söndag, mars 01, 2015

För in de döda

I romanen För in de döda är han, Thomas Cromwell, tillbaka. Vi stiftade bekantskap med honom i mastodontromanen Wolf Hall som är första delen i den historiska trilogin som författaren Hilary Mantel planerar och vars avslutande del hon ännu håller på att skriva. För in de döda (övers. Jesper Högström) är således en direkt uppföljare till Wolf Hall (min recension finns här) och handlingen börjar ungefär där första boken slutar.

I För in de döda kretsar historien kring affären med kung Henrik VIII:s andra hustru, drottningen Anne Boleyn, som kungen är starkt missnöjd med eftersom hon dels inte har gett honom någon son, dels är för självmedveten och så pådrivande att kungens gamla vänner hellre lämnar hovet än vistas i drottningens närhet. När Henriks första hustru, den förskjutna Katarina, dör, ställs allt på sin spets. Anne Boleyn (bilden till vänster) och Katarinas dotter Maria är fiender på liv och död och Henrik börjar bli allt mer förälskad i den försynta och mjuka Jane Seymour (bilden till höger). Anne och Jane är varandras motpoler i Henriks hjärta.


Det sprids mycket skvaller om Anne Boleyn och det finns många som vill henne ont. Henrik VIII vill göra sig av med Anne. Situationen är jobbig och komplicerad men som tur är har Henrik sin trogne vapendragare och samvetslöse intrigmakare Thomas Cromwell att be om hjälp. Deras arbetsfördelning är tydlig.
Han [Henrik] skulle inte behöva göra det här. Det är meningen att Cromwell skall ordna det åt honom. Lirka ut Boleyns, lirka in Seymours. Hans sysslor är mer kungliga: be för sitt företags framgång och skriva sånger åt Jane.
Och Cromwell är beredd att låta Anne Boleyn falla, trots att det var han som ordande att Katarina en gång hade förts åt sidan så att Anne kunde bli Henriks hustru och drottning. Cromwell tänker låta huvuden falla men Annes familj tänker inte ge sig utan strid. Det handlar ju så ofta om hela släkter. Fast å andra sidan är allt till syvende och sist en fråga om rätt pris. Det blir i alla fall en dramatisk rättegång där drottningen står anklagad för otukt och förräderi och där straffet för brottet är döden. Även fem av hennes påstådda älskare anklagas - och döms.

Hilary Mantel lyckas med konststycket att göra en spännande thriller av allmänt kända historiska händelser, det gör inte alls någonting att vi från början vet att Anne Boleyn bli halshuggen i slutet. Det som också gör boken så spännande och annorlunda är att huvudpersonen varken är Henrik eller Anne, vilket är det brukliga i andra romaner eller filmer om Tudors. I Hilary Mantels böcker är det Thomas Cromwell som är huvudpersonen. Han är en maktgalen och hämndlysten överlevare och kungens närmaste vän. Det gäller att hålla sig väl med honom, Cromwell.
...om du ser snett på honom, då sticker han ut ögonen på dig. Lägg fälleben för honom så hugger han benet av dig. Men om du inte muckar med honom, då är han den finaste herre du kan önska dig. Och han bjuder vem som helst på ett glas.
Man läser inte För in de döda så mycket för själva Anne Boleyns ödes skull som för porträttet av Cromwell. Och genom honom för porträttet av Henrik VIII. Tack vare Mantels sätt att skriva och berätta befinner vi oss där och då och hon får oss läsare att helt bortse från det faktum att vi idag, 500 år senare, sitter här med facit även för den framtid som dessa personer ännu inte har någon aning om. Vad Cromwell, Henrik och Anne gör eller inte gör sker i nuet för dem och de kan bara spekulera i vilka konsekvenser deras handlande kommer att få för deras ännu oskrivna framtid.

Det måste vara svårt för en författare som skriver historiska romaner att bortse från allt vi idag vet om händelserna och låta saker och ting ha sin naturliga gång i det förflutna. Men Hilary Mantel är en mästarinna på området. Hon är oerhört övertygande.

Redan genom Wolf Hall har Hilary Mantel gjort sig känd för att hon inte skriver läsaren på näsan och hennes tilltro till läsarens tolkningsförmåga och intelligens är tydlig även i den här boken. Det är läsarens ansvar att hålla koll på vem som talar eller vem som åsyftas. "Han" är till exempel oftast Cromwell även om namnet inte alltid uttalas. Vokabulären innehåller inte sällan ovanliga ord som man får slå upp om man inte förstår dem men jag uppfattar dessa inslag mer som ett språkligt stilmedel än ett störande moment. Så farligt är det inte med krenelera, probera eller prorogera, även om stavningskontrollen går igång nu när jag skriver ner de här orden.

Jag gillar tempot och rytmen i språket. Korta meningar, verbens uttryckskraft, passiva former som medel för att beskriva att något sker i raskt tempo. Hilary Mantel får in en hel värld i några få meningar. Och vilken känsla för dramatik!
De goda nyheterna sipprar och läcker genom hovet. Anne släpper ut snörliven. Vad hålls. Pennor skriver. Brev viks. Insegel trycks mot vax. Hästar bestigs. Skepp sätter segel. Englands gamla släkter faller på knä och frågar Gud varför han skänker sin gunst åt Tudors. Kung Frans rynkar pannan. Kejsar Karl suger in läppen. Kung Henrik dansar. Samtalet på Elvetham, den tidiga timmans överläggningar: det är som om de aldrig har ägt rum. Kungens tvivel på sitt äktenskap tycks ha försvunnit. Fast i de öde vinterträdgårdarna har han setts promenera med Jane.
För in de döda belönades liksom Wolf Hall med Storbritanniens största litterära pris, Man Booker Prize. Bara det är en fantastik och ovanlig bedrift. Nu väntar jag på trilogins avslutande del.

Ett par andra bokbloggare som har läst För in de döda är och dagarna går och Hermia says.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

lördag, februari 28, 2015

Ett eget rum

Virginia Woolfs berättande essä Ett eget rum är en tidlös text, lika aktuell nu som då den publicerades för första gången år 1929. Woolfs utgångspunkt för essän var uppgiften att hålla ett akademiskt föredrag på temat "Kvinnor och romanen" som i stället kom att handla om kvinnors behov av egna, regelbundna inkomster och ett eget rum om det ska bli några romaner skrivna av kvinnor överhuvudtaget. Den huvudfrågan som Virginia Woolf utgår ifrån är hur det kommer sig att kvinnor historiskt sett varken haft egna kapital eller egna rum att förfoga över.

Ett eget rum är en högljudd utskällning av patriarkatet och dess strukturer och konsekvenser. Med kunskap, insikt, stor analysförmåga, ironisk humor och språklig briljans redogör Virginia Woolf för kvinnors systematiska frånvaro i historien och i litteraturen och männens rikedom och kvinnors fattigdom. Hon blottlägger det strukturella kvinnoförtrycket och beskrivet männens så kallade maskulina komplex. Männen äger både historien, pengarna och makten och ändå förefaller de mest arga hela tiden. Männen är vreda på kvinnorna, skriver hon. Varför är de det? Är de vreda för att de egentligen är rädda? Och vad tycker egentligen männen om kvinnorna? Virginia Woolf resonerar kring frågorna och söker svar på dem på bibliotek och museer och i sin egen omgivning. Hon sätter den manliga blicken under sin kvinnliga lupp och hon gör det på ett banbrytande sätt. Som ett satiriskt sceneri för sin essäberättelse med vissa memoarinslag har hon valt Oxbridge, en fiktiv universitetsstad.

Det bästa med Ett eget rum är två saker. Dels är det förstås själva ämnet och innehållet, dels är det Virginia Woolfs tilltal. Hon skriver i egenskap av kvinna och riktar sig till andra kvinnor.

Jag överväldigades av insikten att så mycket i Ett eget rum fortfarande är aktuellt. I västvärlden har vi kommit en bit på väg men i arabvärlden är patriarkatet och följaktligen kvinnoförtrycket fortfarande starkt. Hon går in på frågan om det är religionens eller patriarkatets fel att kvinnor blir systematiskt förtryckta i ett samhälle och slår fast att det måste vara patriarkatet som är boven. Jag håller med henne om det.

När jag läser om en påhittad syster till Shakespeare som är lika begåvad som sin bror och som ger sig ut i världen för att utöva sitt konstnärskap i 1500-talets England och går under eftersom påfrestningarna på henne som ung kvinna är alldeles för stora, blir jag arg. Jag blir arg eftersom det fortfarande är så att kvinnor i många delar av världen inte kan utveckla sina talanger endast av den simpla anledningen att de är kvinnor och om de försöker, blir de antingen galna eller förgjorda eller tar livet av sig eller allt på en gång.

Jag reagerade också på ett avsnitt om manlighetskulten i Italien (glöm inte att boken skrevs på 1920-talet) och kunde inte låta bli att tänka på till exempel Berlusconi och att den där manlighetskulten nog fortfarande frodas och mår väl där borta i Italien. Är det inte upprörande? Och är det inte fascinerande att Woolf fångar in sånt? Jag säger ju det - hon ÄR tidlös.

I utgåvan Ett eget rum finns ytterligare två esääer: Att inte kunna grekiska och Hur skall man läsa en bok?.

Att inte kunna grekiska handlar om jämförelser mellan grekisk och engelsk litteratur, om att översätta grekiska dramer till engelska (och om att översätta i stort) och om hur tidsavståndet till svåra händelser påverkar vad litteraturen tar sig an för ämnen. Just det sistnämnda är intressant eftersom vi lätt kan relatera till problematiken med t.ex. 11 september, tsunamin eller Utöya.

Hur skall man läsa en bok är en liten godisbit till essä för alla oss som gillar och är intresserade av läsning som sådan. Den viktigaste egenskapen en läsare kan ha är självständighet, menar Virginia Woolf. Ingen människa ska få diktera en annan vad och hur hon ska läsa. Men hon antyder att vi har förutfattade meningar om vad olika genrer innebär:
Oftast nalkas vi böcker med slöa och splittrade sinnen och begär av romanerna att de ska vara sanna, av dikterna att de ska vara falska, av biografierna att de ska vara smickrande, av historien att den ska stärka våra egna fördomar. Om vi kunde bannlysa alla sådana förutfattade meningar när vi läser, skulle det utgöra en beundransvärd början.
Att läsa en roman innebär en längre och mer komplicerad process än att se, slår VW fast och tillägger att läsning är en svår och invecklad konst.
Man måste äga förmåga inte bara till stor finnes i uppfattningen utan också till djärv fantasi, om man skall kunna utnyttja allt som romanförfattaren - den store konstnären - skänker en.
Virginia Woolf delar upp läsningen i olika faser och bjuder på en intressant analys av var och en av dem samtidigt som hon ger oss läsare goda råd i konsten att läsa. Hon uppmanar oss att förbli just läsare och inte beblanda oss med "de sällsynta varelserna" som kallar sig kritiker. Det är ganska roligt, tycker jag. Undrar vad hon skulle tycka om oss bokbloggare. Men människor som läser skattar Virginia Woolf högt, det är ett som är säkert. Så här föreställer hon sig scenen när läsarna hamnar i himlen:
... den Allsmäktige då kommer att vända sig till Sankte Per och inte utan en viss avund se på oss, som kommer där med våra böcker under armen, och säga: "Se, dessa behöva ingen lön. Vi har intet att giva dem här. De ha älskat att läsa."
Ja, det är fint sagt. Och jag har älskat att läsa Ett eget rum (i översättning av Jane Lundblad), igen. Nu är denna fina utgåva alldeles full med understrykningar, hundöron och kommentarer i marginalen. Det måste väl en bok tycka om, tror ni inte det?

Har du läst Ett eget rum?

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inför dagens Bokradio

Poesi till frukost

Prick klockan åtta var jag redo för dagens avsnitt av Lundströms bokradio: en special om Werner Aspenström med bl.a. Bodil Malmsten som gäst.

Efter frukosten slog jag upp 66 dikter, helt på måfå, och fann den här fina dikten. Den heter Rosen och enbusken. Aspenström är bara sååå bra. 

Rosen och enbusken (Werner Aspenström, ur 66 dikter)



onsdag, februari 25, 2015

Bokmania intervjuas i Litteraturmagazinet angående bokrean

Årets bokrea är igång och Litteraturmagazinet har intervjuat mig angående fenomenet bokrea. I samma reportage, som finns att läsa här, intervjuas även Gunnar Ardelius (ordförande i Sveriges Författarförbund) samt några bokhandelsbesökare. Det är tydligt att bokrean både hissas och dissas, inte minst av mig själv.

Vad tycker du om bokrean? Har du handlat?

söndag, februari 22, 2015

Glädjer mig åt gårdagens loppisfynd: Damen med hunden av Tjechov


 

Det har börjat med en film: The Reader. I den finns en scen där den fängslade Hanna får ett kassettband med Tjechovs novell Damen med hunden inspelad och hon bestämmer sig för att på egen hand lära sig läsa med hjälp av just den novellen. Hon går till fängelsebiblioteket, lånar boken och sätter igång med sitt mödosamma arbete. För mig utstrålar scenen litteraturens kraft, och även kärlekens. 


Ända sedan jag såg filmen för första gången tänkte jag att jag ville läsa novellen vars inledningsmening upprepas flera gånger i den aktuella filmsekvensen. "Det talades om att ett nytt ansikte hade dykt upp på Strandpromenaden, en dam med en liten hund", börjar novellen och jag kände att jag ville veta varför Hanna fastnade just för den. Jag vet att novellen förekommer på det här sättet bara i filmen, den nämns inte i själva romanen Högläsaren, men ändå. Det här är ett ganska typiskt exempel på hur det också kan gå till när jag väljer böcker att läsa.

Visst hade jag kunnat gå till biblioteket och låna en novellsamling av Anton Tjechov för länge sedan, men det har inte blivit av. Men igår var jag på loppis. Och jag hittade boken där. Vacker är den också, visst är den. Utgåvan är från 1991 och i översättning av Asta Wickman.

Jag satte igång med att läsa Damen med hunden (1899) nästan med det samma jag kom hem och, ja, jag tyckte mycket om den fast stämningen är rätt vemodig och känslan av hopplöshet inför framtiden är påtaglig. Det är en kärlekshistoria där båda parter är gifta och deras relation beskrivs mycket levande med ganska små medel. Tjechovs berättarstil bygger på skarpa iakttagelser, ögonblicksbilder och momentana stämningar och helheten är överraskande komplex. Berättelsen utspelar sig på Jalta och i Moskva.

Det sägs att Tjechov, som främst var en novellist och först därefter dramatiker, skulle ha varit en världsberömd författare även om han inte hade skrivit något mer än just Damen med hunden

Här finns novellen som e-bok att köpa och ladda ner. Här finns den som begagnad.

Söndagsfrukost med en ny bok

I morse dukade jag upp med en ny bok till frukosten, den mycket lockande En bön för de stulna av Jennifer Clement. Är beredd på läsningen blir omskakande.

Första meningen lyder: "Nu gör vi dig ful, sa mamma."

lördag, februari 21, 2015

Män kan inte våldtas

Romanen Män kan inte våldtas skrevs 1975 men är inte så mycket mindre aktuell idag än den var då. Boken blev Märta Tikkanens litterära genombrott och idag är den en modern klassiker när det gäller skildringar av mäns sexuella våld mot kvinnor. Märta Tikkanen angriper problemet med våldtäkt på ett ovanligt och på sin tid mycket provocerande sätt. Det var otänkbart att ens nämna ordet våldtäkt i Finland 1975.

Huvudpersonen i boken heter Tova Randers och är en frånskild bibliotekarie utan vänner, men med två tonårssöner. På sin fyrtioårsdag vill Tova äta middag ute, om än ensam, och hamnar på en dansrestaurang. Där träffar hon Martti Wester som hon sedan följer med till hans lägenhet, men ångrar sig snart och vill gå hem. Martti våldtar Tova brutalt. Rädd, förnedrad, full av skam och fortfarande i chock beslutar sig Tova att inte polisanmäla Martti Wester utan i stället vill hon utsätta honom för samma kränkande behandling som han utsatte henne för. Ge honom en läxa helt enkelt. Hon ska våldta honom. Den enda skillnaden blir att hon ska själv anmäla sig till polisen efteråt.

Parallellt med att Tova smider sina hämndplaner och sakta men beslutsamt skrider till verket, försöker hon förstå hur Martti Wester har blivit den han blivit, nämligen en våldtäktsman med fruktansvärt dålig kvinnosyn. Minnesbilderna från det egna äktenskapet talar också sitt tydliga språk - ingen jämställdhet där inte. Hon skulle veta sin plats och hålla mun. Självklart analyserar Tova också händelseförloppet under kvällen hon blev våldtagen; tänker i cirklar, anklagar sig själv. Varför gjorde hon si, varför gjorde hon så? Var hennes röda skjortblus för uppseendeväckande? Är det så att hon har sig själv att skylla? Snart inser Tova att kvinnohatet och synen på kvinnor som mindre värda är något som genomsyrar hela samhället. Då slår det henne: Vilken syn på kvinnor får hennes egna söner inpräntad i sig?

När Tova försöker ta reda på hur lagen ställer sig till manlig våldtäkt, får hon veta att män kan inte våldtas. De kan straffas, men de kan inte våldtas. Inte av en kvinna i alla fall. Ett sådant scenario kan samhället över huvud taget inte föreställa sig. Genom att författaren låter sin kvinnliga huvudperson utsätta den manliga figuren för en fullbordad våldtäkt skapar hon ett åskådningsexempel som inte kan bli tydligare än så. Moralen, det sexuella våldets konsekvenser liksom reaktionerna på själva brottet ställs på sin spets. Vad kvinnor i alla tider och alla kulturer har fått utstå (och fortfarande tvingas att utstå) blir plötsligt så mycket "värre" när det är en man som blir utsatt. Fast det paradoxala är att det i juridisk mening inte är fråga om något brott, män kan ju som sagt inte våldtas. Inte på riktigt. En fysisk omöjlighet, säger man.

Hur står sig berättelsen som helhet när det grundläggande händelseförloppet står klart från i princip första början? Visst är det spännande med själva hämndaktionen och visst vill man som läsare gärna veta hur Tova tänker bära sig åt för att genomföra sin plan, men det är inte det som ger romanen dess värde och sprängkraft. Det är de moraliska frågorna och samhällets ställningstaganden som gör romanen till en verklig rysare. Det går inte alldeles efter manuset för Tova, det kan jag ändå säga utan att avslöja för mycket. Det kanske man ändå begriper att det behövs en eller ett par oväntade knutar att lösa upp innan allt är klart. Dessutom finns Tovas två unga söner där, ett faktum som Tova omöjligt kan bortse ifrån. Hur ska hon förklara för dem vad som har hänt?

Titta gärna på klippet. Märta Tikkanen berättar bl.a. om boken. En härlig intervju.

fredag, februari 20, 2015

Bokstilleben: Ett eget rum

Detta bokstilleben visar både den gamla och nya utgåvan
samt mitt Virginia-bokställ och min favoritmugg.

Bokförlaget Modernista har kommit med en nyutgåva av klassikern Ett eget rum, vilket jag har tagit som en signal och uppmaning till omläsning. Det är sisådär femton år sedan jag läste boken senast och jag är lika tagen, fascinerad och upprörd nu som då. Vilken dynamit den här essän är! Virginia for President! Synd bara att hon är död.

Första meningen lyder:
"Men, säger ni kanhända, vi har ju bett er tala om kvinnorna och romanen - vad har det med ett eget rum att göra?"

torsdag, februari 19, 2015

Nordiska Rådets litteraturpris 2015 - de nominerade är...


Två svenska författare är nominerade till Nordiska Rådets litteraturpris 2015 och det är Therese Bohman för romanen Den andra kvinnan och Bruno K Öijer för diktsamlingen Och natten viskade Annabel Lee. Känns som ett bra val, även om jag inte har läst någon av böckerna. Har du?
Vinnaren kommer att utses i oktober. För att se hela listan med de nominerade, följ länken.

   


Visst är boknörderi en sport!

Kulturkollo har de just nu en sportvecka och medan jag utan större intresse bläddrar förbi alla inlägg som handlar om böcker som handlar om sport eller dess utövare, fastnar jag plötsligt för texten med rubriken Boknörderi är väl också en sport? Klart att det är! Nu är det så att inlägget driver just den ståndpunkten så det behövs inte att gå i polemik med skribenten; vad jag vill säga att du ska läsa bloggaren Fannys underfundiga och pricksäkra text (om du redan läst den).

Annars vill jag gärna bidra med några bildbevis för att boknörderi självfallet är en sport. En tung och ansträngande sådan. När jag exempelvis läste Ulysses gick det åt en hel del smärtstillande gel på min vänstra handled, vilket jag också bloggade om då.