots att de nämns mest bara indirekt, och skapar den fond som behövs för att ge novellerna den unika bakgrunden. Till saken hör också att efter det att den politiska situation i Uganda stabiliserades något så när i slutet av 80-talet, drabbades landet av en ny katastrof: AIDS-epidemin.

Patti, Rosa och Christina är mycket olika varandra. Fast de är systrar och kommer från samma förhållanden gör de helt olika val i livet när det gäller självförverkligande. Patti går på internatskola, blir religiös, svälter sig och skriver dagbok. Hon hamnar så småningom i USA, kämpar med att smälta in, vill helst vara osynlig, glömma det förflutna. Rosa upptäcker att kvinnor kan ha makt över män genom sex och för att få sin upptäckt bekräftad testar hon trolldom på läraren i litteratur, mr Wodo. Men han genomskådar henne och det hela blir rätt pinsamt (novellen heter Passion). Som ung vuxen ger sig Rosa gärna hän åt sex och fri kärlek men priset för den stillade åtrån blir högt. Den egentliga huvudpersonen i boken är nog Christina som också flyttar temporärt till USA. Hon får ett förhållande med en tio år äldre vit man, gillar högklackade skor och snygga kläder och känner mest tomhet. Vad vill hon med sitt liv?

Tropiska fiskar berör ett flertal tunga ämnen så som klass, religion, sex, orättvisor pga könsskillnader och, inte minst, AIDS-epidemin. Baingana har skrivit komplexa berättelser där inget är svart eller vitt, där känslorna tillåts vara motstridiga och där personerna tillåts tvivla och misströsta i sitt sökande efter sig själva. Hon har skapat trovärdiga kvinnoporträtt och det är lätt för läsaren att engagera sig känslomässigt i kvinnornas öden.

Jag gillar Bainganas sätt att berätta och beskriva. Personbeskrivningarna är tydliga, bildspråket är hämtat från vardagen och gärna kryddat med en nypa kärleksfull humor.
Gud säger: "Jag har tråkigt. Nu gör jag ett klot till kvinna." Och så dyker miss Okello upp, lika kort som hon är bred, tjock och mörk, mörkt svart, blänkande svart, en svärta så djup att man kan drömma om att försvinna in i den. Men det går inte, för hon står inte stilla länge nog. Hon springer hela tiden.
En av de starkaste novellerna är Tackbrev som handlar om AIDS och består av ett brev som Rosa skriver till sin forna kärlek David. Det är en mäktig och gripande text. Sjukdomen nämns inte vid namn förrän i slutet men vi förstår ändå långt innan vad  Rosa lider av och hur det är ställt med henne. Sorgen i det!

Novellen Vilse i Los Angeles handlar om identitet och om att vara afrikan i USA. Patti, som är i LA, säger exempelvis att hon är från Afrika istället för från Uganda, livet blir liksom lättare om hon går med på denna begreppsförskjutning.
Vad vet väl jag om afrikaner, jag blev en först sedan jag åkt därifrån, tänker jag men säger inte.
Jag känner igen tanken från Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah, hon berör ju också problemet. Själv säger hon likadant, att hon blev svart först när hon kom till USA. Det är intressant att denna fråga väcks gång på gång i böcker skrivna av afrikaner med erfarenhet av livet i USA eller Europa.

Tropiska fiskar är Doreen Bainganas debutbok (2006) men är redan helgjuten. Jag hoppas att jag snart kan läsa mer av henne för hon är en författare att lägga på minnet inför framtiden. Till svenska översattes Tropiska fiskar av Boel Unnerstad.

Några andra bokbloggare som har läst boken: Feministbiblioteket, Ingrids boktankar, Dagens bok, Och dagarna går.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

lördag, april 05, 2014

Bridget Jones: Mad about the boy

Jag älskade Bridget Jones dagbok av Helen Fielding och gör det fortfarande, både som bok och som film, tröttnar aldrig. Andra boken om Bridget läste jag pliktskyldigt ut (tror jag, eller gav jag upp?) men besvikelsen över den var stor. Vart tog charmen, värmen och den lättsamma humorn vägen? Jag tyckte att På spaning med Bridget Jones mest var krystad och tillgjord.

Och nu är trean här: Bridget Jones. Mad about the boy. Självklart ville jag veta! Tja, Bridget är sig lik. Hela boken är som en kopia av ettan, fast blekare. Trots att Bridget är änka med två små barn och tjugo år äldre (ja, hon har passerat femtio), lider hon samma kroppsliga och själsliga kval som förut. Stackars Mark Darcy har gått och dött en tragisk död fem år tidigare och Bridgets galna vänner anser att hon ska börja dejta. Och Bridget vill hemsk gärna ha sex igen, det är inte kul att gå omkring och vara en pånyttfödd oskuld. Så hon skaffar först twitter och sedan en ung älskare och krånglar med honom ett tag innan hon upptäcker att Den Riktige Mannen hela tider har lurat runt hörnet. Som sagt, det är ungefär samma upplägg som förut. Att Bridget är en ensamstående småbarnsmor upplevde jag mest som ett "sidospår".

Stilen och tonen är också de samma men vad gäller Bridgets problem kan man bli lite trött. Hon bantar. Hon gör bort sig. Hon super sig full ibland. Hon fastnar på twitter i stället för att sitta och skriva på ett manus (tur att Mark efterlämnade ett fett bankkonto, för bekymra sig för inkomster behöver vår Bridget då sannerligen inte göra). Jag gillade boken ibland och kände mig uttråkad ibland. Kanske borde jag nämna att jag valde ljudboksversionen med fantastiska Rachel Mohlin som uppläsare och jag tror att det var ett bra drag från min sida. Den här typen av berättelser flyter på lite bättre när man lyssnar på dem. Rachel Mohlin lyfter storyn, tycker jag.

Jag är inte lika kritisk som Anna eller Linda, jag både gillade och ogillade Mad about the boy. Men vet ni vad? Det var i alla fall själva f*n att Bridget väger mindre än jag nu för tiden. Hur har det gått till? Jag fattar ingenting!

Köp boken på Bokus eller AdLibris (finns som inbunden, e-bok och ljudbok).

Här är låten som har gett boken dess titel:

fredag, april 04, 2014

Det var en gång en hyllvärmare...

Det var en gång en hyllvärmare som hette Vilda svanar och som stod och stod och stod på sitt hyllplan i bokhyllan, försjunken i en djup sömn. Knappt någon människa kunde längre minnas när och hur boken hade hamnat på den där mellersta hyllan i mittensektionen.

Men så plötsligt en dag sveper röster genom hela konungariket, röster som viskar till alla som vill höra att hon som är Vilda svanars moder just har gett ut en ny bok. Ryktet sprids, det pratas, det hyllas. Några börjar minnas Vilda svanar också... Och med det, som i ett slag, bryts förtrollningen och Vilda svanar öppnar sina pärmar, sträcker ut sidorna och börjar försiktigt flaxa och skräna för att väcka uppmärksamhet. "Rädda mig, läs mig!" ropar boken.

Det värsta öde en bra bok kan råka ut för är att inte bli läst. De Vilda svanars tid är kommen. Nu flyger boken rakt in på min Läslängtan 2014-lista. I år ska den bli läst. Har du läst den?