söndag, augusti 21, 2016

En kulturdag i Stockholm, trots regnet

I morse trotsade jag dagens regniga väderprognos och satte mig på tåget mot Stockholm för att gå på Världens längsta bokbord och på Fotografiska. Tur att jag åkte för jag hade det fint.


Om jag kommer hem med nya böcker fyndade på Världens längsta bokbord? Svar: JA! Är supernöjd med fynden av Woolf och Nabokov. Och så är jag mycket glad åt presentasken med fem novellixer från Novellix. Och tänk att jag faktiskt hittade både Vågorna och Orlando som jag hoppades på. Vid sista bokståndet, så det var tur. Precis innan regnet kom på allvar. 


Det är så trevligt att handla böcker som är en fröjd för ögat, också.


Vid fikat innan tåget hem skulle gå, gladde jag mig åt presentasken med fem brittiska klassiker från Novellix som jag fick med mig från dem.



Och så var det besöket på Fotografiska. Wow. Att möta Bryan Adams som fotograf och se hans porträtt av både kändisar och unga soldater som blivit krigsskadde i Irak och Afganistan var en stor upplevelse (tror nästan att han är bättre som fotograf än som musiker och som musiker är han ju himla bra!) men kunde ändå inte mäta sig med de känslor som utställningen Inherit the Dust med verk av Nick Brandt väckte. Helt makalöst. Är mycket glad att jag har tagit mig till Fotografiska och stått i biljettkö utanför i tjugo minuter, i spöregnet. Det var det värt: http://fotografiska.eu/utstallningar/utstallning/inherit-dust/ 



söndag, augusti 14, 2016

Vågorna

När jag läste Hjältinnor av Kate Zambreno tidigare i sommar, blev jag inspirerad till läsningen av Virginia Woolfs vackra och lite märkliga roman Vågorna (sv.övers. Jane Lundblad).

Vågorna har ingen egentlig handling utan är snarare ett prosapoetiskt försök att fånga och skildra tiden. Ungefär som Proust gör i På spaning efter den tid som flytt. Vi är "fångna i ett mönster som består av upprepade ögonblick", säger Rhoda i boken. Det här mönstret som upprepas gestaltar Virginia Woolf genom att använda sig av vågor som metafor. Stilen är böljande och rytmisk, den höjer och sänker sig regelbundet och den sköljer över oss precis som havsvågor gör på en strand.
"Men nu bryts cirkeln. Nu börjar strömmen flöda. Nu stiger lidelser, som har legat och väntat därnere i de mörka sjögräsen som växer på botten, och piskar oss med sina vågor. Smärta och svartsjuka, avund och åtrå, ocj något som är djupare än de, starkare än kärlek och mer underjordiskt."
Eller:
"Det är alltid något som ska göras härnäst. Tisdag följer på en måndag, onsdag på tisdag. Alla sprider samma vågor. I levande varelser bildas ringar, som i träd. Liksom träden förlorar man bladen."
Apropå det faktum att vi får barn som i sin tur får barn och att vissa saker och ritualer upprepas med varje nu generation, står det så här i romanen:
"Därför är vi inte regndroppar som snart torkas upp av vinden. Vi får trädgårdar att blomma och skogar att susa; vi återkommer på olika sätt, i all evighet."
Droppen som symbol och metafor för tiden förekommer flera gånger och några av de rader där droppen nämns är bland textens vackraste, tycker jag.
"Och tiden låter sin droppe falla /.../ Droppen, som har bildats på själens tak, faller. På mina tankars tak låter tiden, som gradvis tar form, sin droppe falla. /.../ Droppen som faller är tiden, som smälter ihop till en viss punkt."
Sex personer befolkar romanen Vågorna: Rhoda, Louis, Jinny, Susan, Neville och Bernard. Eftersom personerna glider hela tiden in i varandra, bildar rösterna en enhet. I centrum finns dock en sjunde person, Percival. Ändå finns han inte, för han är död. Han dog ung men är saknad och beundrad av alla de övriga sex. Jag ser Percival som en spegel som de andra måste reflektera sina egna jag mot för att kunna se sig själva. Utan Percival är alla bara silhuetter. I och med att alla (utom Percival) kommer till tals och rösterna blandas, är det inte alltid så lätt att exakt veta vem jaget är. Det är som om det löpte en linje från den ena till den andra, så att de blev till på riktigt först när de var sammanbundna. Men för det mesta är det författaren Bernard som är jaget. "Alla är vi formuleringar i Bernards historia, saker som han skriver upp under A eller B", konstaterar Neville.

Ur Hjältinnor av Kate Zambreno, s. 95
Handlingen som alltså inte är någon riktig handling utspelar sig under en dag. Eller under ett helt liv. Det beror på hur man ser på det hela. Eller så gör det det samma. Men faktum är att i början av boken är alla i skolåldern, i slutet är Bernard gammal och den enda som är kvar i livet. Samtidigt, i romanens inskjutna, kursiverade och fristående partier, är det vågor och ljus från soluppgång till solnedgång som Woolf beskriver på ett närmast impressionistiskt vis. Woolfs språk och stil är fantastiskt fina.



Min upplevelse av den framrusande tiden och de böljande ögonblick som en dag och ett liv består av påminde mig flera gånger om en reklamfilm som jag sett och som med hjälp av datateknik låter en människa födas, växa upp, åldras och dö i ett snabbt och oavbrutet bildförlopp på bara några få sekunder. Den känslan fick jag när jag läste Vågorna.

Sedan finns det ett parti som gav mig gåshud. Det är bekant att Virginia Woolf avslutade sitt eget liv genom att dränka sig i floden. Hon tog 1941. I slutet av den här romanen, som är från 1931, känns det som om hon antydde sin egen död tio år senare: "Var då detta att föras bort av strömmen /.../ ett slags död? En ny förening av element? En antydan om vad som skall komma?" Jag tycker att det är ganska kusligt. 

Jag blev fullkomligt uppslukad av Vågorna när jag väl har kommit underfund med textens lyriska och impressionistiska beskaffenhet. Ännu en gång har Virginia Woolf gett mig en stor och bestående läsupplevelse. Tyvärr är Vågorna slutsåld överallt men finns att låna på bibliotek. Och nästa kommer romanen i en nyutgåva på Modernista. Då ska jag köpa den.

Tips på extra läsning om Vågorna: Per Molanders egen vinkel på Virginia Woolf och världen 

Underbart kul med Tuula om att stanna hemma på semestern och läsa Proust

tisdag, augusti 09, 2016

Och hur står det till med Proust?

Hur står det till med Proust och hans gamla På spaning...? Ja, tack. Det går alldeles utmärkt. Hade en liten paus i Proust-läsningen på ca ett par veckor men är tillbaka i svängen med förnyade krafter. Marcel var med mig till Tjeckien och som souvenir därifrån hade jag i år köpt bakformar för madeleinekakor (billigare att köpa där än här). Så nu har jag bakat De Berömda MadeleineKakorna! Så goda de är, oj oj oj. Eller var, borde jag säga, för de tog slut rätt fort. (Måste baka en ny sats snart.)





I  vilket fall som helst återstår mindre än 200 sidor (tror jag), så jag borde vara klar med sommarutmaningen som planerat i slutet på augusti. Boken var lite småseg i mitten men har tack och lov tagit sig igen. Jag antecknar flitigt  och har redan lite idéer om hur jag kan sammanfatta läsupplevelsen efter tredje delen av På spaning.... 

... å så har jag hört att man har upptäckt nytt grundämne:


lördag, augusti 06, 2016

Ett, två, tre: det går undan med Mr Ripley



Jag fullkomligt slukar Patricia Highsmiths trilogi om Mr Ripley och tiden bara försvinner när jag lyssnar. För knappt tre veckor sedan släppte Storytel ljudböckerna och jag håller redan på med del tre (den gula). De är 10-12 timmar långa.

Romanerna om psykopaten Mr Ripley bjuder på en spännande och välskriven historia om en ung man helt utan moral och samvete men med en desto större längtan efter pengar, status och ekonomiskt oberoende. Han gillar inte att döda folk men ibland blir det nödvändigt, menar han, och då tar han det grundligt och lämnar ingenting åt slumpen. Jag är mest fascinerad av Highsmiths förmåga att fånga den sociala kameleonten Tom Ripleys psyke samt hans stora talang att ljuga, förställa sig och lura folk utan att blinka. Jag tror att jag har fått en ny modern klassiker till favoritförfattare. Det är roligt att äntligen läsa en bok som man har hört talas om rätt mycket genom åren och finna den vara helt i min smak. Nu vill jag se filmen också (med Matt Damon).


Romanerna om Mr Ripley är översatta till svenska av Mårten Edlund. För uppläsningen som för övrigt är helt perfekt står Björn Wahlberg.

Jag följer upp lyssnandet med att då och då kolla vissa passager i pappersboken som jag har lånat på bibblan innan sommaren och önskar att jag hade ett eget ex. Tyvärr är den inbundna klassikerutgåvan från 2012 slutsåld.

Som sagt, det går undan...

En tjeckisk litteraturtidskrift skriver om kvinnliga författare från Iran

I början på sommaren fick jag ett tips från min sons svenskiranska svärmor (som också är litteraturintresserad) om att den tjeckiska litteraturtidskriften Plav hade ett nummer om samtida iranska kvinnliga författare. Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om tidskriftens existens och aldrig sett den säljas någonstans, men så säljs den inte var som helst heller (ungefär som svenska Karavan). Men via nätet kunde jag ta reda på ett försäljningsställe i Brno och bad min syster att genast pila dit och köpa tidskriften till mig. Jag skulle ju komma i juli. 


Nu har jag tidskriften här hemma, numrets rubrik är Femiran. Ganska fyndigt, inte sant.  Numret innehåller en författarintervju, en essä, noveller, romanutdrag, poesi, författarinformation och recensioner. Mycket att läsa, mycket att se fram emot. Men trots att jag är van vid att man i tjeckiska språket ofta förtjeckiskar utländska namn (förutom att man alltid lägger till ändelsen -ová till kvinnliga efternamn), så tycker jag att det inte ser klokt ut med de tjeckiskt stavade iranska namnen. Det går ju knappt att googla på namnen när man inte vet hur de ska stavas normalt.

måndag, juli 25, 2016

Läsinspiration i senaste Karavan: Jamaica Kincaid och Ben Okri


I senaste numret av litteraturtidskriften Karavan (2/2016) finns bl.a. två extra mycket inspirerande artiklar att läsa: En som är skriven av Kristina Sandberg och handlar om hennes författarsjälsfrände Jamaica Kincaid och en av journalisten Julia Kauta Kouyate om romanen Den omättliga vägen av den nigerianske författaren Ben Okri.


I sin text berättar Kristina Sandberg om hur Jamaica Kincaid inspirerade henne till att använda sig av en dissonant kör av röster inom Maj som är huvudpersonen i Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Du som har läst trilogin om hemmafrun Maj vet vad som menas med de här rösterna. Kincaid använder sig av knepet i boken Till en flicka. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur idéer om stil och gestaltning kan fortplanta sig från författare till författare. Samtidigt är artikeln också ett porträtt av Jamaica Kincaids författarskap. Hon är en författare som jag inte har läst något av ännu men som står på att-läsa-listan. Jag har också hennes bok Se Nu Då i bokhyllan. Sandberg är väl bevandrad i Kincaids romanvärld och hon berättar lockande och med kärlek om böckerna. 


Artikeln Åter till Ben Okris heliga skog är som en kärleksförklaring och en hyllning till romanen Den omättliga vägen. Som också den står oläst i min bokhylla. Artikeln inleds så här:
Att påbörja en bok av ben Okri är för mig ett säkert löfte om njutning och sorg. Jag vet att jag kommer att få uppleva stunder av lycka, magi och berättelser som för mig långt bort från min egen verklighet och som får mig att till varje pris vilja hålla mig kvar där, i Okris värld.
Jag kan säga att när jag har läst ut artikeln, var jag förälskad i romanen. Jag måste läsa den snart! Jag längtar att läsa om en värld där olika verkligheter är möjliga och där det inte bara finns sådant man kan se, utan även det andra, osynliga. En fullt närvarande andevärld, en magisk skog och ett Nigeria där samhällssituationen är svår. Kombinationen av samhällsskildringar, en naturligt närvarande andevärld och utsökt romankonst lockar mig.

Har du läst något av Kincaid och/eller Okri?

Det stora tema-reportaget om författaren Edwidge Danticat från Haiti sparar jag så länge. Sommaren är inte slut än.

söndag, juli 24, 2016

Sommarens häftigaste konstupplevelse: Yayoi Kusama på Moderna museet



Oändligt spegelrum - Livets hymn.
Det är Kusamas senaste verk och
det premiärvisas under den här utställningen.



För en vecka sedan besökte jag utställningen I oändligheten av Yayoi Kusama på Moderna museet i Stockholm och det var den häftigaste och roligaste konstutställningen jag sett på länge. Att jag hade mitt tvååriga barnbarn med mig bidrog onekligen till att rolighetsfaktorn höjdes rejält. Eftersom Kusama är så insnöjad på prickar, färggranna bollar och stora, glada mönster och motiv med ögon och ansikten, ville jag gärna ha barnbarnet med för att inviga honom i konstens spännande värld.

När vi kom till museet så sov lillkillen, vilket var bra för farmor eftersom hon kunde då se hela utställningen i lugn och ro först. Men sedan när han vaknade, gick vi runt tillsammans och tittade på de mest "barnvänliga" konstverken.

Först uppladdning.
Mera uppladdning.
Plötslig full rulle. Ett prickigt rum med spegelväggar i mitten var kul.
En massa skor och makaroner krävde eftertanke.
Får man ha hälla ut makaroner över golvet så här?
Ett jättepäron, wow.
Att spegla sig i stora glasbubblor som fanns över hela golvet var skojigt.
Vi fanns i hundratal.
Men det här rummet var bäst. Hur färgerna ändrades,
speglingar i vattnet och på golvet.
Vet inte hur många gånger vi gick runt där. Det var magiskt.
Rummet med de stora prickiga bollarna var väldigt lockande,
synd bara att man inte fick ta på dem. Det var en besvikelse.

Utställningen pågår till och med den 11 september, så passa på om du har möjlighet. En Kusama-utställning av den här storleken kommer inte tillbaka så snart.

Förresten fanns det skojiga saker utanför museet också - till exempel träd i polkaprickiga strumpor!



Läs gärna mer om konstverken i utställningen på Moderna museet här.


Ett konstnärsporträtt:

lördag, juli 23, 2016

Svindlande höjder: Kate Bush

Åh!

Hjältinnor

Kate Zambrenos bok Hjältinnor (övers. Helena Fagertun) är extremt läsvärd för alla som intresserar sig av feministisk litteraturhistoria i allmänhet och modernismens skrivande kvinnor i synnerhet. Boken rör sig fritt och ledigt mellan essä, litteraturkritik, dagbok, memoar och roman och denna unika kombination utgör tillsammans med författarens litteraturvetenskapliga kompetens samt hennes personliga erfarenheter av äktenskap, psykisk ohälsa, och författardrömmar en fängslande och tänkvärd läsning. Kate Zambreno är en amerikansk författare och feministisk forskare. Hon läser i massor och i hennes läsning smälter det självbiografiska samman med litteraturen. Livet liksom kanaliserar böckerna. Det blir hur bra som helst.
"Allting blir läst genom hans genialitet, genom hennes sjukdom. De Stora Männen diagnostiseras sällan som mentalsjuka, det underminerar kanoniseringen." 
Några frågor som Zambreno ställer sig och söker svar på är: Vem blir kanoniserad och ihågkommen? Hur recenseras kvinnliga författare i jämförelse med manliga? På vilka premisser kan kvinnlig erfarenhet bli litteratur? I Hjältinnor intresserar sig Zambreno mest för Virginia Woolf,  Zelda Fitzgerald, Jane Bowles och Vivien(ne) Haigh-Wood Eliot, alltså kvinnor som var aktiva som författare under 1900-talets första decennier, men hon berättar också om några andra (Sylvia Plath, Anne Sexton, Ingeborg Bachmann, Djuna Barnes, Marguerite Duras, Clarice Lispector mfl.) Vad framför allt de modernistiska kvinnorna också har gemensamt är att de var gifta med författande/kulturskapande/betydelsefulla män som mer eller mindre hade rätten att bestämma över sina hustrur både vad gällde deras liv och verk (det sistnämnda till och med efter deras död). Zambreno skriver om kvinnor som skrev och verkade i skuggan av sina uppburna män medan deras eget skrivande ansågs mindre viktigt. De led av depressioner (på grund av uttråkning?) sjukförklarades och omhändertogs och inte sällan förbjöds att skriva alls med motiveringen att skrivande var ett hot mot deras psykiska hälsa. De ordinerades vila och förbjöds att arbeta för de ansågs vara för sköra för konstnärskap. Att de skulle skriva om sina mentala sammanbrott gick inte för sig men om maken skrev om sitt dito, var det stor litteratur (t.ex. i fallet Fitzgeralds). Det som gynnade männen sänkte kvinnorna. Varför? Männen ansågs nämligen alltid ha anledning till att uppleva starka känslor, till skillnad från kvinnorna som bara var lite allmänt instabila och hysteriska. Det kallas för det objektiva korrelatet, har jag lärt mig. Bland det mest upprörande exemplet på männens översittarfasoner tyckte jag var det faktum att F Scott Fitzgerald stal sin frus Zeldas dagböcker och plagierade hela passager i sina egna verk. Han använde även Zeldas egna brev i sina böcker utan att fråga henne först. Ja, jag blev arg!

I sina resonemang går Kate Zambreno både tillbaka till "den galna kvinnan på vinden" och berör sin egen nutid som nygift kvinna med författardrömmar och depressiva tillstånd. Hon finner många paralleller mellan sitt eget beteende som hustru till en framgångsrik man och sina kära modernistiska hjältinnor. Till exempel skriver Zambreno så här: "Jag hatar att den här rollen finns, den galna hustrun. Och jag hatar när jag spelar den."

Hjältinnor är späckad med intressanta fakta, levnadsbeskrivningar, resonemang, tankar och personliga insikter. Det var roligt att läsa om en del litterära verk - några har jag läst och känner väl till, andra har jag blivit inspirerad att läsa så fort jag hinner (t.ex. Zelda Fitzgeralds roman Charleston eller Vågorna av Virginia Woolf). Det finns ett bibliografi längst bak som är en guldgruva med lästips.

Det finns ännu ett ord som beskriver Hjältinnor - ordet manifest. För det är den här boken också. Den är ett manifest för "den fullständiga nödvändigheten för dig att skriva dig själv för att förstå dig själv, för att bli dig själv". Vad som nu behövs enligt Zambreno är följande:
"Att säga fan ta dessa inre och sociala förbud som föreskriver vad litteratur borde handla om. Fan ta det objektiva korrelatet. Fan ta kanon. Fan ta killarna och deras stora böcker."

Efter att ha läst Hjältinnor har mina feministiska läsglasögon skärpts och slipats betydligt. Som jag har klottrat och antecknat och strukit under och vikt hundöron!

 Läs gärna Det känns lättare att flippa nu när jag är författare av Matilda Gustavsson (DN) och I galna fruars sällskap av Ida Therén (SvD).



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.